Om det här med filmcensur

23 oktober, 2011

I början av 90-talet gick jag en förberedande journalistutbildning. Som examensarbete skulle vi göra en egen tidning och alla elever fick välja ett ämne att skriva om som engagerade dom mest. Självklart valde jag redan då att skriva om film och min artikel handlade om filmcensur, något som då retade mig till max.

Jag var skräckfilmsfantast och sög i mig allt som andades blod, mord, klegg och läbbigheter. På den tiden var det inte ovanligt att dom värsta vidrigheterna klipptes bort med häcksax så att handlingen blev så stympad att filmen ibland blev i stort sett obegriplig. Dog nån? Hur? Varför? Va faaaan! Varför är hon bara BORTA?

För att kunna skriva min artikel ringde jag till Statens Biografbyrå. Dom skötte allt som hade med filmcensur att göra. Allt som klippts bort av en eller annan anledning var offentlig handling och det var fritt fram för vem som helst att se vad som censurerats, det enda som krävdes var att boka tid för en personlig visning. Så jag gjorde just det och några dagar senare satt jag i en skön fåtölj alldeles ensam i ett mörkt rum någonstans på Regeringsgatan i Stockholm och tittade på bortklippta scener uppradade efter varandra helt utan sammanhang. Fredagen den 13:e, Terror på Elm Street, Hellraiser, Motorsågsmassakern, ja, jag minns inte allt i detalj, det kan jag inte säga, jag minns mest att det var en ganska surrealistisk upplevelse bara att vara där och att klippen var aningens…blodiga.

Det var enbart biofilmer som censurerades då och trots att censuren avskaffades så sent som i år så var Martin Scorseses Casino den sista film som censurerades i Sverige – och det var 1995.

Nu har det gått tjugo år sen jag satt i den där fåtöljen och argade upp mig över att andra bestämde vad jag skulle klara av att få se och det har hänt en del i min syn på den här frågan sen dess. Det känns liksom inte lika enkelt längre.

Jag är ingen förespråkare av filmcensur, inte alls, men det är inte en helt igenom enkel fråga tycker jag. När jag växte upp kunde film enbart ses på bio, hyrvideo (moviebox) eller någon enstaka gång på TV. Gick filmen på TV och innehöll våld gick den alltid sent på kvällen och TV-hallåan varnade alltid innan för starka scener.  Åldersgränser var således tämligen enkla att följa både för föräldrar och barn. Även om det gick att lura in sig på biografer fast man inte hade åldern inne eller få någon äldre kompis att hyra en film så var det inte helt o-meckigt. Nu är film bland det mest lättillgängliga som finns. Vad man än tycker om otillåten nedladdning så finns den och ungar kan med bara ett klick ladda ner och se i princip vilken film som helst när som helst och jag tror inte någon bryr sig nämnvärt om att filmer ens har en åldersgräns och att dessa finns av en anledning.

Att censurera film vars målgrupp är vuxna människor kan aldrig vara rätt, inte i min värld. Men det som glöms bort är att vuxenhet är en väldans luddigt begrepp. Det finns en vits med att inte se vissa filmer när man är för liten, det kan bli tok på många sätt. Jag har inga bra svar, inga universella lösningar, men jag tror det är bra att tänka efter lite ibland och prata om saken. Världen ser inte ut som den gjorde 1960, 1970, 1980 eller 1990. Allt är annorlunda. Allt. Verkligheten för dagens barn och ungdomar är inte lik min uppväxt på en fläck och inte heller deras sätt att se på film.

Det kanske är den dagliga överdoseringen av tecknad film på otaliga TV-kanaler som gör att barnen är ointresserade av Kalle och hans vänner på julafton? Vi snackar inte tre minuter Mordillio eller Hacke Hackspett i Godmorgon Sverige på lördagarna längre, eller Tom&Jerry i Lilla Sportspegeln. Barn har tillgång till tecknad film jämnt.

Kan den lilla delen som stavas “julafton kl 15” förändras så drastiskt av lättillgänglig animerad film så kanske en ökning av gruppvåldtäkter kan ha en förklaring i att porrfilm av alla sorter finns bara ett klick bort och att varenda tonåring vet vad ett gang-bang är (enligt Brottsförebyggande rådet har antalet anmälda våldtäkter/gruppvåldtäkter ökat från 1681 fall år 2000 till 5479 fall 2010)? Eller kan det faktum att en vanlig trettonåring har sett så många mord på film ha med att göra att han/hon inte reagerar när han/hon ser riktiga lik och avhuggna huvuden på Rapport?

Alldeles oavsett vad jag som vuxen människa tycker om filmcensur och konstnärlig frihet och att ingen annan ska tala om för mig vad jag får titta på eller inte, alla som tittar på film ÄR INTE VUXNA. Alla som tittar på vuxenfilm ÄR INTE VUXNA. Det är så verkligheten ser ut.  I verkligheten finns det även frånvarande, sönderstressade och kanske till och med ointresserade föräldrar PLUS att det finns en dator med internetuppkoppling i i stort sett vartenda barn-och-tonårsrum. Det är klart det kan bli krockar och tok av det, det känns ganska logiskt.

Det här med filmtittande och censur är intressanta och komplexa frågor och i min värld är ingenting gällande detta svart eller vitt men vi kan inte sluta fundera på vad som är hönan och vad som är ägget. Film är alldeles för viktigt för det.

Vad tycker du i den här frågan? Skriv gärna en kommentar.

  • Bland kommentarerna på årets filmsnackis A Serbian Film pågår en diskussion om både censur och var gränsen egentligen går för en “vanlig film” att få kallas just det.  Åsikterna går både varma och isär.
  • Statens Biografbyrå heter numera Statens medieråd. Deras uppdrag är att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem mot skadlig mediepåverkan. Hemsidan hittar du här.

 

{ 20 comments… read them below or add one }

Jessica oktober 23, 2011 kl. 08:11

Som sagt… det är inte helt självklara frågor. Statistik är inte heller självklart. Om fler gruppvåldtäkter anmäls så KAN det ju också bero på att fler tjejer vågar anmäla sånt. Att de anmäler i stället för att skämmas och tigas. Bara för att fler anmäler måste det inte betyda att fler brott faktiskt har begåtts. Det kan bero på ett ändrat samhällsklimat.
Är det verkligen bevisat att människor påverkas av film att begå egna brott? Ett tag var det populärt att påstå att rollspel fick folk att göra onda saker i verkligheten. Eller datorspel. Jag är fortfarande skeptisk. Om folk begår brott beror det på en mängd orsaker. Jag tror inte det är så enkelt som att man ser en film och går ut och gör likadant.

Visst kan barn behöva skyddas (inte minst för att slippa mardrömmar och att hantera tankar och insikter som de kanske inte är gamla nog att bära på egen hand.) Men tiden när vi hade en statlig institution som gjorde detta åt oss är som sagt förbi. Som jag ser det är det faktiskt först och främst föräldrarnas ansvar att engagera sig och ha nån som helst susning om vad ungarna laddar ner från nätet. Man kan faktiskt inte lämna över till tv:n/datorn att vakta ens barn oreflekterat. Och jag tycker inte man ska förvänta sig åt att staten fixar det åt en. Det är upp till oss själva att bry oss och prata om det med våra barn.

Svara

fiffi oktober 23, 2011 kl. 11:37

Jessica:
Tack för att du tog dig tid att skriva ner din syn på saken 🙂 Ingenting i den här frågan är självklar tycker jag. Statistik är det definitivt inte men det slår mig ibland när unga människor begår allvarliga brott att dom ändå måste ha fått idén nånstans ifrån? Sen behöver det självklart inte vara från filmer, det säger jag inte, men det skulle kunna vara så.

Jag håller med dig till hundra procent att det är föräldrarnas ansvar var barnen tittar på och hur dom får tag på sina filmer. Tyvärr finns det fortfarande många vuxna som inte har den blekaste aning om (eller inte bryr sig eller inte ens vet hur dom ska göra för att titta efter) vad som som finns i ungarnas burkar och DET är ett klart problem som jag ser det.

Svara

BlueRoseCase oktober 23, 2011 kl. 11:17

Väl skrivet! Och ett intressant och svårt ämne. I grunden tycker jag att var och en har själv rätt att bestämma vad man vill se, men som du skriver kan det finnas en icke-avsedd målgrupp. Dock tror jag inte förbud och censur är den rätta vägen. Snarare tror jag det kan vara som med skolor som försöker kontrollera elevernas internet- och datoraktiviteter: vill man komma runt förbud och censur så gör man det. Sen det där med tillgängligheten på nätet är inte heller så enkelt. För vad är det som säger att den som laddar ner en film laddar ner den censurerade svenska versionen när nätet spänner över hela världen? Jag tror mer på ett samhällsansvar, ett gemensamt ansvar. Hur det ska kunna uppnås och om det ens kan uppnås vet jag inte. Ett steg skulle kunna vara att ställa högre krav på media och hur frågor av den här typen vinklas där. Tyvärr tror jag inte en förändring på det planet någonsin kommer ske.

En annan fråga är ju om allt är okej att skildra på film, eller snarare hur det skildras och varför. Och där är jag nog själv något av en kultursnobb som tycker att det finns bättre och sämre film som kan och bör bedömas utifrån vad filmen syftar till. Men återigen är mitt eget val i fokus. Det jag tycker är ointressant och skit tittar jag inte på. Sen kanske inte yngre kan göra det valet. Men jag är samtidigt inte helt övertygad om att film påverkar en människa till att begå handlingar man inte skulle vara kapabel att begå annars eller.

Som sagt, komplext! Kul att du tar upp detta!

Svara

BlueRoseCase oktober 23, 2011 kl. 11:18

“annars heller” skulle det såklart stå!

Svara

fiffi oktober 23, 2011 kl. 11:47

BlueRoseCase:
Tack för din kommentar 🙂 Det finns så många infallsvinklar i den här frågeställningen så det är svårt att ens bena ut dom. Censur och förbud kan aldrig vara lösningen, där håller jag helt och hållet med dig och det skulle inte ens vara möjligt som samhället ser ut idag.

Det känns bara som att det har tillkommit en helt del parametrar i den här frågan dom senaste åren – och då tänker jag främst på tillgänglighet och enkelheten att ladda ner film – och det ställer mycket större krav på oss föräldrar och det är krav som jag inte tror att alla vuxna ens vet om att dom har och DÄR är ett solklart problem.

Svara

Micke oktober 23, 2011 kl. 15:29
fiffi oktober 23, 2011 kl. 18:19

Micke:
Du har en poäng i det du skriver om diktatur och censur. Censur hör inte hemma i en demokrati. Men tycker du att allt fungerar smärtfritt nu när censuren inte finns?

Svara

Micke oktober 23, 2011 kl. 22:08

Det är ju föräldrarnas ansvar att se till att deras barn inte ser på olämpliga filmer. Men om de inte får se hemma, så finns det alltid någon kompis de kan se hos. Nu är det ju så lätt att få tag på filmer, de värsta filmerna finns bara några musklick bort. Men jag har varit motståndare till filmcensur hela tiden. Det läggs ner tid och pengar på att skapa en film, sen ska statens biografbyrå klippa bort scener som anses vara “förråande”.

Svara

fiffi oktober 23, 2011 kl. 22:49

Micke:
Det finns ju ganska många filmer som ÄR “förråande” OM det är alldeles för unga människor som ser dom och som kanske inte ens har koll på var gränsen mellan film och verklighet går. Skillnaden i problematik om man jämför “då” och “nu” är ju att det är så himla enkelt att få tag i film och att det är väldigt många i den nutida föräldragenerationen som inte hänger med i utvecklingen. Att vuxna pratar om hur det funkade på 70-80-talet är liksom inte intressant, det hjälper inte dagens barn att välja rätt.
För mig är det en självklarhet att 11-12-13-åringar inte ska se filmer som A serbian film (till exempel) för det kan omöjligt bli bra om dom gör det. Men som sagt, den finns ett klick bort och säkerligen lockar den många just för att den är “förråande”.

Svara

filmitch oktober 23, 2011 kl. 16:40

Mycket mycket bra och tänkvärt inlägg som rör en fråga som får mig att gå igång ordentligt. Ang statistken har den ett par förklaringar, dels har vi blivit mer benägena att anmäla brott, jag ser ökningen som ngt positivt äntligen börjar man i samhället se våldtäkt som ett brott och inte ngt där tjejen får skylla sig själv men det är naturligtvis lång väg att gå men folk vågar anmäla vilket är bra. Den andra anledningen till uppgången är att man i Sverige skärpt definitionen av våldtäkt dvs det som i andra länder inte klassas som våldtäkt eller sexuellt ofredande klassas som det i Sverige. När man ändrade den definitionen tog antalet brott ett stort skutt uppåt i statistiken om jag inte missminner mig helt.
När det rör frågan om “videovåld” kan få folk att begå brott måste jag nog svara ett ganska klart NEJ! Däremot kan jag sträcka mig så långt till att gå med på att videovåld kan inspirera till våldshandlingar. Skillnaden blir i så fall att tokfan som begår brottet byter ut basebollträet mot en machete men han/hon hade begått brottet i vilket fall, möjligtvis kan utförandet bli annorlunda.
Japan som är ett land som präglas i både film och media av mycket våld har inte alls lika många våldsbrott för att ta ett exempel. En billig poäng och inte speciellt bra skulle vara att ställa sig frågan vilka våldsvideofilmer nazisterna tittade på? Svaret finns någon annanstans men det är lättare för media och politiker att peka på ett “fenomen” Internet, video m.m för då slipper man ta itu med problemet.
Slutligen så finns det alltför många föräldrar som inte har en aning om hur man ska vara föräldrar. jag stöter på dessa dagligen och kan inte göra annat än att resingera med en tung suck. “Kalle blir så arg när jag ber honom stänga av datorn kl 02:00” är en klassiker. det är aldrig trevligt med bråk men i bland får man ta det helt enkelt, thats life om man nu valt att bli förälder.
Jag tror problemen finns att söka på annat håll men visst sätter man kaffet i halsen då en 10 årig elev kläcker ur sig att man har haft myskväll hemma och hela familjen sett Halloween 2, Den eleven hade småsyskon 🙁
Ja det här blev aningens långt men som sagt “jag gick igång” 😉

Svara

fiffi oktober 23, 2011 kl. 18:25

filmitch:
Det är klart att brottsstatistik kan bero på en massa saker och att det egentligen är en ganska luddig måttstock. Jag tror inte heller att videovåld föder våld, inte i egentlig mening, men jag tror heller inte att det är sunt att väldigt unga människor ser mycket film (av olika slag) som är gjord för en vuxen publik. Har barnen och ungdomarna ingen att prata om filmupplevelsen med kan det snurra ihop sig ordentligt bland tankarna i skallen, tror jag i alla fall.

Föräldrar som inte vågar/orkar/ids ta konflikter med sina barn borde i min värld inte få vara föräldrar så jag förstår dig att du “går igång” som ser det här dagligen.

Svara

Anders oktober 24, 2011 kl. 04:45

Jag såg “Hostel” på bio och den gick igenom censuren. Om den gjorde det så har vi nog ingen censur i Sverige.

Jag sökte jobb på Statens biografbyrå en gång i tiden när jag hade tagit en examen i filmvetenskap men som jag förstod det så handlade 90 % av jobbet som filmcensor att censurera porrfilmer. Hur kul är det på en skala?

Att staten ska ha en myndighet som ska bestämma vad vi kan eller inte kan titta på är bara förmynderi. Det borde vara ens eget ansvar och omdöme samt föräldrars ansvar att ha koll på vad deras barn tittar på.

Svara

Fiffi oktober 24, 2011 kl. 08:49

Anders:
Staten har ingen sådan myndighet längre eftersom censuren är avskaffad. Ingen biofilm har censurerats sedan 1995.

Svara

Movies - Noir oktober 24, 2011 kl. 13:01

Personligen tycker jag det är en svår fråga. Eller kanske inte. Vuxna ska givetvis få titta på vad de vill. Åldersgränserna på film ska vara högre, punkt slut. Men så blir det så klart inte. Att en rejäl våldsfilm får 15-års gräns känns absurt när en film där man säger någon svordom kan få samma åldersgräns men det är en komedi (typ).

Ett kul exempel på censur (som jag håller med om) var när jag var i Japan. Kommer inte exakt ihåg hur det var, men ungefär så att ingen under 15 år fick gå på en film som började efter kl. 19. Och ingen under 18 år fick gå på en film som började efter kl. 21. Som vuxen slapp man de jobbiga ungdomarna som man har här i Sverige, men å andra sidan har ungdomarna där en helt annan respekt så detta borde införas här och inte där 😉

Men problemet du tar upp är ju så klart utanför biograferna (till stora delar). Tillgängligheten gör att det inte spelar någon roll om det är barntillåtet eller barnförbjudet material, barnen laddar ner vad som helst hur enkelt som helst. Så ja, ansvaret ligger hos föräldrarna till stora delar och som vi vet är Sverige inte något bra land vad gäller uppfostran (haha, ta det inte personligt, men så är det). Nu säger jag inte att det är bättre i andra länder, men just familjen kommer inte i första hand i många svenska familjer.

Som avslutning, och nu kommer nog de flesta ogilla mig mer än de gjort tidigare (haha), så skrev jag så här om A Serbian Film när jag såg den på Stockholm Filmfestival i november 2010. Jag visste att den hade blivit förbjuden i Storbritannien vid den tidpunkten, men hur kommer det sig då att den visas på Stockholm Filmfestival med 15-års gräns (för det är det det är på festivalen) ? En sådan film ska så klart ha 18, eller helst 21-års gräns.

En sak är säker och det är att den går för långt, inget snack om saken. Jag gillade det definitivt inte och den som inte blir illamående av det man får se vid ett par tillfällen är inte mänsklig. MEN, innan dessa inslag tyckte jag till stora delar om filmen och då kan jag inte bortse från det. Varför de var tvungna att gå så långt visar dock på att det är ett gäng idioter som ligger bakom och helt enkelt uppviglare som vill skapa debatt.

Nu har jag sett en intervju med filmens producent och regissör och deras förklaring var att de ville visa hur deras land blivit våldtaget och hur de känner sig och bla bla bla. Känns mer som en ursäkt, men kanske har de en poäng ? En sak är säker – de gick för långt (men är det fel att kunna uppskatta filmen ändå om man bortser från dess uppenbara brister ?).

Svara

Fiffi oktober 24, 2011 kl. 13:27

Movies-Noir:
Vad gäller föräldraskap i allmänhet och uppfostran i synnerhet så finns det nog ingenting du kan säga som får mig att ta åt mig personligt. 😉 Jag känner mig rätt lugn med den grejen och vad gäller mina barn och filmtittande så är dom i det närmaste FÖR torra och FÖR ifrågasättande och kräsna så hemma hos oss är det jag skriver om ovan inget problem.

Jag håller med dig om att det borde finnas en högre åldergräns än 15. Många filmer med extremt våld har liksom inget i en femtonårings medvetande att göra. Men, som du skriver, det är en önskan som aldrig någonsin kommer besannats och en önskning som i nedladdningarnas tidevarv heller inte kommer ha någon praktisk betydelse. Det är som att vara en hamster och springa i ett såndärnt hjul, allt går bara runt runt och det finns ingen direkt vettig och fungerande lösning.

Angående A serbian film. Nej, jag tycker inte det är varken fel eller konstigt att uppskatta delar av en film även om filmen i sig har brister. Det gäller serbfilmen och det gäller alla andra filmer. I stort sett ALLA filmer har ju brister, annars skulle ju alla filmer få maxbetyg 😉

A serbian film är ju en tacksam film att ta upp i censur-snack-sammanhang för den är så jävla too much och det går över alla gränser men det finns i ärlighetens namn inte så många filmer som är så supervidriga som denna. Det betyder inte att det går att blunda för den men det finns å andra sidan en ganska stor grupp av filmer som är ruggigt våldsamma men som ändå är “vanliga” skräckfilmer (typ Hostel). Däremot blir jag aningens beklämd att serbfilmen gick upp på filmfestivalen. Jag undrar hur dom tänkte då?

Svara

Vrångmannen oktober 24, 2011 kl. 16:38

Intressant och bra! Jag minns jälv hur jag ringde och bokade tid hos filmcensuren för att se alla klipp. Jag bodde ju 25 mil norr om Stockholm när det begav sig så jag tog tåget ner över dagen (!)

Svara

Fiffi oktober 24, 2011 kl. 20:39

Vrångmannen:
Minns du också dom där biofåtöljerna som extreeeeemt stora? 🙂

Svara

Sofia oktober 25, 2011 kl. 06:10

Intressant, inte minst i perspektivet av att statlig censur är en hypotetisk situation i dagens läge. Som alla påpekat, nu ligger snarare svårigheten i att “allt” finns mer eller mindre lättillgängligt. När det gäller barn och ungdomar kan jag inte se någon annan väg än att försöka göra dem medvetna, förmögna till problematisering och kritiskt tänkande. Inte helt enkelt förstås eftersom detta är egenskaper som är klart “obarnsliga”. Och de som måste utföra det jobbet är föräldrarna i första hand och skolan i andra hand. Samhällsklimatet påverkar enormt mycket men är betydligt svårare att påverka.

Svara

Fiffi oktober 25, 2011 kl. 08:56

Sofia:
Det är vid föräldraansvarsfrågan som jag tror många “problem” har en lösning men många föräldrar verkar vara liiiite för snabba på att skylla på skolan – samhället – dåliga kompisar – osv och det är så synd tycker jag. Och korkat.

Svara

Sofia oktober 25, 2011 kl. 22:04

“This is everybody’s fault but mine”

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: