WARRIOR

29 januari, 2012

Här har vi familjen Conlon. Pappan Paddy (Nick Nolte), överkuckun, är fårad, arg, före detta boxare, har nyligen nyktrat till och hittat Gud. Tommy (Tom Hardy) är den yngste sonen och Brendan (Joel Edgerton) den äldste och Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison). Båda pojkarna är vältränade och orädda för att slåss. Brendan jobbar som lärare och tillsammans med frugan Tess har dom tre jobb men trots det har dom svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Tommy vill mest bara få uppmärksamhet av sin fråvarande pappa.

Båda sönerna har alltså både fysiska förutsättningar, behov av pengar och en längtan efter upprättelse och halkar således in på kampsportbanan.  Fem miljoner dollar lockar som tusan och dörren till MMA-världen står vidöppen.

Vid första anblicken är det superlätt att jämföra Warrior med förra årets praktkalkon (och Oscar-för-Bästa-Film-nominerade) The Fighter men ingenting kunde vara mer fel. The Fighter hade ingenting som lockade mig trots boxningstemat och trots att MMA lockar mig än mindre så är Warrior en mycket mer sevärd film. Det är en känslig stämning filmen igenom. Nick Nolte är stenhård och nervvrak samtidigt (och Oscarnominerad för sin roll), både Tom Hardy och Joel Edgerton gör mer än dom behövt av sina karaktärer och Jennifer Morrison (från House) hoppas jag se mer av i spelfilmer framöver. Hon är duktig.

Visst är det en hel del fightingscener som får mig att gäspa en smula men det är svårt att göra ett drama om MMA utan att snubbarna klappar på varandra. Scenerna den sista kvarten är rejält starka och det är en hel liten armé salta tårar som knackar på insidan av ögonlocken och vill ut och det kom som en överraskning för mig. Jag skyller på att det var ett riktigt fint och bra slut, inte på det faktum att jag kan vara rent larvigt blödig när det kommer till sportfilmer.

Som helhet är det här en bra mycket bättre film än jag trott och när det känns på det sättet blir jag alltid glad. Lika glad som jag blir av ljuden i Linus på linjen.

{ 15 comments… read them below or add one }

Henke januari 29, 2012 kl. 15:03

Denna ligger sedan tidigare på “att se”-listan.

Svara

Fiffi januari 29, 2012 kl. 22:24

Henke:
Hoppas du får tillfälle att se den snart för den var helt klart sevärd. Speciellt sista halvtimmen. 🙂

Svara

Movies - Noir januari 29, 2012 kl. 15:57

Warrior är inte en dålig film. Men det är inte heller en Oscarsfilm. Nolte är bra och förtjänar sin nominering. Filmen är inte mer än en stark trea.

The Fighter däremot är en Oscarsfilm och mycket riktigt var den också nominerad. En bättre film på de flesta punkterna och jättekul att Christian Bale fick vinna sin Oscar. En fyra.

Svara

Fiffi januari 29, 2012 kl. 22:29

Movies-Noir:
Det konstiga är (ju) att The Fighter och Warrior i mångt och mycket är samma film men att du hissar den jag dissar och att vi tycker uuungefär lika om denna (jag kanske tycker den är något bättre än du).

Svara

Movies - Noir januari 30, 2012 kl. 01:18

Sant, de är ganska lika, men jag tyckte inte Warrior hade samma djup som The Fighter hade. En smaksak antar jag. Eller beroende på vilka skådespelare man gillar 😉 Sen tyckte jag det blev lite för mycket fighting under andra halvan av Warrior. Hade gärna velat se mer av Nolte och låtit storyn få lite mer djup (även om slutet är bra).

Svara

filmitch januari 30, 2012 kl. 11:20

Nu har jag inte sett Warrior men jag har tyvärr sett The Fighter som inte var mycket att hänga i granen. En ganska pinsam pekoral fylld med korkade karaktärer.
Warrior ska jag se så fort jag får lite tid över för jag gillar oftast sportfilmer och paret Nolte/Hardy kan jag inte skippa.

Svara

Fiffi januari 30, 2012 kl. 12:36

Filmitch:
Jag tror nog det finns en god förhoppning att du gillar Warrior, speciellt eftersom du -som jag- tycker rätt illa om The fighter.

Svara

Fiffi januari 30, 2012 kl. 12:34

Movies-Noir:
Och det var djupet jag saknade i The fighter som jag tyckte jag fick nu. Tänk så olika det kan vara. 🙂

Svara

Martin februari 2, 2012 kl. 14:39

Trevlig och välskriven recension, Fiffi.

Såg “Warrior” under min lilla “sportperiod” under slutet av förra året och jag gillade konceptet med familjerelationen och att det faktiskt handlade om en relativt ny sport som jag inte hade någon större insikt i. Men jag tyckte i slutändan att det ändå blev som en ordinär “sport och underdog”-film, varken mer eller mindre. Ungefär som “The Fighter” då så det var intressant att få höra att både dina och Movies-Noirs åsikter kunde skilja sig så mycket mellan filmerna och från varandra.

Tyckte filmen hade ganska mycket gemensamt med en sporthistoria som ligger där i bakgrunden och sedan är det främst familjesituationen i förgrunden som är det intressanta i filmen, där dess birollskaraktärer (räknar in Hardy här) är främst de som inlivar karaktär i historien.

Svara

Martin februari 2, 2012 kl. 14:40

Menar givetvis att jag tyckte filmerna (Warrior och The Fighter) hade mycket gemensamt och inget annat. Blev lite otydligt där.

Svara

Fiffi februari 3, 2012 kl. 11:20

Martin:
Tack 🙂

Mina skillnader i åsikt dessa filmer emellan beror mest på att jag inte hittade en enda karaktär i The Fighter som jag kände sympati för, vilket var betydligt lättare i Warrior. Ibland behövs det inte mycket mer än så 🙂

Svara

Jojjenito februari 18, 2012 kl. 14:01

Hehe, det här var en av de filmerna som gick att se på planet från London till Montreal. Jag valde inte den, kändes inte så intressant, men det kanske var fel val. Nu kände jag ändå att jag inte ville se en alltför bra film eftersom bild och ljud och miljö inte är den bästa på en plan över Atlanten.

Svara

Fiffi februari 18, 2012 kl. 16:35

Jojjenito:
Får jag fråga vilken film du valde?

Svara

Jojjenito februari 18, 2012 kl. 18:18

Ja, det får du. 😉

Ok, det blev Real Steel. Kändes som helt rätt val i sammanhanget.

Svara

Fiffi februari 19, 2012 kl. 18:02

Jojjenito:
Ja det var nog rätt val även om Real Steel är en film som egentligen kanske kräver lite större duk och bra ljud för att komma till sin rätt.

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: