LUCKA #14: THE NIGHT BEFORE

Är den ultimata (jul)gåvan en presentkartong som innehåller all världens droger samt en kväll i en Red Bull-limousin tillsammans med bästa polarna? Ja, tydligen är det så. Isaac (Seth Rogen) blir i alla fall glad som en speleman när hans höggravida fru ger honom just detta när han varit ett sånt stöd under hela graviditeten. Så nu hör ni tjejer, det här är vad snubbar önskar sig, inga jävla slipsar och manchettknappar. Olagligt? Skit samma va, det är ju jul!

The Night Before är en orgie i mansmys, extremfula stickade jultröjor, karaoke och infantila drogskämt. Tröttsamt så jag smäller av. Jag sitter och ritar på mitt röda hus med vita knutar som jag vill bygga på månens baksida för att slippa sånt här jävla skit men det hjälper inte, jag måste härda ut tills filmen är slut.

Jag måste dock erkänna att det inte är nåt större fel på skådespelarprestationerna. Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie har bra kemi ihop, Seth Rogen är Seth Rogen och Michael Shannons närvaro gör att jag kan andas en liten stund även om han boffar som en dåre i den där bilen.

Kristen höger eller inte, jag kan inte för mitt liv se det roliga i den här filmen och inte får jag nån julkänsla att tala om heller. Däremot fattar jag ju att massor av människor (*host* Steffo) tycker det här är både mysigt och roligt men som sagt, I really really don´t.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

 

SNOWDEN

När fredagsintressen krockar och dottern har bjudit hem femton vänner i tron att mamman och brodern är bortresta HELA helgen måste jag som familjens överhuvud tänka kreativt. Låsa in mig på rummet och titta på Idol med hörlurar och maxvolym eller göra nåt annat, nåt mysigare?

Valet blev enkelt. Bio såklart! Jag har inte varit på bio på flera veckor och för första gången sedan 1990 valde jag film efter spelängden. Snowden vann med sina två timmar och fjorton minuter och jag lyckades få en avskild sidofåtölj i den fullsatta biosalongen och med en stor kaffe i handen kändes detta som en bra fredag trots att jag var så osugen på Snowden att jag till och med valde bort den under Malmö Filmdagar.

Men ÅTERIGEN måste jag erkänna att brist på lust kan vara den bästa kryddan när det kommer till filmtittande. Garden är nere och sinnet öppet, förväntningarna har gått och lagt sig och vad som än händer känns som ett plus.

Till att börja med hade jag hört en del om Joseph Gordon-Levitts insats som Edward Snowden, att det var svårt att se honom som Snowden, att han mest spelade sig själv och att filmen därmed inte riktigt funkade. För egen del måste jag säga WOW. Alltså, jag kan till och med säga det med finsk stavning: VAU!

Jag hade inga problem med att tänka bort Joseph Gordon-Levitts person, för mig var han Snowden till hundra procent. Med förändrad röst, med råttfärgat hår och hackerhållning kändes han otroligt lik verklighetens Snowden och det visar regissören Oliver Stone med all önskvärd tydlighet om inte förr så väl i det fenomenala slutet där filmens huvudperson glider över och blir den verkliga Edward Snowden. Då fick jag kissrysningar i hela kroppen och det berodde inte bara på en överkonsumtion av java.

Det var inte bara Joseph Gordon-Levitt jag tyckte om, jag gillade allt med filmen. Tonen, tempot, försöket att berätta en historia som är så fullskiten med komplexa termer och förkortningar någorlunda begriplig, musiken, Shailene Woodley som Snowdens flickvän, Rhys Ifans som CIA-rekryteraren Corbin O´Brian och jag blev kanske onödigt förtjust i Oliver Stones överanvändning av genomskinliga textilier (och annat) som i sinnevärlden fungerar som avskärmande element men som egentligen släpper igenom både ljus och ljud. Jag tänker främst på dom ljusgrå tunna hotellgardinerna Snowden drar för men som varken mörkar ner eller minskar risken för insyn, på dom sjögräsbruna dragväggarna i den japanska lägenheten och på Snowdens immiga glasögon när han ser ut men ändå inte.

För att summera filmen så tycker jag den är väldigt sevärd och faktiskt även tankeväckande. Tänk dig själv, skulle du kunna ge upp allt för något som är en ”god sak för världen”?

Sofia och Jojje såg filmen i Malmö.

THE WALK

Philippe Petite (Joseph Gordon-Levitt) är en excentrisk fransos som 1974 fick för sig att han skulle gå på lina mellan tvillingtornen på det då alldeles nybyggda World Trade Center i New York.

En sån jävla idiotidé kan man tycka, kanske till och med en dummare än att klättra upp på Mount Everest men precis som med Everest så gör sig vansinniga och till synes dödliga idéer i 3D. Jag var dessutom bra mycket mer svettig på handflatorna av att se The Walk än Everest, mest för att jag har väldigt svårt för höjder, såna ger mig svindel. Och att se The Walk var – faktiskt – värre för höjdskräcken än att åka Fritt fall på Grönan.

Regissören Robert Zemeckis har (väl?) i hela sitt yrkesverksamma liv legat i täten när gäller att utnyttja filmiska effekter på bästa sätt. Jag tänker på Roger Rabbit, på Tillbaka till framtiden-filmerna, på Forrest Gump (bara en sån liten grej som fjädern!) och på Cast away. Med The Walk tar han ett otroligt kliv (hehe) framåt vad gäller effekter som påverkar oss som tittar och för egen del tycker jag att det är PRECIS SÅHÄR 3D-tekniken ska användas. Jag skiter högaktningsfullt i 3D när det används för att skapa ”mer djup inåt i bilden”, jag vill känna det som att jag åker berg-och-dalbana när jag ser 3D-filmer och det gjorde jag nu. Alltså, verkligen.

Problemet med denna typ av effektbaserade ”vanliga” filmer (till skillnad mot ”ovanliga” eller vadå? Nej, jag menar till skillnad mot filmer med monster/robotar/transformerade bilar/rymdfarkoster, alltså filmer som handlar om påhittade saker) är att det blir ganska tröttsamt att titta på eftersom jag känner att hela filmen är gjord med hjälp av datorer och en green screen. Jag känner mig mer ”lurad” av den här typen av film än av till exempel Pacific Rim eller Godzilla. Jag vill ju tro att det är sant på riktigt och att skådespelarna levererar men jag vet helt ärligt inte i vissa scener om Joseph Gordon-Levitt ens var på inspelningsplatsen eller om han är datagjord. Samma typ av problem upplevde jag med Martin Scorseses film Hugo. Det blir liksom…too much.

Självklart är The Walk en godkänd film och självklart är dokumentären Man on wire som kom 2008 egentligen en bättre film men trots att filmerna handlar om exakt samma sak så känns det som att jag jämför körsbär med bananer. Se båda filmerna vettja!

Filmen:

3D-effekterna i World Trade Center-scenerna:

I avsnitt 5 av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om The Walk och andra based-on-a-true-story-filmer (bland annat). Klicka här för att lyssna.

DON JON

Det finns en TV-serie som heter Jersey Shore. Den började sändas 2009 och handlar vad jag förstår det som om New Jerseys varianter på stekare, i alla fall om man ser till mängden hårvax i backslicket. Dessa mäns fokus ligger på bilar, brudar, familjen, gymmet, brudar, hemmet, kyrkan och…brudar (google bjussar på lite bilder).

Så när Joseph Gordon-Levitt skriver manus och gör sin regidebut så har jag aaaaningens svårt att sjunga med i han-är-så-nyskapande-och-härlig-kören. Eller jo, han är härlig men det enda nyskapande med filmen Don Jon är att han lägger till ett stort fokus bland bilarna, brudarna i kortkort, familjen, gymmet, hemmet och bilen, nämligen – porrsurf.

Det är ett sjujävla porrsurfande filmen igenom. Don Jon (Levitt själv) har kommit på att ingen tjej i världen går upp mot brudarna han kan klicka fram på datorn men ingen kan säga att grabben inte försöker bevisa motsatsen. Med nya erövringar i princip varje kväll känner han starkare och starkare att han har rätt. Porrsurfning is da shit. Verkligheten is not.

När en urping i knallröd miniklänning dyker upp på kvartershaket (eller hämtlagret om man ser det genom Jons ögon) händer något. Han blir kär. Barbara (Scarlett Johanson) är varken lättflirtad eller lättlegad, hon är inte enkel på nåt sätt och antagligen är det tack vare detta som Jon inte kan släppa henne. Han ger sig inte. Barbara är tjejen för honom, tjejen som ska få honom att sluta porrsurfa. Eller är hon inte?

Don Jon är en nästan makabert grabbig film. Den är så grabbig att jag hörde killar i biosalongen sucka surt åt klyschor som inte stämmer, åt det överdrivna, åt synen på både män och kvinnor som inte känns särskilt fräsch. Fram tills att Julianne Moore gör entré i filmen är den mer överdriven än en tecknad serietidning och marginellt mer intressant än ett reklamblad från Jula. Samtidigt är den inte dålig. Jag har inte tråkigt när jag ser filmen, jag förstår nog helt enkelt inte meningen med den, om det nu finns nån? Det är trots allt en smula komplext med en film om killar, för killar som många killar inte verkar köpa. Å andra sidan vet jag både tjejer och killar som tycker bättre om filmen än jag gjorde. Å tredje sidan – det är en lättviktare. Den bör nog inte analyseras i sömmarna. Den bör ses. Kanske. Eller inte. Gör som du vill. Jag hade definitivt klarat mig utan den.

Fy fan så flummigt det blev. Läs gärna mina filmspanarvänners texter om filmen. Kanske har dom vettigare saker att säga om filmen. Kanske inte. Sofia, Jojjenito, Henke och här pratar Har du inte sett den-podden om filmen.

FILMSPANARTEMA: MANLIGHET

När månadens filmspanartema hade valts gick jag hem och spontangooglade.

Det går att hitta mycket intressant läsning om manlighet på nätet, sitter manlighet mellan öronen eller mellan benen, är det en folksjukdom och går det att köpa? Jag klickade på annonsen ”Spara 20-40% på Manlighet” och kom till bilder på herrparfym, klackringar, böcker om heder samt en mutta i plast. En sajt full med hederliga gamla fördomar alltså. Kan dom så kan jag! tänkte jag och kläckte idén till hur jag skulle närma mig detta tema. Manlighet a la fördomar på film såklart.

Jag har totat ihop en lista bestående av manliga stereotyper, av det vi redan i unga år genom filmens inverkan lär oss är män. Det är ingen inbördes rankning, inget rätt eller fel, bara fem synvinklar på manlighet som går att härröra till många många filmer genom historien.

5. Den tysta, starka behovslösa ensamvargen.

Här har vi westernhjältar, Franco Nero, Clintan i samtliga filmer och Rambo såklart. Killar som tänker fast det inte märks. Killar som känner fast det inte syns. Det här är stenansikten, ofta fåriga, ofta vindpinade, ofta brunbrända för det är män som gillar att befinna sig i skog och mark. Det här är män som kan överleva på ett ekollon om dan. Det här är män som med lätthet dricker kiss, syr ihop sina egna sår, dödar inkräktare mellan tummen och pekfingret och begraver en vän bara för att sekunden senare glömt att hen fanns, hämndkänslan har liksom tagit över och sorg, tårar och eftertänksamhet är inget för en hårding.

Det här är män i behov av noll, ingenting och ingen alls. Dom behöver inga vänner, ingen partner, inte kärlek, inte sammanhang. Det här är själv-är-bäste-dräng-män som symboliserar macholasse-delen av manligheten, dom som helt saknar uppskattning av mjuka värden och aldrig någonsin skulle lägga en spänn på terapi. Det finns ju hästar.

 

 

4. Den gapiga, plumpa, tjommiga, halvtjocka men rätt roliga killen som får tjejer som i verkligheten skulle vara helt utanför hans liga.

Adam Sandler. Alltid Adam Sandler. Nu gillar jag honom men gör man inte det finns det tusentals anledningar till att avsky både honom och hans filmer. Han får fungera som en centralfigur för denna typ av manlighet. Det här är en kille som i verkligheten knappast hade varit ihop med Salma Hayek (Grown-ups), Katie Holmes (Jack and Jill) eller Kate Beckinsale (Click). Det här är en kille som avväpnar allt med humor, som tar plats, som hörs, som kräver uppmärksamhet och som man som åskådare (och/eller flickvän) antingen tycker är supercharmig eller så spyr man. Andra skådisar i samma liga att hålla utkik efter är Seth Rogen och Jack Black, men det finns många fler.

Vad lär vi oss av detta? Vi tjejer lär oss att det är helt okej att vara ihop med snubbar som på pappret är nedköp och killar lär sig att oavsett hur dom beter sig, hur mycket dom än fiser, rapar, vrålar, larvar sig och ser ut så ÄR dom Guds gåva till kvinnorna. Punkt, flabb och pruttkudde på den.

 

 

 

3. Konkava hipsters som lyssnar på The Smiths och har tajta T-shirts med underfundigt tryck

Dom är smala, dom är svåra, dom är romantiker och intellektuella. Dom lyssnar på ”rätt” musik, dom faller för tjejer i blommiga knälånga klänningar och är oftast olyckligt kära. Dom skriver dikter, dom dricker thé, dom har husdjur, schyssta föräldrar, jobb, stor axelremsväska (gärna beige) och dyra hörlurar. Dom har inte körkort, kan oftast inte dansa och har en frisyr som alltid är aaaaningens för lång. Men bara aningens. Inte kort, inte långt, den ska bara ge känslan av jag-bryr-mig-inte fast i själva verket ligger det minutiöst fix och många nävar vax bakom.

Urtypen i denna kategori är Joseph Gordon-Levitts karaktär Tom i 500 days of summer. Denna typ av manlighet ser man sällan i blockbusters, nu snackar vi antingen (samtliga) amerikanska independentfilmer eller i flock på Medis i Stockholm.

 

 

2. Den gammaldags snygga mannen som kan konsten att klä i hatt

På vita duken har den här typen av man alltid funnits. Gene Kelly, Frank Sinatra, James Stewart, Gregory Peck, snygga män som nånstans är urtypen för vuxen manlighet. Det här är män som kan föra sig, som kan dricka en drink med stil, som artikulerar fint, som dansar med grace, som klär i hatt, fluga och käpp. Med putsade lågskor, med kortklippt hår, med sidbena som aldrig sliter sig och med perfekt strukna skjortor löser dom problem, flirtar med damer, fixar biffen, kör den sportiga bilen, konverserar och fungerar. Denna typ av manlighet genomsyrar i stort sett allt från reklampelare till programledare, till studenter, säljare, chefer och James Bond. Manlighet the old fashion way kan aldrig vara fel. George Clooney för traditionen vidare på filmduken, vem kommer efter?

 

 

1. Den uppumpade testosteronplastmannen.

Han glimrar ofta, mannen i den här kategorin. Inoljad från topp till tå med spelande muskler som beter sig som om dom levde ett eget liv och strax ska explodera. Dolph Lundgren som He-man, Dolph Lundgren som Ivan Drago, Arnold Schwarzenegger och Jason Momoa som Conan, där är extrema exempel i denna kategori. Channing Tatum, Dwayne Johnson och Chris Hemsworth befinner sig strax därunder och Taylor Lautner önskar inget hellre än att han fick vara en i gänget. Det här är män som får andra män att känna sig små i betydelsen fysiskt underlägsna. Det här är män som kan spräcka en kortärmad skjorta bara genom att öppna en syltburk. Det här är män som tror att kvinnor tror att stora muskler är detsamma som en frisk kropp.

Det här är den delen av den filmiska manligheten som minst antal procent av verkliga män kan känna igen sig i. Det är också den del av den filmiska manligheten som får mest utrymme på posters och reklam. Det här ÄR manlighet på film. Det här är manlighet som inte går att skapa enbart med CGI-effekter. Det krävs kött, blod, miljarders med träningstimmar, kemisk hjälp på traven och dunkvis med matolja. Det här är så over-the-top-maffigt att ingen kan värja sig, varken män, kvinnor, barn, djur – eller nötter.

Mina filmspanarvänner skriver också om manlighet idag. Det är alltid lika spännande att se hur dom tagit sig an temat. Klicka på bloggens namn för att komma vidare: Jojjenito, Rörliga bilder och tryckta ordFilmmedia,  The Velvet Café, Fripps Filmrevyer, Flmr, Har du inte sett den och Except Fear.

Fredagsfemman # 56: Tema Återbesök

5. Magic Mike

Det är inte så ofta nuförtiden som jag varken vill eller hinner se om filmer jag sett, det finns liksom lite för många nya filmer som lockar. Men ibland händer det att jag ser om en film antingen för att jag gillat den som tusan första gången eller att nånting blivit knas och jag vill ge den en andra chans. Magic Mike är en sån film. Jag gillade den inte nämnvärt när den kom men då jag läst och hört så många hyllningar bestämde jag mig för att ge den en chans till. Det skulle jag inte ha gjort. Magic Mike ÄR en medioker och konstigt sexistisk film och nej, den funkade inte den här gången heller.

 

4. En dag

Jag tänkte som så att då jag blev så väldigt begeistrad i Anne Hathaway i Les Misérables och då jag fortfarande tänker på boken En dag som en väldigt speciell läsupplevelse så borde jag ge filmen en chans till. Den var inte så bra när jag såg den första gången, kanske alldeles för tätt inpå läsningen, jag vet inte. När jag nu sett om den kan jag bara konstatera att näe, den är sämre än jag tyckte då. Mycket sämre. Skulle jag betygssätta den idag skulle den få en svag tvåa på sin höjd. En dum omtitt alltså.


3. (500) Days of summer

I mars 2010 såg jag en ganska tafflig liten romantisk film som jag gav en tvåa, en svag tvåa till och med. Samma film hyllandes – och hyllas – hämningslöst bland filmälskare i min närhet och jag börjar faktiskt tvivla på min mentala filmiska hälsa OCH på min smak. Såg jag den bara helt fel dag eller tycker jag den är så blek som jag minns den? En alldeles jättemysig fredagkväll ser jag om den och jag ser den inte för att jag måste utan för att jag vill. Alla omständigheter är perfekta, sågar jag den nu kan jag inte skylla på nåt. Jag sågar den inte men jag tycker fortfarande inte den är exceptionellt bra. En trea. En medeltrea får den av mig nu.

 

2. Zombieland

Jag har länge tänkt se om Zombieland, ibland nästan längtat efter den men samtidigt varit lite rädd att jag skulle tycka att det bleknat. Det hade den inte. Det här är en RIKTIGT SKÖN FILM, en BALL film, en SNYGG film och en SPÄNNANDE film. Fyran jag gav den 2010 står kvar, möjligtvis liiite starkare än sist.

 

 

 

1. Skyfall

Jag gav Skyfall en stark fyra när den kom, fullt medveten om att jag kanske var lite överdrivet kär i den efter biobesöket. När jag nu såg om den slog det mig hur JÄVLA bra den är och hur exceptionellt bra den håller vid en andra tittning. Mentalt höjer jag nu betyget till en fullfjädrad femma för det här är freeekin´great!

LINCOLN

Det var en gång en liten film om en fyrfota krigshjälte, en film som var så fruktansvärt dålig att jag lyckades tappa all form av tro på min forna favoritregissör. Nu vill det så illa att det var en gång inte var speciellt länge sedan och jag har inte hunnit glömma den där heroiska pållen än. Den sura eftersmaken sitter liksom fortfarande kvar och det är inge vidare i nuläget.

Det är alltså dags att svälja hårt igen för självklart har Steven Spielberg värkt ur sig ännu en film som – på pappret – känns totalt ointressant. Hey, det är ju oscarstider, då ploppar dom historiska, politiska, aslånga filmerna upp som champinjoner på en bit frigolit och vissa av dessa filmer lockar mig lika mycket som en rotfyllning utan bedövning. Men som i alla situationer har jag ett val. Jag kan antingen strunta i att se filmen eller köpa med mig en bitring och knalla iväg till biografen. Nu är inte jag någon som räds svåra val så jag har alltså sett Lincoln. Hela Lincoln. Hur gick det då med bitringen? Behövdes den? Svar: Ja – och nej.

Filmen tar sin börjar i ett gyttrigt inbördeskrig där Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) lugnt och metodiskt ”intervjuar” soldaterna, svarta som vita. Direkt får jag känsla av att Lincoln är en snäll man och det utan att nåt av värde egentligen blir sagt. Filmen travar (häpp!) sedan på i ett pratigt, mörkt och långsamt tempo och den går ut på att skildra hur Lincoln fick igenom Emancipationsförklaringen, den som såsmåningom möjliggjorde det trettonde tillägget till USA:s konstitution och som i sin tur ledde till att slaveriet avskaffades.

Självklart är det här en viktig del i USA´s historia, Abraham Lincoln är givetvis en viktig man på många sätt och bara DÄR har Lincoln dragit om War Horse i existensberättigande. Att filmen är så tråkig att jag håller på att förtvina i min egen leda är en annan femma.

Daniel Day-Lewis porträtterar Lincoln på ett sätt jag inte kan annat än beundra men jag beundrar det endast utseendemässigt. Varken Lincoln som filmkaraktär eller Day-Lewis som skådespelare har förmågan att snudda mig med sina tentakler och jag sitter där och känner mig som en uttråkad isbit. Sally Field är oscarsnominerad för sin roll som Mary Todd Lincoln, frugan och The First Lady och hon är som alltid bra precis som Joseph Gordon-Levitt som spelar Robert Lincoln, en av parets fyra söner. Men det roligaste av allt är att se James Spader som Bilbo, advokat W.N Bilbo alltså.

Nåja. Inte fullt så dåligt som jag hade trott men ett sömnpiller från 2012 som endast Hobbit kan jämföra sig med.

LOOPER

Det känns som att jag är sist i hela filmbloggosfären med att se Rian Johnson´s hitmantidsresa Looper. Det fenomenet i sig stör mig inte nämnvärt, det som stör mig är alla hyllningar jag läst om filmen.

Jag har inte tänkt tanken att jag skulle låta bli, att jag skulle vänta med att läsa för att mina förväntningar inte skulle bli onaturligt höga. Jag har liksom inte tänkt alls och det av en enda anledning: jag hade inga förväntningar – alls  – på filmen. Jag trodde inte att recensioner i någon riktning skulle kunna förändra min syn på filmen eftersom jag inte hade nån syn på filmen.

Kanske var det rätt, kanske var det fel. Jag vet inte. Jag vet bara att nu är filmen sedd och jag har absolut inget vettigt att skriva om den. Jag gillade den inte, inte alls faktiskt och hänvisar istället till mina bloggande vänner som uttryckt sin kärlek för filmen på många olika sätt. Klicka vidare till Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, film4fucksake, Another Bughunt och Movies-Noir för att läsa om Looper för här sitter jag och känner mig som en deltagare i Gester med gester som ska försöka gestalta ett likgiltigt ”jaså”. Det funkar liksom inte. Jag kan inte. Den är inte dålig nog för att motorsågen ska tas fram. Filmen är bara ett tämligen trist jaså.

HESHER

TV-serien Två och en halv män goes sopstation, där är filmen Hesher.

Där TV-serien har Alan (Jon Cryer) har filmen den trasiga ledsna ensamstående pappan Paul (Rainn Wilson). Där TV-serien har den lille pojken Jake som inte är så liten längre (Angus T. Jones) har filmen T.J (Devin Brochu), en skolpojke som försöker klara sig själv då han inte har så många andra att förlita sig på med en pappa som inte orkar och en farmor som gör sitt bästa som inneboende hemma hos dom.

I TV-serien Två och en halv män finns också Charlie (Charlie Sheen) och Walden (Ashton Kutcher), snygga men kanske inte så vettiga grabbar. I filmen Hesher finns Hesher (Joseph Gordon-Levitt), en ung man i långt smutsigt hår, fills som en gång i tiden var vita men nu snarare liknar en andra hud och hemmafixade tatueringar. Han hatar typ allt och alla, sig själv inkluderat och han ses mer sällan med kläder än utan.

Dessa tre män i olika storlekar möts på ett minst sagt udda vis och Hesher flyttar liksom bara in hos Paul, T.J och T.J´s farmor. Det är som att dom alla står på ruinens brant och det finns bara två alternativ: hoppa eller backa som fan.

Jag är glad att jag hittade den här filmen. Den är fin. Den visar ensamhet och ledsamhet från flera olika håll och trots att filmen är överdriven så känner jag med och för dom alla tre. Jag vill dom väl, jag vill att det ska gå bra, att det ska sluta lyckligt.

Joseph Gordon-Levitt ser ut som en ung Keanu Reeves i sitt lortiga hårsvall och det skulle inte förvåna mig om vi får se dessa två som bröder i en film framöver. Rainn Wilson spelar inte, jag tror att han sitter där i fåtöljen och är sig själv. Smutsig, skäggig, flobbig och vilsen. Han är duktig. Trovärdig.

Unga killen Devin Brochu är precis så vanlig som han behöver vara för att filmen ska fungera. Han är en skolpojke, han skulle kunna vara vem som helst, vilken liten grabb som helst som just förlorat sin mamma. Den kvinnliga karaktären spelas av Natalie Portman i stora glasögon och faktiskt, hon ser också ordinär ut. Det borde inte kunna gå men det gick.

Tänk så mycket film som går att få till med lite vilja, hjärta, hjärna och ett skapligt manus.

Filmen går att se gratis på Voddler om du har Voddler Plus.

Veckans serietidningshjälte på film: THE DARK KNIGHT RISES

It doesn’t matter who we are… what matters is our plan. No one cared who I was until I put on the mask.

Citatet skulle kunna komma från Batmans strama mun men det gör det inte, det är hans antagonist Bane som tänkt till och talat sanning. För precis så är det. Bane hade kunnat vara vilken kreativ galenpanna som helst men med den där enkla men fruktansvärda masken över ansiktet blir han nånting annat, nånting mer, nånting hiskeligt otäckt. Batman utan mask och dräkt blir Bruce Wayne, en excentrisk miljonär som trasig till kropp och själ gått under jorden och bor som en eremit i sitt slott med ingen utom butlern Alfred (Michael Caine) som sällskap.

Det är några dagar sedan jag såg filmen men fortfarande hör jag Banes röst i öronen, hans förvrängda djupa röst som skär in i märg och ben. Jag har sett många filmskurkar i mina dar och jag trodde inte det gick att göra en tecknad figur läbbigare än Heath Ledger gjorde med Jokern i The Dark Knight men jag undrar om inte Bane i Tom Hardys skepnad faktiskt tangerar Ledgers rekord.

Bakom mig i biosalongen satt två högljudda generalpuckon som mitt under inledningsscenen börjar diskutera hur det kommer sig att popcornkärnor alltid fastnar mellan tänderna. Att jag kallar dom just högljudda generalpuckon är alltså inte en släng av vuxenmobbing utan dagens sanning och jag ska förklara varför.

Inledningsscenen i The Dark Knight Rises är en av dom mest påkostade, pulsskenande rivstarterna filmvärlden skådat och med Hans Zimmers stenhårda trumslagarpojkar som bakgrundsmusik så skallrar det i hela salongen. Stolarna rister, handsvetten tränger fram, ögonen vrålstirrar, fullt fokus ligger på duken några meter framför ända tills jag hör ”…..å så sätter sig popcornet mellan framtänderna så det ser ut som såndär julkrydda, starkpeppar heter det det? Svartpeppar? Chilipeppar? Varför gör det alltid det? Popcorn. Kärnan alltså. Heter det Starkpeppar? ”.

Om man 1. tänker på popcornkärnor fast man uppenbarligen äter Tuc-kex med öppen mun (kex som för övrigt delades ut gratis och påsvis precis utanför salongen vilket är så urbtota jävla korkat för det finns inget som låter så mycket som torra kex i hyperprasslig påse)  2. hellre pratar om detta än att beskåda den makalösa filmmagin som sker mitt framför ögonen 3. lyckas överrösta denna ljudbild som har en decibellstyrka som marginellt understiger Motörhead på Hovet, ja då har man tveklöst kvalificerat sig för att kallas högljutt generalpucko. Dom förstod dock andemeningen i orden ”men håll bara käften!” och var förutom kex-knispret tysta resten av filmen.

Det är lätt att glömma att The Dark Knight Rises faktiskt är serietidningsfiction. Det är svårt att förstå att Christopher Nolans tre filmer om Batman faktiskt grundar sig i samma Batman som den Tim Burton gjorde film av och dom som gjorde Val Kilmer och George Clooney till Bruce Wayne varsin gång. Det övergår mitt förstånd att Anne Hathaways Selina Kyle faktiskt är samma karaktär som Halle Berrys Catwoman och jag har fortfarande inte smält att filmens sista minutrar bjussade på en twist som jag inte såg komma.

Den här filmen, slutet på Nolans trilogi, bjuder på så mycket tankar, känslor och ståpälsupplevelser att det bara snurrar i huvudet. Två timmar och fyrtiofem minuter har aldrig gått fortare, jag har inte blivit så mentalt påsatt av filmmusik sen jag såg Rött hav 1995 och trots att jag fortfarande inte tycker att Christian Bale är ultimat som Batman så har jag svårt att tro att det här går att göra bättre någonstans, någongång.

Betygsmässigt så är filmen så nära en femma det går att komma utan att få en och detta beror på en sak allena: slarv. Slarv är ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i närheten av en nolansk slutprodukt men tyvärr har filmen ett par moment som inte kan beskrivas som nånting annat än just detta. Det är slarv i klippningen, det blir ”syftningsfel” ibland när det klipps från en scen i dagsljus till en nattscen och mellan scener där olika karaktärer är i fokus och jag tror att scenerna hänger ihop fast dom inte gör det. Filmens beskrivning av tid är också slarvigt genomförd vilket känns som en onödig barnsjukdom då Nolan annars är världsmästare på detta. När veckor i filmen har förflutit och jag som tittar inte tror att det gått mer än nån dag eller två, det blir liksom lite…fel. Lite för enkelt.

Men den största anledningen till en utebliven fullpoängare är slarvet med Bane. En filmskurk av denna dignitet kan inte – får inte – sluta sina dagar på detta sätt! Denna miss gjordes redan 2006 när Philip Seymour Hoffmans vidriga filmskurk Owen Davian kolavippen alldeles för simpelt i Mission Impossible III och det förstörde mycket av min känsla för den filmen. Här känner jag mig – utan att spoila för mycket – helt enkelt snuvad på efterrätten. Jag hade helt enkelt väntat mig ett over-the-hills-and-far-away-slut (som Gary Moore skulle ha uttryckt det) och det kom inte, inte med Bane i fokus i alla fall. Slutet, för övrigt, lämnade mig med ett stort smajl i hela ansiktet och när jag under eftertexterna vände mig mot mitt sällskap och sa ”Ska vi se den igen? Nu med detsamma?” svarade han ja utan att tveka.

Nolan har återanvänt många av skådespelarna från Inception i den här filmen: Tom Hardy, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Cillian Murphy och Michael Caine är ju också med där. Det är både smart och vanskligt. Här funkar det alldeles utmärkt men det finns många  exempel på när filmregissörer envisas med att ha med sitt favvo-posse överallt som det inte gör det och jag blir lite orolig att Nolan ska fastna och ta med dessa skådespelare även in i nästa projekt, vad det nu blir. Jag tror nämligen att Nolan skulle kunna göra underverk med dom flesta skådespelares karriärer och hoppas på ännu mer utanför-lådan-länk inför nästa film.

Nästa film ja… Jag längtar och väntar som en övergiven fru vars man gått ut i krig. Tittar trånande i fjärran och önskar att Tingeling ska komma flygande, sätta sig på min axel och säga ”Ta det lugnt, det blir bra ska du se. Du kommer att få vara med om den här känslan igen”.

Sen tar hon mina röda hörlurar i sina små händer, sätter dom över mina öron, bänder isär mina framtänder med en minimal och skinande ren kofot och trycker in ett stort jävla popcorn i gluggen. ”Lyssna på trumslagarpojkarna och slicka på den här” säger hon innan hon sätter sina små händer i sidan, fäster blicken på samma punkt som jag i fjärran och skriker:

”DET HETER KRYDDPEPPAR DITT JÄVLA PUCKO!”

Filmens FANTASTISKA soundtrack finns på Spotify. Klicka här så kommer du dit utan att passera gå.

Tre om en: Joseph Gordon-Levitt

Efter att ha varit med i filmer som Inception, 500 days of summer och 50/50 känner jag att det är det dags att ta Joseph Gordon-Levitt på allvar. Att han dessutom kommer att kunna beskådas i tre av årets kommande storfilmer, The dark knight rises, Quentin Tarantinos Django Unchained samt mot Daniel Day-Lewis och James Spader i Steven Spielbergs Lincoln (där han spelar Lincoln himself) gör inte saken sämre.

Han är född 1981 men har en rollista som en femtioåring så att välja tre filmer var ganska svårt. Jag fick stoppa snorkeln i mun och dyka helt enkelt. Tre filmer, tre genres, tre karaktärer, tre Joseph Gordon-Levitt.

 

DEN EDSVURNA (1996)

Annie Laird (Demi Moore) har blivit utvald till jurytjänst i en stor maffiarättegång. Blåögd som hon är så ser hon enbart detta som en ynnest, att det skulle finnas en baksida finns inte på världskartan.

Hon jobbar som konstnär och försörjer sig och sonen Oliver (Joseph Gordon-Levitt i axellång page) så gott det går på sina skulpturer. När en mystisk man dyker upp från ingenstans och köper flera av hennes alster på ett galleri anar hon inget fuffens alls, inte ens när mannen (Alec Baldwin) tilltalar henne på gatan och bjuder ut henne tycker hon det verkar konstigt. Hon får med sig honom hem efter middagen men han utnyttjar inte ens situationen, han säger helt enkelt som det är: hon har ett val om hon vill se sin son växa upp, att säga NOT GUILTY när juryn ska meddela sin dom.

Jag trodde att det här var en John Grisham-bok-filmatisering men det visade sig vara fel och kanske är det där den lilla skon klämmer, kanske är det därför filmen inte riktigt når ända fram. Den är förutsägbar och inte särskilt spännande men ändå underhållande för stunden och det är skönt att se både Demi Moore och Alec Baldwin i sina glansdagar.

Joseph Gordon-Levitt gör bra ifrån sig även om han ser svårt dum ut i den utvalda frisyren. Han är 15 år i verkligheten men ser yngre ut i filmen. En helt okej film en regnig dag men inte mer än så.

Här finns filmen.

 

 

 

MYSTERIOUS SKIN (2004)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sexuella övergrepp på småpojkar packeterat i ett indiefodral, kan det vara nåt? Jag böjer ner mungiporna och härmar Jeff Dunhams buktalardocka Walter och säger med eftertryck.

Filmen är baserad på Scott Heims självbiografi med samma namn och handlar om Neil och Brian som båda fallit offer för våldtäkt och andra övergrepp av en tränare som dom båda hade som små. Brian (Brady Corbet) minns ingenting av övergreppet, han fick en minneslucka och allt blev svart. Många år senare tror han fortfarande att han under dessa timmar blev bortförd av utomjordningar. Neil (Joseph Gordon-Levitt) å andra sidan minns allt. Han visste redan då att han gillade killar och tränaren var den första i en lång lång rad av sexuella kontakter med äldre män. Att han tio år efter övergreppet tar betalt för att ligga med gubbs hör antagligen ihop men det är inget Neil funderar på.

Själva ramhandlingen är givetvis fruktansvärd och borde göra mig både engagerad och upprörd men istället känner jag… ingenting och i och med detta tycker jag filmen är ett misslyckande. Jag som har den där skitjobbiga genen som gör att jag grinar för allt, höjer rösten åt orättvisor och gärna svär åt äckliga snubbar sitter alltså i soffan, tittar och känner nada. Nåt är fel liksom. Det är indiekänslan. Musiken. Färgerna. Att det är gjort på ett ”gulligt” nästan Steven Spielberg-aktigt sätt, om Super8 goes Patrik SJöberg och för mig är det alldeles för glättigt för att det ska nå mina känsliga tentakler.

Jag lyfter på hatten åt killarna Corbet och Gordon-Levitt som gör bra arbetsisatser men annars så….njääää. Jag blir Walter igen.

Här finns filmen.

 

 

UNCERTAINTY (2009)

Vad händer om man gör det ena och inte det andra? På vilket sätt förändras ens liv om man tar bussen eller missar den, om man går över gatan eller står kvar?

Såna här om-inte-om-vore-filmer finns det ett gäng av (Sliding doors med Gwyneth Paltrow till exempel) och det kan vara ganska frän hjärngymnastik om det presenteras på ett bra sätt och med filmiska karaktärer som jag faktiskt engagerar mig i och bryr mig om dom hinner med den där bussen eller inte. Tyvärr faller Uncertainty på den punkten.  Joseph Gordon-Levitts Bobby och Lynn Collins Kate må vara unga och snygga och ha en hel arsenal av snajdiga T-shirts men det hjälper liksom inte, jag kommer aldrig innanför skinnet.

Det bästa med filmen är första två-tre minutrarna när det är bakgrundsmusik som påminner om min favorit-sovrums-musik-CD av Heed (en platta som för övrigt inte verkar finnas nånstans, men den är orange), resten av filmen är rätt….sömnig. Tyvärr.

 

Här finns filmen.

50/50

Om inte om vore.

Om jag bara kunde hålla min egen dödsångest i schack som en normal människa. Om jag bara kunde beskriva synen av en fulgråtande 39-åring med inhopknorvlat toapapper instucket under glasögonen. Om jag bara kunde släppa min fixa idé om att Joseph Gordon-Levitt alltid ser ut som att han ska börja skratta. Om jag bara kunde slippa dom kalla kårarna jag får av den beniga hundar som heter Skeletor. Om jag bara kunde sluta avsky den där jobbigt fan Seth Rogen.

Om jag bara kunde parera rädslan jag känner för mina barn ska bli allvarligt sjuka. Om jag bara kunde slippa panikrädslan att själv bli sjuk och kanske inte överleva. Om jag bara kunde sluta tänka på att Anna Kendrick ser ut som och agerar som om hon vore barnbarn till Suzanne Reuter. Om jag bara nog kunde förklara rikedomen i att ha en äkta vän, en såndär som inte backar, inte blundar utan bara finns där. Alltid.

Så här är det.

Om jag kunde koka ägg på bröstkorgen så skulle jag göra det nu. Jag skulle kunna koka ett 12-pack utan att ta ur dom ur kartongen. Om jag kunde koppla ihop mig med ett kärnkraftverk så skulle jag kunna vikariera som reservaggregat.  Jag vet inte hur jag ska göra för att få dig att förstå att det går att göra en varm och mysig nästankomedi om cancer. Jag vet inte vad jag ska skriva för att göra filmen rättvisa. Jag är bara lycklig. Känslorna är så många och så stora att orden tagit slut.

Jag kommer här och nu att dela ut det starkaste betyget praktiskt möjligt och det till en film med Seth Rogen i rollistan. Om jag bara kunde få dig att förstå exakt HUR bra en film måste vara för att detta ska hända.

50/50 är ett mirakel. Ett underverk i all sin enkelhet. Se den. Nu.

INCEPTION

För att vara en film jag sett fram emot att se ända sen premiären i slutet av juli så måste jag säga att jag väntat länge.

Det finns vissa filmer man ALLTID ska se helst under premiärhelgen och det är såna filmer som ”alla” går och ser. För ”alla” är inte tysta med vad dom tycker, ”alla” håller inte inne med viktig information – exempelvis slutet – och då står man där antingen med skyhöga och inte alls vettigt dimensionerade förväntningar eller så skiter man i att bilda sig en uppfattning och lämnar filmen helt åt sitt öde.

Alla jag känner som sett Inception har sagt samma sak. Åååååååå, den är såååå braaaaa! Det är ju kul. För filmen. Men kanske inte för mig.

Jag satt i biografen och hade pirr i magen strax innan filmen började. Jag vet inte när jag hade det sist (det kan ha varit Rocky V) men nu kändes det som att jag väntade på något alldeles extra.

En kaxig storfilm, en bejublad sådan gjord av härliga The dark knight-regissören Christopher Nolan och med jättefina Marion Cotillard i en av rollerna OCH en comeback av en av min tonårs mest slurpigaste posterboys: Tom Berenger! Vad kan gå fel liksom?

Helt ärligt, det lilla som skulle ha kunnat gå fel gjorde det inte. Leonardo DiCaprio i huvudrollen till exempel. Fan, killen KAN agera. Han går verkligen från klarhet till klarhet och är inte alls den lilla lenkindade pojkspolingen längre (även om han liksom Johnny Depp aldrig kommer att se ut som medelålders män).
Det som också hade kunnat bli en gäspning var Juno-tjejen Ellen Page i en riktigt stor roll men jag backar även här. Om Hollywood öppnar ögonen så har dom en briljant och helt perfekt Lisbeth Salander i just Ellen Page. Heeeelt perfekt.

Storyn då? Biograftjejen som presenterade filmen sa att man var tvungen att se filmen tre gånger för att fatta den och det håller jag inte med om. Eller så är det jag som inte fattat ett skit. Det KAN vara så men jag tror inte det.

Den handlar om ett gäng människor som jobbar med att förvränga människors drömmar, att liksom ta sig in i hjärnan när man/dom sover och manipulera drömvärlden för att få människorna dit dom vill. Det inte mer komplicerat än så även om det kan vara nog så komplicerat när drömvärlden växer ihop med verkligheten och därmed också insikten att det finns fler nivåer i drömvärlden och var i alla dessa världar befinner man sig – egentligen?

Det är klart, helst ska man inte se filmen med paltkoma och helst inte på en 19″-skärm. Nej, laddad med energi med nyputsade glasögon och en full biosalong med folk som har vett att stänga av mobilen, så ska Inception ses. Om inte så, inte alls.

Och hur det var att se Tom Berenger igen?
Hmmmm. Ja, det var ett kärt återseende även om jag flera gånger tänkte att det där inte är Tom Berenger, det måste vara hans pappa. Men det finns bara en snubbe i filmhistorien som har snyggare överläpp än den där karln och det är Jude Law och en snygg överläpp försvinner inte med åldern, i alla fall om man har vett nog att nobba nervgiftsinjektioner just där – och det har Mr Berenger, tack och lov.

 

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.