Kategori: 1999

Publicerat

Hobert-helg: FÖDELSEDAGEN

Nu har vi kommit fram till den avslutande delen i filmsviten om De sju dödssynderna.

Mick fyller 50 och självklart vill han bjussa på stor balluns till sin egen ära. Han bjuder in alla, precis alla han träffat på genom åren till sommarstugan Glädjekällan och hela persongalleriet från dom tidigare sex filmerna är givetvis på plats.

Catti har ÄNTLIGEN fått nog av sin egocentriske man. Hon har träffat en ny kille (Shanti Rooney) som hon varit otrogen med ett tag och hon har bestämt sig för att lämna Mick dagen efter födelsedagsfesten. Mick däremot har aldrig varit lyckligare. Alla bitarna i hans liv har fallit på plats (tycker han) och han tänker fria till Catti under festen och bjuda alla gäster på ett överaskningsbröllop big style.

Födelsedagsfesten handlar enligt Richard Hobert om högmod. Enligt Wikipedia betyder ordet ”en alltför stor självuppskattning och självhävdelse, motsatsen till ödmjukhet” och i min värld borde det ha varit förra filmen, Där regnbågen slutar, som handlar om just högmod. Dödssynden frosseri hade passat bättre här, för här frossas det om inte i annat så väl i relationer och det blir nästan lite äckligt stundtals.

Mick försöker utan framgång att få tag i Cattis föräldrar så dom kan närvara vid bröllpet men det närmsta han kommer en släkting till henne är farbror Ralf (Sven-Bertil Taube). Ja, just det, Ralf från Händerna, Cattis misshandlade snubbe från första filmen som nu tydligen är bror med Cattis pappa. Incestuöst på ett både äckligt och onödigt sätt kan jag tycka. Ingenting med den här filmen blir bättre av Ralfs närvaro, han behövs inte alls för handlingen men varför väljer då Hobert att dra in honom och göra honom till en släkting dessutom? Ska jag som tittar serveras en extra sunkig bild av Catti såhär på slutet, har hon varit för perfekt hittills, är det det? Räcker det inte med att hon är otrogen (och således inte ett dugg bättre än sin ”kvinnokarl” Mick), hon ska medvetet ha knullat sin farbror också?

[Det där störde mig faktiskt en hel del, så mycket att jag var tvungen att sätta på Händerna igen och ta reda på hur dom två träffades där på Öland och då hade det ingenting med släktskap att göra. Catti reste runt med ett cirkussällskap som stannade till på Ralfs Mat & Bensin och sen blev hon kvar. Farbror, my ass.]

Födelsedagen som film betraktad vill mycket men lyckas bara med en bråkdel. Precis som i Ögat och Där regnbågen slutar dräller det av missar och dumheter som med mycket enkla medel hade kunnat undvikits eller klippts bort. Jag får känslan att Hobert har haft bråttom på ett sätt han inte hade under dom första fyra filmerna.

Det är en ynnest att se att Sven Lindberg fick så pass mycket tid framför kameran som han fick här, det är han som gör att Födelsedagen känns som en värdig avslutning och ett fint hopknytande av en filmsäck som han var med och skapade i och med Glädjekällan. Det är faktiskt bara han och Jakob Eklund som får godkänt här, alla andra agerar i stort sett med vänsterhanden.

Det jag måste tillägga nu när jag sett hela denna filmserie inom loppet av tre dagar är att det är såhär den ska ses, i en följd, nära varandra, som ett. Jag har sett samtliga filmer förut, när dom kom på bio, men det är mycket jag missat när det går år mellan varje film. Att se dom i ett svep ger en TV-serie-känsla åt filmerna som bara är positiv och även om filmerna skiftar mycket i kvalitet så är det sevärda filmer – om än med en nästan osund fokusering på gökande.

 

Publicerat

Hobert-helg: Där regnbågen slutar

Mick (Göran Stangertz) har hamnat i nånslags pre-50-års-kris och bestämmer sig för att sätta upp en musikal om sitt liv.

Han skriver Där regnbågen slutar, får flera av landets största artister att ställa upp (Tommy Körberg, Helen Sjöholm, Sharon Dyall med flera) och drar gång ett jätte-tält-projekt mitt i Malmö. Det blir givetvis mycket dyrare än han budgeterat för och mitt i förberedelserna tar pengarna slut. Catti (Camilla Lundén) springer omkring på stans bankkontor och försöker sälja in musikalidén i hopp om att få låna den saknade miljonen men hon får nej överallt. Det blir personlig konkurs för familjen, dom blir av med både Cattis secondhandbutik och lägenhet och tvingas ta pojkarna och bosätta sig i en husvagn i Malmös riktiga slumkvarter.

Mitt i detta kaos harvar Mick på i sin hybris-ego-musikal-bubbla och ser sig själv som Den Stora Konstnären som behöver tid och space för att kunna skaaaapa och Catti kämpar med att inte känna sig som ett offer för omständigheter, men hur lätt är det när hon förväntas curla sin jättebebis till man samtidigt som hon måste få mat på borden till sina barn?

Okej. Jag måste andas lite nu innan jag fortsätter.

Huuuuuuuuuuuu.

Där regnbågen slutar handlar enligt Richard Hobert om frosseri.

Måste andas lite till tror jag. I en brun påse.

Huuuuuuuuuuuuu.

Frosseri var det ja. Här frossas det i mycket men kanske inte i just det som Hobert menar, vad han nu menar. Filmen är ett drama med musikalinslag, ganska många och ganska så dåliga musikalinslag och visst känns det som bullimifrosseri att tvingas tugga i sig dessa scener. Men det som slår mig som en räfflad kavel i magen är känslan av gubbluderfrosseri. Jag har helt tappat tålamodet med den här Mick. I fyra filmer har jag sett honom ställa sig i centrum av allas liv, pilla sig i naveln och brumma som en blind gammal katt åt sin egen förträfflighet men nu har det fanimej gått för långt. Vad är det för jävla fel på karln? Hur är han funtad om han låter sina barn bo i husvagn bara för att han är så jävla stolt och inte kan fatta att han är en patetisk föredetting vars liv inte är en intresseklubb för allmänheten?

Det sjuka är att det här är mina känslor, det är ingenting som Richard Hobert förmedlar i filmen. Kanske vill han att jag som tittar ska reagera på det här viset men jag tror faktiskt inte det. Jag får känslan att den där musikaldrömmen är lika mycket Hoberts egen som Micks.

Cattis beteende retar mig också, på många plan. Hon kämpar, javisst, hon försöker rädda det som räddas kan, mmmmm, hon blundar för lögner, hon säljer sin kropp och själ men VARFÖR gör hon det? Jo, hon gör det för MICKS skull, inte för sin egen, inte för barnens utan för HANS skull, för att HAN ska kunna fortsätta frossa i sin egen fisluktspysande egocentricitet.

Alla röda trådar Hobert varit så duktig på att följa upp i filmserien tappar han liksom bort här. En ny – och ganska viktig – karaktär presenteras men allt med henne blir bara konstigt. Mick har alltså en 16-årig dotter han inte sagt ett ljud om på hela tiden och det känns ju…moget. Och verklighetstroget. Not!

Där regnbågen slutar är inget annat än en film om och för flumdruttar och om det är frosseri i något så är det i VUXENBLÖJOR.

Fram med bruna påsen nu!

 

Publicerat

The War Zone

Efter ett tips från MickeMovie hamnade den här filmen i DVD-spelaren. Jag vet helt ärligt inte om jag ska skratta eller gråta nu när jag precis har sett den. Gråta känns som den mänskligaste reaktionen men ibland när det blir för mycket att ta in, när eländet liksom svämmar över, ja då kan skrattet gurgla sig i halsen för det är så jävla svårt att stå ut med tankarna.

Om jag ska försöka mig på en jämförelse mellan film och mat så är Gudfadern en gräddig pasta med fin oxfilé, tryffel, balla svampar och jättemycket smak och Monster´s Inc är som Jellopannacotta med karamellströssel. The War Zone är råbiff gjord på datum-ommärkt köttfärs från Ica. Alltså, den går att äta om man gillar råbiff men du får en obehaglig eftersmak i munnen och du kommer känna efter i dagar om du nog inte har liiiite ont i magen i alla fall.

Det här är skådespelaren Tim Roth´s första och hittills enda film som regissör. Jag vet inte varför det bara blivit en, det är synd då jag tycker han gjorde sitt jobb riktigt bra. Kanske tog den så mycket på krafterna att han fortfarande inte hämtat sig?

Att leva med den här historien, jobba med den, analysera, regissera och kanske till och med försöka förstå den, hmmm, det krävs en rätt hårdhudad människa för att inte låta den ta sig innanför skinnet för det här är inte bara ett vanligt brittiskt familjedrama, det är lerigt, rostigt, köttigt, blodigt, äckligt, vidrigt, och överjävligt – och det är det HELA TIDEN. Det är därför det – för mig – nästan slår över. Det finns liksom ingenstans att andas, allt är skit maxat till hundra och efter en stund är det som att mitt psyke säger ”tack för mig, jag drar ner rullgardinen en bit nu´rå för nu räcker det”.

Men det finns mycket med den här filmen som är fenomenalt och skådespelarinsatserna är definitivt en av dom.

Freddie Cunliffe som Tom, Tilda Swinton som mamman och Lara Belmont som Jessie, det är dom som gör att den här filmen känns som en närgången dokumentär direkt från verkligheten och det är den känslan som gör att jag nästan kräks när jag tittar.

The war zone är ingen promenad i parken, ingen nöjeskryssning till Åland, ingen räkmacka en mysig fredagkväll. Det här är ren ångest förpackad i filmform.

Här finns filmen.

Publicerat

THE STRAIGHT STORY

Säga vad man vill, vissa filmer har verkligen ett speciellt sätt att tumla runt i ens liv.

Jag såg  delar av The Straight Story redan för många år sedan. Jag minns egentligen bara känslan av den och att jag tyckte det var fasligt sorgligt att huvudrolls-innehavaren Richard Farnsworth valde att ta sitt liv genom att skjuta sig själv med ett gevär bara ett halvår efter att han blev oscarsnominerad för den här filmen. Han var då 80 år gammal.

Fast om hela sanningen ska fram så mindes jag inte att han hette Richard Farnsworth. Hela min resa fram tills att jag nu sett om denna film/sett hela hade varit betydligt enklare om jag bara kommit ihåg hans namn.

Två av mina allra närmaste här i livet är såna där jobbiga filmtittare som när dom ska beskriva en film säger: ”du vet….den där filmen med han den där….ja du veeeeet….han som var med i den där filmen när dom sprängde den där bron, ja du vet och så hon, hon den blonda, hon, du vet precis vem det är, hon är ju gift med han den snygga, han med ögonen, du veeeeeeet…”. I 99 fall av 100 lyckas jag klura ut vad dom menar och fallet jag går bet på gör mig galen. Att jag själv då fastnar i vinkelvolten och inte minns vare sig titel, skådis eller regissör på en film jag tror mig tycka om, DET hör inte till vanligheterna och otaliga är dom gånger jag googlat på ”skäggig man på åkgräsklippare” dom senaste åren men inte ett enda av dom 64000 resultaten har gjort mig det minsta klok.

Att så en dag klicka in på Fripps filmrevyer och se en recension av en film om en skäggig man på en åkgräsklippare, alltså jag kippade som en nyfångad gädda på land efter luft, jag blev så glad så glad att det blev spontanfuldans på vardagsrumsgolvet den kvällen. En stor filmisk pusselbit lades på plats i min hjärna och jag fick sinnesro. The Straight Story, så var det! Där satt den!

Var då filmen så bra som jag mindes den? Ja. Precis så bra.

Det här är alltså något så häftigt som en Walt Disney-produktion som är regisserad av dom mörka knasigheternas mästare David Lynch och som är en roadmovie om en sällsam gammal man på en grön åkgräsklippare. Jag vill bara klappa händerna och börja spela fiol i skinnbyxor, fan, att hitta såna här filmer är anledningen till att jag tittar på film. Varenda scen är perfekt, varenda vy, varenda musikalisk strof i bakgrundsmusiken, blickar, röster, det sägs inte ett ord för mycket, allt är oklanderligt men utan att för en sekund bli tråkigt. Det är bara fint och snällt och hjärtskärande – och en alldeles alldeles fantastisk filmupplevelse.

Fripps fina recension av filmen hittar du här och det är tack vare honom – på flera sätt – som jag nu sett den. Tack så jättemycket!

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa regi är inga duvungar direkt

DARREN ARONOVSKY är nominerad i år för Black swan. Mest känd hittills är han för att ha regisserat Requiem for a dream och Mickey Rourke i The wrestler men redan 2006 gjorde han en annorlunda liten film som har kommit i skymundan: The fountain.

Hugh Jackman spelar tre män, Tomas, Tommy och Tom Creo i tre parallella historier. Rachel Weisz är både Isabel och Toms fru Izzi. Izzi har långt gången cancer och Tom är en forskare på just den sjukdomen. Ju sjukare Izzi blir ju mer panikslagen blir Tom i sitt letande efter pusselbiten, efter botemedlet, efter svaret på frågan: vad ger evigt liv.

The fountain är ingen enkel film att förstå sig på. Det bästa är bara att släppa taget och låta filmen passera revy framför ögonen för det är mer konstfilm än normalt drama, det är det. Det är vackert så jag smäller av, det är suggestiv musik med Enigma-känsla och ibland vet jag inte riktigt om jag är vaken eller sover. Jag hamnar i nån slags drömlimbo och det är faktiskt en alldeles jättehäftig upplevelse en vanlig skitvardag framför TV:n.

 

 

 

 

 

ETHAN COEN och JOEL COEN är nominerade för den annorlunda westernfilmen True grit.

1997 fick dom ett gäng nomineringar för Fargo, ett svårslaget drama om den patetiske loosern Jerry Lundegaard (William H. Macy), den gravida polisen Marge (Frances McDormand) och dom hårdhudade kriminella karlakarlarna Carl (Steve Buscemi) och Gaear Grimsrud (Peter Stormare).

Bröderna Coen gav med denna film flismaskinen ett ansikte, sin fru/svägerska en Oscarsstatyett för bästa kvinnliga huvudroll och den broderade filmaffischen kultstatus.

 

 

 

 

 

 

DAVID FINCHER har enligt mitt sätt att se på saken bara gjort ett enda riktigt bottennapp i hela sin karriär: Benjamin Button.

Både före och efter den är det idel intressanta och välgjorda filmer där Alien 3, The game, Seven, Fight club och The Social Network är bra exempel. Snart kommer dessutom The Girl with the Dragon Tattoo, filmen som kommer ge Stieg Larssons bror och sambo ännu mer miljoner att träta om.

The Panic room är en underskattad och otroligt spännande Fincher-thriller där två inbrottstjuvar (Forrest Whitaker och Jared Leto) tar sig in i Jodie Fosters hus och hon tvingas gömma sig i sitt panic room tillsammans med sin dotter (Kristen Stewart). Dottern har diabetes och behöver sina insulinsprutor, dom iskalla inkräktarna tänker INTE lämna huset och mamman måste helt enkelt lämna sitt skyddsrum för att hämta medicinen.

Nicole Kidman skulle egentligen ha spelat Jodie Fosters roll men hon blev skadad under inspelningen av Moulin rouge och tvingades hoppa av. Personligen tror jag att filmen hade varit lika spännande även med någon helt okänd i huvudrollen. Det är en bra story och hade jag nymålade långa naglar innan så är dom definitivt nerbitna till nagelbanden när eftertexterna rullar. Ja, till och med nagellacket är typ bortgnagt.

 

 

 

TOM HOOPER är nominerad för sin regi i filmen The King’s Speech. Filmen han gjorde strax före den uppmärksammade kungafilmen är en fotbollsfilm som heter The damned united.

Vid första anblicken kan steget mellan George VI och fotbollmanagern Brian Clough kännas ohyggligt stort men egentligen är det inte det. George VI var en stor man med ett handikapp som tystade honom offentligt, Brian Clough kanske önskade ibland att han hade varit tyst lite oftare eller i alla fall tänkt innan han pratade.

Många ser Brian Clough som Englands absolut främsta fotbollsmanagers genom tiderna. Han ledde Derby County och Nottingham Forest till stora framgångar på 70-talet (ja, jag minns mål-plinget när det var Tipsextra på TV på lördagarna) men den här filmen handlar om hans 44 dagar som ledare för fotbollslaget Leeds.

Gillar man (som jag) fotboll är det här en riktigt underhållande film. Det är en film där talandets konst för handlingen framåt (i motsats till snabba balla klipp) och även där finns en solklar beröringspunkt med The king´s speech.

 

 

 

I DAVID O. RUSSELL´s oscarsnominerade film The fighter spelar Mark Wahlberg huvudrollen som Micky Ward.

David O Russell ser uppenbarligen något i Mr Wahlberg som inte många andra gör eftersom han redan 1999 gav honom en stor roll i sin film Three kings.

Three kings är en krigsfilm både skriven och regisserad av nämnde Russell och det är en film jag inte är mäkta imponerad av. Det är dom sista dagarna på Gulfkriget och fyra amerikanska soldater hittar en skattkarta (!?) som visar var irakierna gömt guld dom stulit från Kuwait.

Att filmen håller sig från sophögen beror enkom på George Clooney. Han håller filmens huvud över vattenytan och det är något han ofta är väldigt bra på. David O Russell är inte vare sig den intressantaste eller skickligaste regissören jag vet och det är ingen hemlighet att jag är tveksam till vad han har i oscarssammanhang att göra överhuvudtaget. Jag gillar inte Three kings och jag gillar inte The fighter och bara framtiden kan utvisa om min inställning förändras till honom som regissör men än så länge känns han väldigt mycket som en tetra bortglömd mellanmjölk, kanske med en lätt skorpa av något växande grönt och hårigt.

Publicerat

Inför Oscarsgalan: Vinnare av Bästa utländska film som inte får glömmas bort

1999 – ALLT OM MIN MAMMA
(Todo sobre mi madre)
av Pedro Almodóvar

Esteban är 17 år när han dör i en olycka. Hans mamma Manuela läser igenom hans dagböcker och hittar där hans sista önskan: att få reda på vem hans pappa är. Så hon åker till Barcelona och försöker hitta den där mannen men det är inte så lätt. Hon hamnar bland trasvestiter, horor, knepiga konstnärer och möter även en ung HIV-smittad nunna (Penelope Cruz) som öppnar Manuelas sorgsamma ögon och visar henne vad tolerans och livsglädje är.

Att se Allt om min mamma när man är på precis rätt humör är som att äta en välkomponerad 5-rätters middag med perfekt utvalda råvaror och samtidigt ha en kvinna på en pall spelandes cello i ett hörn. Det är mustigt och mysigt och samtidigt vemodigt och jobbigt men med en eftersmak jag minns länge.

 

 

 

1988 – PELLE ERÖVRAREN
(Pelle erobreren)
av Bille August

Lassefars (Max von Sydow) fru som även är Pelles (Pelle Hvenegaard) mamma dör. Dom bor i Tomelilla och ser sig inte ha mycket annat val än att emigrera till Amerika för att få ett bättre liv men pengarna räcker inte längre än till Bornholm. Dom har hört att det ska gå lättare och fortare att jobba ihop pengar där än i Sverige så dom tar jobb på ett gods.

Filmen kryllar av orättvisor, Pelle och hans pappa behandlas som paria, det är skandinavisk misär i stora mängder men det Pelle Erövraren också är är en film om hopp. En jätte-jättefin film om hopp!

 

 

 

 

1995 – ANTONIAS VÄRLD
(Antonia)
av Marleen Gorris

Det här var den första holländska film jag såg på bio (och jag kan väl inte påstå att det har kryllat av såna efter 95 heller) och det tog mig inte lång stund innan jag slutade tänka på språket. Antonia ligger på sin dödsbädd och tänker tillbaka på det liv hon levt. Från andra världskriget och fyrtio år framåt får vi följa denna starka kvinna och alla kvinnor hon har haft runt omkring sig.

Antonias värld är en film OM kvinnor. Punkt. Ja, kanske även FÖR kvinnor. Punkt igen. Antonias matriarkat ger liksom inte mycket plats över till män och frågeställningarna i filmen är alltid utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Det jag lärde mig av filmen var att en kvinna har större chans att bli gravid om hon står på händer efter själva ”befruktningen”.

Jag kan inte stå på händer men det gick bra ändå.

 

 

 

 

1960 – JUNGFRUKÄLLAN
av Ingmar Bergman

Säga vad man vill om Ingmar Bergman, om att han är pretentiös, om att han gör obegripliga filmer där det pratas en typ av svenska som känns mer som en parodi än verklighet, men med Jungfrukällan skapade han en film som var först (eller åtminstone en av dom första) i en genre jag skrivit en del om på senaste tiden: rape-and-revenge.

Karin (Birgitta Pettersson) är en jättevacker ung flicka, dotter till Tore (Max von Sydow) och Märeta (brigitta Valberg) har en dotter. Alla tycker om henne, det går liksom inte att tycka annat.

En dag är hon på väg till kyrkan och möter tre vallare som hon erbjuder dela sin lunch med men tydligen räcker det inte med gratis mat för dessa män. Hon blir överfallen, våldtagen och dödad.

Vallarna lämnar Karin och fortsätter sin färd. Framåt kvällen kommer dom fram till Tore och Märetas gård där dom knackar på för att be om mat och någonstans att sova. Tore och Märeta tror vallarna om gott och anar ingenting om vad som hänt deras dotter, inte förrän en av vallarna försöker sälja Karins kläder till Märeta.

Det här är en historia som aldrig blir omodern och den är faktiskt inte helt olik The last house on the left. Men vem var först, Ingmar Bergman 1960 eller Wes Craven 1972?

 

 

 

1949 – CYKELTJUVEN
(Ladri di biciclette)
av Vittorio De Sica

Filmer som visar att det jag tar för självklart kan vara fullkomligt livsviktigt för någon annan, det är filmer som biter sig fast inuti mig.

I den här filmen handlar det om något så (för mig) banalt som en cykel. Skillnaden är att om jag blir av med min cykel så blir jag arg en stund sen kan jag köpa mig en ny. Antonio (Lamberto Maggiorani) kan inte det. Han behöver sin cykel för att kunna utföra det jobb han desperat behöver för att klara sin överlevnad men cykeln blir stulen och han får hjälp av sin son att försöka hitta den. Den ledsna klumpen i min mage växer sig större och större och klumpen sitter kvar lång tid efteråt.

Att ta ett jobb, en inkomst – en cykel – för självklarhet är en korkad tanke. Ibland är det skönt att få sig en knäpp på näsan och inse det.

Publicerat

Vägen ut

Reine (Björn Kjellman) är en framgånsrik skådis med fast anställning på en av dom större teatrarna i Stockholm. En kollega får sparken av en anledning Reine inte kan acceptera och han går i klinsch med sin kvinnliga teaterchef, målar in sig i ett hörn och tvingas säga upp sig själv.

Reine blir snart varse att det inte kryllar av jobb på Arbetsförmedlingen för arbetslösa skådespelare och han tvingas ta jobb som fritidsledare på Kumlafängelset. Som en frisk men väldigt blåögd vind drar han in på anstalten och vispar runt med sin energi. Han vill sätta upp en pjäs med internerna själva i rollerna. Fängelsedirektören Hillevi Gibson (Viveka Seldahl) är den som är minst skeptisk till hela idén men både fångvaktaren Jakobsson (Peter Haber) och fångarna själva är allt annat än med på noterna.

En klick av fångarna ser pjäsen som vägen ut ur finkan, som chansen till den perfekta rymningen och säger ja till att medverka i uppsättningen och det är en brokig samling tilltufsade brottslingar som ska lära sig agerandets ädla konst.

Michael Nyqvist som Diego har en backslick som skulle göra stekarna kring Stureplan gröna i fejset av avund, Göran Ragnerstam är Heikki den aggressive, Thomas Hanzon är Ekman, kungen på avdelningen som alla är rädda för, Oliver Loftéen är nykomlingen Andrej, Lamine Dieng är greken Kostas som längtar efter livet på utsidan med sin kvinna och Shanti Rooney är Glenn och aldrig förr har jag sett någon som passar bättre att heta just Glenn än Shanti Rooney i den här rollen.

Vägen ut är en film som håller från första minutrarna till den sista vilket är ganska få svenska filmer förunnade. Dessutom är det en film som både min son och dotter tyckte var ”en av dom bästa filmerna vi sett”, vilket kanske är otippat. Å andra sidan tycker dottern att Björn Kjellmans ”Älskar du livet” är en av dom bästa låtarna i Melodifestivalens historia så ja, hon kan vara liiiite jävig i just den här frågan.

 

 

Det finns en imponerande samling svenska filmer i Lovefilms filmbibliotek varav denna är en av ganska många riktiga guldkorn.

Publicerat

Tomten är far till alla barnen-tankar

”Det är väl klart att det är den där kåte fan. Han skulle tända på en daggmask om den hade bröst.”

Detta citat är mitt enkla bidrag till dagens mastodontinlägg. Det är Janne (Peter Haber) som uttalar dom bevingade orden till Åkes fru (Jessica Zandén) och det är alltså Åke himself (Leif Andrée) som är ”den kåte fan”.

Tomten är far till alla barnen är en film som dom allra flesta har en åsikt om, ja, alla utom jag just idag då. Här nedan följer en samling intressanta, tänkvärda och underhållande texter om den svenskaste och juligaste julfilmen av dom alla.

.

.

Först ut är Andreas från Addepladdes j-vla filmblogg.

När man samlar massvis av kända och välmeriterade skådespelare i en och samma tillställning finns det två möjliga resultat. Antingen blir det toppenbra eller så blir det pannkaka. På grund av förväntningar och krav är det sällan man hamnar mitt emellan. Dessutom är det inte allt för ovanligt att stjärnor i mindre roller brukar kräva lite väl mycket uppmärksamhet, vilket stjälper helhetsbilden. Eller så är det oinspirerade stjärnor som bara samlar lönecheckar. Mycket kan gå fel, men det går åt andra hållet också. Det kan ju bli hur bra som helst!

I Tomten är far till alla barnen samlas den svenska skådespelarelitens gräddhylla. Tillsammans ger de sig på det käraste vi har här i Sverige (efter midsommar) – självaste julafton. Det är en knepig handling och det är imponerande att se hur den långsamt byggs upp och exploderar i ett fantastisk klimax. Regissören Kjell Sundvall dirigerar och håller samman sina skådisar väl, men han har det fantastiskt välarbetade manuset att tacka för allt. Äntligen får vi se naturlig och trovärdig dialog i en svensk film.

Med bra manus och regi kommer man väldigt långt, men i slutändan hänger det ändå mycket på skådisarna. Haber är felfri som Janne. Han levererar bitska kommentarer, ett underbart minspel och gör den bästa roll jag sett honom i. Höjdpunkten nås när han utbrister: ”Dö för i helvete, tomtejävel!”. Ewerlöf är lika bra hon i det kontrollerade kaoset. Bland föredettingarna finns bland annat bröderna Anders och Dan Ekborg, där den senares drickande resulterar i många roliga situationer. ”Vem fan orkar vara nykter i det här sällskapet?”. Leif Andrée är nog min favorit i rollen som den sliskige och dominanta Åke.

Jag kan inte komma på något dåligt med Tomten. Det vore väl att handlingsförloppet är lite väl otroligt, men det är samtidigt en stor del i att det blir så roligt. Överlag är det en lättnad att se en svensk komedi som faktiskt är genuint rolig, samtidigt som man känner för karaktärerna. Trots humorn bygger allt på rätt tragiska missuppfattningar och händelser, vilket skapar empati. Jag vet många som blir stötta av det faktumet att en familjs julafton kan gå så åt helsike, men livet är inte vackert alla gånger. Då är det lika bra att skratta åt det istället för att grämas.

Tomten är det tredje benet i den ultimata julfilmstrion (tillsammans med Love Actually och Ett päron till farsa firar jul) och visar den svenska julens både för- och nackdelar. Få filmer lyckas lika bra med att spegla det. Ett måste varje jul.

Betyg: 4/5

.

.

Vrångmannen & Surskägget

Här följer ett samtal mellan Vrångmannen (V) och Surskägget (S) om Tomten är far till alla barnen.

V: Kjell Sundvalls dråpliga julkomedi skulle ha kunnat bli en svenskklassiker. Nu är den bara helt ok med några skojigt hysteriska scener. Vadär det här, vad ääääär DET HÄÄÄÄÄÄÄÄR?!
S: Håller inte riktigt med om att det inte skulle vara en svenskklassiker. Tror de flesta har tagit till sig den här som en av filmerna mantraditionellt ser kring jul. Bara häromdagen hörde jag två medelålders mänpå pendeln sitta och diskutera filmen och hur rolig den är.
V: Det som stör mig lite med filmen är att regissören Sundvall(slappjannen!) liksom har fått upplägget gratis. Släng in ett gängtokstollar med förflutet till varandra under samma tak på en högtid såhänder det grejer.
S: På den punkten håller jag med dig att filmen är skön men ojämn och attdet finns en hel del slevar Sundvall skulle kunnat slänga ut som hanbehåller i grytan.
V: Han håller tillbaka och inte vågar ta ut svängarna som han t ex gjordei den utomordentliga tv-filmen Vi hade i allafall tur med vädret från 1979.
S: Scenen när Haber spöar skiten ur en tomte är förstås svensk farshumornär den är som bäst och överlag finns en hel del sköna stunder varavbastuscenen med en odräglig Ekborg är en.
V: Skön men ojämn underhållning och ytterligare en påminnelse om att julenger ris och ros i både slott och koja. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
S: Absolut. En bra film med potential för mer.

.

.

Fiffi från Fiffis filmtajm har tillfälligt lämnat över stafettpinnen till dottern som 13 år gammal har betydligt intressantare åsikter om filmen än sin mamma.

Det första jag lade märke till när jag för första gången såg Tomten är far till alla barnen var nog dem vuxnas beetende. All otrohet och alla lögner som lika fort som baciller sprider sig överallt. Är det så här? Ska det behöva vara så här? Ser verkligen ”vuxenvärlden” ut så här?

Men det bästa med filmen är nog enligt mig berättelsen. Hur allting svänger hit och dit liksom. Allt som man får reda på och som på något sätt måste redas ut, men när man väl tror att man vet hur det ska redas ut så händer det någonting nytt som gör att din egna lösning inte funkar alls.

Ett sånt exempel är bland annat när Sara berättar att hon är gravid med Jannes och hennes kärleksbarn. Hemligheten som bara några få personer vet om blir plötsligt ett rykte som alla förutom Sara vet om och min fråga blir så klart, är lögner en del av vardagen? Och ryktena. Betyder ett ”lovar att inte säga någotning” ingenting alls i ”vuxenvärlden” eller?

Men i alla fall. Sara var i London en månad innan självaste julafton, då hon berättar för Janne och alla andra att hon är gravid och efter ett tag då man får reda på att det även är någonting lurt med det så krånglar allt till sig igen.
Allt blir som en ända stor röra. Men några har också blivit misstänksamma och kopplar ihop allting så att pusslet ska stämma. Men stämmer pusslet? Är det rätt lagt?

Samtidigt som alla försöker att koppla samman allt som sker så sprider sig ryktena till max och frågan som alla ställer sig är vem som är far till Saras barn. Ja, vem är det? Dem mystiska telefonsamtalen som Erik skiter i att svara på, har dem någonting med saken att göra? Eller Åkes ”tittande” på Marika, har dem någonting med saken att göra. Eller London resan?

Slutet är bra och det knyter ihop säcken på ett helt perfekt sätt. Och ja, även om ”vuxenvärlden” ser ut så här så vill jag nog bli vuxen. Men jag skulle helst slippa otroheten, ryktena och lögnerna, om jag fick välja själv.

.

.

Stefan på Flmr – En sorts filmblogg

Att se på Tomten är far till alla barnen är som att få väldigt ont i magen, och ändå inte kunna låta bli att utsätta sig för obehaget. Med en igenkänningsfaktor som är ganska hög vad gäller det här med att fira jul enligt den svenska modellen tillhandahålls ett julpyntat hus, snö, en tillställning med inbjudna gäster, barn och ett stressat värdpar. Ungefär som det kan gå till i verkligheten ute i stugorna med andra ord. Där upphör dock (får man hoppas) likheterna, för hädanefter i storyn serveras den ena efter andra obehagligheten och jag liksom sitter med skämskudden och turas om att lida och hånskratta åt de stackars karaktärerna.

Filmen är en sorts svidande uppvisning i hur en julstämning fastnar på det kvävande sättet som bara svarta komedier av det här slaget kan. Dock galet roligt i bland samtidigt som filmen lite tar fasta på det där som vi alla kanske drömmer om, en gammeldags jul med nära och kära intill, gärna i stora sällskap, så blir det också ett tittskåp där vi möjligen gillar att titta på andras olycka. Enligt den svenska modellen kan vi sedan luta oss tillbaka och säga” tack och lov att det inte ser ut så hos mig.”. Nu är väl filmens motor, den hurtiga Sara, kanske lite speciellt over-the-top-utformad i manuset, men ingen ska ju kunna säga att hon inte har sitt hjärta på det rätta stället.

”Tomten…” är en effektiv hybrid mellan en Norén-mardröm och en komedi om att gapa efter alldeles för mycket godhet och förståelse i jultider. Det är en lysande samling skådespelare som förtjänstfullt tar fram det värsta i oss alla. Samtidigt, märkligt nog, lyser en sorts godhet igenom ju längre filmen rullar på. I slutscenerna, när ett helt år passerat, kan vi också studera detaljerna runt det ånyo fullsatta matsalsbordet och se att det skett vissa förändringar hos alla.

Regissören Kjell Sundvall målar ett på ytan snyggt vykort om julen och fångar också träffsäkert in alla de olika typer av människor som kanske både du och jag stöter på i vardagen, och just det faktum att historien till viss del och i vissa bitar möjligen går att identifiera sig med, höjer ju naturligtvis underhållningsvärdet. Det obehagliga inträffar i samma stund den första lilla sprickan växer sig större och asken på något sätt öppnas lite för mycket..

För visst är det ändå lite skadeglatt kul att se hur den svenska skämmigheten och avundssjukan till och med på självaste julafton firar stora triumfer hos ett sällskap där distansen med ens känns obehagligt långt borta.

Tomten är far till alla barnen bjuder upp till en lustiger dans, där man dock ganska snart finner sig sittandes med skrattet i halsen. Obehagligt roligt och känslan av en sorts Norén-värld på speed. Som betraktelse av storfamiljsfenomenet träffsäker och vass. Trots sitt tragikomiska ämne en liten modern julklassiker som naturligtvis hör hemma i dvd-spelaren lagom till jul. Om så bara för att få pusta ut i verkligheten efteråt…

mvh

40+:aren
Stefan

.

.

Om jullidandets estetik
eller
Hur jag lärde mig uppskatta Clark Griswald

av Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord

“Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen”.

Jag håller det inte för helt osannolikt att Pär Lagerkvist skrev dessa berömda rader på juldagen. För det är vad svenskarna uppenbarligen gör allra bäst under julen: lider. Bort med myspys och gröt, in med braskande rubriker om JULSTRESSEN och rejält med ångest under julklappspappret.

Tomten är far till alla barnen faller väl in i ledet — julafton handlar om fylla, knakande relationer och sjaskiga hemligheter. Det intressanta med denna film är att den i många avseenden sätter upp en svensk ångestspegel mot den betydligt lättsammare amerikanska Christmas Vacation.

Till att börja med är båda filmerna fast rotade i förhållandevis burgen medelklass och vi får träffa familjer där kvinnan i sedvanlig ordning (åtminstone inledningsvis) är alldeles för snygg och smart för att vara gift med Jan/Clark. Julen är förvisso för både svenskar och amerikaner en tid av mer eller mindre uppslitande familjedramer men där Griswaldhushållet hemsöks av en ganska traditionell samling far- och morföräldrar är den svenska versionen betydligt mer uppdaterad med vad som i praktiken kan beskrivas som en samling buksvågrar och -svägerskor (genus-o-metern vill också gärna veta varför det bara är männen som får jämför sina upplevelser med den liderliga Sara, medan kvinnorna som delat man inte tycks ha något att diskutera i denna fråga).

I bägge kvarteren finns det också grannar. Paret Chester är pretentiösa och snobbiga, det är lätt att skratta åt dem när de ska ha finstämt och modernt sex i sitt minutiöst planerade 80-talssovrum men istället får snava omkring i spillt vin och glasskärvor på grund av Clarks belysningsorgie. Humor: hyfsad. Ångest: not so much. Mats och Helena är helt vanliga människor, vilka lika plötsligt som obegripligt faller ur ramen med hon som en hämndlysten obeveklig furie och han som dyngrak (på det där sättet som folk bara tycks bli på film) tomte. Humor: noll. Ångest: Lars Norén-nivå.

Att det i medelklassen grasserar hemlighetsmakeri är ingen större hemlighet. Clark har gjort av med pengar han inte har på något han vill ge sin familj. Onödigt och dumt kanske (och också rätt patriarkaliskt på ett klassiskt amerikanskt bread winner-plan) men han menar väl. Jan törs inte tala om för Sara att han inte vill ha barn och säger därför att han gärna vill ha det samtidigt som han egentligen är steriliserad. En i huvudsak självisk lögn som dels är extremt taskig mot den partner som vill ha barnet och dels bäddar för en jäkla massa krystad komik där man sitter till slut sitter och skriker: ”Men så kläck ur dig det som ändå kommer fram förr eller senare, förihelvete!!”

Om skadeglädjen vore den enda sanna glädjen skulle svenskar ha roligt mest hela tiden, framförallt på julen. Men trots att jag innan Tomten är far till alla barnen verkligen inte såg Clark Griswalds påhitt som någon komisk höjdpunkt, har jag nu kommit till slutsatsen att det definitivt finns annan glädje. Glädjen av att se en film som bjuder på slapstick och sentimentalitet istället för ångest och graviditetsbedraganden exempelvis. Och för första gången är jag genuint tacksam för amerikansk familjefilmsprydhet, jag hade helt klart kunnat överleva alldeles utmärkt utan bilderna av Peter Habers rumpa och Jessica Zandéns bröst för evigt fastetsade på näthinnan. Det fick bli min alldeles egna lilla julångestklapp.

Publicerat

Tarzan

Året var 1999. Min dotter var två och hade precis blivit storasyster. Hon kändes så stor, hon pratade och kunde göra sig förstådd och var antagligen precis så supermysig som varenda 2-åring i världen är men för mig var hon som bomull i hjärtat, knappt en meter ren kärlek.

Vi skulle ha tjejmys bara hon och jag och Tarzan hade precis haft premiär på bio. Vi hade varit på bio många gånger förut, på Alfons, på Nalle Puh och på andra tecknade kortfilmer och jag visste att hon fått min bio-gen med bröstmjölken. Hon tyckte det var mysigt med mörker, hon kunde sitta tyst en halvtimme eller så, men Tarzan var en långfilm! 90 minuter och kanske lite läskigare än Bananer i pyjamas, Teletubbies, Bamse och det andra hon var van vid att se.

Äsch, tänkte jag. Jag provar. Går det inte så går det inte. Så jag köpte biljetter och vi gick på riktig bio. Tillsammans. Jag minns känslan i magen fortfarande, hur det kändes att se på sitt barn i fåtöljen bredvid inte bara som ett barn utan som ett sällskap. MITT sällskap!

Tarzan visade sig vara en alldeles utomordentlig filmupplevelse för min 2-åring. Hon satt stilla och tittade som en intresserad ängel, frågade nåt ibland och när Phil Collins musik spelades gungade hon i takt med hela sin lilla kropp.

Jag var lite skeptisk till att se Tarzan på svenska med Frank Ådahl som Phil Collins, men det visade sig vara en helt obefogad oro. Han har en fantastisk röst och de musikaliska numren är jättebra. Dom känns varken krystade eller påklistrade, bra svängiga och välkomponerade.

Visst kan min helhetssyn på denna film vara färgad av hur sjukt mysig vi hade den där dagen för elva år sedan, men det bjuder jag på. En kalasfilm förtjänar kalasbetyg och kan den få en två-åring att sitta still i 90 minuter då ÄR det en kalasfilm.

Publicerat

Tre om en: M. Night Shyamalan

Här har vi en man som fått mycket skit på sistone.

Okej, M. Night Shyamalan är kanske inte inne i värsta glajderperioden gällande sitt yrkesverksamma liv just nu även om hans jobb som regissör till The last airbender (med uppföljare) säkerligen kommer att göra honom ekonomisk stabil i rätt många år framöver.

Men det Shyamalan också har gjort i och med detta är att han har satt sig på pottkanten vad gäller omvärldens syn på honom som filmmakare. Det är synd tycker jag.

Jag tycker han har gjort en hel del bra filmer och en del som är MYCKET bra till och med och det är dom filmerna jag tänker fokusera på idag.

 

Sjätte sinnet 1999

Barnpsykologen Malcolm Crowe (Bruce Willis) mår dåligt. Han försökte hjälpa en ung patient men misslyckades och minnet av detta jagar honom.

Cole (Haley Joel Osment) är en mycket rädd liten 8-åring. Malcolm får kontakt med honom och försöker göra allt som står i hans makt för att skipa lite lugn och ro i den där lilla kroppen men hur gör man det när Coles verklighet är att han kan se dom döda?

Har du inte redan sett Sjätte sinnet så kan jag inte säga annat än LYLLO DIG! Det här är en filmupplevelse av den högre skolan och en film som jag tror filmstudenter i decennier framöver kommer att få studera som en av klassikerna.

Har du redan sett den, vilket jag antar att du har om du gillar film och följer min blogg – se om den. Prova och förvånas över hur bra den håller även om du vet twisten och har sett slutet.

 

 

 

Unbreakable 2000

Elijah Price (Samuel L Jackson) föds i ett provrum med brutna ben och brutna armar. David Dunn (Bruce Willis) har aldrig varit sjuk, inte en enda gång i hela sitt liv.

Elijah lever för sin serietidningssamling och driver en konsthandel som säljer serieillustrationer. David är vakt, hans kall är att ta hand om folk, få dom att känna sig säkra.

När ett tåg spårar ur strax utanför Philadelphia och 131 personer dör är David den enda som överlever. Han fick inte en skråma. Elijah läser om kraschen och letar upp David som är fascinerad av om verkligheten fungerar som i serierna, om det alltid är den goda som vinner.

M. Night Shyamalan har skapat en övernaturlig thriller i vilken ingenting är självklart. Det börjar bra och det slutar intressant och däremellan är det inte askul direkt men filmen funkar ändå hjälpligt. Den driver på i ett egensinnigt tempo med kameravinklar som känns otroligt krystade men det finns någonting där, någonting som gör att jag ser om den ungefär vartannat år och varje gång konstaterar samma sak: den är okej, inte mer och varför förstår jag den inte?

Precis som Shyamalans Devil utspelar sig Unbreakable i Philadelphia och det är inte utan att jag undrar om den staden är för honom vad delstaten Maine är för Stephen King.

 

 

 

 

Signs 2002

En familjefar och präst (Mel Gibson) som blivit änkling och därmed förlorat sin tro bor precis invid sitt majsfält några mil utanför Philadelphia (ha, jag kanske har rätt i min tes!).

En dag väcks han av konstiga ljud och en underlig upptäckt: någon eller något har gjort stora runda märken i grödorna. Barnen (Rory Culkin och Abigail Breslin som mest känns igen som Olive i Little Miss Sunshine) blir oroliga, hunden blir galen, barnens farbror (Joaquin Phoenix) som flyttat in i huset bredvid ställer upp allt vad han förmår och på TV rapporteras att samma märken har setts på olika ställen runt om i världen och det pratas om att utomjordingar är på väg att invadera jorden.

Signs är en film med många bottnar, om man är en sån person som orkar leta. Ser man den som en rysare funkar den alldeles utmärkt, blandar man in resten av parametrarna (andlig kris, gudstro som en garant för bra barnuppfostran, finns ödet, vad är egentligen meningen med livet) så är det lätt att få huvudvärk och tycka att Shyamalan är aningens bajsnödig, högtravande och väldigt VÄLDIGT moralpredikande amerikansk i sitt manusskrivande.

Men, för tusan, jag väljer att se på filmen som den ytliga människa jag är och jag går enbart på magkänsla. Signs är en spännande film. De minimala effekterna förhöjer spänningen ännu mer för det läskiga är inte alltid det man FÅR se, det är fantasierna i skallen. Och, tack vare Stephen King, det är svårt att se något mer skrämmande på film än ett simpelt jäkla majsfält.

Publicerat

Office Space

Alla som någon gång haft ett riktigt jobb vet hur det känns att hata det.

Om man sen hatar/hatade det för att man hellre vill ha sovmorgon, för att chefen är kass, för att arbets-uppgifterna suger och kollegorna är ruttna och att göra ingenting lockar mer än att få en månatlig lön – DET är ju upp till var och en.

Peter Gibbons (Ron Livingston) avskyr sitt jobb. Han arbetar i ett grått kontorslandskap och verkar inte ha speciellt stimulerande arbetsuppgifter utan sitter mest av arbetstiden, flyttar papper och spelar Tetris. Hans kollegor Samir (Ajay Naidu) och Michael Bolton (David Herman) – nej, han har inget släktskap med sångaren, det är bara en slump – är däremot engagerade programmerare och kämpar på för att klättra på karriärsstegen även om dom inte har så mycket till övers för arbetsgivaren som sådan.

Peter går till en hypnotisör för att få hjälp med sina jobbaversioner men mitt i seansen dör hypnotisören och Peter fastnar i nån ”happy mode” och börjar hux flux ta livet lite mindre på allvar. Han bjuder ut den söta servitrisen (Jennifer Aniston), han skiter i att gå til jobbet på helgen fast chefen beordrat in honom och ja, han går till jobbet när det passar honom, han gör det han känner för och tar ingen skit.

Detta berättar han för dom två konsulter som företaget anlitat för att avskeda rätt personer och resultatet blir inte riktigt det han tror.

När mannen bakom Beavis&Butt-head, Mike Judge, tar sig an kontorshumor så var åtminstone mina förväntningar ganska högt ställda. Jag kan väl säga lite försiktigt sådär att filmen inte lever upp till dessa men klarar sig rätt bra ändå.

Jag stänger inte av, jag gäspar inte, jag garvar visserligen knappt heller, men va fan, det kanske jag inte kan kräva? Det var i alla fall roligare att se Office Space än att skala potatis i 90 minuter.

Publicerat

NOTTING HILL

Hugh Grant spelar William Thacker, den charmige ägaren av en resebokhandel i Notting Hill.
Det kan också vara så att Hugh Grant spelar just Hugh Grant och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Julia Roberts spelar Anna Scott, en av världens största och bäst betalda kvinnliga filmstjärnor.
Det kan också vara så att Julia Roberts spelar just Julia Roberts och ingen annan men det är bara en känsla jag får – och kanske inte bara jag?

Jag tycker Notting Hill är creme-de-la-creme av romantiska komedier. Det är en så jävla myspysig film, så puttrig, så söt, så kul, så fnissig och så utomordentligt romantiskt härligt utan att för den skull vara sockervaddssliskigt det allra minsta att den håller tittning efter tittning efter tittning.

Den är perfekt att se om man är nykär, den är mysig att se när man varit ihop ett tag och behöver fylla på romanceburken, den är klockren att se när man är singel för då fattar man hur onödigt det är att slösa energi på idioter för om kärlek inte kan vara lika sprakande som mellan William och Anna, vad ska man då bry sig för? Är man däremot olyckligt kär, ja då är det kanske bättre att titta på belgisk grismisär, för jämfört med det känns det mest patetiska liv både rosendoftande och helt normalt.

Fram med filtar, blockljus, varm choklad med vispgrädde och tryck sen i Notting Hill i DVD-spelaren. Först DÅ fattar man på riktigt vitsen med en iskall vintrig söndag.

Publicerat

EXISTENZ

Redan elva år före Inception skrev David Cronenberg manus till denna lilla sci-fi pärla.

Allegra Geller (Jennifer Jason Leigh) är världens bästa och mest kända speldesigner. Nu har hon kommit på ett helt nytt spel och en helt ny form av spelande som kallas eXistenZ.

För att kunna spela måste man plugga in en pryl, en sorts spelenhet, längst ner i ryggraden – en bio-port.

Spelet ska lanseras och under värsta hysch-hyschet är ett gäng testspelare inbjudna för att provspela eXistenZ ihop med Allegra herself. Tolv utvalda blir inpluggade och precis när dom ”hamnat inne i” spelet blir Allegra skjuten av en av åskådarna som lyckats smuggla in en pistol genom metalldetektorn eftersom han tillverkat den av organiskt material, dvs kött och ben.

Ted Pikul (Jude Law), en skrivbordssnubbe som egentligen är där som hjälpreda åt spelföretaget, hamnar i skottelden och blir efter attentatet en självpåtvingad livvakt åt Allegra. Dom två hamnar i nån slags spel-limbo där eXistenZ lever sitt eget liv och vad som är verklighet och fiktion till slut blir svårt att avgöra, både för dom själva och oss som åskådare.

David Cronenberg har en otrolig förmåga att vara före sin tid. Flera av hans filmer uppfattas som sjuka, udda och svårbegripliga när dom kommer, men med några år på nacken brukar dom växa till sig och bli till små kultrullar för fler än mig. Jag är oftast inne i hans värld – med glädje – redan från början.

Sen är det med viss reservation jag jämför denna med Inception. Javisst, själva idén med parallella världar som rörs ihop är densamma, men för övrigt liknar filmerna inte alls varandra. eXistenZ är lite äckligare, lite mer old-school-latex-och-klegg-effekter och är bra mycket långsammare medans Inception är en nyskapande actionfilm anno 2010 med allt vad det innebär.