Veckans Sarandon: THE ROCKY HORROR PICTURE SHOW

6 mars, 2012

Det finns filmer som har blivit klassiker utan att jag egentligen förstår varför.

Det finns filmer som blir klassiker trots att dom inte är bra, trots att dom är obegripliga och trots att dom åldrats med allt annat än värdighet. Sen finns det klassiker som är så jävla konstiga att jag bara sitter som en fågelholk i soffan men som samtidigt är så charmiga att värmen nästan spränger rutan. The Rocky Horror Picture Show är urtypen av en sån film, totalt obegriplig, ganska dålig men charmig till tusen.

Det var flera dagar sedan jag såg filmen och jag har försökt samla mina tankar sedan dess för att kunna skriva ihop en begriplig text som beskriver handlingen. Jag kan inte. Det går inte. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad det är jag har sett.

Det är en superung, jättesmal och välsjungande Susan Sarandon som ska gifta sig och efter en biltur hamnar hon och fästmannen vid ett kråkslott nånstans ute på landsbygden. Dom knackar på dörren, nån otäck “butler” öppnar och sen kör “det” igång.

Vad är då “det? “Det” är glitter, glamour, obegripliga sånger och utåtagerande danser, det är Tim Curry i underbyxor som den bisexuella vetenskapsmannen Frank som med hjälp av sina sjungande och dansade vänner från Transylvanien skapat Rocky, en inoljad och supertränad alfahanne som uppfunnits för att tillfredställa Frank.

Jag gillar musikaler, att göra det känns som en förutsättning för att överhuvudtaget orka se en film som denna. Storyn är mindre matig än en tesked överkokta snabbmakaroner och musiken är rätt dålig (även för att vara en musikal). Det brukar alltid vara nån låt som sätter sig som flugpapper i skallen men icke, jag klarade mig denna gång. Det som ändå gör filmen till en välförtjänt klassiker är energin. Den ÄR charmig och alla är så himla överspelade och glada att jag inte kan värja mig. All form av logiskt tänkande försvinner och jag tycker det är både underhållande och jättedåligt samtidigt.

En bögmusikal är inte särskilt ögonbrynshöjande 2012 men 1973 när den kom var det andra bullar. Den var kontroversiell på alla sätt och vis och sett i perspektiv så var det en viktig film – då. Det är den inte nu, nu är den bara tjofaderittan.

Här finns filmen.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia mars 8, 2012 kl. 22:29

Man får nästan intrycket av att den kunnat leva vidare på ren hype — ingen har de senaste 10-15 åren verkligen _sett_ filmen, utan tagit in den som ett event med utklädning och sing-a-long.

Svara

Fiffi mars 9, 2012 kl. 21:03

Sofia:
Jag fattar verkligen grejen med sing-a-long men om det är en musikal med enbart kekkiga låtar så uppmanar den ju inte till massjungerier direkt, till skillnad mot till exempel Sound of music 😉

Svara

Sofia mars 10, 2012 kl. 17:46

Ja, DÄR kan vi snacka om kvalitetsmusik 🙂 Finns inget som slår lite joddelsång

Svara

Fiffi mars 10, 2012 kl. 18:10

Sofia:
Jo. 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: