BACK TO THE 80´S: FILMEN G (1983)

9 september, 2014

Kim, Robban och Alexander, fanns det tre coolare killar 1983?

Kim (Niclas Wahlgren), den snygga blonda killen som var ihop med coola Mia (Ulrika Örn) som körde lätt motorcykel och hade stora vita plastörhängen. Robban (Joakim Schröder), flumdrutten som hoppat av skolan, driver omkring, röker hasch, drömmer om ett interrail-kort och vägrar ta ansvar för sitt liv. Alexander (Sebastian Håkansson) är sångare i bandet BARN som spelar på fritidsgården i Bredäng och drömmer om ett skivkontrakt.

När jag såg den här filmen på bio var jag 10,5 år och så galet mottaglig för allt filmen stod för. Musiken, Stockholm som den häftiga ouppnåeliga storstaden, ungdomsproblematiken, alla relationer, kärlek, en sur mamma (fast nu ser jag inte Ewa Fröling som sur, mer som normal). Filmens huvudkaraktärer är 16 år men kändes så himla vuxna när jag såg dom då och nu när jag ser filmen som vuxen tycker jag faktiskt precis detsamma. Kim, Robban, Alexander och Mia är i samma ålder som mina barn är nu – bara en sån sak – men dom känns betydligt äldre än dom 16-åringar jag känner.

Det är otroligt svårt att titta på den här filmen objektivt. Jag får såna flashbacks och känner nostalgimys i hela kroppen när jag ser filmen att jag bara vill limma fast mina kids i soffan och tvinga dom att titta, försöka få dom att förstå storheten i Filmen G. Inget av detta kommer hända. För mig och min generation är Filmen G en milstolpe, en anledning att tapetsera väggarna med Okej-planscher och att ha texterna till Nattens dockor, Tre tusen meter och Sexhets i ryggmärgen. För alla andra är det här troligen bara trams eller möjligen ett intressant tidsdokument.

Regissören Staffan Hildebrand gjorde tre av det svenska 80-talets ungdomsklassiker, denna, Ingen kan älska som vi och Stockholmsnatt men det är bara G som funkade på mig och SOM den funkade! Soundtracket på LP-skiva spelades repig och jag läste allt jag kom över om skådespelarna. När jag flyttade till Stockholm och började gå på 80-talsklubbar på Kolingsborg trillade poletten ner. Det var DÄR på DEN scenen som Nürnberg 47 gjorde entré och spelade Hundarna brinner! Hade jag vetat som tioåring att jag skulle vara en del av Stockholms uteliv nåt decennium senare hade jag antagligen svimmat.

Jag tycker Filmen G håller förvånansvärt bra fortfarande. Den visar en ungdomskultur som fortfarande finns, dock i andra kläder och med andra prylar men frågeställningarna blir knappast omoderna. Visst är min åsikt färgad av nostalgitrippen men den varken kan eller vill jag sudda ut. Det här är min barndoms första stora ungdomsfilmsupplevelse och en sådan sitter alltid kvar, lite som ett ärr som inte kliar. Lite som ett minne över vem man var .

När jag såg filmen 1983:

När jag såg filmen 2014:

Den här filmen är en del i temat Back to the 80´s. Nästa tisdag hoppas det rätt in i 1984.

 

{ 9 comments… read them below or add one }

Jojjenito september 9, 2014 kl. 19:44

Bra text fylld med nostalgi. Såg ni filmen i plugget? Jag har nåt minne av att den faktiskt visades i vår aula… eller vänta… det var nog på fritidsgården. (hehe, fritidsgården… det var ett tag sen jag hängde där…).

Svara

Fiffi september 9, 2014 kl. 21:38

Jojjenito:
Jag såg den på bio två dagar efter varandra. Det var sällan en film visades mer än en dag på den lilla biografen i byhålan, men denna gjorde det. Hela veckopengen rök! 😉

Fritidsgård! Fritidsgård? Hängde du på fritidsgården? Lyllo!! En annan fick åka Ford Taunus runt korvmojjen för att ha nåt att göra;)

Svara

Movies - Noir september 9, 2014 kl. 19:49

Känner till, men inte sett. Intressant med svensk ungdomsfilm från 80-talet. Blir lite nyfiken och kul att den fortfarande håller. Och när en film har bra musik är det alltid ett plus redan på förhand…

Svara

Fiffi september 9, 2014 kl. 21:39

Movies-Noir:
Springer du på den så se den. Kanske går den hem hos dig? Det är så mycket svensk 80-talskänsla i filmen att det är svårt att värja sig – OM man gillar 80-talet på film, vilket du ju gör 🙂

Svara

Sofia september 10, 2014 kl. 05:39

Japp, 10 och ett halvt år. På den tiden gick jag nog fortfarande bara på Disney och Jönsson-ligan med familjen vilket sannolikt är anledningen till att G är mer av ett tidsdokument för mig. Om än ett lite nostalgiskt sådant…

Svara

Fiffi september 10, 2014 kl. 11:48

Sofia:
Har du sett om filmen någorlunda nyligen?

Svara

Sofia september 10, 2014 kl. 15:02

Nä, det börjar nog vara en 15 år sedan… Minns ärligt talat inte särskilt mycket från den

Svara

filmitch september 10, 2014 kl. 21:18

Har sett den och har nog inte hämtat mig än. Bara tanken på filmen ger mig mardrömmar. Men alla har vi olika smak och en del är tjurigare än andra 😉

Svara

Fiffi september 10, 2014 kl. 22:59

filmitch:
Vad tråkigt att du känner så. Inte läge för omtitt alltså? 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: