TAKE THIS WALTZ

21 november, 2012

Jag vet inte. Jag känner mig som Stefan Sauks karaktär i Lorry, jag är helt enkelt skeptisk.

Otrohet, triangeldramor, relationsfrågor, kärlekstrassel, vardagslunk och drömmar om gräsmattan en bit bort som alltid är grönare och mer välklippt – eller mer bågstyrigt vildvuxet om det är det man letar efter. Det känns som att det går tolv såna filmer på ett dussin och kanske gör det det för att dessa frågor är så allmängiltiga. Vi kan alla sätta oss in i situationen. Vi har antagligen alla varit där, varit den som inte kan välja, den som blir bortvald eller vald, den om inte kan sluta hoppas, den som har all makt i sina händer och använder den till max, den som älskar, den som tröttnat, den som inte vet vad den vill med sitt liv, den som litat på och blir ensam kvar. Det går liksom att känna igen sig. Det är själva prylen. Relationer är ingen lek, det är om inte blodigt allvar så i alla fall rätt klurigt att få ihop och det är inte lättare för karaktärer på film än det är för dig och mig i verkligheten.

Att se den här typen av film med till exempel skådespelare som Julia Roberts och Hugh Grant i huvudrollen kan vara härligt för det är så himla lätt att säga “det är bara film, sånt händer aldrig i verkligheten”. När när Michelle Williams och Seth Rogen rattar skutan med illa klippta frisyrer, nakna normala kroppar, kissa utan att spola då blir det liksom…..på riktigt. Historien kommer närmare, den känns äkta på ett ganska jobbigt sätt, på ett icke filmiskt vis. 99,99% av den känslan beror på Michelle Williams som är alldeles fantastisk (som vanligt). Seth Rogen skulle lätt kunna bytas ut mot en piassavakvast, jag hade inte märkt någon större skillnad (också precis som vanligt).

Take this waltz är en liten film, anspråkslös om man så vill. Den är som en godispåse vald utan vulgotendenser, det är åtta, kanske tio bitar på botten av påsen, varsamt utvalda som äts sakta under tystnad. Jag tycker den är fin, filmen. Jag tycker det. Video killed the radio star-scenen på nöjesfältet är kanske det jobbigaste och mest känslosamma jag sett på film på bra länge. Jag spolade tillbaka och tittade på den flera gånger när filmen var slut, försökte analysera var det var som tog mig så hårt, var klumpen i magen kom ifrån men jag kom inte fram till något bra svar, inget mer än att musiken i kombination med karusellen fick mig bli nostalgisk och kanske att jag nånstans förstår henne, känner med honom och avskyr känslan att den tredje sitter hemma och tror att livet är kalas.

Jag är skeptisk, jag är det. Jag är skeptisk och jag vet inte riktigt varför. Kanske är jag det för att jag inte vet när en film som denna gör mest nytta att ses. När man ÄR i ett förhållande? När man är i ett BRA förhållande? När man är i ett dåligt förhållande och vill ut? När man inte är i ett förhållande och heller inte ser nån anledning att ändra på det? När man är singel och tror att alla som inte är det har såna harmoniska och lyckliga liv?

The Velvet Cafe och Addepladde har också sett filmen

{ 8 comments… read them below or add one }

Jessica november 21, 2012 kl. 09:49

Jag tyckte mest att Michelle Williams karaktär var irriterande och hade lite svårt att engagera mig för hennes våndor. Så till slut blev det ändå en trea, även om det finns goda enskildheter.
Jag gillade naturalismen i den, särskilt scenen i duschen. Även om jag faktiskt aldrig nånsin har gått på toa samtidigt som min partner. Är det jag som är avvikande?

http://thevelvetcafe.wordpress.com/2012/08/07/the-shower-scene-lingers-in-my-mind/

Svara

Fiffi november 21, 2012 kl. 10:23

Jessica:
Ja, det är du som är avvikande. Alla normala människor går på toaletten tillsammans med sin partner – och struntar i att spola efteråt 😉

Skämt åsido, jag tror inte du är annorlunda, dom flesta tänker nog som du men samtidigt var det den scenen som liksom satte tonen i filmen, den som gjorde att “stjärnan” Michelle Williams blev “den vanliga tjejen” Margot. Ett ganska enkelt sätt att göra det på men det blev funktionellt.

Jag la till din länk i texten, hoppas det var okej 🙂

Svara

Jessica november 21, 2012 kl. 11:42

Absolut, det var liksom tanken, även om jag inte sa det rent ut. Skamlös självförhävelse!

Svara

Fiffi november 21, 2012 kl. 18:37

Jessica:
😉

Svara

Gustav november 21, 2012 kl. 10:13

Håller med om att Michelle Williams karaktär kunde vara lite irriterande, men på ett bra sätt, tycker jag. Har nog aldrig sett någon spela en så velig karaktär så säkert. 🙂

Jag älskade inte Take This Waltz, men tycker ändå det är helt underbart att det görs så här realistiska och trovärdiga filmer. Vad är poängen med att se relationsdramer om karaktärerna är helt världsfrånvända och icke-trovärdiga och bor i gigantiska lyxhus och/eller -lägenheter som ungefär 1% av världens befolkning kan identifiera sig med?

Sedan är det kul att Sarah Polley visat sig vara inte bara en bra skådespelare utan en stabil regissör också. 🙂

Svara

Fiffi november 21, 2012 kl. 10:25

Gustav:
Jag håller helt och hållet med dig. Det är uppfriskande att se filmer som denna som handlar om helt vanliga liv, inte superlyx och inte heller supermisär. Båda dessa ytterligheter kan vara lika svåra att identifiera sig med.

Svara

Gustav november 21, 2012 kl. 10:39

Jag hoppas på fler fina realistiska/naturalistiska verk från Polley. Sedan kan man ju förstås fråga sig hur många som kan identifiera sig med överdrivna indiefilmskonstigheter som att snubben faktiskt jobbar som rikshaförare (rikshaspringare?)… 🙂

Svara

Fiffi november 21, 2012 kl. 18:34

Gustav:
Jag tror det är lättare att identifiera sig med rikshasnubben än med dom där multimiljonärerna som man annars ser i den här typen av film 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: