FILMÅRET 2010

På initiativ av självaste Plox ska filmåret 2010 sammanfattas. Nu går det ju dessutom att göra en rättvis lista eftersom dom sista höjdarna från föregående år haft premiär.

Det här är mina personliga favoriter från 2010 i noga uträknad rangordning baserad enbart på magkänsla och mängden lyckorus som jag känner när jag tänker tillbaka på filmupplevelsen. Klicka på filmtiteln för att komma till recensionen.

[Listan uppdaterades 2014-08-02 pga att två 2009-filmer felaktigt hamnat på detta år. Nu är felet åtgärdat.]

 

 

10. Dear John
(Regi: Lasse Hallström)

Det här är otippat, jag vet. En romantisk snyftare med en fåordig muskelnisse i huvudrollen och Lasse Hallström bakom kameran har letat sig upp på förra årets bästa-lista och det beror på en sak: en berättelse som berör mig ända långt in i magen. Och Channing Tatum. Det kan bero mycket på Channing Tatum.

.

.

 

 

9. Rabbit Hole
(Regi: John Cameron Mitchell)

Det här är filmen som fick upp mina ögon för Aaron Eckhart. Han gör en otroligt fin skådespelarinsats. Att Nicole Kidman är alldeles lysande ser jag mer som en självklarhet.

.

.

 

 

8. I saw the devil
(Ang-ma-reul bo-at-da, Regi: Kim Jee-woon)

Här är det no mercy. Hemskt är det, hemskt hela vägen men OJ så jäkla bra det är och Min-sik Choi ÄR ett skådespelarunikum.

.

.

 

7. En ganska snäll man
(En ganske snell mann, Regi: Hans Petter Moland)

Den norska filmen om en lång snäll Stellan Skarsgård var en riktig överraskning för mig i all sin smutsighet, i all sin fulhet, i all sin mänsklighet. Vardagsrealism with a twist of motorolja, liksom.

.

.

 

6. Remember me
(Regi: Allen Coulter)

Det är synd att Twilight-Robert Pattinson har blivit kuttersmycket för denna film för Remember me är så himla mycket mer än så. Jag gick från att tro att jag skulle se en formidabel bajsrulle till att tokhylla denna som en av förra årets absolut största överraskningar och ja, så kan det gå ibland. Det är lika härligt varje gång det händer.

.

.

 

5. Please give
(Regi: Nicole Holofcener)

Nicole Holofceners finurliga, roliga, mysiga och tankevärda familjedrama fick mig på tok-fall. Den här filmen kan värma upp en liten norrländsk by en hel vecka i januari.

.

.

 

4. Shutter Island
(Regi: Martin Scorsese)

Kombinationen Leonardo DiCaprio och Martin Scorsese blir oftast bra men aldrig förr har det blivit LIKA bra som med Shutter island. Jag satt som på nålar. Det här var en oliiiiiiidligt spännande film.

.

.

3. Hämnden
(Hævnen, Regi: Susanne Bier)

Micke Persbrandt isblå ögon mot afrikansk solvarm sand. Mobbade små pojkar som vill gott men gör ont. Frågor om var den personliga gränsen går, när är det nog, går som en röd tråd genom filmen som är en välförtjänt oscarsvinnare och en riktig storfilm.

.

.

2. Blue Valentine
(Regi: Derek Cianfrance)

Det är sällan relationer och/eller gifta par känns hundraprocentigt trovärdiga på film. Det är alltid nåt som känns krystat eller påklistrat eller helt enkelt bara fel. Michelle Williams och Ryan Gosling skulle mycket väl kunna vara ett par i verkligheten och berättelsen om deras kärlek och liv hade lätt kunnat göras som en dokumentär. Det är inte alltid vackert och inte alltid guld och gröna skogar. Det är precis som för oss vanliga dödliga alltså.

.

.

 

 

1. TRON: Legacy
(Regi: Joseph Kosinski)

Hur skulle jag kunna göra annat? Hur skulle jag kunna placera någon annan film som etta när Tron Legacy är den enda film inte bara 2010 utan på flera år som fått mig att gå fullständigt bananas i biofåtöljen. Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte sluta le och inte heller sluta fnissa hysteriskt, jag kan inte sluta lyssna på filmmusiken och jag skulle gärna se att filmen gick på repeat i DVD-spelaren.

Jag är fortfarande helt dyngkär i Tron Legacy och jag tror det är en kärlek som kommer hålla i sig ett tag till.

Och ja, det kommer en dag när jag ska sluta tjata om den.
Jag lovar.

Bubblare: BiutifulNever let me go, Rubber, Kick-ass, För kärleken, The town och Black Swan.

Fler filmbloggare som listat sina favoriter från 2010 är Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, Filmitch, Jojjenito, FlmrMovies-Noir och Filmnight.

HÄMNDEN

28 oktober förra året stod jag på en SF-bio nära mig och valde bort att se Hämnden. Jag vet att det inte är nån idé att blicka bakåt och bli förbannad för det är ju inte mycket jag kan göra åt saken nu, men jag kan lugnt konstatera att jävlar vad jag valde fel.

Susanne Bier fick gå fram och ta emot en Oscar för bästa utländska film i söndags natt och inte sedan 1998 när Livet är underbart vann samma pris har jag känt samma oförställda glädje.

Nu kunde jag inte vråla mig glädjehes i direktsändning för jag hade som sagt inte sett filmen då, men nu jublar jag. Jag jublar och skickar en famn stora gula heliumfyllda ballonger hela vägen till rød-pølse-landet och Susanne Bier för det här är så bra att jag nästan får skrivkramp. Men bara nästan.

Historien kretsar kring läkaren Anton (Mikael Persbrandt) vars arbetsplats är ett fältsjuk någonstans i Afrika och hans danska fru (Trine Dyrholm) som vill skiljas efter Antons otrohet. Dom har två söner, varav den ene, Elias (Markus Ryygard) blir brutalt mobbad i skolan.

Samtidigt i London dör 12-årige Christians (William Jonk Nielsen) mamma i cancer och han flyttar hem till Danmark med sin pappa (Ulrich Thomsen). Både Christian och hans pappa är introverta tryckkokare fyllda av känslor och sorg men ingenting ens så mycket som pyser ut. Allt stannar på insidan.

Christian hamnar i samma klass som Elias och det behövs bara en första skoldag innan Elias lynchmobb visar sitt fula ansikte även mot Christian. Skillnaden är nu att Christian ger tillbaka, han vägrar ta skit.

Filmens röda tråd är just hämnd (nähä!) och frågeställningen om det verkligen är det bästa att i varje läge vända den andra kinden till. Jag är inte så säker på det även om jag önskade att det var så.

Komplexa frågor, inga lätta svar, män som kämpar med sin manlighet, en kvinna som kämpar med sig själv, två pojkar på väg att växa upp som kämpar med det mesta, alltså, det är ingen enkel film det här. Det är två timmar skruvstäd, två timmar film där det känns fel att ens blinka, än värre att sörpla i sig lite kaffe. Jag vill liksom inte missa nåt.

Barnskådespelarna är obegripligt bra, det känns inte som att dom spelar, dom bara ÄR och Persbrandt är så sjukt närvarande i varenda scen, jag tror inte jag sett honom såhär bra sen Dag och natt.

Jag är mäkta imponerad av helheten. Efter det här är Susanne Bier inte ”regissören till Livet är en schlager” om någon frågar mig, hon har regisserat Hämnden.