Etikett: Skyfall

Publicerat

007-helg: SKYFALL

 

 

 

 

Skyfall är den näst bästa bondfilmen genom tiderna om jag ska lita på att Fripps filmrevyers smak är allenarådande.

Jag skrev om Skyfall lagom till premiären och jag tycker inte så mycket annorlunda om filmen nu, annat än betyget. Så här kommer texten igen, förkortad och aningens omskriven.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Bondbruden (Bérénice Marlohe) är menlöst ögongodis och jag förstår inte vitsen med det. Jag förstår inte varför det inte stoppas in en skön, stark, karismatisk kvinna som bondbrud i en bondfilm som uppenbarligen vill vara fräsch och modern. Det är mitt enda aber med filmen, det samt att Silva (Bardem) introduceras för långt in i filmen.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.

Betyget vid första tittningen blir:

Betyget när jag sett filmen fyra gånger:

Det här är näst sista filmen i detta minitema. En enda kvar är kvar. Såhär tyckte mina filmbloggarkollegor. Filmitch 8/10, Fripps filmrevyer 5-/5, Movies-Noir 3,5/5. Klicka på namnet för att komma till recensionen i sin helhet.

Publicerat

Fredagsfemman # 56: Tema Återbesök

5. Magic Mike

Det är inte så ofta nuförtiden som jag varken vill eller hinner se om filmer jag sett, det finns liksom lite för många nya filmer som lockar. Men ibland händer det att jag ser om en film antingen för att jag gillat den som tusan första gången eller att nånting blivit knas och jag vill ge den en andra chans. Magic Mike är en sån film. Jag gillade den inte nämnvärt när den kom men då jag läst och hört så många hyllningar bestämde jag mig för att ge den en chans till. Det skulle jag inte ha gjort. Magic Mike ÄR en medioker och konstigt sexistisk film och nej, den funkade inte den här gången heller.

 

4. En dag

Jag tänkte som så att då jag blev så väldigt begeistrad i Anne Hathaway i Les Misérables och då jag fortfarande tänker på boken En dag som en väldigt speciell läsupplevelse så borde jag ge filmen en chans till. Den var inte så bra när jag såg den första gången, kanske alldeles för tätt inpå läsningen, jag vet inte. När jag nu sett om den kan jag bara konstatera att näe, den är sämre än jag tyckte då. Mycket sämre. Skulle jag betygssätta den idag skulle den få en svag tvåa på sin höjd. En dum omtitt alltså.


3. (500) Days of summer

I mars 2010 såg jag en ganska tafflig liten romantisk film som jag gav en tvåa, en svag tvåa till och med. Samma film hyllandes – och hyllas – hämningslöst bland filmälskare i min närhet och jag börjar faktiskt tvivla på min mentala filmiska hälsa OCH på min smak. Såg jag den bara helt fel dag eller tycker jag den är så blek som jag minns den? En alldeles jättemysig fredagkväll ser jag om den och jag ser den inte för att jag måste utan för att jag vill. Alla omständigheter är perfekta, sågar jag den nu kan jag inte skylla på nåt. Jag sågar den inte men jag tycker fortfarande inte den är exceptionellt bra. En trea. En medeltrea får den av mig nu.

 

2. Zombieland

Jag har länge tänkt se om Zombieland, ibland nästan längtat efter den men samtidigt varit lite rädd att jag skulle tycka att det bleknat. Det hade den inte. Det här är en RIKTIGT SKÖN FILM, en BALL film, en SNYGG film och en SPÄNNANDE film. Fyran jag gav den 2010 står kvar, möjligtvis liiite starkare än sist.

 

 

 

1. Skyfall

Jag gav Skyfall en stark fyra när den kom, fullt medveten om att jag kanske var lite överdrivet kär i den efter biobesöket. När jag nu såg om den slog det mig hur JÄVLA bra den är och hur exceptionellt bra den håller vid en andra tittning. Mentalt höjer jag nu betyget till en fullfjädrad femma för det här är freeekin´great!

Publicerat

Fredagsfemman # 38

5. Filmfestivalplanering

Biljetterna är släppta och vi är många som försöker få ihop vardagsschemat i november med att hinna se så många festivalfilmer som möjligt. Mitt enda aber med hela företeelsen är köandet in i salongerna. Fan, jag hatar det. Jag hatar att inte ha en numrerad plats. Jag misstänker att jag är smått biografautistisk i min läggning men jag bjuder på det. Jag avskyr vassa och elaka armbågar i ALLA sammanhang.

 

4. Jennifer Lopez

Förklaring kommer imorgon (och ja, jag är lika överraskad som du).

 

 

 

3. Kulturtant. Jag?

Allt ska provas åtminstone EN gång. Jag tycker verkligen det för hur ska jag annars veta? Så i min iver att inte dö förrän jag är fullärd av livets mysterier befinner jag mig just nu på kulturtantsresa på Östersjön. I skrivande stund vet jag inte om jag trivs bland överdimensionerade glasögonbågar, Gudrun Sjödén-kläder och loafers eller om jag bara vill hem, hoppa jämnfota till Scooter och titta på skräckfilm. Det kan bli precis vilket som. [Bilder är från www.larje.com]

 

2. Upp till bevis Colin Nutley!

Imorgon ska Friends Arena i Solna invigas och jag har skrivit om det förr, Colin Nutley av alla människor på hela jorden är storpotät över det hela. Jag kommer vara där – på plats – för att med kritiska ögon övervaka spektaklet – och förhoppningsvis ha sjukt skoj under tiden.

 

1. Bondfeber

Jag är inget stort James Bond-fan men jag fattar en hajp när jag ser den. Ikväll har Skyfall premiär och likt flugor kring en sockerbit kommer vi svenskar gå man ur huse för att se den snygge agenten med rätt att döda. För så är det och så har det alltid varit.

 

Publicerat

SKYFALL

För första gången sedan jag började gå på pressvisningar blev vi i salongen ombedda av filmbolagen både skriftligt och muntligt att inte avslöja filmens handling varken i tal eller skrift.

Alla som kan det minsta lilla om psykologi vet att det antagligen kommer ha precis motsatt effekt. Säger nån ”Tänk INTE på en rosa elefant”, nog fan är en rosa elefant det enda man tänker på. Tänker man ”Jag ska INTE bli godissugen den här veckan”, nog tusan sitter man med en Mars i varje hand på lördagkvällen. Säger nån ”Jag har inte sett Sjätte sinnet” så visst blir slutet det enda man vill prata om?

Jag må vara en handlingskraftig kvinna privat men vad gäller recensionsbiten så tycker jag faktiskt att en hel del filmer tjänar på att jag inte skriver exakt allt som händer. Skyfall är helt klart en sådan film och denna ”munkavle” gör ingen skillnad, inte för mig, men hur andra funkar har jag ingen aning om. Kanske har filmbolaget bitit sig själv i svansen nu.

Redan på fysiklektionerna i högstadiet märkte jag att jag gillade seriekopplingar bättre än parallellkopplingar. Kanske är det därför en del Bondfilmer funkar på mig och andra inte. Den förra filmen med Daniel Craig som Agent 007, Quantum of solace, är den Bondfilm som funkat sämst på mig genom alla tider och då gillar jag ändå Daniel Craig. Den hade ingenting som kännetecknar denna franschise, inte ens en fungerande bondig trudilutt.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Den ena bondbruden (Naomie Harris) är tuff och känns tillräckligt 2012 för att jag inte ska gnälla men den andra (Bérénice Marlohe) är bara ögongodis och skulle lika gärna ha kunnat vara med i Goldfinger från 1964.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.