Melinda & Melinda

8 oktober, 2011

Om det var speciellt att se en Woody Allen-film när jag var yngre så är det peanuts mot hur det känns att se filmerna nu när jag är vuxen. Karaktärerna, dom ”vuxna” i filmerna, dom som jag tyckte enbart var komiska och/eller pinsamma när jag var yngre är precis så mångbottnade och mänskliga som vi alla är. Jag tror inte Woody ens skruvar till personligheterna, jag är rätt säker på att dom alla finns på riktigt och att dom finns  inom honom själv.

Det som slog mig efter att ha sett den här filmen är hur Woody Allen väljer att skala av karaktärernas liv för att dom ska passa in i filmerna.

Vuxna människor har vuxna problem, inget konstigt med det, men det finns många aspekter av en vuxen människas liv som sällan eller aldrig porträtteras i en Allen-film. Småbarnsliv till exempel. Barn är överhuvudtaget sällan med i den aktiva handlingen, möjligtvis som ett foster inuti en mage (som i den här filmen) eller som diskussionsunderlag men mycket sällan som aktiva karaktärer. Kanske är det därför Woody Allen-filmer är så pricksäkra, kanske är det därför dom känns så mysiga och så ”rätt” när jag tittar på dom, kanske är det därför dom får mig att hamna i en annan värld för en stund, en bubbla. Kanske är det för att filmerna i all sin vardagsrealism faktiskt bara är….sagor.

Karaktärerna bor väldigt sällan i vanliga mediokra lägenheter på nån bakgata med utsikt mot en sopstation, nej, dom bor i flådigt inredda våningar med inredning som harmonierar i den perfekta ”överklassfärgskalan” (en sådan som får våningsägarens personlighet och kläder att liksom ”smälta in” i väggarna). Karaktärerna jobbar väldigt sällan som busschaufförer eller kassörskor, nej, det är ett myller av tandläkare, advokater, gynekologer, lärare, klassiska musiker, regissörer, författare, kreativa välbetalda smarta yrken som vuxna drömmer om att ha i den bästa av världar. Karaktärerna är väldigt sällan fula och helt utan stil klass och klädsmak, nej, det är vackra människor i dyra kläder och även om kläderna inte är dyra så är dom varsamt matchade i lugna toner som andas teaterpremiär och tennis.

Det flirtas, det sexas, det diskuteras, det bråkas, det vänstras och det är aldrig någon som blir utan, inte ens den där korta gubben med runda glasögon, han som pratar oavbrutet och har en faiblesse för knähöga strumpor, inte ens han blir utan. För i sagorna får den fula gubben alltid den vackraste flickan. I verkligheten får han nöja sig med sämre, det vet vi alla som lever på riktigt.

Vi vet att verkligheten inte är fullt så enkel. Vi vet att det inte händer alltför ofta att det står ett piano på en trottoar – bara sådär – och jag får en plötslig inlevelse och bara MÅSTE spela en trudilutt för att jag känner mig ensam och psykiskt instabil men-ändå-charmig och när jag gör det – bara sådär – så stannar det en vacker smart och välklädd man och han börjar spela även han – bara sådär – och vi spelar och pratar och börjar flirta och han får mig att må bra och vi kan inte leva utan varandra och flyttar ihop i hans etagevåning med äkta mattor på golven. Att jag har två barn jag förlorat vårdnaden om är inget jag tänker på, inget jag pratar om, för jag är vacker och viktig och det stod ett piano på gatan – bara sådär – och jag har träffat en ny man och mitt liv är mitt liv och bihang kan suddas ut – bara sådär – för det här är en saga och bra sagor andas inte ett uns av verklighet.

Men så ÄR Woody Allen. Han är en sagornas man. Han tar fram det fina, det fula, det komiska och det tragiska och han bakar en jättemuffins (i samma size som en kockmössa som Henrik Schyffert skulle ha sagt) av alltihop och vi som tittar äter oss mätta på nittio minuter, skrattar, tackar och rapar och fortsätter sedan med våra liv.

Det är härligt. Jag är glad att han finns gamle Woody. Den dagen han inte finns längre blir det ett stort hål i filmhistorien och vad det ska fyllas med vetefan för vi är många som behöver sagor och väldigt få av oss är barn.

[Radha Mitchell är alldeles toppen som Melinda och Will Ferrell är uthärdlig filmen igenom. Bara en sån sak.]

{ 8 comments… read them below or add one }

Sofia oktober 8, 2011 kl. 13:56

Jättebra skrivet om en film som jag klarade av en halvtimme av innan jag var tvungen att stänga av 😉

Svara

Fiffi oktober 8, 2011 kl. 23:55

Sofia:
En halvtimme? Vad var det du retade dig på?

Svara

Sofia oktober 10, 2011 kl. 06:03

Nu har jag gjort ett så bra jobb att förtränga den att jag knappt minns varför men den kändes lösryckt och rätt poänglös. Jag blev inte det minsta fångad av den.

Svara

Pladd oktober 8, 2011 kl. 15:02

Jättebra skrivet indeed! Jag tycker Melinda är så mycket Woody som det bara går, på gott och ont. I vilket fall är den väldigt trevlig (det sig bör) och det är rätt märkligt att Ferrells vansinniga tolkning faktiskt fungerar.

Svara

Fiffi oktober 8, 2011 kl. 23:58

Pladd:
Javisst luktar det mycket Woody om filmen även om jag tycker den är medelsvag om jag ser till och jämför den med alla filmer av honom jag sett. Det är lite…hattig. Men bra på nåt vis. Han är ju så duktig på att göra pratfilmer.

Svara

Movies - Noir oktober 10, 2011 kl. 04:04

Jag har sett en hel del av Woodys filmer (långt ifrån alla dock, men fler än jag skrivit om i länken) och det jag kunnat konstatera är att jag sällan tycker hans filmer är dåliga, men även sällan jag verkligen gillar dem. De är allt som oftast småmysiga/trevliga och det är så klart positivt, men han spottar ut lite väl mycket istället för att göra färre och rakt igenom lite bättre filmer.

Men han är lite av ett geni med tanke på att han skriver alla manus själv och verkligen pumpar ut filmer. Midnight in Paris (2011) var ganska typisk för honom och en sådan som nästan når upp till en fyra men inte riktigt.

Just Melinda & Melinda såg jag på Stockholm filmfestival och minns att de stängde av filmen efter tio minuter för att ett gäng på fyra-fem personer kom sent (!). Och sen startade de om filmen från BÖRJAN. Många lämnade då salongen då de inte skulle hinna till nästa föreställning. Haha, ja SFF och deras volontärer, det händer ALLTID konstiga saker varje år… Filmen då ? Jo, den var helt ok…

Svara

Fiffi oktober 10, 2011 kl. 09:48

Movies-Noir:
Jag håller helt och hållet med dig ang Woody och hans filmer. Dom allra flesta pendlar mellan en 3:a och en 4:a, några få är fullpoängare och nån enstaka tämligen menlös men han har en grymt hög lägstanivå.

Svara

Movies - Noir oktober 10, 2011 kl. 15:32

Agreed 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: