Kategori: spännande

Publicerat

BATTLE ROYALE

Tänk vilket ramaskri det blev när Expedition Robinson började sändas i SVT 1997. Utröstning, mobbnings-TV, öråd, fan, den första killen som blev utröstad tog ju livet av sig när han kom hem.
Nu är utröstnings-TV lika upphetsande som Bolibompa, ingen bryr sig, ingen tänker ens på det. Men, vad skulle hända om man skruvade åt idén några varv till?

I den japanska filmen Battle royale från 2000 får vi följa med på ett experiment som vid första anblicken känns helt sjukt och vridet och vid andra anblicken så ja…vem vet…det här kanske är framtidens TV?

Ungdomsbrottsligheten urartar i Japan i slutet av 90-talet och staten tar i med hårdhandskarna för att stoppa allt som har med våld och droger att göra, men det hjälper föga, för att inte säga ingenting.

En vanlig klass 9B ska åka på vad dom tror är en skolresa. I verkligheten är det en lotterivinst som militären anordnat. Eleverna sövs ner och förflyttas till en öde ö och när dom vaknar upp har dom alla fått ett halsband i vilken det finns en inbyggd GPS och sprängmedel nog för utomstående ”lekledare” att döda dom.

Eleverna får varsin karta, lite vatten och mat, en ficklampa och varsitt slumpvalt utvalt vapen. ”Leken” går sen ut på att eleverna ska döda varandra med alla till buds stående medel och en elev ska slutligen stå som segrare. Alternativet, att eleverna vägrar eller hjälps åt så att fler än en överlever finns inte. En överlevare – en vinnare – eller så dör alla.

Filmen är egentligen mer intressant som gruppdynamisk idé än som film, men det är spännande och vrickat och rätt äckligt. Skulle du kunna döda din bästa vän för att själv överleva?

Publicerat

ÄVENTYRAREN THOMAS CROWN

Jag tyckte Pierce Brosnan var som klippt och skuren som James Bond, men det vete tusan om han inte är snäppet ännu bättre här.

Thomas Crown har allt. Då menar jag allt. Han kan bada i pengar, han är snygg som fan och en utomordentligt framgångsrik affärsman. Men, Thomas Crown har tråkigt. Han saknar spänning i tillvaron.
Han får för sig att han ska stjäla en tavla målad av Monet från Metropolitan Museum of Art bara för att se om han kan. Tavlan försvinner och givetvis finns det en polis (Denis Leary) och en uppnosig och efterhängsen försäkringsagent (Rene Russo)som gett sig tusan på att hitta både tjuven och tavlan.

Spännande? Nja, ibland.
Underhållande? Mycket.
Sevärt? OM!

Det klickar bra mellan Brosnan och Russo. Dom är fina, filmen är snyggt filmad, den känns påkostad och välgjord. Att det är en remake från 1968 gör ingenting. Steve McQueen och Faye Dunaway hade huvudrollerna då och dom var lugnt mycket blekare än skådisarna i 1999-års tappningen.

Publicerat

THE TALENTED MR RIPLEY

Tom Ripley (Matt Damon) är en jäkel på att härmas. Han kan ta efter dialekter, han kan förfalska namnteckningar, han är en social kameleont och kan låtsas vara i den närmaste vem som helst för att passa in i situationen.

När Tom ska spela piano på en fest och inte har något snyggt att ta på sig får han låna en Princetown-kavaj. Med på festen är den stenrike affärsmannen Herbert Greenleaf (James Rebhorn) och Tom låtsas känna dennes son Dickie (Jude Law) som också gått på Princetown. Efter många om och men kommer det fram att Dickie är mer intresserad av playboyliv och att sätta sprätt på pappas pengar än att studera. Herbert Greenleaf ber därför Tom att, mot betalning, åka till Italien, leta rätt på sin ”gamle vän” Dickie och ta hem honom till USA.

Tom antar erbjudandet och åker till Amalfikusten för att leta upp Dickie. Han hittar Dickie och börjar direkt suga åt sig hans musiksmak, manér, stil och smak. Han lyckas till komma Dickies flickvän Marge (Gwyneth Paltrow) så nära att han får flytta in i deras hus.

Det här nya glassiga livet är ingenting Tom Ripley planerar att ge upp. Han älskar det! En dag slår det över för Dickie och han blir så sjukt trött på Toms klängande personlighet att dom blir osams på riktigt. Tom inser då att han måste gå ett steg längre för att få behålla sitt nya liv och nästa steg är – för långt.

Jag har sett The talented Mr Ripley säkert 20 gånger. Det är en film som biter sig fast både i magen och i samvetet. Jag känner Toms känsla av att leva ett liv som bara är på låtsas, att för efter varje aktion veta att det kommer en reaktion men inte veta hur man ska stoppa den och hur svårt det kan vara att stå för vem man är och sina handlingar i alla lägen. Filmen gnager sig in och fastnar. Det är smärtsamt och det är jättebra.

The talented Mr Ripley är en snygg film med snygg 50-tals estetik, snygga kläder, snygga människor, fina omgivningar och genomtänkt soundtrack. Det är en film att se om, fundera på och glädjas åt, för det är en film där skådespelarna ensamma gör jobbet, inte effektmakarna.

Publicerat

STORM

DD (Eric Ericson) är en såndär kille som inte tror sig behöva någon annan i sitt liv för må bra. Han klarar sig själv. Punkt.

Lova (Eva Röse) är en tjej som jagas av elaka män och som hux flux dyker upp hemma hos egoboy DD. Lova ger DD en hemlig ask som hon mer eller mindre tvingar DD att vakta och snart befinner sig DD i en kamp mellan det onda och det goda, mellan Lovas förföljare och Lova själv.

Filmen är en blandning av serietidningsestetik, TV-spel och actionfilm och som svensk film betraktad är den rätt ensam i sitt slag. Det är skönt tyst på Vänersborgs gator och behagligt att det inte är huvudstadens sönderfilmade ditos jag ser. Den känns påkostad, den är kreativ, jag blir skitglad och förvånad. Det är inget cinematografiskt mästerverk men nyskapande, mod och uppenbarliga brainstormningsmöten där inga idéer strykts ska premieras.

Håll i kepsen, se och njut.

Publicerat

THE HILLS RUN RED

Är man i fel sinnesstämning för att se en film kan en film, hur bra den än är – egentligen, bli en flopp. Precis samma sak är det tvärtom. En riktig skitfilm kan växa till en liten favvo bara för att man just den dagen känner för att se just den typen av film.

Skäckfilmer är den svåraste typen av film att se när man inte är på topp, tycker jag. Istället för att bli rädd eller känna mig underhållen blir jag bara förbannad och mår illa.

The hills run red är en sån typ av film. Jag vet inte om jag såg den helt fel dag eller om den faktiskt bara är FÖR JÄVLA ÄCKLIG, det kan definitivt vara en kombo.

En något enkelspårig och egocentrisk kille har gett sig fan på att leta upp regissören till en kultskräckis som under mystiska omständigheter ”försvunnit”. Han vill hitta regissören och se filmen, det är hans mål. Hans ENDA mål vad det verkar. Han skiter i flickvännen och han behandlar sin bästa kompis som luft. En del skulle säkert beskriva honom som resultatinriktad och koncentrerad, jag tycker bara han är en jubelidiot.

Han lyckas hitta regissörens dotter som också hade en roll i filmen. Hon jobbar nu som stripteasedansör och är rätt hård på droger och motvilligt hjälper hon honom in i den splatterfilmsvärld där han tror sig vilja vara, men ja, jag tror han ångrar sitt val rätt brutalt.

The hills run red är extra allt, av allt. Redan under förtexterna kände jag att ”Nä fy fan, det här fixar jag inte idag” och det är något som aldrig händer mig. Jag är inte kräsmagad, men det här är saftigt, det är klafsigt, det är äckligt, det är blodigt. Jag avskyr mördande män med mask normalt sett och mördaren här är bortom den där ”normala” masken.

Hela filmen är äcklig. Inte ett dugg läskig, inte spännande, bara geggig och sjuk.

Publicerat

PANDORUM

Två snubbar vaknar upp på en jättestor rymdfärja som vi förstår är på väg från ett Jorden nära undergång.

Tanis, en ny planet väldigt lik Tellus har hittats och för att säkerställa människans fortlevnad är denna färja på väg dit, lite som en Noaks ark in space.
Det är mörkt, det klonkar i ledningarna, det är filmat med alternativa ljuskällor, jag får en Alien-känsla direkt ända in i benmärgen och sitter som på nålar, för inte kan dom vara helt ensamma?

Självklart inte.

Tyvärr funkar den här filmen till en början ungefär som alla andra ”monsterrullar”, när man väl sett vad det är som spökar är det inte riktigt lika läskigt längre. Däremot har Pandorum något som många andra filmer i samma genre saknar: ett genomtänkt manus, trovärdiga skådespelare ända in i minsta biroll – och en tvist.

Effekterna är påkostade, det är snyggt filmat, ljudbilden är genomgående äcklig på ett bra sätt, det är stundtals så klaustrofobiskt att det kliar på kroppen. Jag släpper taget och rycks med, skjuts upp och kämpar för min överlevnad. För det är inget problem att leva sig in i filmen. Konstigt nog…

Publicerat

THE TAKING OF PELHAM 123

Tunnelbaneactionthriller. Låter det kul?
Nej, precis. Det är det inte heller.

Ja, John Travolta ser skittuff ut med halstatuering.
Nej, det går inte att göra en film bara för att filmfolk vill visa en tuff John Travolta med halstatuering och Denzel Washington är ungefär lika full av liv som en 100 år gammal tall med rotröta.

Att den hade 100000000 dollar i budget, att det finns ett original från 1974 och en TV-serie från 1998 baserat på samma skitmanus gör inte saken ett dugg bättre.

Sätt dig på tuben och åk mellan Akalla och Mörby Centrum. Jag kan lova att det händer mer spännande saker under den åkturen än under dessa 106 minuter.

Publicerat

KNIVEN ÄR ENDA VITTNET

Den här filmen gjordes samma år som Challenger exploderade och hela besättningen dog, samma år som Sture Allén blev Svenska Akademins ständige sekreterare, Palme blev skjuten till döds och det hände tokiga grejer i Tjernobyl. Den gjordes samma år som Macken visades på TV och Usain Bolt, Olsen-tvillingarna, Megan Fox och Björn Gustafsson föddes.

1986 var ett fint filmår men frågan är om inte Kniven är enda vittnet är den bäst lysande thrillerstjärnan från det året.

Teddy Barnes (Glenn Close) spelar en advokat som har gett sig den på att försvara den manupulativa och supercharmige miljonären Jack Forrester (Jeff Bridges) som är misstänkt för att ha mördat sin fru. Den stenhårde åklagaren (spelad av Peter Coyote) kämpar med näbbar och klor för att göra en politisk karriär och använder sig av just detta fall för att samla billiga poäng. Barnes gör den verkliga aja-baja-grejen för en advokat – hon kärar ner sig i sin klient och sen…..ja…..sen händer det prylar som jag inte tänker berätta för då är ju vitsen borta med att se filmen och det vore synd.

Det är spännande, välspelat, det är smart och inte helt lätt att gissa slutet. Helt enkelt en typ av film som det inte dräller av på biograferna nuför tiden.

Publicerat

IMSE VIMSE SPINDEL

När man tittar på trailern till den här filmen kan man nästan förledas att tro att den är kul. En komedi liksom. Det kanske den är för någon som föder upp fågelspindlar, men inte för mig.

Imse vimse spindel ska väl vara nån form av pilsnerfilmsöversättning av originaltiteln Arachnofobia, höhö, jättekul, men originalet säger betydligt mer om filmen. Det här är en film spindelfobiker helt enkelt inte ska se.

En människa som skriker när det kryper en åttabent varelse över golvet ska hålla sig borta. Någon som inte bara får en LP-skiva under armen vid åsynen av en ”Långben” utan hela plattan The concert for Bangladesh med bland annat Ravi Shankar (från 1971) breder ut sig under skjortärmen ska befinna sig långt från DVD-hyllan. En sån som jag som kastat Gustaf Frödings samlade verk på mängder av spindlar, för att sedan hoppa på boken och sedan inte våga lyfta boken för egen maskin, en sån som jag ska DEFINITIVT inte se denna film.

Arton år gammal stod jag framför en av biograferna i Eskilstuna med premiärbiljetten till Imse vimse spindel i handen och en tuff tjejkompis vid min sida. Fan, jag var rubbad redan då.

Jag var livrädd, det kliade, jag skrek, svettades, hatade mig själv som sagt ja till att se filmen (fast jag visste att det var jag som tjatade dit polaren). När jag såg den igen härom månaden trodde jag att jag blivit vuxen och luttrad och att jag skulle kunna se det komiska i filmen.
Det gick…..sådär.

Publicerat

PRIMAL FEAR

För det första: Jag såg den här filmen för första gången 1997. Jag hade aldrig förstått Richard Geres storhet. Okej, han var oklanderligt klädd i En officer och en gentleman och han köpte sex men ändå inte i Pretty woman, det var väl det jag visste på ett ungefär.

För det andra: Edward Norton. Vem fan är Edward Norton?

I Primal fear spelar Richard Gere Martin Vail, en rätt osympatisk försvarsadvokat som får en riktigt stor och knakig bit fläsk att bita i när ärkebiskopen blir mördad och en välkammad körgosse (Edward Norton) anklagas för mordet.
Själva sanningen får man gräva långt ner i dyn för att hitta, men en skrupelfri försvarsadvokat, är han verkligen intresserad av sanningen eller vill han bara vinna målet?

Richard Gere är bra. Laura Linney är bra. Frances McDormand är bra. Filmen är bra men Edward Norton är något alldeles extra. Han blev oscarsnominerad för sin roll som den stammande körgossen Aaron men det var Cuba Gooding Jr som kammade hem guldgubben för sin roll i Jerry Maguire det året. Och fast jag tycker att oscarsjuryn valde fel så är det svårt att värja sig när Cuba blev så glad, så glad för priset. (Tips! Ta fram näsduken om du tänker titta på klippet).

 

Publicerat

PUBLIC ENEMIES

Det här var den av sommarens storfilmer som kändes mest ointressant att se på bio.

Michael Mann är en överskattad regissör, fan, filmen Heat var höjd till skyarna när den kom och den var ett värre sömnpiller än en hel karta Valerina.

Jag hade således inga som helst förväntningar på den här filmen. Inga alls. Att Johnny Depp är en bra skådis är en lika oemotsagd sanning som att jorden är rund. Men mer då? Sen då?

Gäsp.

Dubbelgäsp.

Det roligaste i filmen är Christian Bales rollfigur som heter Melvin Purvis. Tänk, ett sånt namn hade Oasis och Blur-fansen ryckt av sig grungefrillan för att få heta när det begav sig.

Publicerat

INGLORIOUS BASTERDS

Quentin Tarantino har säkerligen sett tiotusentals filmer genom åren. Jag är så säker på det att jag egentligen skulle kunna radera ordet säkerligen. Som regissör känns Tarantino nyskapande, spännande, nyfiken och modig – om man inte vet att han sett tiotusentals filmer och snor som en korp från filmhistorien.

Kleptomanen Tarantino har gjort som sin grej att gå på röda mattan som en rockstjärna och att göra fulremakes utan att egentligen behöva stå för det (Kill Bill är ett lysande exempel på det).
Grejen är den att om man som jag inte är så bevandrad i japanska kult-samuraj-filmer från 1942 så spelar det liksom ingen roll. Tarantinos filmer blir nyskapande och balla även om jag VET att han är värre än korpen i Castafiores juveler.

Inglorious Basterds är på pappret en remake av spagettikrigsfilmen The Inglorious Bastards från 1978, men helt ärligt, mer än själva titeln har han inte snott.

Filmen handlar om ett gäng judiska soldater, The Basterds, som har gjort som sitt mission-in-life att döda och skalpera nazister under andra världskriget. Löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt)är deras karismatiske ledare. Filmen handlar också om SS-översten Hans Landa (porträtterad fullkomligt strålande, svinäckligt och fascinerande av Christoph Waltz) som är anställd av Hitler för att liksom en spårhund leta upp och döda gömda judar.

Jag tänker inte berätta mer. Jag vill inte det. Det här är en film som tjänar mest på att tittaren vet så lite som möjligt om handlingen (googla INTE på filmen så att du hamnar på Wikipedia, för hamnar du där, LÄS INTE. Hela handlingen – och då menar jag HELA handlingen- står där).

I det lilla är filmen spännande nåt så inihelvete. Tänk att två personer vid ett köksbord som bara pratar med varandra kan vara en sån nagelbitare. Det är filmat som en västernfilm och jag hade inte blivit det minsta förvånad om Tarantino skulle ha mixat in temat till Den gode, den onde & den fule. Det är tungt, tyst och långsamt men det fungerar hur bra som helst.

I det stora är det Tarantino i sitt esse: blodigt, macho, död i närbild, skön filmmusik, snyggt filmat, starka färger, känslan av att man aldrig riktigt vet vad man ska få se.

Jag struntar i att han ändrar historien. Jag skiter i om han snott rubbet. Jag är golvad med en baseballklubba. Det här är bra skit!

(väldigt väldigt nära en femma)

Publicerat

PANS LABYRINT

När jag var liten tyckte jag att det värsta med att bli vuxen var att man inte fick läsa sagor längre.

Nu när jag är vuxen vet jag att man aldrig blir för gammal för det. Jag vet också att det finns många som frivilligt, eller ofrivilligt, slutar läsa sagor för att man ska och många som fortsätter läsa just för att dom kan. Ingen har rätt att säga att man är för gammal för att göra vad man vill och regissören Guillermo del Toro är ett lysande exempel på en sådan vuxen.

Jag såg trailern till Pans labyrint av en slump och det tog inte mer än ett par sekunder att transformeras till den där tonårstjejen som precis upptäckt Steven Spielberg-hyllan i videoaffären. Indiana Jones, Goonies, Star Wars, Gremlins, sagor för större barn, ja, sagor för vuxna.

Pans labyrint är en film som utspelar sig i mitten på 40-talet i Francos Spanien. Den handlar om tioåriga Ofelia som flyttar med sin gravida mamma till mammans nya man, den elaka kaptenen Vidal. Vidal bekämpar motståndsrörelsen på synnerligen brutala vis och jag förstår inte hur nån kan sära på benen för det där avskummet till man men jag förstår att det är en del av manus så jag släpper det.

Mamman är som sagt gravid och svag (eller en jävla tönt om nån frågar mig) och har varken ork eller tid för Ofelia som beger sig ut på strövtåg i skogen och där hittar ingången till en labyrint. Hon träffar på labyrintens vakt, en faun, som får henne att utsätta sig för tre farliga uppdrag och därmed ska det bevisas att hon är den underjordiska kungens dotter.

Det blir en härlig mix av fantasieggande sagovärld och historia packeterad i världens snyggaste cinematologiska förpackning. Filmen har även begåvats med ett osannorlikt perfekt ljud och ska alltså inte ses med mesvolym.

Dra på ordentligt, låt det skallra i golv och tak, släck alla lampor som stör, håll i hatten, dra till dig soffkudden, bunkra upp med popcorn och polkagrisar för nu åker vi direkt in i filmens magiska värld! En värld som omöjligt kan bli bättre än såhär.

 

Publicerat

FRANKENFISH

Jag var lite för liten när jag såg Hajen första gången. Den var aningens för läskig för någon som jag, tre-äpplen-hög, hemma hos en äldre polare med moviebox. Den satte sig kanske lite väl djupt i mitt psyke, så djupt att jag periodvis haft svårt att bada i både insjö och saltvattenspool. Stundtals även i badkar.

Att bli av med Hajen-oskulden en smula för tidigt kan också vara boven i dramat som stavas ”Skräckblandad förtjusning för otäcka undervattensdjur”. Jag är fascinerad och jag försöker se alla filmer jag kommer över i ämnet.

Frankenfish är en typisk sådan rulle. Ett riktigt Q-namn på en till synes D-film men som faktiskt inte är sämre än vilken B-film som helst. Den är till och med uppe och nosar på nästa trappsteg, så nej, den är inte usel alls.

Frankenfish är nåt så ovanligt som en välspelad film med okända skådisar, det är sköna, välgjorda effekter fast man fattar att budgeten är begränsad. Det är kreativt, det är smart, det är kul, det är annorlunda och lite läskigt också ibland men det är inte något jag skriker ut på torget direkt.

Det är perfekt att se den som söndagsbakisrulle eller närsomhelst när man känner att man vill trycka på resetknappen i hjärnan en liten stund. Eller helt enkelt bara skita på sig.

Publicerat

CANNIBAL HOLOCAUST

När Cannibal Holocaust kom 1980 blev det ett väldans hullabaloo, med rätta kan tyckas. Filmen misstänktes vara en så kallad snuffilm, det vill säga en film där människor påstås ha dödats på riktigt för filmens skull, men friades med rätta då samtliga skådespelare faktiskt fortsatt göra film och då sannorlikt inte kan vara döda.

Filmen handlar om ett filmteam som åker till Amazonas djungel för att göra en dokumentär om kannibaler. Filmteamet försvinner spårlöst och en räddningspatrull med en professor i spetsen skickas till djungeln för att leta upp filmarna men det enda dom hittar är filmkameran och ett gäng filmrullar. Väl tillbaka i USA får professorn i uppdrag av ett TV-bolag att gå igenom filmerna för att få svar på frågan: vad hände?

Och ja, vad hände egentligen?

Cannibal Holocaust är beviset för att ingenting är som det ser ut att vara. Myntet har två sidor, bollen är rund. Vem är ond, vem är god, vad håller vi på med egentligen?

Jag ville egentligen inte se den här filmen men efter månader av tjat från min dåvarande pojkvän sa jag ja. Jag hade byggt upp en mur av äckel inför filmen, jag trodde jag skulle kaskadspy, gråta, svimma, allt, men som med allting annat så är verkligheten mindre vidrig än ens egna fantasier.

Riz Ortolanis vackra musik går som en röd tråd genom hela filmen och gör dom otäcka (slafsiga, blodiga, totalt vidriga) scenerna om möjligt ännu otäckare eftersom kontrasten till den vackra sorgsamma musiken blir desto större. Effekterna är verklighetstrogna (nu snackar vi 1980) och ja, djuren i filmen slaktas faktiskt på riktigt.

För att kunna se filmen och ha utbyte av den har jag fyra tips:

1. Ät ingenting innan.
2. Ladda inte upp med chips, dip, ostbågar och salta pinnar för det kommer inte bli nånting ätet i alla fall.
3. Var någorlunda psykiskt stabil. Känner du att du svajar i humöret, stå över, se Love Actually eller nån annan snällisfilm istället. Cannibal Holocaust är krävande och vad man än tycker om filmen så lämnar den inte knoppen. Det var 6 år sedan jag såg den första gången. Den sitter kvar än.
4. Ha inte Blair Witch Project som favoritfilm för den är ingenting annat än än jävligt dålig spök-rip-off på den här filmen.