Wild at heart

7 september, 2011

Det var det där med vanskligheten i att se om en gammal filmfavorit…

Hmmm.

Ibland går det finemangs, ibland kan det vara som när jag hittar en kartong med kläder i källaren och först blir glad men sen när jag tittar igenom kläderna tänker jag “meeeh hur fan tänkte jag?? Har jag haft dom här trasorna BLAND FOLK?

Wild at heart var en riktig favorit för mig när den kom 1990. Det var i precis samma veva som Twin Peaks gick på TV och jag var typ kär i David Lynch, jag älskade allt han gjorde. Nicolas Cage var en hottie, Laura Dern en tuff brud i skön 80-talsfrilla, jag köpte soundtracket och lyssnade på Wicked game med Chris Isaak på repeat, hela filmen var liksom bara såååå cool, det var nästan så det var häftigt bara att tända en cigg – i alla fall i närbild.

Nu har det gått över tjugo år och jag ser filmen med samma ögon men med lite annan styrka på glasögonen.

Kärlekshistorien mellan Sailor (Cage) och Lula (Dern) känns stark då liksom nu men då jag 1990 tämligen enkelt kunde se enbart det romantiska i att hon lojalt väntar på denne man vad för skit han än pysslar med och råkar ut för, där tycker jag hon känns aaaaningens för korkad och naiv nu. Hon känns nästan lite förståndshandikappad.

Diane Ladd spelar Lulas psyksjuka mamma och hon är Laura Derns mamma även på riktigt, vilket är lite skoj men kanske inte för Laura för herregud vad hon är trovärdig med sitt läppstiftskladdande. Willem Dafoe är även han otäck med sina konstiga tänder som Bobby Peru.

Visst, det finns många scener i filmen som är fantastiska, som den med mannen som härmar duvor med heliumröst, men som helhet håller den inte alls lika bra idag men det beror antagligen mer på mig än på filmen i sig. Nu vill en del av mig se om Twin Peaks medans resten av delarna skriker NEEEEEEJ.

När jag såg filmen 1990:

När jag såg filmen 2011:

Filmen finns att hyra här och vill du läsa mer om filmen så har även Plox skrivit om den.

{ 12 comments… read them below or add one }

Pladd september 7, 2011 kl. 10:17

Den här har jag tänkt se nu i dagarna faktiskt. Trots din lilla besvikelse vid omtitt blir jag riktigt taggad. Lynchs speciella stil lockar mig. Planen är att se även Twin Peaks. Yummi!

Svara

fiffi september 7, 2011 kl. 11:39

Pladd:
Jag har absolut ingenting emot David Lynch, det var bara lite tråkigt att omtitten la en viss sordin på mitt toppenminne av filmen, men så är det ju ibland.

Har du sett den förut eller blir det första gången nu?

Svara

Pladd september 7, 2011 kl. 11:58

Första gången i båda fallen.

Annars håller jag med. Omtittar är lurigt, även om det ibland kan vara tvärtom, att man får en positiv upplevelse. 🙂

Svara

fiffi september 7, 2011 kl. 12:41

Pladd:
Då ska det bli extra intressant att läsa vad du tycker om filmen OCH om Twin Peaks om du tänker skriva om den med. Hoppas det, det är en mycket speciell serie 🙂

Svara

BlueRoseCase september 7, 2011 kl. 18:28

Vad synd! Det är ju det som är risken med film. För min del verkar “Wild at Heart” liksom de andra tidiga Lynch-filmerna vara tidlösa. Antagligen har jag också mycket överseende med det som inte fungerar lika bra i filmerna.

Svara

Fiffi september 7, 2011 kl. 20:39

BlueRoseCase:
Jag skulle nog säga att filmen ÄR tidlös, det är nog snarare jag och min smak som inte är det. 😉

Svara

Jojjenito september 7, 2011 kl. 21:19

Jag såg den här för ett tag sen och jag har en recension liggande. Den dyker upp snart. Jag har ungefär samma invändningar som du har.

Jag såg om Twin Peaks för några år sen… och gillade den lika mycket som första gången jag såg den när den gick på tv. Jag såg även Twin Peaks-filmen för ett tag sen och gillade även den. Wild at Heart däremot hade daterats dåligt eller så var den helt enkelt inte bra från början.

Svara

fiffi september 7, 2011 kl. 21:26

Jojjenito:
Jag behöver bara höra Twin Peaks-musiken för att få värsta behagliga hurven i hela kroppen så jag tror att jag med skulle tycka precis lika bra om serien om jag såg om den. Tror alltså. Vågar INTE chansa.

Svara

Plox september 9, 2011 kl. 18:10

Haha, skön läsning, om än tråkigt att den inte riktigt fungerade lika bra nu.

Kärlekshistorien är ju verkligen “speciell”, fast jag tycker förståndshandikappad-känslan är ömsesidig faktiskt, de spelar i samma liga där tycker jag. Vilket gör att jag köper konstigheterna rakt av egentligen. 🙂

Tackar för länk också!

Svara

fiffi september 9, 2011 kl. 19:49

Plox:
Jo, du har rätt, visst spelar dom i samma liga men Laura Dern har kanske mer utseendet emot sig sett till förståndshandikappsbiten. Förutom slutet förstås, där har Cage kommit ikapp 😉

Svara

Sofia september 10, 2011 kl. 06:43

På ett sätt synd om det nu var så att du ställt in dig på värsta filmåterupplevelsen. Fast samtidigt tycker jag att det är lite häftigt att få den där flashbackupplevelsen och försöka klura ut vad den stora skillnaden är. Ofta kommer jag fram till att det är åldern 😉

Svara

fiffi september 10, 2011 kl. 09:24

Sofia:
Jag gillar ju inte att skylla på åldern i något sammanhang egentligen men ibland – ibland – kan det faktiskt vara en korrekt förskyllan.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: