Tre om en: Höjdare med Michael Douglas

5 september, 2010

Farlig förbindelse 1987

Det hade varit kul att ta reda på skilsmässo-statistiken i Sverige 1987-88 jämfört med åren innan.

Det hade varit kul att jämföra antalet otrogna män före och direkt efter denna film gick upp på bio. Det skulle förvåna mig mycket om förändringen låg inom felmarginalen.
För om Michael Douglas kan få en välutbildad snygg kaninkokerska efter sig, då går ingen jävel säker.

Dan Gallagher (Michael Douglas) är advokat och har en fin liten familj. En helg åker hans barn och den vackra frun (Anne Archer) bort och då händer sig den dumma lilla grejen att Dan träffar kollegan Alex (Glenn Close), dom käkar lite, dricker lite och knullar lite. Det tyckte Dan var alldeles tillräckligt men se, det tyckte inte Alex.

Alex vill ha mer och hon är en rätt envis kvinna. Hon är besviken på Alex och litegranna arg kan man säga. Dessutom har hon vissa psykopatiska drag som Dan inte lyckades nosa upp bland feromonerna på krogen och den bristen på luktsinne får han ångra på sitt sätt resten av livet.

Vad är det då som gör att Farlig förbindelse är så bra? Vad är det som gör att den fortfarande håller? Jo. Det är en mänsklig film.

Det går att sätta sig in i alla situationer. Det går att tänka sig att man är den trygga familjesnubben som bara vill ha lite kul, det går att tänka sig in i hur det känns att vara den bedragna frun och det går att känna frustrationen, ilskan och ledsamheten i att vara den andra kvinnan som bara fick nöja sig med kalla rester och inget mer.

Och apropå statistik, det skulle vara kul att se försäljningsstatistiken på dvärgkaniner före och efter den här filmen också.

 

 

 

 

 

 

 

Presidenten och miss Wade 1995

Filmhistorien är inte fullskiten av romantiska VUXNA komedier direkt. Alltså nu menar jag filmer där BÅDE mannen OCH kvinnan är medelålders eller äldre än så.

Listan där den äldre gråtinnige mannen blir kär i en mycket yngre kvinna kan göras kilometerlång och hur lite problem jag än har personligen med åldersskillnader så är det rätt uppfriskande att ibland se ett par på film som faktiskt skulle ha äktenskapstycke även i verkligheten.

Michael Douglas spelar Andrew Shepherd som är USA´s president och nybliven änkling. Annette Bening spelar Sydney Ellen Wade, en ettrig miljölobbyist som presidenten kärar ner sig i och givetvis får dom massmedia efter sig.

Deras kärlek ses inte med blida ögon av presidentens närmaste posse (Martin Sheen, Michael J Fox mfl) då röstsiffrorna dalar, men hans antagonist, senator Bob Rumson (Richard Dreyfuss) blir desto gladare.

Det här är en riktig bli-varm-i-hela-magen-film för mig. Jag sitter i soffan med ett delfinleende och nynnar på Julio Inglesias-ballader och tycker att livet är rätt behagligt. Michael Douglas och Annette Bening är så samspelta att det känns som om dom tycker om varandra även utan ett engagerat filmcrew runt omkring sig.

Jag tycker det är synd att Mr Douglas inte klämde ur sig fler liknande filmer när han var yngre och lite mindre kirurgiskt uppstramad i ansiktet. Men man kan inte få allt. Det går ju faktiskt att se om höjdarna istället för att drömma om dom som ändå inte finns.

 

 

 

Falling down 1993

Bill Foster (Michael Douglas) sitter i sin bruna bil. Det är varmt, han är svettig. Han har en liten gnutta snor under näsan. Ögonen är tomma och alldeles blanka.

Han sitter i bilkön från helvetet, en sån som inte rör sig en millimeter och med stressade bilister runt omkring sig som tutar till absolut ingen nytta. Ungar glor från baksätet i bilen framför, i nån annan bil pratades det högt, solen gassar, bilen ryker lite, en fluga kryper i nacken, AC:n är trasig, fönsterveven vill inte alls, oroliga oranga lampor blinkar från vägbygget utanför. Han läser bilstickers och försöker döda flugjäveln med en hoprullad dagstidning. Det surrande ljudet från dom små vingarna ekar inuti bilen, han slår och slår helt urskiljningslöst men surret fortsätter oförtrutet.

Bilarna tutar högre, paniken närmar sig, kön står fortfarande blixtstill. Då öppnar han bildörren, tar sin portfölj och går iväg. Han lämnar bilen precis där den står.

“Hey! Where do you think you´re going??” skriker en av dom griniga medtrafikanterna. Bill tittar på honom och säger “Home”.

Dom här första fyra-och-en-halv-minutrarna i Falling down är några av dom tajtaste och jobbigaste minutrarna filmintro jag någonsin sett. Dom sätter känslan, dom sätter standarden i hela filmen och ingen normalt funtad människa har svårt att känna igen sig.

Det finns ingen vuxen människa som inte tänkt tanken att ta ett brännbollsträ och slå sönder allt i sin väg när det kommer en såndär dag då precis allt går åt helvete. Det finns dagar när alla människor man möter är fullständiga jubelidioter och livet självt bara vill jävlas och man fan inte pallar mer. Bill Foster har en sån dag. Han har fått NOG och jag förstår honom.

På sin väg från den övergivna bilen och hem träffar Bill en hel hög människor som på olika sätt retar honom. Det är allt från den koreanske kioskägaren som säljer svindyr läsk, det är störiga sjutglada ungdomar, det är McDonalds-personal, det är böghatare och golfare och nazister och det enda han vill är att komma hem och gratulera sin dotter på hennes 8-årsdag men ex-frun (Barbara Hershey) vill inte ha hem honom. Dom är skilda och hon vill inte att Bill ska träffa dottern.

Robert Duvall spelar polisen Pendergast som jobbar sin sista dag och använder den till att försöka lugna sin psykiskt störda (väl?) fru via telefon och till att ligga steget efter Bill och försöka både sätta fast honom OCH förstå sig på honom.

Falling down kan kritiseras för att vara mycket: rasistisk, provocerande, våldsglorifierande och totalskruvad vardagsrealistisk och jag kan skriva under på allt det. Men bortsett från allt det där så är Falling down, för mig, en intressant och underhållande resa in i den mänskliga paniken.

Om mattan skulle dras bort under mina fötter, om jag inte hade någonting alls att förlora, om livet bara var en spillra och jag kämpade som en tok för att hålla näsan ovanför vattenytan – hur skulle JAG bete mig då? Vad skulle jag göra? Vad händer när nog på riktigt är N O G?

Titta på Falling down och tänk efter litegrann vettja.

 

 

 

{ 15 comments… read them below or add one }

Nemo september 5, 2010 kl. 09:08

Just kaninkokarfilmen smakar lite illa på näthinnan idag – när man ser moralismen i den. Och de bakomliggande krafterna för att marknadsföra filmen.

http://www.emanuellevy.com/search/details.cfm?id=553

Svara

Sofia september 5, 2010 kl. 09:42

Välskrivet och på pricken som vanligt. Bäst är Falling Down för min del.

Även om jag kan hålla med Nemo lite när det gäller moralismen i Fatal… Genom att Close blir så fullkomligt loco blir ju Douglas liksom per automatik ursäktad. Problemet blir inte att han satte på en kvinna som inte var hans fru, problemet blir att han satte på en psykopat som inte kan nöja sig med att vara "den andra kvinnan". Men bra är den i alla fall förstås.

Svara

f i f f i september 5, 2010 kl. 11:10

Nemo:
Jag tycker ändå moralaspekten i Farlig förbindelse ligger lite i betraktarens öga.

Visst, det finns säkert baktankar med den, men med vilken film finns inte det? Handlar det inte om att framställa mörkhåriga och svartmuskiga män som terrorister så handlar det om att framställa blondiner som våp.

Personligen tycker jag inte det är negativt att få en tankeställare av att se en film, vad man sen gör av den är ju upp till var och en 🙂

Svara

f i f f i september 5, 2010 kl. 11:12

Sofia:
Jag ser det inte som att Douglas karaktär blir ursäktad, jag ser det som att han får sopa upp skiten som han lagt under sin egen matta.
Något överdrivet. 😉

Svara

Joel Burman september 5, 2010 kl. 13:01

Bra val av filmer förutom Presidenten och Miss Wade som kanske inte känns som en super Michael Douglas aktig film som ex. Black Rain, Den vilja jakten på Juvelen och Wall Street.

Tycker framför allt att Falling Down är grymmt bra och den har verkligen inte fått det förtjänande den borde ha haft. Den är ett jättebra exempel på när ett manus är välskrivet utan att det måste vara tillkrånglat. Här har vi mycket att lära i Sverige.

Svara

f i f f i september 5, 2010 kl. 13:55

Joel Burman:
Presidenten och miss Wade är – för mig – en betydligt bättre Douglasfilm än dom tre du räknade upp. 😉

Det närmsta Sverige har kommit i Falling down-manus-känsla är väl Apan?

Svara

joel burman september 5, 2010 kl. 14:14

hup hup!! Inte spoila nu, har ej sett Apan än men ska göra det såklart.

Va fan Wall Street är ju Douglas klart mest lysande rollprestation tyvärr ser ju uppföljaren rätt uppföljaraktig ut…

Svara

f i f f i september 5, 2010 kl. 14:21

Joel Burman:
Nejdå, lugn bara lugn, det är ingen spoiler. Det är inte mycket till likhet alls egentligen men det är den MEST lika svenska filmen jag kunde komma på.
Men se gärna Apan. Skulle vara kul att läsa en analys av den sen 🙂

Angående Wall street så är Michael Douglas grym som Gordon Gekko och han kommer säkert vara det även i tvåan men som film är den…..zzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Tycker jag.

Svara

andreashyllman september 5, 2010 kl. 19:51

Det här är en av mina absoluta favoritfilmer. Det var alldeles för länge sedan jag såg den!

Svara

f i f f i september 5, 2010 kl. 19:54

andreashyllman:
Vilken av dom? Falling down?

Svara

D-RL september 5, 2010 kl. 20:02

Farlig förbindelse är klart en underskattad thriller. Falling Down är en väldans cool film alltid, absolut.

Svara

f i f f i september 5, 2010 kl. 20:09

D-RL:
Falling down är en sån film som alltid kommer kännas modern, även om hundra år när folk flyger fram på skateboardar, sådär som i Tillbaka till framtiden 😉

Svara

filmitch september 5, 2010 kl. 21:02

Farlig Förbindelse är en bra thriller.
Falling Down är lysande, jag älskar scenen på hamburgerstället 🙂
Miss Wade har jag sett men kommer faktiskt inte ihåg den speciellt bra så den måste varit ganska trist.

Svara

f i f f i september 6, 2010 kl. 05:58

filmitch:
Du kanske bara inte var in the mood for vuxenromance när du såg den? 😉

Svara

anc888 september 14, 2012 kl. 01:06

Bra välspelad och obehaglig 4/5

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: