När tre giganter inom romcomgenren samlas på ålderns höst för att göra en slags panschisvariant på temat är det lätt att ställa sig upp och göra en spontan liten våg. Regissören Rob Reiner och skådisarna Michael Douglas och Diane Keaton är tre namn som förpliktigar. Hallå liksom, vilket gäng!
Jag tror alla människor har några må-bra-grejer att ta till när livet känns lite tjorvigt. En del kanske går en promenad runt sjön, en del lagar kantarelltoast, en del lyssnar på musik, en del målar en tavla, en del låser toalettdörren och kryper ner i badkaret, en del köper dyra chokladpraliner, en del dricker whisky, en del knarkar TV-serier och en del tittar på film.
Hör man till gruppen som ser feel-good-film för att feela lite goodare så är Säg aldrig aldrig som att finfika med en god vän en liten stund. Det är mysigt, det är varmt, det är puttrigt som ljudet av en flakmoppe på en sommartorr grusväg.
Jag mår toppen när jag tittar på den här filmen men när filmen är slut är den slut, den lämnar inga djupare spår och eftersmaken är väldigt lik ljummet vatten. Kanske är det därför det är så svårt att skriva nåt finurligt om filmen, den är liksom bara vad den är. Man får p r e c i s det man vill ha när man går och ser en film som denna. Man får lättsmält underhållning och nittio minuters kvalitativt hollywoodmys med två av dom största skådisarna födda på 40-talet, varken mer eller mindre.
Jag tror inte att det var så många av oss filmspanare som kryssat för den här filmen på det tajta schemat på Malmö Filmdagar men länkar kommer när det dyker upp fler recensioner.
Bra där om att ha må-bra-grejor att dribbla med. För det är väl så det är…känner jag också.
Tur för oss filmdårar att vi kan vända blicken mot just sådana här små alster som säkert mycket väl kan ta oss en bit till på den där luriga vardagsstigen( men OJ vad filosofisk jag blev nurå! Såhär på en torsdagsmorgon! Ja…och?) 😉
Steffo:
Torsdagsfilosofen Steffo, härligt ju! 🙂 Dom där må-lite-bättre-hjälpmedlen tror jag är rent livsviktiga att ha, att man hittar nåt som passar en själv och som inte är av typen att det i långa loppet gör livet ännu jobbigare (typ knark eller alldeles för mycket av den där whiskyn). Film känns rätt harmlöst i sammanhanget. 😉
Ja, det känns väl som att man kan missbruka den här lasten utan större problem va…? 🙂
(förstås att en god öl gör sitt till tex en fredagskväll i soffan!)
Steffo:
Öl är tyvärr inte riktigt min grej – om jag inte är i Arboga såklart 😉