Skräckfilmssöndag: HELLRAISER (1987)

Här kommer den, en av skräckfilmshistoriens mest ikoniska klassiker. Det är många år sedan jag såg Hellraiser och det tänkte jag ändra på nu. Perfekt för detta tema dessutom. Ju.

Pinhead, den där vidrige fan som jag tyckte var så satans otäck när jag var liten, usch alltså, tusenmiljoner spikar i hela huvudet! Vad kommer jag tycka och tänka om honom nu? Och allt det hyperblodiga, ÄR filmen så blodig som jag minns den?

*trumtitrumtitrum klockan går och NU har det gått 94 minuter*

Hahahaha…..ojojojoooooojojojoj, nämenVAAAAA!!! Okej. Nu benar vi ut det här lite va? Pinhead. Han är ju typ INTE MED ALLS! Jag mindes honom som nån form av huvudkaraktär men det var han ju absolut inte. Istället handlar filmen om Larry (Andrew Robinson), en beige svennebananman som är gift med Julia (Clare Higgins) som är vråltänd på Larrys bror Frank (Sean Chapman) men not so much på sin egen snubbe. Den där heta otrohetsaffären hon har med Frank gör att hon gör ”vad som helst” för honom, alltså vaaaaaad som helst. Till och med dödar folk med hammare och bär runt på utmärglade kladdiga lik för att Frank – som nu är typ död – ska få sin köttiga hunkiga kropp tillbaka istället för den krypande slemhögen han är nu. Nåt har nämligen hänt. Frank har köpt en pusselkub, en kub som öppnas om man fipplar med den och små blå droppliknande 80-tals-effektgrejer hoppar runt. Jättespännande. Not. I samma veva flyttar Larry och Julia tillbaka till ett hus som Larry och Frank har ärvt men Frank enligt uppgift inte vill ha. Men det vill han nog för det är dit han letar sig tillbaka i sitt sökande efter blod.

Jag fattar att om man läser det jag skriver så tror man att jag tycker det här är JÄTTELÖKIGT – BARA – och det må så vara men det är inte riktigt sant. Jag tycker Hellraiser är en funktionell skräckfilm och effekterna pendlar mellan wow-va-coolt (fortfarande!) och nåt man ser i Blå Tåget på Grönan (dvs verkligen inte så skrämmande). Egentligen är det dom minsta effekterna som är dom bästa (en hand som dras emot en spik, ett ansikte som trätts på ett annat och den där kanten som då uppstår mellan hår och nacke….blodigt, hårigt och klafsigt – snyggt gjort!

Jag blev inte det minsta rädd när jag såg filmen samtidigt som jag minns att jag upplevde motsatsen 1987. Men det är 31 år sedan och mycket vatten har flutit under broarna både vad gäller denna filmgenre och mig som tittar. Betyg då? Jamenherregud, klart filmen åtminstone får godkänt, det måste den få, men det kommer dröja minst 31 år tills jag ser om den. Om det ens räcker.

Jag kommer skriva om en skräckfilm varenda söndag under 2018, både nya, lite äldre och allt där emellan. Här kan du läsa om filmerna jag hittills skrivit om.

Söndagarna under 2018 vigs åt skräckfilm. Bara skräckfilm.

Under hela 2014 hade jag ett och samma tema på söndagarna: Svensk film. Det var himla kul. Jag gillar svensk film och det var en utmaning att få till en bra blandning på filmer och samtidigt en chans att få se 52 nya (och gamla) filmer där alla pratade svenska.

Nu har det gått några år och jag har saknat att göra ett sånt där riktigt MASTODONTTEMA. Så, nu kommer det! Varje söndag under hela 2018 kommer vigas åt en av mina favoritfilmgenres: Skräckfilm.

Känner jag mig själv rätt kommer det antagligen mest bli relativt nya filmer men en och annan gammal goding kommer säkert slinka igenom. På den här sidan kommer jag samla länkar till alla filmer jag skrivit om. SOM jag ser fram emot detta!!! Gör du?

1. Shelley (Danmark/Sverige, 2016)
2. The haunting of Helena (Italien, 2016)
3. Leatherface (USA, 2017)
4. Hellraiser (Storbrittanien, 1987)
5. Temple (Japan/USA, 2017)
6. Cronos (Mexiko, 1993)
7. The Ritual (Storbrittanien, 2017)
8. Slither (Kanada/USA, 2006)
9. Wichita (USA, 2016)
10. Huset (Norge, 2016)
11. Scare Campaign (Australien, 2016)
12. Replace (Tyskland/Kanada, 2017)
13. Les Affamés (Kanada, 2017)
14. Nekromantik (Västtyskland, 1987)
15. Cage Dive (Australien, 2017)
16. Possession (USA, 2008)
17. The Complex (Japan, 2013)
18. From a house on Willow Street (Sydafrika, 2016)
19. Dark Waters (Ryssland, 1993)
20. Revenge (Frankrike, 2017)
21. Lust (Norge, 2017)
22. On the other side of the door (Storbrittanien/USA/Indien, 2016)
23. Insidious: The Last Key (Kanada/USA, 2018)
24. Event Horizon (Storbrittannien/USA, 2007)
25. Blood and Chocolate (USA/Storbrittanien/Tyskland/Rumänien, 2007)
26. Ghostland (Frankrike/Kanada, 2018)
27. Death Note (USA, 2018)
28. Snakehead Swamp (USA, 2014)
29. Invalid (USA, 2014)
30. Vargtimmen (Sverige, 1968)
31. Hereditary (USA, 2018)
32. Cargo (Australien, 2017)
33. Fender Bender (USA, 2016)
34. The Terrible Two (USA, 2018)
35. Rammbock (Tyskland, 2010)
36. Bodom (Finland, 2016)
37. Nails (Irland, 2017)
38. Mindhunters (Nederländerna/Storbrittanien/Finland/USA, 2004)
39. Feral (USA, 2017)
40. Ghost House (USA/Thailand, 2017)
41. Jigsaw (USA/Kanada, 2017)
42. We are not alone (Peru, 2016)
43. Halloween (USA, 2018)
44. The Final Girls (USA, 2015)
45. Possession (Frankrike/Västtyskland, 1981)
46. Mandy (USA/Belgien/Storbrittanien, 2018)
47. Atterados (Argentina, 2017)
48. Boar (Australien, 2018)
49. Wish upon (USA/Kanada, 2017)
50. American Mary (Kanada, 2012)
51. The Clovehitch Killer (USA, 2018)
52. Tonight she comes (USA, 2016)

Om det här med filmcensur

I början av 90-talet gick jag en förberedande journalistutbildning. Som examensarbete skulle vi göra en egen tidning och alla elever fick välja ett ämne att skriva om som engagerade dom mest. Självklart valde jag redan då att skriva om film och min artikel handlade om filmcensur, något som då retade mig till max.

Jag var skräckfilmsfantast och sög i mig allt som andades blod, mord, klegg och läbbigheter. På den tiden var det inte ovanligt att dom värsta vidrigheterna klipptes bort med häcksax så att handlingen blev så stympad att filmen ibland blev i stort sett obegriplig. Dog nån? Hur? Varför? Va faaaan! Varför är hon bara BORTA?

För att kunna skriva min artikel ringde jag till Statens Biografbyrå. Dom skötte allt som hade med filmcensur att göra. Allt som klippts bort av en eller annan anledning var offentlig handling och det var fritt fram för vem som helst att se vad som censurerats, det enda som krävdes var att boka tid för en personlig visning. Så jag gjorde just det och några dagar senare satt jag i en skön fåtölj alldeles ensam i ett mörkt rum någonstans på Regeringsgatan i Stockholm och tittade på bortklippta scener uppradade efter varandra helt utan sammanhang. Fredagen den 13:e, Terror på Elm Street, Hellraiser, Motorsågsmassakern, ja, jag minns inte allt i detalj, det kan jag inte säga, jag minns mest att det var en ganska surrealistisk upplevelse bara att vara där och att klippen var aningens…blodiga.

Det var enbart biofilmer som censurerades då och trots att censuren avskaffades så sent som i år så var Martin Scorseses Casino den sista film som censurerades i Sverige – och det var 1995.

Nu har det gått tjugo år sen jag satt i den där fåtöljen och argade upp mig över att andra bestämde vad jag skulle klara av att få se och det har hänt en del i min syn på den här frågan sen dess. Det känns liksom inte lika enkelt längre.

Jag är ingen förespråkare av filmcensur, inte alls, men det är inte en helt igenom enkel fråga tycker jag. När jag växte upp kunde film enbart ses på bio, hyrvideo (moviebox) eller någon enstaka gång på TV. Gick filmen på TV och innehöll våld gick den alltid sent på kvällen och TV-hallåan varnade alltid innan för starka scener.  Åldersgränser var således tämligen enkla att följa både för föräldrar och barn. Även om det gick att lura in sig på biografer fast man inte hade åldern inne eller få någon äldre kompis att hyra en film så var det inte helt o-meckigt. Nu är film bland det mest lättillgängliga som finns. Vad man än tycker om otillåten nedladdning så finns den och ungar kan med bara ett klick ladda ner och se i princip vilken film som helst när som helst och jag tror inte någon bryr sig nämnvärt om att filmer ens har en åldersgräns och att dessa finns av en anledning.

Att censurera film vars målgrupp är vuxna människor kan aldrig vara rätt, inte i min värld. Men det som glöms bort är att vuxenhet är en väldans luddigt begrepp. Det finns en vits med att inte se vissa filmer när man är för liten, det kan bli tok på många sätt. Jag har inga bra svar, inga universella lösningar, men jag tror det är bra att tänka efter lite ibland och prata om saken. Världen ser inte ut som den gjorde 1960, 1970, 1980 eller 1990. Allt är annorlunda. Allt. Verkligheten för dagens barn och ungdomar är inte lik min uppväxt på en fläck och inte heller deras sätt att se på film.

Det kanske är den dagliga överdoseringen av tecknad film på otaliga TV-kanaler som gör att barnen är ointresserade av Kalle och hans vänner på julafton? Vi snackar inte tre minuter Mordillio eller Hacke Hackspett i Godmorgon Sverige på lördagarna längre, eller Tom&Jerry i Lilla Sportspegeln. Barn har tillgång till tecknad film jämnt.

Kan den lilla delen som stavas ”julafton kl 15” förändras så drastiskt av lättillgänglig animerad film så kanske en ökning av gruppvåldtäkter kan ha en förklaring i att porrfilm av alla sorter finns bara ett klick bort och att varenda tonåring vet vad ett gang-bang är (enligt Brottsförebyggande rådet har antalet anmälda våldtäkter/gruppvåldtäkter ökat från 1681 fall år 2000 till 5479 fall 2010)? Eller kan det faktum att en vanlig trettonåring har sett så många mord på film ha med att göra att han/hon inte reagerar när han/hon ser riktiga lik och avhuggna huvuden på Rapport?

Alldeles oavsett vad jag som vuxen människa tycker om filmcensur och konstnärlig frihet och att ingen annan ska tala om för mig vad jag får titta på eller inte, alla som tittar på film ÄR INTE VUXNA. Alla som tittar på vuxenfilm ÄR INTE VUXNA. Det är så verkligheten ser ut.  I verkligheten finns det även frånvarande, sönderstressade och kanske till och med ointresserade föräldrar PLUS att det finns en dator med internetuppkoppling i i stort sett vartenda barn-och-tonårsrum. Det är klart det kan bli krockar och tok av det, det känns ganska logiskt.

Det här med filmtittande och censur är intressanta och komplexa frågor och i min värld är ingenting gällande detta svart eller vitt men vi kan inte sluta fundera på vad som är hönan och vad som är ägget. Film är alldeles för viktigt för det.

Vad tycker du i den här frågan? Skriv gärna en kommentar.

  • Bland kommentarerna på årets filmsnackis A Serbian Film pågår en diskussion om både censur och var gränsen egentligen går för en ”vanlig film” att få kallas just det.  Åsikterna går både varma och isär.
  • Statens Biografbyrå heter numera Statens medieråd. Deras uppdrag är att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem mot skadlig mediepåverkan. Hemsidan hittar du här.