FILMÅRET 1993

Vilket år?!?! HALLÅ!! Hur ska man kunna få ihop en 10-i-topplista när man har 28 filmer som alla fått riktigt höga betyg (mer än hälften 5/5), alla ligger mig otroligt varmt i nostalgimagen och samtliga håller hur bra som helst fortfarande. Det är bara att konstatera att 1993 numera endast har konkurrens av 1988, 1994 och 2013 om att vara tuffast hittills. Otroliga filmår alla fyra!

Nu är i alla fall listan klar. Jag valde ut tio, dom övriga arton blev bubblare och är det någon av dessa du inte redan sett så är det filmtips som kommer ända inifrån mitt filmälskarhjärta.

 

 

10. Demolition man

(Regi: Marco Brambilla)

Jag kunde bara inte strunta i den, det gick inte. Demolition Man är en film som håller år ut och år in, tittning efter tittning trots att världen ser helt annorlunda ut nu än 1993. En skön Sylvester Stallone, en blonderad Wesley Snipes och en charmig Sandra Bullock – hur kan man INTE älska detta?

.

.

9. Shadowlands

(Regi: Richard Attenborough)

En BOATS om Narnia-författaren C.S.Lewis liv. Passion, tragik och livsvisdom ihopkokad till en långfilm. Anthony Hopkins och Debra Winger är som klippta och skurna för dessa roller och Winger blev Oscarsnominerad för sin.

.

.

8 Short Cuts

(Regi: Robert Altman)

3 timmar och 7 minuter film som jag önskar var 30 timmar och 7 minuter. Robert Altman kanske inte skapade epitetet episodfilm men han gjorde det känt för allmänheten och många är dom manusförfattare och regissörer som har försökt sig på att göra nåt lika bra efteråt. Endast EN har lyckats.

.

.

7. Sommersby

(Regi: Jon Amiel)

Jag kan inte förklara riktigt varför men den här filmen har NÅT som gör att den sitter fast som ett hett strykjärn i mitt hjärta. Laurels (Jodie Foster) man Jack (Richard Gere) är inte snäll och han ger sig ut i kriget. När han sen kommer tillbaka beter han sig helt annorlunda men han ser precis likadan ut. Är det verkligen Jack som kommit tillbaka eller är det någon….annan?

.

.

6. Philadelphia

(Regi: Jonathan Demme)

Det här med HIV och Aids var ett hett ämne i början av 90-talet. Folk var rädda in absurdum, vilket får kanske ses som en blandning av sund självbevarelsedrift, dålig information och okunskap. När den homosexuelle och Aids-sjuke advokaten Andrew Beckett (Tom Hanks) får sparken från sitt jobb anlitar han en advokat för att stå upp för sig själv. Advokaten (Denzel Washington) är den inskränkta homofob-advokaten, Antonio Banderas är Andrews pojkvän, När lammen tystnar-regissören Jonathan Demme har regisserat och Bruce Springsteen har gjort titelåten. SJälv grät jag mest.

.

.

5. Glädjekällan

(Regi: Richard Hobert)

Okej, jag grät när jag såg Philadelphia men det var ändå kontrollerat på nåt vis. När jag såg Glädjekällan för första gången grät jag mig igenom halva filmen, hela tunnelbaneresan hem och resten av kvällen ihopkurad som en igelkotte i sängen. Par som varit tillsammans ett helt liv och en av makarna dör, det är nåt så hemskt hjärtskärande i detta, i ensamheten, jag klarar knappt av det. Här är det Ragnar (Sven Lindberg) som ska försöka få ordning på livet efter hustruns död och samtidigt begrava hennes aska vid deras älskade sommarstuga Glädjekällan. Det blir en roadtrip både Ragnar eller vi som tittar sent ska glömma.

(Jag hittade ingen bild från filmen som gick att använda så denna är från filmen Höst i paradiset som kom 1995 men Sven Lindberg spelar samme Ragnar även där.)

.

.

4. Falling Down

(Regi: Joel Schumacher)

Hur många gånger har man inte känt att man är i ”Falling Down-mode”? Varje gång hyllar jag vårat lands vapenlagar för jag kan knappast vara ensam om att få spel ibland och kan jag kan du och kan du så kan även riktiga galningar gå banans.

.

.

3. Pianot

(The Piano – Regi: Jane Campion)

Perfektion! I varenda bildruta!

.

.

2. Återstoden av dagen

(The remains of the day – Regi: James Ivory)

Undertryckt passion, bitterljuv kärlek men utan det ljuva. En helt fantastisk film! Vare sig Emma Thompson eller Anthony Hopkins har någonsin varit bättre än här. Filmen fick hela åtta oscarsnomineringar men vann ingen. Det säger en hel del om kvaliten på filmerna från 1993.

.

.

1. Jurassic Park

(Regi: Steven Spielberg)

Jag kan ge guldmedaljen till någon annan film än filmen som fick mig att se dinosaurier PÅ RIKTIGT för allra första gången. Jurassic Park förändrade mitt sätt att se på film och gav mig en resa som jag än i dag är ute på.

.

Bubblare: Sunes sommar, Spårlöst försvunnen, Jagad, Manhattan Murder Mystery, Välkommen Mrs Doubtfire, Cool runnings, Sömnlös i Seattle, Kalifornia, Kärlek och mänskliga rester, Cliffhanger, När jag brottades med Ernest Hemingway,  I faderns namn, Hot Shots 2, True Romance, Pelikanfallet, I skottlinjen, Stunder av lycka och Frihet – Den blå filmen.

Idag skriver fler filmbloggare om detta extraordinära filmår.

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Filmmedia

Flmr

Absurd Cinema (publiceras imorgon torsdag)

Filmitch

Spel och film

Filmfrommen

FILMSPANARTEMA: OMSTART

Den här månadens tema kommer lägligt både i datum och ämne. Temat är omstart och som vanligt står det oss filmspanare fritt att tolka detta precis som vi vill.

Imorgon är det årets sista dag, en dag som brukar mana till omstartstankar på många plan och så även för mig. Jag funderar på livet, på den jag som lever här just nu och den jag som fanns förut, på händelser, resor, relationer, uppenbarelser, tankar som förändrat mig – och på film såklart!

Film är och har alltid varit en väldigt stor del av mitt liv och fram tills att jag startade den här bloggen skrev jag upp alla filmer jag såg i en filmbok (se bild). Noga antecknade jag filmens titel, både den svenska och original, huvudrollsskådespelarna, hur många gånger jag sett filmen, om jag såg den på bio, video, TV, DVD eller flyg, betyg såklart och vem jag såg filmen med.

Därför har jag dagen till ära bläddrat fram till just den här tiden i boken för tjugo år sedan när 1992 skulle bli 1993. Jag tänkte nämligen försöka göra en lista med filmer från 1992-1993 som jag skulle vilja se remakes av. Finns det ens några? Klart det gör. Helst av allt skulle jag ju vilja att mina utvalda filmer gick upp på bio igen i original men det är en utopi. Det kryllar inte av nya filmidéer, remakes är inne och luften är fri. Jag får önska preciiiis vad jag vill.

Håll i dig, här kommer lite skön nostalgi med filmer jag tror skulle kunna berättas ännu ett varv och ganska bra dessutom.

 

5. Bodyguard.

Det var Kevin Costner och Whitney Huston som fick Sverige – och världen – att vallfärda till biograferna när det begav sig. Skulle den göras nu skulle jag vilja se Channing Tatum som Frank Farmer och Rihanna som Rachel Marron. Otippat? Ja, kanske det. Jag må avsky Rihanna som sångerska men hon var den enda som agerade vettigt i Battleship och Channing Tatum är alltid Channing Tatum. Han ska bli pappa förresten. Bara en sån sak.

 

 

4. Sommersby.

Det här är en film som slår en riktig romantisk-ledsen-sträng i mig. Jag har sett Richard Gere och Jodie Foster i detta tunga kärleksdramat många gånger och historien håller. Michael Fassbender och Jessica Chastain skulle bli ett kanonpar eller varför inte en repris från Drive: Carey Mulligan och Ryan Gosling?

 

 

3. Strictly Ballroom.

Har man gjort filmer som Romeo + Julia, Australia, Moulin Rouge och snart The Great Gatsby så är det kanske inte så konstigt att Baz Luhrmanns dansdrama Strictly Ballroom kommit lite i skymundan. Det är totalt oförtjänt för det är en MYCKET bra film. Ska det göras en remake så önskar jag såklart att Baz själv står bakom kameran och castar han rätt kille i huvudrollen. Paul Mercurio var toppen men han blev ingen stor stjärna. Jag skulle vilja se Logan Lerman!

 

 

 

2. Kalifornia.

Brad Pitt, Juliette Lewis och David Duchovney var unga, skitiga och snygga och historien välskriven och spännande. Det här kan göras igen. Emma Watson hade kunnat få den kvinnliga huvudrollen tycker jag och med Haley Joel Osment som skäggig (?) mördare kunde remaken bli riktigt härligt udda.

 

 

 

1. Återstoden av dagen.

Jag vet, det är på gränsen till att häda men ja, det skulle kunna funka med en remake av den här fantastiska filmen nu. Jag tror inte att varken Anthony Hopkins eller Emma Thompson lockar den yngre generationen till att leta upp filmen och det är så synd, det är en sån hjärtskärande historia och den måste föras vidare. Att en remake skulle bli en fullpoängare för mig är en omöjlighet men vad spelar det för roll? Jag tänker på baaaarnen och jag vill se Ang Lee regissera.

 

Klicka gärna vidare in på dom andra filmspanarnas bloggar och läs deras vinkling på temat: Addepladdes filmblogg, Except fear, Filmitch, Flmr filmbloggFripps filmrevyer, Jojjenito, Mode+film, Rörliga bilder och tryckta ord, The Velvet Café.

SOMMERSBY

Laurel Sommersby (Jodie Foster) är gift med Jack (Richard Gere). Jack är ingen genomtrevlig man men Laurel är honom lojal och trogen även när han ger sig in i amerikanska inbördeskriget och sedemera befaras ha stupat i strid.

Hon sliter i sin ensamhet med gården och en dag kommer en man som säger sig vara Jack. Laurel blir inte helt glad att se honom för, som sagt, han var ingen gemytlig och snäll make direkt.

Jack är fysiskt väldigt lik den gamle Jack, men han har förändrats. Han har förändrats så mycket att folk från byn misstänker att det inte är den riktiga Jack som kommit tillbaka och till och med Laurel är misstänksam. Den nya Jack är ömsint, snäll och kärleksfull och Laurel bestämmer sig till slut för att tro på Jack och öppnar både sitt hem och sitt hjärta för honom – men vem är han, egentligen?

Sommersby är en långsam, mysig och ganska tyst berättelse om kärlek och passion. Det är sydsstatsromantik, det är Richard Gere i sitt esse och det sprakar mellan honom och Jodie Foster trots att man vet att hon aldrig skulle gilla honom i verkligheten.

Sommersby är som varm choklad för en kall mage. Det är som Pommac för ett kärlekstörstande hjärta. Det är helt enkelt überromantiskt och så långt ifrån Pretty woman-floskler man kan komma.