Kategori: spännande

Publicerat

2012

Den här recensionen publicerades 4 januari 2010 men då något verkar ha gått snett med flytten av just detta inlägg publicerar jag den igen.

Jag tycker nästan lika illa om John Cusack som skådespelare som jag gör om Ben Affleck.

John Cusack har, liksom sin skådespelande syster Joan (fast hon är snäppet värre) en alldeles på tok för grov tunga för själva munhålan vilket gör att dom båda ser jävligt äckliga ut när dom pratar och jag väljer ofta bort filmer när dom är med just därför och för att alternativet är att blunda när dom är i bild och hela filmupplevelsen blir rätt ryckig då.

Jag tycker däremot osedvanligt mycket om katastroffilmer.

2012 är en katastroffilm. En KATASTROFFILM. Att John Cusack spelar den manliga huvudrollen gör mig irriterad, men inte så irriterad att jag väljer bort filmen. För 2012 är en film som inte går att välja bort om man gillar att titta på datoranimerade katastrofer. 2012 är den ultimata kastastrofrullen.

Tio minuter av 2012 innehåller mer tjoff, boom, bang, eld, översvämningar, action, millimeteröverlevnad än vilken annan liknande film gör på två timmar. Jag är helt färdig. Helt slut. Hjärtat slår i 180.

Trailern till filmen är cool. För första gången i världshistorien avslöjar den inte alla megahäftiga actionscener. Den sparar det gottaste till den som vill se helheten och det tackar jag för.

Skådespelarinsatserna är väl sådär kan jag säga. Nämnde John Cusack är okej, varken mer eller mindre. Hans ex-fru i filmen, Amanda Peet, är och förblir bara yta för mig och hennes nya man plastikkirurgen ser ut som Boxer-Robert. Oliver Platt har som alltid en osympatisk roll, vilket inte gör honom ett dugg bättre som aktör.

Chiwetel Ejiofor är den ende som klarar sig med hedern i behåll. Jag har inte sett honom i något alls innan detta, trodde jag, tills jag googlade honom och upptäckte att han spelade Kiera Knightleys nyblivne man Peter i Love actually.

Regissören Roland Emmerich har verkligen en fäbless för storslagna krasch&bang-historier. Han står bakom Independence Day, Godzilla, 10000 B.C, Universal Soldier, Stargate och The day after tomorrow. Efter 2012 borde han kunna sätta sig i en gungstol och pilla sig i naveln tills hjärtat slutar slå. Eller, om någon kan bräcka detta så är det väl han?

Tametusan, gå och se filmen. På bio. Den funkar visserligen hemma också, men dra på ljudet och stäng av telefonerna. Du kommer inte vilja bli störd.

Publicerat

Blodspår

FBI-agenten Terry McCaleb (Clint Eastwood) är en seriemördare på spåren, en mördare som skriver direkta meddelanden till honom på brottsplatserna. I en tjurrusning efter nämnde mördare i en mörk gränd lägger McCalebs hjärta i princip av och han pensioneras i väntan på ett nytt hjärta.

Två år senare genomgår han en hjärttransplantation och kort efter operationen söker en kvinna upp honom. Kvinnans syster Gloria blev mördad och hon vill att McCaleb ska hitta mördaren. Hon tycker att han är skyldig henne det då det är systerns hjärta som just nu håller honom vid liv.

Precis som filmen filmen jag såg för en dryg vecka sedan, The Lincoln Laywer, är denna film baserad på en roman av Michael Connelly och precis som den förra filmen säljs denna in som någon form av ”spännande thriller” men nej, den här är inte spännande den heller. Allt är för enkelt. Simpla lösningar funkar i Disneys sämre animerade filmer, inte i påkostad hollywoodaction. Åtminstone kräver jag lite mer än en ”hemlig man” som filmas i ständig skugga med huvudbeklädnad för att bita på naglarna.

Det som håller den här filmen ovanför vattenlinjen är Clint Eastwood som håller i rodret både framför och bakom kameran. Han lyckas ge stabilitet till huvudrollen och få till en fin känsla i filmen, den som är så kännetecknande för honom som regissör. Däremot är storyn ren mumbojumbo. Skitfånig på ren svenska. Men i hur många filmer är det inte så?

Här finns filmen.

Publicerat

Sjöodjursonsdag: ALLIGATOR

Efter att ha sett ett litet gäng alldeles nybakade läskiga-djur-under-vatten-skräckisar den senaste tiden tänker jag nu bege mig trettio år tillbaka i tiden.

I kölvattnet av Steven Spielberg´s kassasuccé Hajen (som kom 1975) gjordes en mängd filmer i samma genre men med mycket varierande resultat. Alligator från 1980 är en av dom och jag tjongar till med en liten hurv-varning på direkten för redan dom första två-tre sekunderna av filmen är läskigare än hela Dinoshark OCH Sharktopus tillsammans. Jag åt en bit ost just när filmen började och det var dumt.

Den lilla alligatorintresserade flickan Marisa (Robin Riker) får en alligatorbebis efter ett besök på en djurpark. Att hon är en härligt annorlunda liten tjej kan anas direkt eftersom hon ler med hela ansiktet och säger:”I´ll call him Ramon.”

Ramon bor i ett fint piffat litet terrarium i Marisas flickrum tills en dag när hennes pappa helt oprovocerat tröttnar på Ramon och spolar ner honom i toaletten. Var det smart gjort? Nej, inte direkt, men det är i alla fall upptakten till en riktigt bra film.

Kloakerna i Chicago är fulla med mat för en hungrig alligator som likt tjuren Ferdinand bara blir större och större och STÖRRE men det där med att lukta på blommorna är inte hans melodi. Ramon är mer den blodtörstiga typen, en sån som matadorerna, picadorerna och bandriljärerna hade älskat att få stryk av i det soliga Spanien.

Alligator något så ovanligt som en spännande och välgjord djurskräckis med bra skådisar rätt igenom. Effekterna är ganska enkla men väl fungerande och känns äkta på ett sätt som förra veckans krokodilrulle och många många andra saknar.

Filmens regissör Lewis Teague är mannen bakom filmer som Cujo, Den vilda jakten på juvelen och Wedlock och det känns som han kan sitt jobb. Huvudrollen innehas av den stilige Robert Forster och ja, av alligatorn Ramon också såklart.

Det här är absolut en film jag rekommenderar och en av dom bästa jag sett i den här fantastiska men ändå rätt smala genren. Slutet är dessutom heeeeelt genialt!

Publicerat

Hollow man

Efter att jag åter ha sett och fortfarande uppenbart gillar Paul Verhoevens klassiker Basic instinct så känner jag att det är fler av hans filmer som förtjänar en omtitt. Hollow man till exempel. Kevin Bacon som osynlige mannen, kan det a nåt?

Bacon spelar den något fanatiske forskaren Sebastian Cane. Med hjälp av hemliga experiment på djur försöker han komma på ett sätt att göra dom osynliga och precis som så många gånger förr i filmer med överintelligenta och narcisisistiska vetenskapsmän i huvudrollen så ska dom GIVETVIS prova på sig själva och SJÄLVKLART går det åt helvete.

Canes ex-flickvän Linda (Elisabeth SHue) och hennes nya snubbe Matthew (Josh Brolin) spelar dom andra stora rollerna men i ärlighetens namn är det vare sig dom eller Kevin Bacon som har huvudrollen, det är effektmakarna, för trots att Bacon är med i större delen av filmen så syns han väldigt lite. Det kan bero på det att jag gillar filmen så mycket som jag gör (eftersom jag inte gillar Kevin Bacon som skådis). Det kan också bero på att redan förtexterna skvallrar om att det kommer bli spännande och Jerry Goldsmiths musik är som färska hallon och kardemumma på filmjölken. Hollow man är en mycket välgjord liten petitess i filmhistorien och en film som trots elva år på nacken faktiskt håller mer än väl.

Den holländske regissören Paul Verhoeven blir 73 år i år och han är inte – och har aldrig varit – någon direkt produktiv man. Tyvärr. Jag gillar honom. Han har en skön känsla i sina filmer, en fingertoppskänsla som är rätt unik. Framöver kommer recensioner även av dom två kvarvarande actionklassikerna i hans repertoar: Robocop och Starship troopers. Total recall har jag redan skrivit om.

Publicerat

Veckans Gosling: Murder by num8ers

Det finns ingen på denna jord som klär i marinblå polotröja. Inte ens Sandra Bullock gör det. Herreguuud vilket fullkomligt onödigt klädesplagg.

I Iskallt mord har Bullocks polis nos för allt annat än snygga kläder. Hon är duktig på sitt jobb, hon gör det hon ska och hon gör det bittert, buttert och oklanderligt men hennes privatliv är kajkobajko minst sagt. Hon vill och vågar inte släppa någon nära och det står helt klart att något hemskt har hänt henne, något som har att göra med en (fd) stor kärlek. Det hettar till mellen henne och hennes nya jobbpartner (Ben Chaplin) men hon behandlar honom inte särskilt schysst.

Två uttråkade skolpojkar med klara narcissistiska drag (Ryan Gosling och Michael Pitt) drar igång en ”lek” med dödlig utgång och polisen med Bullock i spetsen kommer dom på spåren.

Här har vi alltså en 22-årig Ryan Gosling som ska spela 18 men ser ut som 15 och en 38-årig Sandra Bullock som ska spela 38 men beter sig som 23 eller 65 och inget där emellan. Murder by numbers är kanske inte en helt dum originaltitel (aningens bättre än den svenska översättningen Iskallt mord).

Sandra Bullock har tagit fram stora plånboken för att finansiera filmen och hon gör ett bra jobb i huvudrollen men jag får liksom ingen känsla för vare sig historien eller människorna. Jag bryr mig inte alls, inte om idiot-pojkarna, inte om iskalla Bullock och jag får inte tillstymmelse till förhöjd puls under som ”spännande scenerna” förutom när det dök upp en apa med köttig rumpa från ingenstans, då höll jag på att grädda i byxan.

Inte ens Gosling himself var nåt att hänga i julgranen. Trist, men nästa torsdag får han en ny chans.

Publicerat

Fair game

Precis som det står på postern så är Valerie Plame (Naomi Watts) inte bara fru och mamma hon är spion också.

Det är den ytliga plotten till filmen Fair game. Den mer grundläggande är att filmen handlar om det sanna politiska spelet som föregick Irak-kriget 2003 och som strössel på glassen serveras en hel del kritik mot den före detta presidenten George W Bush.

Sean Penns nuna i en politisk thriller är en garant för mig att filmen inte är en kalkon. Naomi Watts ansikte lovar mig egentligen ingenting alls. Hon kan vara alldeles briljant (som i Eastern promises), lite för blek (som i Du kommer att möta en lång mörk främling), jättecharmig (som i King Kong) och helt okej (som i amerikanska The ring).

I Fair game visar hon upp en egenhet som jag trodde var unik för svenskar som inte är så vana att prata med invandrare eller när illa utbildad sjukvårdspersonal ska försöka prata med någon som är handikappad och inte riktigt fattar att den handikappade kanske bara har ett trasigt ben, inte fel i huvet. Watts böjer sig fram när hon pratar, hon säger orden lite för sakta och artikulerar sin engelska som om hon skulle förklara nåt för ett dagisbarn. Det ska hon inte. Hon är CIA-agent, en högt uppsatt sådan dessutom och dom hon pratar med är inte efterblivna på något sätt.

Även regissören Doug Liman har en egenhet som jag tycker är aningens enerverande. I scener när det är fler än två personer i ett rum låter han kameran liksom gunga horisontellt från vänster till höger, fram och tillbaka fram och tillbaka, istället för att använda sig av klipp och han har säkert en skitsmart baktanke med det men jag tycker det blir jobbigt att titta på i längden. Att åka Vikingagungan på Grönan har samma effekt, jag blir ett light-fyllo i skallen. Vad gäller Sean Penn så är han Sean Penn, han sköter sig galant precis som alltid.

Fair game är en rätt spännande thriller fullskiten med vapentekniska och politiska facktermer som gör att jag ibland inte ids hänga med. Kanske är det meningen, kanske inte, men det är smart för vem vill dissa en film med orden ”Jag fattar liksom inte allt…”?

Jag vill ju inte att Naomi Watts ska luta sig fram mot mig och liksom föööörsööööööööka föööörklaaaaara.

Publicerat

INSIDE

Det finns tre hyperblodiga franska slasherfilmer som såna som jag borde ha sett: Martyrs, Frontier(s) och Inside.

Dom första två har jag betat av med tveksamt resultat och nu var det dags för den sista och jag gjorde alldeles omedvetet precis som man ”ska”, nämligen sparade det bästa till sist.

Sarah är gravid när hon och hennes man råkar ut för en trafikolycka och maken dör. Att hon inte stryker med själv är i det närmaste oförståeligt för hon ser inte vidare värst levande ut där hon sitter i bilen.

Fyra månader senare är det inga öppna sår i ansiktet längre, bara ärr. Det är sista bebiskollen innan förlossningen och morgonen därpå ska hon bli igångsatt om värkarna inte satt igång. Hon går hem ensam till sitt tomma hus i vetskapen om att det är den sista vanliga natten i hennes liv.

Men så jävla vanlig blir den inte. Allt annat än. En totalgalen kvinna tar sig in i huset och Sarahs absolut värsta mardröm börjar – och den här gången är det en hon inte kan vakna upp ifrån.

Satan säger jag. Satan alltså! Jag var inte kaxig direkt när jag satt i soffan uppkrupen i ett hörn och tittade på den här. Det var ingen lunch i närheten, inte en kaffekopp eller ens ett ÄPPLE, det var jag och mina nerver och that´s it.

Inside har precis det jag efterlyste när jag såg Frontier(s): en huvudrollsinnehavare som jag bryr mig om och en handling som jag kan känna igen mig i. I alla fall graviddelen av det hela.

Det här är INTE en film jag skulle rekommendera till någon tjej med en bebis i magen, se Rosemary´s baby hundra gånger om istället. Inside är sjukt läskig, den är rent av ÄCKLIG bitvis och sätter jag mig in i Sarahs situation så är den dessutom vidrigt sorglig. Hade jag sett den här filmen i välsignat tillstånd hade jag behövt lugnande medicin efteråt.

 

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

.

.

Publicerat

THE TOWN

Nu när jag faktiskt sett en film med Ben Affleck som inte fick mig att varken vilja stänga av och/eller spy så rider jag på vågen och tar mig an denna.

The town verkar vara en riktig kritikersuccé och Jeremy Renner blev till och med oscarsnominerad för sin roll. Jag tänker att jag får försöka se dom bitarna och strunta i att huvudrollen OCH regissörsklappan tillhör Mr Affleck – men – dessa tankar är tämligen svåra att slå bort när filmen väl dragit igång. Det är nämligen inte många scener han INTE är med i, Ben The Linslus.

Charlestown, en förort till Boston, har av någon märklig anledning blivit bankrånarnas hemvist # 1 i USA. Dom har flest rånare per capita, det är som att rånarluvorna sitter i generna på invånarna där. Doug (Ben Affleck) har en pappa som sitter i finkan (Chris Cooper) men det hindrar inte honom från att med noga uträknad precision råna banker på löpande band. Nu är han inte ensam, han har sitt gäng, sitt posse.

På den senaste i raden av rånade banker jobbar Claire (Rebecca Hall). Rånarna gör det dom ska utan alltför mycket blodsspill och tar sedan Claire som gisslan. Dom gör henne inte illa utan säpper henne vid en strandkant men hon blir givetvis chockad som fan.

Rånarna får reda på att Claire bor i Charlestown även hon och för att ligga steget före och få reda på om och vad hon berättat för FBI gör Doug en trevare och blir hennes vän och sedan – såklart – mer än så (han har pumpat muskler en masse för den här rollen och vill givetvis visa sig med naken överkropp i motljus). Doug blir kär på riktigt i Claire och vill börja ett nytt liv, han vill sluta med rånerierna. Men det är ju den där sista stora stöten. Det är ALLTID den där sista stöten…

Jag skulle kunna raljera över The town tills jag gick i pension. Jag skulle kunna spriva spaltmeter om hur jävla DUM Ben Affleck ser ut med sin ständigt halvöppna mun (den manliga motsvarigheten till Kristen Stewart?) och sina ticks att alltid röra huvudet liiite innan han pratar så att jag som tittar vet exakt vad han ska säga innan han säger det men nej, jag skiter i det den här gången för jag tycker The town är en fullt duglig film. Om jag tar i från tårna så är den faktiskt riktigt….bra.

Det är en inte så värst nyskapande story, en story inte helt olik Heat, men där Heat i mina ögon föll på dom två stora, på ”giganternas kamp” mellan DeNiro och Pacino, där håller The town just för att det känns som vanliga tjommar som sitter i skiten, inte två Filmsjärnor som tjänar multum på överspel.

Jon Hamm som FBI-agenten är för mig ett helt okänt ansikte (nej, jag har inte sett Mad men) och det är asskönt att se någon ”ny” i just den rollen. Han gör det dessutom jättebra. Rebecca Hall har jag tyckt om sen jag såg Vicky Cristina Barcelona och den känslan sitter fortfarande i. Jeremy Renner är mästerlig på att med små medel gestalta någon vars psyke är på väg att explodera och Chris Coopers lilla inhopp är Chris Cooper i ett nötskal: genialiskt!

Ben Affleck kunde ha haft den goda smaken att ge huvudrollen till någon annan men hade han gjort det hade säkerligen brorsan (eller Matt Damon) fått den och det hade varit lika illa. Så den här gången väljer jag att bita mig i tungan för det är inte värt det. Jag vill inte besudla en riktig bra film med simpla ordbajserier. Det här är en film att se och se om, till och med för en sur skeptiker som jag.
Bra gjort Ben!

Publicerat

The reef

Fem personer ger sig ut i en segelbåt nånstans utanför Australiens kust. Båten vänds upp-och-ner mitt i ingenting och dom har två val:

1. Sitta kvar på båtens undersida och invänta räddning och samtidigt riskera total uttorkning OCH att båten sjunker helt och då bli uppäten av hajar eller
2. Simma i land, vilket är huuuuuur långt som helst, det går inte ens att se land i horisonten och samtidigt riskera att bli uppäten av hajar.

Fyra av fem väljer simturen. Jag fattar inte för mitt liv varför.

Hajar är otäcka djur. Vatten är ett respektingivande element. Att känna deras rädsla och utsatthet är inte speciellt svårt men, för det finns ett men, denna typ av film lider av samma problematik som Open water-filmerna: det blir rätt enahanda att glo på folk i vatten i 90 minuter.

Väntan på hajen, på blod och död är det enda som håller mig vaken och det kan vara nog så spännande men inte när det enda som KAN hända är att simmarna ser en haj och hajen käkar upp dom. Det blir ett minimum av hoppa-till-i-soffan-scener (som det fanns ett gäng av i Hajen till exempel) eftersom det liksom inte finns utrymme för det. Hajen kan inte gömma sig, ej heller simmarna.

Nåja. The Reef är på inget sätt en dålig film. Det är bra skådisar, snyggt filmat och en enkel men effektiv story som inte dras ut på i alla oändlighet. Det är bara jag som saknar nåt. Jag saknar att få säga HUUUH – högt – och samtidigt lätta en halvmeter från soffan, fortfarande med uppdragna ben.

Flmr och Filmitch har sett filmen även dom.

Publicerat

CLIFFHANGER

Efter att ha sett High lane/Vertige ungefär samtidigt gav det Filmitch och mig blodad klättrings-filmstand.

Med brutal höjdskräck har vi båda nu tagit oss an bergsklättrarfilmen nummer ett, den gamla godingen Cliffhanger.

För mig är den här filmen lika enkel att summera som mattetalet 1 + 2 = 3.

1 = Sylvester Stallone är bergsklättraren Gabe Walker. Han beger sig till Klippiga bergen för att rädda överlevande från en flygkrasch, folk som inte är vanliga människor i nöd utan elakingar, terrorister som jag egentligen bara vill ska dööööö så hårt och tufft som möjligt och till slut får jag över Gabe på min sida.

2 = Sylvester Stallone har stora starka biceps, linne och tajta småbyxor.

3 = Cliffhanger är en skitbra film!

Ibland är det inte svårare än så.

Sylvester Stallone är vältränad som en uv på anabola. Michael Rooker ser som alltid läskig ut. John Lithgow användes som läbbig bad guy i en hel del filmer på 90-talet där denna filmen, Cains många ansikten och Ricochet i mina ögon klassas som dom bästa. Dom senaste åren har han fått sin månadslön från TV-serier som Tredje klotet från solen (är det NÅN som gillar det där?) och Dexter (som jag inte sett ett endaste avsnitt av, än).

Actionscenerna i filmen var av WOW-typ när det begav sig men dom håller förvånadsvärt bra fortfarande. Hela filmen är som en svindelpirrning i bröstkorgen för det här är riktigt odödlig 80-tals-underhållning.

Att filmen inte får full pott betygsmässigt beror på längden. Ibland har den betydelse men det är inte ofta jag neggar för att den är för lång. Men i det här fallet är den det. En tio-tolv minuter ungefär.

Filmitch tyckte såhär.

Publicerat

Children of men

Det är inte ofta jag ser filmbloggaren Jojjenito klämma till med toppbetyget 5/5 till en film men när det väl händer är det klart jag blir nyfiken.

Att filmen han hyllar är en dystopisk berättelse om en mörk infertil värld med två av mina kanske-inte-jätte-favvisar i huvudrollerna, Clive Owen och Michael Caine, det skrämmer inte mig. Det är självklart att jag vill se filmen och nu är det gjort.

Jag säger bara, Jojjenito….Jojjenito. Vad har du gjort? Jag har fan inga naglar kvar. Knappt några tånaglar heller.

Children of men är en film som stundtals är så spännande att jag märker att jag slutar andas. Jag håller andan och magen känns lika ihopsnörd som kinesiska flickors fötter.

Filmen utspelar sig i London. Det är år 2027, allt är svart och världens yngste människa har precis dött dryga 18 år gammal. Kvinnorna kan inte längre få barn och ingen vet varför. Clive Owens rollfigur sprudlar inte av livsglädje direkt men när han blir tillfrågad av en ung och mirakulöst gravid kvinna att skydda henne och transportera henne till säkerhet då får han nåt att leva för, han får en mening.

När jag gick en kurs i filmmanusskrivande fick jag lära mig att dom riktigt stora skådespelarna procentuellt har större huvuden än ”normalpersonen”. Dom gör sig liksom bättre i bild och som perfekt exempel gavs John Travolta. Hade jag gått samma kurs 2011 hade det inte varit Travoltas ansikte som visades i storbild utan Clive Owens.

Som skådespelartyp är Owen väldigt Nicolas Cage-isk men då Cage havererat (nästintill) totalt dom senaste åren verkar Owen ha växt till sig. Michael Caine går knappt att känna igen med blond permanentad peruk och det är bara bra, mer sånt till Mr Caine. Att regissören Alfonso Cuarón har en förkärlek för det mörkra och dystra visade han redan 2004 när han förändrade Harry Potters spännande men mellanstadiesnälla skolvärld i den tredje filmen: Fången från Azkaban.

Children of men är en film som är mycket mycket nära en fullpoängare även för mig och jag hade kunnat sätta en månadslön på att jag skulle tycka det motsatta. Så, tack Jojjenito. Utan din recension hade jag aldrig sett den här filmen.

Publicerat

PSH-helg: RÖD DRAKE

FBI-agenten Will Graham (Norton) måste hitta en seriemördare som kallar sig ”Red Dragon”. Det går inge bra och han griper tag i det sista halmstrået han har, han letar upp sin antagonist doktor Hannibal Lecter för att få hjälp, Lecter som en tid innan försökt döda Graham.

Jag försöker titta på filmen alldeles objektivt och alldeles lugnt men det går inte för åååå vad jag tycker om Anthony Hopkins! Åååå vad jag tycker om Edward Norton! Åhååååå vad jag tycker om en hel helg med Philip Seymour Hoffman!

Det här är tredje gången Hopkins gestaltar världens mest sofistikerade kannibal. Första gången var i den extremt spännande När lammen tystnar i regi av Jonathan Demme, andra gången i Ridleys Scotts äckliga Hannibal och nu i Brett Ratners Röd drake, en orgie inte bara i spänning utan även i välregisserade biroller där Philip Seymour Hoffman – såklart – briljerar i sin.

Det här är en av dom få gångerna när jag faktiskt varit rädd när jag lämnat en biosalong. Filmen släppte inte. Känslan av att psykon finns överallt satt i länge länge efteråt. Jag måste säga att filmserien om Hannibal Lecter är en av dom bästa och mest högkvalitativa jag vet, med den sista delen, Hannibal Rising, som ett litet underligt frågetecken inom parentes.

 

 

.

 

 

Som den plufsiga, svettiga journalisten Freddy i sjaskigt grå täckjacka gör PSH ett inhopp ingen som sett filmen glömmer. Det är klister i kombination med kroppsbehåring, naken hud mot en rullstol av trä och det är dödsångest med stort D. Herreguuuud vad bra han är!

Publicerat

PSH-helg: Mission impossible 3

Ethan Hunt (Tom Cruise) är i gasen igen, denna gång är han kär och lycklig och på jakt efter en hemlig ”hartass”. Den som letar efter nämnda hartass är ondskan personifierad i elakingen Owen Davian (Philip Seymour Hoffman).

Mission impossible III har inte alls samma charm och finurlighet som ettan, den är inte alls lika snyggt filmad med motorcyklar i slow motrion som John Woo fixade till med kärlek och överflöd i tvåan, nej, denna den tredje delen är bara råare och skitigare än föregångarna. Fulare liksom.

Rollslistan är maffig: Ving Rhames, Michelle Monaghan, Jonathan Rhys Meyers, Simon Pegg, Billy Crudup, Laurence Fishbourne OCH helgens favvo-Phille, det är hög standard och trevliga ansikten men det hjälper liksom inte. Filmen går på tomgång och trots att det bangas och pangas och kraschas och skjuts så blir det…tråkigt.

Jag måste erkänna att jag hade svårt att se PSH som redigt elak innan jag såg filmen, men han klarar det bra. Han har en isande psykopatblick att ta fram när han måste och han är vidrig på ett helt klart trovärdigt sätt. Däremot är det inte som actionfilmsskurk JAG vill se honom. Å andra sidan är Micke Nyqvist skurk i Mission impossible IV och det känns om möjligt ÄNNU mer twistat.

Publicerat

En studie i brott

Det ska till en man som Alfred Hitchcock för att göra en film som denna och det ska till en svensk översättare som får Vertigo (= Svindel) att bli En studie i brott.

Den före detta polisen John ”Scottie” Ferguson (James Stewart) lider svårt av sin svindel, han får yrsel bara han går upp på en pall. Det som hände när han slutade som polis var att han jagade en bov tillsammans med en kollega och kollegan ramlade ner från ett tak och dog, mycket på grund av Scotties oförmåga att hjälpa honom när svindeln satte in.

En förmögen man anlitar Scottie som privadetektiv, han vill att Scottie ska skugga hustrun, Madeleine (Kim Novak), som beter sig konstigt och han misstänker att hon inte är sig själv utan besatt av en död kvinna. Scottie åtar sig uppdraget men det han inte hade räknat med var att Madeleine är mycket vacker, urtypen av en ta-hand-om-mig-kvinna och Scottie faller pladask. Hans bästa vän Midge (Barbara Bel Geddes) är skeptisk och trots att hon försöker hålla masken så förstår jag att hon gärna hade velat ha Scottie för sig själv.

I En studie i brott är ingenting vad det ser ut att vara och sakta sakta tar sig handlingen framåt. Hitchcock har inte bråttom, han litar på sina tittare, att dom har gott om tid, stort tålamod och en stark vilja att få sig svaret serverat. Jag hade inte riktigt det tålamod som krävdes, jag erkänner det. Jag somnade dom första två kvällarna jag såg filmen, vilket är lätt hänt med det saktfärdiga tempot, samtidigt som det gjorde mig irriterad för filmen är på intet sätt tråkig. När jag den tredje kvällen såg filmen från A till Ö märkte jag det.

Fotot är ett ämne för sig. Det är supervackert. När jag ser ljussättningen av James Stewarts grå hår, när det liksom ska matcha Madeleines dovt gråblå klänning, det är inget annat än utsökt. Dessutom var få regissörer lika medvetna om musikens spänningshöjande roll som Hitchcock var på sin tid.

För min generation är skådespelarna i denna film mer kända som TV-serie-skådisar. Kim Novak spelade Kit Marlowe i Falcon Crest, James Stewart var Miles Colbert i Nord och syd och Barbara Bel Geddes var mystanten Miss Ellie i Dallas. För den äldre generationen var James Stewart vår tids…Matt Damon?

Här finns filmen.

Publicerat

BASIC INSTINCT

Världens mest kända ispik gjorde sin entré på vita duken 1992. Basic instinct hette filmen, Paul Verhoeven regisserade och Sharon Stone och Michael Douglas höjde inomhustemperaturen med en 20 grader sisådär med sina nakna välformade kroppar.

Stone är Catherine Tramell, en mycket förmögen kvinna, en bisexuell författare till blodiga kioskdeckare, historier som har en förmåga att bli till verklighet i närheten av henne. Douglas är polisen Nick, hård på sprit, droger och kvinnor, som är satt på att försöka lösa mordfallet där en känd person, Tramells pojkvän, blivit brutalt dödad med en…tadaaaaam…ispik!

Basic instinct har egentligen allt en erotisk thriller ska ha enligt mig. En cool skitsnygg sexuellt utåtagerande kvinna med skinn på näsan å ena sidan, en manlig karaktär med stor personlighet och osviklig potens å andra sidan, en välskriven story, bra biroller, en påkostad ljudmatta, maximerade känslor åt alla håll och kanter och givetvis, en twist.

Jerry Goldsmith må ha komponerat sin sista strof men till Basic instinct lyckades han göra en av sina bästa tvärflöjtsteman, ett tema som sätter sig i skallen likt tuggummi under skosulan och som på sitt allra mest suggestiva sätt hjälper mig som tittar att komma i rätt stämning.

Basic instinct kom alltså 1992, det är snart tjugo år sedan. Till min stora glädje måste jag säga att det här är en film som åldrats inte bara med värdighet utan även med grace och stora oljefat med antirynkkräm. Det är nästan så jag häpnar faktiskt. Såna här filmer görs knappt längre.