SPY GAME

Efter att jag 1. nyligen sett Safe house, 2. fortfarande inte riktigt får kläm på varför jag gillar Moneyball så mycket som jag gör och 3. är på ständig jakt efter smarta filmer i stil med Alla presidentens män så blev jag glad som en speleman när jag hittade Spy game i en realåda på Ica Maxi. Spy game kändes som själva essensen av tankar och inspiration just idag.

Jag såg Spy game på bio när den kom 2001 men jag minns i stort sett ingenting av filmen. Det är inte helt vanligt när det gäller mig. När jag sätter mig i soffan och tittar på filmen förstår jag varför.

CIA-agenten Nathan Muir (Robert Redford) ska snart gå in pension när han blir uppkallad till högsta cheferna för att hjälpa till i en spionfråga. Tom Bishop (Brad Pitt) har fängslats i Kina anklagad för spionage och skall avrättas inom ett dygn. Tom är Nathans vän sedan många år och Muir är villig att göra allt han kan för att hjälpa honom ur knipan. Det gäller bara att ”hjälpa” på rätt sätt eftersom han inte vet vilka som är vänner och vilka som är fiender.

I sedvanlig Tony Scott-anda pangas det och smäller, exploderar och tjongar, det är snabba klipp och jäkligt snyggt. Storyn är smart på ett bra sätt och både Redford och Pitt sköter sina kort helt rätt. Det filmen saknar är det där som gör att den sätter sig i medvetandet. Jag glömmer den strax efter att den är slut men det gör inget, jag ser gärna om den om tio år igen.

8 svar på ”SPY GAME”

  1. Gillade filmen men håller med om att man glömt den lika snabbt efter man sett den. Däremot håller den alltid för en omtitt. Smart & snygg. Ruggist är det nog när RR ler. Rynkigt ansiktikte men med tänder som som hör en tjugoåring till. Det ser ut som någon pressat in väldligt fina löständer på RR. jag misstänker att det klapprar när han talar…..

    1. Filmitch:
      Men det är ändå coolt på nåt sätt med filmer som håller för omtittar och som kan få den mest vane filmtittaren och minnesfascisten att glömma handlingen 😉

  2. Nä, på något sätt får man aldrig ihop berättelsen. Dessutom har jag svårt att uppamma någon form av engagemang för varken Brad eller Catherines karaktärer, de är för dåligt underbyggda helt enkelt. Kanske är det för svårt att kombinera Tony Scott-pangpang med le Carré-spionfatalism?

    1. Sofia:
      Det känns som det borde gå att få ihop dessa ”genres” på ett bra sätt, jag vet inte riktigt varför det inte funkade i Spy game.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.