WRONG COPS

7 november, 2013

När man köpt biljetter till filmfestivalfilmerna kan man välja att ha dom sparade på medlemskortet och blippa kortet vid entrén eller få dom utskrivna som pappersbiljetter. Jag har valt att ha biljetterna elektroniskt på kortet, smidigt, mindre att hålla reda på, bättre för miljön.

Köandet in till visningarna är ett kapitel för sig på filmfestivalen, något jag avskyr som pesten och redan gnällt om. Det gäller att vara i tid, få en bra plats i kön, speciellt om man är några stycken som ska se filmen tillsammans. På små salonger är det extra bökigt eller vid slutsålda visningar på stora biografer.

Park är en ganska stor biograf och Wrong Cops en ganska liten film men jag och Henke ställde oss i kö i god tid och hamnade längst fram. Det kändes lyxigt att få vara först in, att kunna få välja platser helt fritt. När vi ska gå in strejkar dock scannrarna och medlemskorten går inte att blippa. Dom med utskrivna biljetter får gå före i kön i väntan på att elektroniken ska börja fungera och det grymtas högt i leden. Det är tydligen inte första gången detta händer och vad jag förstår är köandet en akilleshäl för många filmälskande festivalbesökare. Det är viktigt att det blir rättvist. Att ha köat länge måste få innebära en bra plats i salongen, jag är verkligen inte ensam om att tycka det.

Hur det slutade? Vi fick se till att få biljetterna utskrivna för att komma in i salongen och väl inne fanns det gott om plats för oss som valt att se denna knasbollefilm.

.

På förra årets filmfestival såg jag Quentin Dupieux´s helgalna uppånerfilm Wrong. Jag var sjukt pepp på den efter att ha förälskat mig i hans film om ett mordiskt bildäck – Rubber. Igår var jag om möjligt ännu mer pepp när jag skulle se Wrong Cops, hans nyaste film som jag vägrat läsa ett enda ord om.

Det visade sig att Wrong Cops var nåt så supercharmigt och jättehärligt som en mix av sina föregångare. Den härligt elektroniska blipp-blopp-musiken a la Mr Oizo som fanns i Rubber och det galet tokskruvade som vi fick se i Wrong. Krydda det med ett vansinnigt galet persongalleri och twistad humor så förstår du att här är en som smälter som en skumbanan i solsken.

En svagbegåvad polis med bröstfetisch, en pengakåt bimbopolis som käkar gammal mozzarella, Marilyn Manson som visar imponerande skådespelarskills och en högljudd polis med Jan Gradvall-glasögon som säljer gräs packeterat i ihoptejpade döda råttor. Vi får till och med se huvudpersonen i Wrong, Dolph Springer (Jack Plotnick), i en liten scen och det var ett kärt återseende.

Under visningen skrattade jag så det bubblade ur munnen. Jag ler fortfarande. I magen är det alldeles varmt och jag njuter av vetskapen om att det finns filmare som Quentin Dupieux som väljer (och vågar) göra sin grej och inte backar en millimeter på sina idéer. Jag älskar det här! Det är underbart på alla sätt och vis i hela sin sjuka förpackning.

Precis som Gravity förtjänar en fullpoängare lika mycket för upplevelsen som för att den är en bra film, precis samma sak känner jag för Wrong Cops. Det här är en film som inte liknar någon annan film jag sett (ja, mer än Dupieux förra filmer då) och det måste premieras.

Galet bra! Galet kul! Galet….bara!

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer och poddkillarna från Har du inte sett den.

{ 4 comments… read them below or add one }

Erik Wadman november 7, 2013 kl. 16:29

Sitter och småskrattar när jag läser !
nästan som att man vill se om den ju:D
Din och henkes skrattsekvens i bion var åsum:) jag började gråta av skratt

Svara

Fiffi november 7, 2013 kl. 18:12

Erik:
Jag var lite rädd att mitt skrattande skulle störa dig men jag kunde bara inte låta bli. Det smittar liksom 😉
Ser fram emot att höra erat podavsnitt när ni ska förklara filmen och dess handling 😉

Svara

Henke november 14, 2013 kl. 11:29

😀

Skrivit min revy nu!

Svara

Fiffi november 14, 2013 kl. 13:33

Henke:
Har läst den. Rimligt betyg. 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: