FILMÅRET 2010

På initiativ av självaste Plox ska filmåret 2010 sammanfattas. Nu går det ju dessutom att göra en rättvis lista eftersom dom sista höjdarna från föregående år haft premiär.

Det här är mina personliga favoriter från 2010 i noga uträknad rangordning baserad enbart på magkänsla och mängden lyckorus som jag känner när jag tänker tillbaka på filmupplevelsen. Klicka på filmtiteln för att komma till recensionen.

[Listan uppdaterades 2014-08-02 pga att två 2009-filmer felaktigt hamnat på detta år. Nu är felet åtgärdat.]

 

 

10. Dear John
(Regi: Lasse Hallström)

Det här är otippat, jag vet. En romantisk snyftare med en fåordig muskelnisse i huvudrollen och Lasse Hallström bakom kameran har letat sig upp på förra årets bästa-lista och det beror på en sak: en berättelse som berör mig ända långt in i magen. Och Channing Tatum. Det kan bero mycket på Channing Tatum.

.

.

 

 

9. Rabbit Hole
(Regi: John Cameron Mitchell)

Det här är filmen som fick upp mina ögon för Aaron Eckhart. Han gör en otroligt fin skådespelarinsats. Att Nicole Kidman är alldeles lysande ser jag mer som en självklarhet.

.

.

 

 

8. I saw the devil
(Ang-ma-reul bo-at-da, Regi: Kim Jee-woon)

Här är det no mercy. Hemskt är det, hemskt hela vägen men OJ så jäkla bra det är och Min-sik Choi ÄR ett skådespelarunikum.

.

.

 

7. En ganska snäll man
(En ganske snell mann, Regi: Hans Petter Moland)

Den norska filmen om en lång snäll Stellan Skarsgård var en riktig överraskning för mig i all sin smutsighet, i all sin fulhet, i all sin mänsklighet. Vardagsrealism with a twist of motorolja, liksom.

.

.

 

6. Remember me
(Regi: Allen Coulter)

Det är synd att Twilight-Robert Pattinson har blivit kuttersmycket för denna film för Remember me är så himla mycket mer än så. Jag gick från att tro att jag skulle se en formidabel bajsrulle till att tokhylla denna som en av förra årets absolut största överraskningar och ja, så kan det gå ibland. Det är lika härligt varje gång det händer.

.

.

 

5. Please give
(Regi: Nicole Holofcener)

Nicole Holofceners finurliga, roliga, mysiga och tankevärda familjedrama fick mig på tok-fall. Den här filmen kan värma upp en liten norrländsk by en hel vecka i januari.

.

.

 

4. Shutter Island
(Regi: Martin Scorsese)

Kombinationen Leonardo DiCaprio och Martin Scorsese blir oftast bra men aldrig förr har det blivit LIKA bra som med Shutter island. Jag satt som på nålar. Det här var en oliiiiiiidligt spännande film.

.

.

3. Hämnden
(Hævnen, Regi: Susanne Bier)

Micke Persbrandt isblå ögon mot afrikansk solvarm sand. Mobbade små pojkar som vill gott men gör ont. Frågor om var den personliga gränsen går, när är det nog, går som en röd tråd genom filmen som är en välförtjänt oscarsvinnare och en riktig storfilm.

.

.

2. Blue Valentine
(Regi: Derek Cianfrance)

Det är sällan relationer och/eller gifta par känns hundraprocentigt trovärdiga på film. Det är alltid nåt som känns krystat eller påklistrat eller helt enkelt bara fel. Michelle Williams och Ryan Gosling skulle mycket väl kunna vara ett par i verkligheten och berättelsen om deras kärlek och liv hade lätt kunnat göras som en dokumentär. Det är inte alltid vackert och inte alltid guld och gröna skogar. Det är precis som för oss vanliga dödliga alltså.

.

.

 

 

1. TRON: Legacy
(Regi: Joseph Kosinski)

Hur skulle jag kunna göra annat? Hur skulle jag kunna placera någon annan film som etta när Tron Legacy är den enda film inte bara 2010 utan på flera år som fått mig att gå fullständigt bananas i biofåtöljen. Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte sluta le och inte heller sluta fnissa hysteriskt, jag kan inte sluta lyssna på filmmusiken och jag skulle gärna se att filmen gick på repeat i DVD-spelaren.

Jag är fortfarande helt dyngkär i Tron Legacy och jag tror det är en kärlek som kommer hålla i sig ett tag till.

Och ja, det kommer en dag när jag ska sluta tjata om den.
Jag lovar.

Bubblare: BiutifulNever let me go, Rubber, Kick-ass, För kärleken, The town och Black Swan.

Fler filmbloggare som listat sina favoriter från 2010 är Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, Filmitch, Jojjenito, FlmrMovies-Noir och Filmnight.

REQUIEM FOR A DREAM

Idag har Darren Aronofskys Black swan premiär på svenska biografer. Det är inte en dag för tidigt.

Bortsett från filmen Pi från 1998 har jag i och med denna recension skrivit om Aronofskys samtliga verk (Black swan, The wrestler och The fountain).

Requiem for a dream står sig bra i jämförelse med dom andra och jag måste säga att ju fler filmer jag ser där Aronofskys namn står som regissör ju större beundran hyser jag för honom.

Han lyckas nämligen med något så ovanligt som att varje gång bjuda in mig som tittar i sin egen lilla värld men inte på det vis som exempelvis Tim Burton gör, för där hans värld är konsekvent och igenkännande oavsett filmtitel där är Aronofskys i ständig förändring. Det finns inte en likhet mellan världarna annat än att Aronovsky själv skapat dom och det imponerar på mig.

I Requiem for a dream hamnar jag i världen sett från en drogmissbrukande kille, hans likasinnade polare och flickvän – och hans chokladmissbrukande mamma. Det är snabba klipp, det är kokain i närbild, det är jakt på pengar och nya droger och det är energisk musik. När det handlar om mamman är det ingen musik, det är enerverande tystnad, ångest, det är mat som tröstar, chokladbitar som lindrar och ett ofantligt ensamt och tragiskt liv som förutom runt mat mest kretsar kring TV:n.

Ellen Burstyn som mamman, Jared Leto som den drogande sonen, Jennifer Connelly som hans flickvän och Marlon Wayans som polaren, alla fyra har haft bra dagar på jobbet och gör helt oklanderliga rollprestationer. Black swan har satt Aronofsky på kartan en gång för alla men glöm inte bort hans tidigare filmer. Det vore så onödigt.

BLACK SWAN

Black swan har inte premiär på svenska biografer förrän 4:e mars. Det är synd tycker jag då filmen är en av dom stora förhandssnackisarna inför Oscarsgalan den 27:e februari.

Eftersom det kan vara klurigt att tippa rätt vinnare i min Oscarstävling utan ha sett alla dom stora tävlande filmerna så kommer jag att recensera dom kvarvarande tre nominerade i Bästa film-kategorin dom närmsta dagarna: Black swan, The fighter och True grit. Jag hoppas såklart att mina åsikter kan hjälpa till liiite på traven i förhandstippandet.

Men nu till filmen!

Nina (Natalie Portman) är perfektionist, träningsnarkoman, kontrollfreak och en prima ballerina i ett och samma fodral.

Nina har sitt dockrosa flickrum hemma hos mamma, den före detta dansaren som inte går miste om en enda chans att berätta för dottern att hon minsann fick ge upp sin karriär för att få henne och den outtalade kontentan blir att dottern ska vara glad, söt, trådsmal, tacksam och framgångsrik ”för mammans skull”.

När Ninas balett ska sätta upp en nyskapande version av Svansjön under ledning av den osympatiske fransosen Thomas (Vincent Cassel) vill självklart alla kvinnliga dansare åt rollen som Swan Queen, men bara en kan få den. Thomas vill göra drottningen som två svanar, en vän och vit och en explosiv svart, lite som två sidor av samma mynt och han är tvärsäker på att Nina är som klippt och skuren för den vita svanen – men klarar hon av att bli the black one?

Jag trodde att Black Swan skulle vara någon slags kultursnobbig variant av Dirty Dancing, men där hade jag ganska fel. Darren Aronovsky har lyckats få in både hjärta, smärta, spänning och flera intressanta infallsvinklar i historien och den håller faktiskt hela vägen rätt igenom. Natalie Portman är den klarast lysande stjärnan i filmen – såklart – men Mila Kunis briljerar i sin lilla roll, liksom Barbara Hershey i rollen som Ninas mamma.

Jag är helt klart positivt överraskad. Black swan är en film som inte släpper taget. Den finns kvar i magen som en liten smyckesskrins-speldosa, en sån som både filmens Nina har och som jag själv hade som barn där en ballerina börjar dansa när man lyfter på locket.

Oscarstävling!

Nu när nomineringarna är släppta inför årets Oscarsgala tänkte jag starta tävlingen som kommer pågå ända tills min oscarsgale-live-bloggning börjar söndagen den 27 februari.

Den som lyckas tippa flest rätt i dessa kategorier kommer vinna ett hemligt TOPPENPRIS. Skulle flera personer ha samma antal rätt kommer den person vinna som mejlade mig sin tipsrad först.

Så, tänk till och önska vilka vinnare du vill se och mejla sedan ditt svar till fiffi@fiffisfilmtajm.se.

Lycka till!

BÄSTA MANLIGA BIROLL:

Christian Bale – The Fighter
John Hawkes – Winter’s Bone
Jeremy Renner – The Town
Mark Ruffalo – The kids are all right
Geoffrey Rush – The King’s Speech

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:

Amy Adams – The Fighter
Helena Bonham Carter – The King’s Speech
Melissa Leo – The Fighter
Hailee Steinfeld – True Grit
Jacki Weaver – Animal Kingdom

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE:

Javier Bardem – Biutiful
Jeff Bridges – True Grit
Jesse Eisenberg – The Social Network
Colin Firth – The King’s Speech
James Franco – 127 timmar

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE:

Annette Bening – The kids are all right
Nicole Kidman – Rabbit Hole
Jennifer Lawrence – Winter’s Bone
Natalie Portman – Black Swan
Michelle Williams – Blue Valentine

BÄSTA REGI:

Darren Aronofsky – Black Swan
Ethan Coen och Joel Coen – True Grit
David Fincher – The Social Network
Tom Hooper – The King’s Speech
David O. Russell – The Fighter

BÄSTA FILM:

127 timmar
Black Swan
The Fighter
Inception
The kids are all right
The King’s Speech
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter’s Bone