Veckans klassiker: TRE DAGAR FÖR CONDOR

15 oktober, 2012

Jag känner nånstans att det är kantboll på om det här är en klassiker eller inte men för mig är det det.

Tre dagar för Condor spelar för mig i samma liga som Örnnästet, Kellys hjältar och Kanonerna på Navarone, det är stora kända klassiska filmer som jag som filmätare borde ha sett och kanske även borde tycka om. Jag borde i alla fall kunna se filmiska kvalitéer i dessa. Borde.

Borde är ett ord som jag ganska ofta tänker i samma mening som klassiska filmer. Det finns nämligen många klassiker som inte lockar mig för fem öre och denna ”jag-borde-de-den-tanken” gör mig inte mer sugen direkt, snarare har den precis motsatt verkan. Jag blir Fröken Anti, jag bygger murar, jag sätter upp högerhanden i stoppläge och säger ”äpp, äpp, äpp, nänä, kom inte här och tro att du kan bestämma över mig, jag bestämmer själv om jag ska se en film eller inte – och när!”. Och visst är det så. Ingen kan tvinga på mig eller nån annan att se en film men ibland känner jag att en spark i röven faktiskt kan vara rätt sunt. Det är vettigt att inte fastna, det är befriande att ge filmer jag inte tror på en chans och framförallt är det väldigt skönt efteråt när jag sett en film jag haft fördomar om och sen märker att fördomarna inte stämmer.

Jag har alltid trott att Tre dagar för Condor skulle vara en fnösktorr film. Jag har trott att den skulle vara tråkig, trist och gubbig. Robert Redford är ingen jag sprungit mig svettig efter, Cliff Robertson har jag inte haft någon relation till alls förrän han spelade Peter Parkers farfar i Spider-man, Max von Sydow är visserligen Max von Sydow men jag har inte lyckats fokusera på hans roll i den här filmen och Sydney Pollack är allt annat än en stabil höghöjdsregissör. Den som fick mig att få ändan ur den här gången var Faye Dunaway. Hennes insats i Bonnie and Clyde gav mig mersmak och i den här filmen är hon den enda kvinnliga karaktären. Tyvärr är hon den enda kvinnan och tyvärr har hon inte speciellt mycket manus att jobba med. Kanske gnistrar det lite mellan henne och Redford men det är en gnista jag inte förstår.

Så visst är filmen gubbig, visst är den fnösktorr och visst är den beige (beigare än Tinker tailor soldier spy till och med) men den är inte tråkig. Jag gillar paranoiafilmer och konspirationer och jag ser gärna att jag blir bortkollrad totalt i twister och funderingar som inte släpper fast filmen är slut men Tre dagar för Condor lider av samma skorviga sjukdom som The Parallax View (eller Spy game för den delen) – jag känner liksom för liiiite nojja. Jag vill fundera mer.

Filmen var betydligt bättre än jag trodde den skulle vara och jag är glad att jag såg den. Ännu en ”måstefilm” är avbockad. Halleluja.

Här finns filmen att hyra.

{ 1 comment… read it below or add one }

Movies - Noir oktober 22, 2012 kl. 19:35

Finns helt klart saker att gilla med denna. Har dock aldrig varit en favorit, trots att jag gillar genren. En sak drar ner betyget/tempot och det är kärlekshistorien mellan Redford och Dunaway. Hade gärna skippat den. Däremot är Max von Sydow härlig som skurk 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: