Kategori: western

Publicerat

COWBOYS & ALIENS

Jag gillar Daniel Craig, jag gillar Harrison Ford och Olivia Wilde är helt okej.

Jag gillar Jon Favreau, jag älskar utomjordingar och att jag inte är överdrivet förtjust i westerngenren kompenseras av att Daniel Craig tryckt upp sina mockabyxor mellan dom vältränade skinkorna på bilden här bredvid.

Alla yttre faktorer pekade på att Cowboys & Aliens borde vara en fullsmockare i min värld och ändå sitter jag här och undrar vad fan det var som hände. Hur kunde alla dessa parametrar sammantaget bli en sån infernaliskt dålig soppa?

Filip och Fredrik testade en grej i TV-programmet Boston Tea Party som jag tycker känns som en bra metafor i sammanhanget. Dom testade hur ett gäng goda maträtter smakade om man lägger dom tillsammans i en mixer och dricker som smoothie. Hawaiipizza med Fanta och Biff Bearnaise är goda var för sig men som en slabbig drickbar mix funkar det inte. Det är spyäckligt. Cowboys & Aliens gör samma fel enligt mig. Det finns en massa gottigheter men serveras som en blaskig gröt i vilket man missat saltet, snålat in på sylten och glömt mjölken framme över natten.

Jag önskar att jag kunde förklara lite av historien eller i alla fall knåpa ihop en kort sammanfattning men jag skiter i det för storyn är så spretig och så konstig och så fullständigt ologisk att jag inte kan bestämma mig för om jag bara vill brutalsomna eller elda upp DVD-skivan över öppen eld. Alltså, filmen är inte ens snygg. Det är inte ens extraordinära effekter att tala om. Det är ingenting. Det är som en hög med luktfritt mjukbajs.

Kajsa Varg kokade soppa på en spik och banne mig om inte den soppan skulle smakat bättre. Jag är riktigt besviken faktiskt.

Publicerat

Once upon a time in the west

Apropå det där jag skrev för ett tag sen, att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang, här är ännu en sån situation.

Tänk när regissörerna Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento träffades över en kopp thé (eller en öl eller en liter tequila) och bestämde sig för att skriva ett filmmanus tillsammans, tänk att ha suttit där på fönsterbrädan och surrat och ha fått se C’era una volta il West växa fram. Det hade varit nåt att berätta för barnbarnen. Nu är det enda jag kan berätta att jag sett filmen, att jag suttit framför TV:n i två timmar och trettionio minuter och sett fåriga män skjuta skarpt, en vacker prostituerad lösa problem och Charles Bronson spela munspel och det må vara en bedrift i sig men inte i klass med att vara en fullinformerad spyfluga.

Charles Bronson utan mustasch ser väldigt mycket ut som en thaifarbror. Jag tycker inte riktigt han passar in i vilda västern, det krockar för mig. Henry Fonda däremot, han är en riktig hårding. Hårda män i denna typ av film rör sig i gemen väldigt sakta och männen i denna film är ingen undantag. Här går nämligen allting sakta. Tempot är på gränsen till outhärdligt långsamt, i alla fall första timmen innan jag kommit in i lunken (eller brutit ner min normala dito för att inte bli galen) men sen är det som att sitta i en gammal knarrig gungstol med en virkad filt över knäna och bara hänga med.

Claudia Cardinale spelar den prostituerade änkan och hon är både otroligt vacker och jättecool och hon har ett badkar jag blir svårt avis på. I en film om män och definitivt FÖR män är hon ett välkommet men väldigt ensamt kvinnligt tillskott.

Bortsett från filmens sista tjugo minuter kan jag  inte på något sätt säga att jag fann filmen engagerande men däremot är den vansinnigt intressant ur en ren filmteknisk synvinkel. Fotot är perfekt in i minsta detalj precis som musiken av Ennio Morricone och hur gärna jag än skulle vilja såga såsigheten så har den ett syfte, det melankoliska tempot spelar en roll, nästan en huvudroll faktiskt.

Precis lika glad som jag är när filmen är slut, precis lika glad är jag över att äntligen ha sett den. På min köksvägg sitter nämligen en fototapet föreställande dom 250 högst betygsatta filmerna på Imdb och C’era una volta il West har varit mitt i mitt blickfång varenda middag sen jag tapetserade upp den. Nu kan jag byta fokus. Nu blir det Citizen Kane eller nåt annat skoj, det är inte alltför många filmer kvar att beta av från väggen.

Publicerat

DJANGO

En man kommer släpande på en likkista. Han drar i det där repet, det är uppenbarligen ganska tungt men han är idog, han drar genom sand och lera, över berg och djupa dalar. Det är nåt med den där likkistan, men vad, vad är det däri?

Mannen som släpar heter Django och är en mystisk man. Jag vet ingenting om honom när han entrar filmens första scen och jag är inte mycket klokare när filmen slutar men det känns fullt naturligt, det är så det ska vara, det är helt och håller rätt.

Franco Nero ÄR Django, han är mannen med världens vackraste ögon, han har mer ihopbitna kindknotor än Clintan himself och jag tycker han är bra mycket tuffare också om jag nu ska jämföra hårdheten dom emellan.

En kvinna tillfångatags och blir fastbunden av ett gäng mexikaner. Dom river sönder hennes klänning så hennes rygg blir bar och en man börjar piska henne brutalt över ryggen. Hon kvider, lider och det är klart jag förstår att smärtan är olidlig men det utnyttjas inte grafiskt. Piskrappen resulterar i röda målade streck i vissa kameravinklar och i andra enbart som grå smutsränder. Varför just hon, vad vill mexikanerna och framförallt: hur förvånade blir dom inte när Django kommer med sin likkista och laddad revolver och räddar henne?

Nej, det där var ingen spoiler även om det kanske känns så. Detta händer under filmens första minutrar och sätter ribban för vart filmen är på väg. Det är en enkel men bra story, det är Franco Nero, denna fantastiske man, i huvudrollen och det är våldseffekter som passar in på Barnkanalen. Inte en droppe blod trots högvis med döda män och jag tycker det blir lite larvigt faktiskt. Filmen känns overklig och det är synd på så goda ärtor.

Franco Nero är en doldis i filmsammanhang och kanske inte en skådespelare man känner igen om man inte gillar westernfilmer. Han föddes 1941 som Francesco Sparanero i San Prospero i Italien och har sedan 1967 varit tillsammans med Vanessa Redgrave. Dom gifte sig 2006 och har en son ihop, Carlo Gabriel Nero.

Han ser så jävla trevlig ut helt enkelt oavsett vad eller vem han spelar. Hans Django är lätt att tycka om även om jag inte förstår honom och detta trots att jag inte är ett dugg svag för westernfilmer som genre. Men jag är svag för herr Nero. Mycket svag.

Publicerat

Veckans Bening: Open range

Jag är ingen hästtjej. Jag är heller inte överdrivet förtjust i indianer, cowboys och naturen över lag. Plussa därtill på att jag inte tycker karga fåordiga män är jätteintressanta att beskåda.

Trots detta händer det ibland att jag ser en westernfilm och av dom jag ser fastnar en promille för alltid. TV-serien Macahan är en sådan promille liksom Dansar med vargar.

I Open range är Kevin Costner tillbaka som en viddernas man Charley Waite, en kofösare som lever ur handen i mun tillsammans med sin vapendragare Boss Spearman (Robert Duvall). Ridandes med sig har dom den frodige Muse (Abraham Benrubi) och den blott 16-årige mexikanen Button (Diego Luna, som alla tjejer som sett Dirty Dancing 2 antagligen varit småkära i).

Det blir bråk mellan dom och ett gäng bybanditer med en korrupt sheriff i spetsen och ett bråk i en westernfilm slutar alltid med att någon dör. Så blir det även här. Waite och Spearman laddar för hämnd medans Button ligger i gränslandet mellan liv och död på en brits hos den lokale läkaren. Läkarens vackra syster och assistent Sue (Annette Bening) är en kvinna som Waite spanat in från första stund och intresset är helt klart ömsesidigt.

Annette Bening och Kevin Costner kan i denna film vara ett av världens mest trovärdiga filmkärlekspar. Dom är så jättefina tillsammans och det är inte utan att det retar mig att hon i verkligheten gillar sin äldre man Warren Beatty och han sin yngre fru Christine Baumgartner för om jag får lägga in mitt veto skulle dom vara tillsammans jämt, ständigt och hela tiden.

Open range har med en speltid på dryga två timmar inte speciellt bråttom. Det finns tid för dom obligatoriska närbilderna på en hund i grässluttning, en tänkande cowboy i bruna kläder som tittar ut över prärien och förstående långa blickar när det idkas male bonding runt lägereld och det är skönt tycker jag. Det finns inte ett klipp för mycket här, det är lugnt, tålmodigt och handlingen växer sig liksom på en, i en och vips så sitter den fast.

Att Annette Bening är fullkomligt briljant i den här rollen är nog ingen nyhet men att även gammgubben Robert Duvall är det, det förvånar mig som normalt sett inte är överförtjust i honom. Kevin Costner är en man jag verkligen inte kan tycka illa om i något sammanhang och definitivt inte i kombination med rynkor och revolvrar.

Summa summarum så är Open range en fin liten film som handlar om ingenting men egentligen om allt.

 

Publicerat

TRUE GRIT

Mattie Ross pappa är död. Endast 14 år gammal har hon begett sig till staden för att som talesperson för hela familjen klara upp pappans kvarlåtenskaper och få den döda kroppen forslad tillbaka till byn där dom bor.

Men varför bryr sig ingen om Tom Chaney, mannen som uppenbarligen bragt pappan om livet? Varför ger sig ingen av efter honom, varför straffas han inte?

Mattie (Hailee Steinfeld) är inte bara ung och arg, hon är handlingskraftig också. Hon tar saken i egna händer och hon köper/mutar det tuffaste killen hon kan hitta för att följa med henne på letandet efter Chaney. Den utvalde är suputen U.S Marshal Reuben J. ”Rooster” Cogburn (Jeff Bridges) som älskar sin revolver nästan lika mycket som han älskar att skjuta av den. Stod den nån ivägen? Jaha. Tough luck, typ.

Att få mig att bli sittande med ett tokleende på läpparna åt en westernfilm, ja, det är ingen enkel sak att få till. Många har försökt och lika många har misslyckats. Det är liksom inte riktigt min grej. True grit är en remake av John Waynes westernklassikern ”De sammanbitna” från 1969 (en film jag inte sett) och Wayne fick en Oscar för sin roll som Rooster, samma roll som Jeff Bridges är nominerad för i år.

Som sagt, att få mitt hjärta att smälta av dammiga vyer, bruna hästar och doften av krutrök det är ungefär lika lätt som att få en rauk att börja dansa pasodoble. Men om det är några på jorden som skulle kunna få en stor sten att vicka på höfterna i takt till spansk musik så är det bröderna Coen.

Redan tjugo minuter in i filmen tänker jag ”jag vill inte att den ska ta slut”. Filmen lyckas inte hålla mig i den känslan exakt hela vägen, men nästan.

Jag tycker om den. Mycket. Filmen alltså. Den funkar. Jag är glad. True grit. Kanon, ju! Hihi!

Publicerat

De skoningslösa

En prostituerad kvinna blir svårt knivskuren av en man som hade så liten snorre att han inte fixade att horan började fnissa när han drog ner byxorna.

Han skar henne så svårt att det först var oklart om hon skulle överleva eller inte, men det gjorde hon. Knivmannen klarade sig dock undan både döden och piskrapp mot att han skänkte fem hästar till bordellägarhalliken.

Det var ett rimligt straff tyckte sheriffen (Gene Hackman). Halliken hade ju ändå investerat en hel knippe dollars i jäntan, köpt bussbiljett och gett henne en plats på bordellen, klart det är gubben det är synd om som går miste om sin inkomst, inte kvinnan som förlorade sitt ansikte och därmed skönhet (och ja, det är klart kvinnosakskvinnan i mig skulle vilja gå bärsärk men det är ju liksom meningen med hela storyn).

Den knivskurnas horpolare på bordellen samlar unisont ihop sina surt förvärvade pengar och utfäster en belöning på 1000 dollar till den som dödar knivmannen och det är klart att ryktet går, den bonkas stenhårt på djungeltrumman så att nyheten sprids över dom öppna vidderna.

Bill Munny (Clint Eastwood) är en gammal änkling som bor med sina två små barn (kanske 12 och 10 år gamla på ett ungefär) på en liten gård i omarken. Han har varit en riktig tjuv, bandit och mördare i sina dagar men förändrades när han mötte sina barns mamma och lever nu ett stilla liv i lugn och ro.
Men när nyheten om jättebelöningen når honom sadlar han hästen, lämnar sina barn med orden ”vi ses om några veckor” och rider till sin gamle kompis Ned (Morgan Freeman) för att få med honom på döda-kvinnoskäraren-och-kofösarjäveln-och-tjäna-1000-dollars-äventyret.

De skoningslösa är liksom en vanlig cowboyfilm men vridet ett par varv. Det är en rätt kul film stundtals, jag fnissar lite när Bill inte kommer upp på hästen och när han lagt av sig och inte kan sjuta på en tomburk och blir alldeles frustrerad och löser problemet the-Clintan-way. Det är även en tänkvärd film som spelar på alla mina mänskliga strängar och jag borde egentligen bli jätteberörd men nej, det funkar inte riktigt på mig det här. Jag kan inte ta till mig vidder och cowboyboots och lägereldar och den där manly-man-mentaliteten hur mycket jag än försöker.

De skoningslösa fick fyra Oscars 1992 för bästa klippning, bästa regi (Clint Eastwood), bästa film och bästa manlige biroll (Gene Hackman) och trots att filmen långt ifrån är en personlig favorit så fattar jag att det är en BRA FILM och att det ibland är gott nog även för mig.

Klicka här för att se filmen direkt på Headweb.