Veckans Aaron: So long, farewell, auf wiedersehen, adieu och hej då Mr Eckhart

Tio tisdagar har du kunnat läsa recensioner av filmer med Aaron Eckhart här på bloggen. Idag är det dags att säga hej då till både honom och Veckans Aaron-temat och det gör faktiskt lite ont. Jag kommer att sakna honom.

Aaron Eckhart var för bara nåt år sedan en rätt medioker snubbe i mina ögon men efter hans insats i Rabbit hole förändrades allt. Jag såg på honom på ett helt nytt sätt och ville ge honom en chans att på nåt vis ”bevisa” att han platsar mer bland huvudrollerna än som en del av det birollsträsk han såg ut att ha fastnat i.

Aaron Eckhart är den typen av skådespelare som alltid levererar, alldeles oavsett slutproduktens kvalitet. Såna skådespelare växer inte på träd. Nu har jag sett honom som allt ifrån beige familjefar till polis till bad guy till film-noir-gentleman till kock och som någon som räddade världen från värsta katastrofen.

Nästa år har The Dark Knight Rises premiär och innan dess glöm för all del inte att se om den fantastiska The Dark Knight, om så för ingen annan anledning än för Aaron Eckhart och hans insats som Harvey Dent, ”Two-face”. Heath Ledger fick all uppmärksamhet för The Joker, vilket han förtjänade, men även Aaron gör ett av sitt livs bästa prestationer i den filmen.

Tack Aaron för dom här veckorna, dom har inneburit allt från bra film till kalkoner men bara det faktum att mina barn nu vet vem du är och vad du heter värmer mitt modershjärta. Min snubbe däremot, han tror fortfarande att du heter Jonas of Mecklemburg eller nåt liknande.

Vill du läsa mer om denne underskattade men briljanta skådespelare så finns sajten Meet Eckhart där det finns en del matnyttigt att läsa och så även på Aaron-Eckhart.com.

Efter nyår ska jag grotta ner mig i en ny skådespelare och starta ett nytt veckotema. Jag vet vem det blir men jag säger inget. Inte än.

Veckans Aaron: ERIN BROCKOVICH

Jag tror inte att det var så många som trodde att Julia Roberts någonsin skulle kunna vinna en Oscar, inte för någon film, inte för någon roll, inte någongång, inte någonstans. Hon var liksom inte den typen av kvinna. Men 2001 var vi många som satte kaffet i vrångstrupen när Julia likt en modern Audrey Hepburn fick gå upp på den stora scenen i Hollywood och inför världens ögon ta emot priset för Bästa Kvinnliga Huvudroll (kolla här får du se, jösses, jag hade nästan glömt att hon dejtade Benjamin Bratt då).

Erin Brockovich är en film fullskiten av oscarsmaterial. En sann historia om en snygg underdog, finns det nåt bättre? Lite misär, lite helvete, lite fattigdom, lite jävlaranamma och ett lyckligt slut som sig bör in the land of the free and the home of the brave. Men Erin Brockovich är mer än så. Det här är en feel-good-film med en politisk baktanke, med lite mer av både ett verkligt djup och Julia Roberts-tuttar än man är van vid (hon var själv förvånad när det gällde det sistnämnda). Självklart gick det i byxan för oscarsdelegaterna.

Det här är en film som ”alla” har sett. ”Alla” vet vad den handlar om och hur bra Julia är och att Albert Finney här precis som alltid annars ser ut som en gädda. Men jag undrar om ”alla” vet att Erins hippieskäggige pojkvän George spelas av ingen mindre än Aaron Eckhart?

Precis. Så är det. Aaron Eckhart i en look varken jag eller någon annan sett honom i på film förut och det är en look som klär honom tycker jag. Han behöver inte vara den där välpolerade svärmorsdrömmen för att funka, han är en filmisk kameleont och om jag inte har lyckats bevisa det på tisdagarna veckorna som varit så har jag (väl?) det nu.

Erin Brockovich är en bra film, en viktig film, en snäll film och en film som får mig att må både bra och lite dåligt samtidigt. White-trash-morsor har lätt den inverkan på mig. Det här är också en film att se och se om, om inte för någon annan anledning än för att förstå att även bakom skäggiga MC-drägg kan det finnas hjärtan av guld och även under en bimboyta kan det finnas intelligens av sällan skådat slag.

Veckans Aaron: The missing

Mitt ute i vildmarken i New Mexico bor Maggies (Cate Blanchett) tillsammans med sina två döttrar Lily (Evan Rachel Wood) och Dot (Jenna Boyd) och Brake (Aaron Eckhart) som är hennes kärlek men inte pappan till barnen.

Året är 1885, det är fattigt och laglöst och Maggie försörjer sig och sin familj som nån slags medicinkvinna/healer och dom överlever med hjälp av sin lilla gård och djuren. En dag dyker en mystisk långhårig man upp vid gården, han presenterar sig som Mr Jones och titulerar Maggie ganska överraskande som Magdalena. Mannen visar sig heta Samuel Jones (Tommy Lee Jones) och vara Maggies far som försvann när hon var mycket liten för att leva med apacheindianerna.

Maggie är fortfarande sårad över att fadern lämnat sin familj och vill inte ha med honom att göra men när döttrarna och Blake rider ut en dag och sen inte kommer tillbaka och Maggie dagen efter hittar ett makabert fynd mitt ute i skogen har hon inget val, hon måste svälja sin stolthet om hon ska få återse åtminstone delar av din familj igen.

The missing är regisserad av Ron Howard och det är en väldigt otypisk Howard-film. Jag tycker Ron Howard är en av USA´s mest ojämna stora regissörer och jag vet aldrig riktigt om han står på båda benen eller försöker hålla balansen med det ena när han regisserar men här tycker jag han lyckats över förväntan. Filmen är ett gediget hantverk och aktörerna har mer än en bra dag på jobbet. När det klassiska westerntemat mixas med något som kan liknas thriller, ja, då är jag med, vaken och alert, för det här är riktigt bra.

Tommy Lee Jones, Cate Blanchett, Aarn Eckhart, Val Kilmer som Lt. Jim Ducharme och småtjejerna gör alla sitt till för att filmen ska bli 130 minuter spännande tid framför TV:n. Aaron Eckhart har visserligen inte tokmånga minuter i bild men han spelar samma typ av snubbe som han gjorde med den äran i Rabbit hole, den där I-stand-by-my-woman-no-matter-what”-typen av man som jag tycker är alldeles förträfflig både på film och i verkligheten. Återigen en minnesvärld insats av filmfavvot Aaron.

Veckans Aaron: POSSESSION

Nu är det som vanligt igen här på bloggen efter en veckas uppehåll. Tisdagar är Aaron Eckhart-dagar några veckor till.

Nu beger vi oss till Storbritannien och årsdagen av den stora engelska skalden Randolph Ash´s (Jeremy Northam) död. Det firas och hedras och slås på stort i hela London.

Roland Michell (Aaron Eckhart) är en amerikansk litteraturvetare som fått en plats som assisterande forskare på universitetet och hans stora passion är denne Ash och hans poesi. I en bok som funnits i Ash´s ägo, som nu finns på Londons stadsbibliotek, hittar Michell tre handskriva brev till synes skriven till någon som skulle kunna vara Ash´s älskarinna. Till saken hör att hans storhet och kändisskap till stor del kretsar kring den omskrivna troheten till sin frigida fru. Att Ash skulle vara en otrogen man finns liksom inte på världskartan.

För att luska reda på sanningen om Ash´s påstådda och nyfunna relation tar han Dr Maud Bailey (Gwyneth Paltrow) till hjälp. Hennes specifika intresse är Christabel LaMotte (Jennifer Ehle), kvinnan som skulle kunna vara mottagaren för dessa kärleksbrev.

Tillsammans beger dom sig ut på en resa runt den engelska landsbygden i jakten på den historiska sanningen, men också efter sanningen om Mauds egna förfädrar. Kanske kanske blir Roland och Maud lite klokare på vilka dom själva är också.

Possession handlar alltså om nördiga litteraturforskare i en aristokratisk miljö och skulle med lätthet kunna bli en fnösktorr historia men inte då, inte alls faktiskt. Det här är frodigt och varmt, mysigt och intellektuellt. Dialogen är rapp, smart och välskriven och trots att samtliga karaktärer är rena hittipå-personer så skulle historien mycket väl ha kunnat handla om verkliga människor. Rudolph Ash har alltså aldrig funnits.

Allt det som sket sig bigtajm mellan Helena Bonham Carter och Aaron Eckhart i filmen Bröllopsnatten fungerar finfint mellan Aaron och Gwyneth Paltrow här. Dom är söta tillsammans och båda har en livfull och närvarande blick när dom tittar på varandra.

Jag tror på dom, jag tror på historien och jag tycker jättemycket om filmen. Den gör mig varm i hela magen.

 

Veckans Aaron: Paycheck

Titta noga här till höger. Postern till Paycheck kan vara en av världens fulaste och den är helt klart delvis skyldig till att jag inte sett den här filmen förrän nu. Jag kan alltså inte skylla allt på Ben Affleck även om hans ansikte på ett filmfodral inte får mig att göra snigelspår i soffan direkt.

Nåja. Nu är det inte han som är i fokus, det är Aaron Eckhart som i den här filmen spelar lite av en skurk. Att han är skurk ser man på frisyren. När Aaron inte är en schysst kille och/eller svärmorsdröm på film så har han alltid (åtminstone hittills i min tämligen närgångna forskning i ämnet) överjävligt mycket vax i håret och en frisyr som skulle platsa hos varenda vakt i tyska fångläger på 40-talet. I den här filmen skulle jag kunna kalla honom Den Vattenkammade Snoken då han har en wetlook modell extremkladdig.

Historien i Paycheck handlar om Michael Jennings (Ben Affleck). Han är en väldans duktig datoringenjör som anlitas för att sno idéer från andra och göra uppfiinningarna ännu bättre, twista dom en smula och helst se till att konkurrenten förlorar en himla massa pengar. Topphemliga projekt således, så hemliga att när Jennings är klar med sin del av samarbetet raderas hans minne.

Han går med på att göra ett sista uppdrag, ett uppdrag som ska göra honom ekonomiskt oberoende för resten av livet. Det är hans gamle vän (Aaron Eckhart) som är ansvarig för det hela och Jennings litar på honom till hundra procent. Men bara dagarna innan han kliver in i detta träffar han en kvinna (Uma Thurman) och blir kär. Så typiskt.

Tre år senare är han klar, 92 miljoner dollar ska sitta på kontot och hans minne raderas, allt är tomt i knoppen tre år tillbaka. Glad i hågen går han till banken för att plocka ut lite stålar men nej, det finns inte en spänn. Bankkvinnan säger att han själv varit där tre veckor innan och sagt ifrån sig alla pengar på kontot men istället lämnat ett kuvert med tjugo rätt alldagliga prylar.

WHAT??? Klart killen får panik! Nu måste han inte bara hitta tillbaka till sitt eget liv, han måste ta reda på hur och vem som lurat honom på pengarna – och varför.

Att det är John Woo – mannen som gett slow motion ett ansikte – som regisserat filmen märks redan efter en minut eller två. Han har en väldigt speciell stil i sina filmer och jag tror att man antingen gillar den som tusan eller har ganska svårt för den och att jag kan vara undantaget som bekräftar den regeln. Jag tycker oftast att det funkar men att det blir aningens tradigt i en tvåtimmarsfilm. Jag tappar intresset, gäspar lite och får inte det mista hjärtklappning av actionscenerna.

Vad gäller skådespelarnas insats så måste jag klia mig i huvudet en stund.

Kli. Kli.

Jag blir aningens störd. Ben Affleck är dålig, punkt. Inget nytt under solen. Det som gör att huvudet kliar är Uma Thurman. Hon är helt ärligt skitdålig här. Orkar inte ens bena upp tankarna, klådan i skallbasen är bara överjävlig, det är nästan så jag inte tål att se henne. Hon är så ojämn i sitt agerande, hon lever på sitt vackra och skeva utseende och det är ju fine i vissa typer av filmer däremot krävs det ibland att hon kan förmedla en känsla eller två och i den här filmen är det dåligt med den varan. Men Aaron, min Aaron, honom kan jag i alla fall lita på även om han ser ut som Den Vattenkammade Snoken.

[Nästa vecka blir det ingen Veckans Aaron, då händer det andra saker här på bloggen men om två veckor är han tillbaka igen, fit like ever before.]

Veckans Aaron: Suspect Zero

Tänk dig att du befinner dig nånstans i mitten på 80-talet. Du har gått nån förberedande filmarutbildning på nån icke-CSN-berättigad skola i förorten, du har ärvt lite pengar från en äldre släkting som lugnt somnat in och för pengarna köper du en blaffig filmkamera. Det blir lite pengar över och du tänker:

WOW, jag gillar Falcon Crest, jag är duktig på att klippa ihop porrigt röda drömska bilder så dom ser fejdade ut med skuggiga kanter och jag har en fallenhet för att modellera ögonlockssaknade ögonglober i cernitlera. Jag vill filma nåt som ser ut som en blandning av David Lynch, ett polskt TV-drama och en teakmöbel. Ja! Det vill jag göra! Hurra!!

Hurra, ja. Ja, det kan man ju säga om man vill men det är svårt att säga det utan att tjonga till en massiv dos ironi i rösten. Jag misstror inte dom säkerligen höga intentionerna hos varken manusförfattaren Zak Penn eller regissören E. Elias Merhige men jag hoppas nånstans att den färdiga filmen inte alls blev som dom hade trott. Jag hoppas också att den inte blev som Aaron Eckhart, Carrie-Anne Moss och Ben Kingsley trodde när dom läste manus för OM filmen blev som väntat då undrar jag om dom lider av dyslexi alla tre.

Suspect Zero är en film som lider av solklara Se7en-komplex. Jag hånskrattar lite när jag skriver detta för jag förstår nånstas vad filmen är ute efter. Den vill vara lite smart, lite cool, lite fiffig, lite wakka-wakka-heeeey-vad-genomtänkt-det-här-är-hänger-ni-med-i-svängarna-nu-era-korkade-filmnördar, men eftersom filmen lider av det största felet i modern filmhistoria om man ska göra en nervkittlande thriller så kan jag inte göra annat än att skratta högt, hårt och tre snabba.

HA. HA. HA. DET GÅR INTE ATT VISA VEM MÖRDAREN ÄR I FÖRSTA SCENEN. DET ÄR DUMT, DUMT ÄR VAD DET ÄR. FORTSÄTT GÄRNA MED HUR MYCKET BLOD OCH GOJS OCH KROPPSDELAR SOM HELST SEN, DET SPELAR INGEN ROLL FÖR DET BLIR INTE SPÄNNANDE. INTE ALLS OCH INTE NÅNSTANS. MIFFON!

Att Aaron fått mörka linser och blivit tillsagd att blinka sakta var gång han filmas i närbild gör varken till eller ifrån. Han är en bra skådis, han gör sitt jobb, han är en trovärdig polis MEN inte här. Ben Kingsley är duktig på att spela otäck MEN inte här. Carrie-Anne Moss är en av världens ballaste kvinnliga skådisar MEN inte här.

Nu neggar jag så jag blir trött på mig själv men jag kan liksom inte se såna här filmer utan att åtminstone ta fram den där lilla figursågen. Filmen gick att se, visst gjorde den det. Jag somnade inte, jag tänkte inte ens tanken på att spola men jag hade inte särskilt kul. Det var som en vanlig dag på jobbet med halvtrist matlåda, tandläkartid efter lunch och skoskav ungefär. Lite BLÄK alltså, fast nånstans kunde det ändå vara sämre.

Här finns filmen att hyra.

Veckans Aaron: Löftet

Jerry Black (Jack Nicholson) jobbar sin sista dag som polis innan han ska gå i pension. Mitt under avskedsfesten blir han avbruten och får åka till en brottsplats i skogen där en åttaårig flicka blivit våldtagen och mördad. Det sista han gör när han möter flickans föräldrar är att ge dom ett löfte, han lovar att ta fast mannen som gjorde det, han som dödade deras enda dotter. Trots att han har dom bästa av intentioner med sitt löfte så kommer det att påverka resten av hans liv på ett sätt han kanske inte kunde förutspå just där och då.

Det finns en hel del filmer som jag tror att jag tycker är bra innan jag ser dom. Sen finns det en del filmer som jag sett och inte gillar men som jag ändå fått för mig att jag kommer att gilla mer om jag ser om dom. Så ser jag om filmen och påminns  om att det fanns en bra anledning till att jag inte gillade den första gången. Det låter kanske luddigt men det är egentligen klart som korvspad och för att förklara det hela lite närmare så är Löftet ett bra exempel på en sådan film.

Allting borde egentligen klaffa. Det är en lineup med osedvanligt hög kvalitet, det är en historia som på pappret är spännande, annorlunda och inte helt självklar och Sean Penn regisserar men det hjälps inte. Filmen är alldeles för…avig…för min smak. Det känns som Mr Penn har valt att framställa filmen med ett djup den inte klarar av. Naturbilder och klinketiklånkmusik ska samsas med Patricia Clarkson som är den ledsna mamman, Aaron Eckhart som poliskollegan med nazifrilla, Robin Wright-Penn som fått Jim Carreys framtand från Dum & Dummare och Benicio Del Toro som ska spela förståndshandikappad indian men som bara blir en grimaserande och grymtande Benicio Del Toro i Buttericksperuk.

Jag har sett Löftet fyra gånger nu och det kommer inte bli en femte. Det räcker liksom nu. Jag vill fortfarande att filmen ska vara bra men nu ger jag mig, nu vet jag att den aldrig kommer att nå ens mitt medelmåttiga betyg. Jag retar mig till och med på Aaron som ser svindum ut i sin larviga frisyr. Det är synd på så goda ärtor.

Veckans Aaron: Den Svarta Dahlian

James Ellroy är en författare som enligt mina egna fördomar mest lockar manliga läsare. Lite som Charles Bukowski. Det är hårdkokt, det är män som är välklädda och hypermanliga, det är kvinnor som är uppklädda och superkvinnliga och det är väldigt mycket tankar men inte så mycket stora ord och känslostormar.

Huvudrollen i Den svarta dahlian innehas av Dwight ”Bucky” Bleichert, spelad av Josh Harnett som väl passar in i Ellroy-mallen med sin likgiltiga men oklanderliga uppenbarelse. Han är en av dom poliser som utreder det brutala mordet på Elisabeth Short (Mia Kirshner), den andra är Leland ”Lee” Blanchard i Aaron Eckharts skepnad.

Scarlett Johansson är femme fatale ut i fingerspetsarna som Blanchards ”flickvän” (det är en relation som för mig som inte läst boken är MYCKET underlig) och Hilary Swank är filmens brunetta motsvarighet men jag har så outsägligt svårt att se henne som ”snygg kvinna”. För mig ser hon mest ut som en talesman för transpersoner och det är definitivt inte det regissören Brian de Palma menat med att casta henne.

Det som gör filmen extra intressant är vetskapen om att mordet på skådespelerskan Elizabeth Short är ett autentiskt – och fortfarande olöst – mordfall. Det som sen lägger sordin på åtminstone min intresseklubb är att filmen är så snygg att den blir tråkig. Tänk dig att gå på dejt med en lobotomerad fotomodell. Jättehäftigt hela förrätten igenom, asballt att kolla in dom perfekta dragen, den oblekta men ändå kritvita tandraden, den utsökta näsan, ögonfransarna. När varmrätten kommer in försöker du febrilt hitta beviset av ett mjäll på kragen, nåt översminkat ärr, en finne (eller pormask, vad som helst) som verkar vilja gro på fel ställe och till desserten vill du bara skrika ”Berätta nåt av värde, ge mig nåt att bita i, säg nåt kul för helvete!

Precis så känner jag med den här filmen. Jag vill skaka om den, jag vill få dom sista bitarna att falla på plats, jag vill liksom krysta fram kärnan av filmen, den som jag tycker Brian de Palma lattjar bort i all den beige-grå färgskalan som han så ypperligt behärskar men som ääääär så trist i längden.

Ingen av skådisarna klampar helt i klaveret men ingen håller heller bruklig hög standard. Josh Harnett har jag aldrig några direkta förväntningar på och blir således varken glad eller besviken men resten av gänget gör det dom ska och bristerna kan jag inte skylla dom på, snarare är det ett manus som saknar både själ, hjärta, finess och godkänt slut.

Veckans Aaron: Meet Bill

Vad kallar man en sån som Bill i den här filmen? Dörmatta? Överkörd? Stackare? Offer? Idiot?

Mentalt blir han i vilket fall rövknullad av både sin fru, sin svärfar och i viss mån sig själv. Han har gift in sig i en rik familj, han har fått ett toppjobb på den familjeägda banken av sin svärfar, hans fru bedrar honom, alla pengar han har på banken är frugan förmyndare över, han tröstäter Snickers och ser med  fasa hur magen bara växer och växer och egentligen vill han inget annat än att sälja munkar. Bill är helt enkelt inte nöjd med en endaste promille av sitt liv.

Såna här filmer är ganska svåra tycker jag. Dom säljs in som komedier men är sällan riktigt roliga. Samtidigt är dom betydligt skojigare än ett vanliga ”standarddraman”. Fast det ÄR ett drama. Ju. Såklart. Klart det är ett drama och självklart går det att skratta åt det om man är lagt åt det hållet. Själv ler jag mest i mjugg ibland fast det betyder inte att jag inte bryr mig eller att jag inte blir varm i magen för det blir jag, filmen manar bara inte till gapflabb.

Det som är skönt med Bill är att han till slut reagerar. Han reagerar på en himla massa sätt. Överreaktion är ett understatement men å andra sidan, vem fan hade inte överreagerat i hans läge?

Att se Aaron Eckhart överreagera är faktiskt ganska underhållande. Han har oftast ett sådant kontrollerat yttre att det inte behövs så mycket för att han ska kännas ”kräjsy” men här är han både galen och halvgalen och filmen är en rätt puttrig skapelse. Sen gör det inte ett dugg ont att se honom fuldansa till Röyksopp.

Jag tycker om i princip alla skådisar som är med, allt från Elizabeth Banks som frugan till Percy Jackson-killen Logan Lerman som Bill blir mentor åt, till Kristen Wiig som håller i munkförsäljnings-franschisen. Det är Jessica Alba som blir det svarta fåret, men så är det ofta för mig. Hon gör inte mycket nytta i filmvärlden.

Veckans Aaron: KÄRLEK PÅ MENYN

”Han har fan den största fitthaka jag någonsin sett! Det skulle ju gå att fista honom på hakan!”

Ja, så lät det i min soffa när det tittades på Kärlek på menyn och den konstiga diskussionen bara fortsatte.

”Så säger du ALLTID när vi ser en film med honom.”

”Jag har aldrig sett nån film men den där killen.”

”Jo.”

”Nej.”

”Jo det har du.”

”Nej.”

”Jo. The dark knight, den där Battle Los Angeles och Thank you for smoking till exempel.”

”Jaha. Var det HAN? Vad är det han heter nu igen? David Zorn? Ernie Blacknuss? Nej, nu vet jag, Angelo Everglades!”

Visst är det så. Aaron Eckhart är en typ av skådespelare som man kanske inte direkt lägger på minnet. Jag har sett massor med filmer med honom i rollistan men det var inte förrän jag såg honom spela mot Nicole Kidman i Rabbit hole som jag fattade vilken habil och begåvad skådespelare han faktiskt är. Så nu ska här grävas. Tisdagarna i höst kommer att vikas för filmer med denne man och jag kan nästan lova att det kommer flera filmer som du säkerligen har sett men inte tänkt på att han är med i.

Kärlek på menyn är en film som jag var ungefär noll procent sugen på att se innan jag hamnade i mitt Aaron-flow. Jag trodde det skulle vara en ordinär smålarvig romcom utan djup och mening och ja, jag hade rätt men bara på ett ungefär. Filmen har djup som en plaskdamm i en parklek men nån romcom är den inte. Lite rom men faktiskt inte com alls.

Kate (Catherine Zeta-Jones) jobbar som köksmästare på en fin restaurang. Hon kan mat, hon lever mat, hon andas mat, hon tänker enbart på mat, allt hon läser är kokböcker och hon pratar recept till och med med sin terapeut. Att hon är ett kontrollfreak ut i fingerspetsarna är ett understatement. Hon sköter sig själv och sitt jobb exemplariskt och nåt privatliv utöver det finns det inte plats för.

Hon ska få besök av sin syster och systerdotter över helgen men dom råkar ut för en bilolycka och systern dör. Kvar är flickan, Zoe (Abigail Breslin) som nu blir Kates ansvar. Ta hand om ett barn? Hon? Hur ska det gå?

Slashasen Nick (Aaron Eckhart) får ett vik på restaurangen och Kate uppfattar honom omedelbart som ett hot men Nick fortsätter fulsjunga opera och charma allt med puls med sitt oborstade hår och kärlekstillagade pasta och vara precis allt det Kate inte är, dvs mänsklig.

Nu skulle det här ha kunnat bli en väldigt fin film med en engagerande kärlekshistoria i botten. Det blir det inte. För mig faller filmen platt som en pannkaka eftersom Catherine Zeta-Jones är ungefär lika trovärdig som kock som Kathy Bates skulle vara som prima ballerina. Nick ska framstå som en livsnjutare, en kvinnokarl, som den goda av dom två men jag retar mig bara på karln. Hade jag varit hans chef hade jag låst in honom i kylrummet och gått på lunch. Jag finner dessutom folk som viskar sig fram genom livet som tämligen opålitliga och Kate är en sån viskare.

Filmens höjdpunkt är Abigail Breslin som är en liten mästarinna på att spela kniviga barnroller i brokiga loppiskläder (vilket hon visade både i Definately maybe och Little Miss Sunshine – och Zombieland icke att förglömma!).

Filmen gick att se i brist på annat och nu kan jag stryka den från ska-se-listan men jag tror jag glömt den imorgon.