FILMÅRET 2010

På initiativ av självaste Plox ska filmåret 2010 sammanfattas. Nu går det ju dessutom att göra en rättvis lista eftersom dom sista höjdarna från föregående år haft premiär.

Det här är mina personliga favoriter från 2010 i noga uträknad rangordning baserad enbart på magkänsla och mängden lyckorus som jag känner när jag tänker tillbaka på filmupplevelsen. Klicka på filmtiteln för att komma till recensionen.

[Listan uppdaterades 2014-08-02 pga att två 2009-filmer felaktigt hamnat på detta år. Nu är felet åtgärdat.]

 

 

10. Dear John
(Regi: Lasse Hallström)

Det här är otippat, jag vet. En romantisk snyftare med en fåordig muskelnisse i huvudrollen och Lasse Hallström bakom kameran har letat sig upp på förra årets bästa-lista och det beror på en sak: en berättelse som berör mig ända långt in i magen. Och Channing Tatum. Det kan bero mycket på Channing Tatum.

.

.

 

 

9. Rabbit Hole
(Regi: John Cameron Mitchell)

Det här är filmen som fick upp mina ögon för Aaron Eckhart. Han gör en otroligt fin skådespelarinsats. Att Nicole Kidman är alldeles lysande ser jag mer som en självklarhet.

.

.

 

 

8. I saw the devil
(Ang-ma-reul bo-at-da, Regi: Kim Jee-woon)

Här är det no mercy. Hemskt är det, hemskt hela vägen men OJ så jäkla bra det är och Min-sik Choi ÄR ett skådespelarunikum.

.

.

 

7. En ganska snäll man
(En ganske snell mann, Regi: Hans Petter Moland)

Den norska filmen om en lång snäll Stellan Skarsgård var en riktig överraskning för mig i all sin smutsighet, i all sin fulhet, i all sin mänsklighet. Vardagsrealism with a twist of motorolja, liksom.

.

.

 

6. Remember me
(Regi: Allen Coulter)

Det är synd att Twilight-Robert Pattinson har blivit kuttersmycket för denna film för Remember me är så himla mycket mer än så. Jag gick från att tro att jag skulle se en formidabel bajsrulle till att tokhylla denna som en av förra årets absolut största överraskningar och ja, så kan det gå ibland. Det är lika härligt varje gång det händer.

.

.

 

5. Please give
(Regi: Nicole Holofcener)

Nicole Holofceners finurliga, roliga, mysiga och tankevärda familjedrama fick mig på tok-fall. Den här filmen kan värma upp en liten norrländsk by en hel vecka i januari.

.

.

 

4. Shutter Island
(Regi: Martin Scorsese)

Kombinationen Leonardo DiCaprio och Martin Scorsese blir oftast bra men aldrig förr har det blivit LIKA bra som med Shutter island. Jag satt som på nålar. Det här var en oliiiiiiidligt spännande film.

.

.

3. Hämnden
(Hævnen, Regi: Susanne Bier)

Micke Persbrandt isblå ögon mot afrikansk solvarm sand. Mobbade små pojkar som vill gott men gör ont. Frågor om var den personliga gränsen går, när är det nog, går som en röd tråd genom filmen som är en välförtjänt oscarsvinnare och en riktig storfilm.

.

.

2. Blue Valentine
(Regi: Derek Cianfrance)

Det är sällan relationer och/eller gifta par känns hundraprocentigt trovärdiga på film. Det är alltid nåt som känns krystat eller påklistrat eller helt enkelt bara fel. Michelle Williams och Ryan Gosling skulle mycket väl kunna vara ett par i verkligheten och berättelsen om deras kärlek och liv hade lätt kunnat göras som en dokumentär. Det är inte alltid vackert och inte alltid guld och gröna skogar. Det är precis som för oss vanliga dödliga alltså.

.

.

 

 

1. TRON: Legacy
(Regi: Joseph Kosinski)

Hur skulle jag kunna göra annat? Hur skulle jag kunna placera någon annan film som etta när Tron Legacy är den enda film inte bara 2010 utan på flera år som fått mig att gå fullständigt bananas i biofåtöljen. Jag kunde inte sitta still, jag kunde inte sluta le och inte heller sluta fnissa hysteriskt, jag kan inte sluta lyssna på filmmusiken och jag skulle gärna se att filmen gick på repeat i DVD-spelaren.

Jag är fortfarande helt dyngkär i Tron Legacy och jag tror det är en kärlek som kommer hålla i sig ett tag till.

Och ja, det kommer en dag när jag ska sluta tjata om den.
Jag lovar.

Bubblare: BiutifulNever let me go, Rubber, Kick-ass, För kärleken, The town och Black Swan.

Fler filmbloggare som listat sina favoriter från 2010 är Fripps filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ord, Filmitch, Jojjenito, FlmrMovies-Noir och Filmnight.

SHUTTER ISLAND

Ibland när jag har tråkigt och tittar på en film som inte är så värst bra brukar jag roa mig med att dra av ljudet. Det blir sällan bättre men ibland rätt intressant. Det finns nästan ingen film som funkar utan ljud. Det blir B på alla sätt och vis.

En films ljudbild är otroligt viktig för stämningen och som en känslomässig ”hjälp” för att få åskådaren i den sinnesstämning filmmakaren eftersträvar.

Shutter island är en fantastisk resa i ljudbild. Genom hela filmen pumpas antingen hög klassisk musik, ett irriterande dovt ljud, alternativt oljud, vilket gör att från första scenen fattar jag att det är spännande. Jag glider in i filmen, världen utanför försvinner, jag är hundra procent koncentrerad och det är en fullkomligt fantastisk känsla.

Man måste kyssa en himla massa grodor ( = se en massa riktiga B-C-D-kalkonrullar) innan man hittar Prinsen ( = den fullkomliga filmupplevelsen)och det är en del av grejen med att älska film. Plötsligt händer det, liksom.

Shutter island är en mix av Hitchcocks sätt att filma, av The shinings vidriga väderberoende stämning och Martin Scorseses förmåga att få sina skådespelare att göra exakt som han vill. Leonardo DiCaprio blir inte mer än ”lilla Leo” i händerna på dom flesta regissörer, men i samarbete med Scorsese blir han en stor skådis – kanske till och med större än sig själv. Karaktären han spelar här, den luskande och trasige sheriffen Teddy Daniels, är hans livs bästa rollprestation, helt utan motstycke.

Jag hade inte läst boken av Dennis Lehane som filmen grundar sig på, jag hade knappt läst något alls om filmens handling, jag bara tittade – och fastnade.

Det här är en film som borde läggas till i boken 1001 filmer du måste se innan du dör. Det här är filmhistoria. Det här är fanimej magi.