OBLIVION

11 april, 2013

I tisdags hade bloggen besök av en viss stenhård kille vid namn Jack och idag av en annan med samma namn. Då var det Reacher, idag är det Harper men det är faktiskt tredje gången gillt för Tom Cruise att gestalta nån vid namn Jack på film. Första gången var redan 1985 i Ridley Scotts Legenden – Mörkrets härskare och Tom Cruise var en hjälte redan då. Han kan det här. Han är trovärdig som tuffing oavsett vem eller vad det är han brottas med, han kan till och med heta Ethan, det funkar ändå.

I Oblivion letar han upp trasiga drönare, runda metalliska föremål som fungerar som nån form av obemannade vapenarsenaler. Drönarna ser rent utsagt helt pissed-off, snyggt designade i nån slags mänsklig skepnad, lite som man kan tycka om bilar när man ligger bakom dom i en kö. Lamporna blir till ögon, sneda, glada, arga, manga, galna och öppningen till bagageluckan blir en mun. Drönarna ser helt enkelt ut som jävligt förbannade metallbollar.

Jorden som vi känner den finns inte längre. Det är postapokalyptiskt så det förslår, det är Mad Max bortom både Thunderdome, Armageddon och Waterworld. Det är liksom…..tomt. Krig, tsunamis, jordbävningar och kärnvapen har ödelagt jorden i kombination med att några idioter fick för sig att spränga månen och dom människor som finns kvar bor på en av Saturnus månar, Titan. Kvar på jorden är Jack Harper och hans medhjälpare/kollega/flickvän Vika (Andrea Riseborough), utsända för att hålla koll och dom bor på nån slags plattform bland molnen. Alla överlevande människor fick sina minnen raderade men Jack minns ändå fragment som dyker upp då och då, små klipp från toppen av Empire State Buildning och en mörkhårig kvinna som han verkar tycka mycket om.

Jack och Vika lever on the edge på många sätt, det förstår jag ganska omgående i filmen även om det dröjer rätt länge innan det händer nåt alls. Jag har inga direkta förväntningar på filmen förrän jag läser Joseph Pollacks recension på Möllan.nu där han skriver att miljöerna och musiken påminner en hel del om regissören Joseph Kosinskis förra film Tron: Legacy. Nog för att jag har vetat att det är samma regissör men att filmerna skulle påminna om varandra i känsla trodde jag inte efter att ha sett trailern. Jag tog åt mig texten och skruvade upp förväntningarna till max, det gick alldeles automatiskt och känslan släppte inte trots att jag försökte vråla NEEEEJ och göra en fiktiv pungspark på den. Att jämföra vad som helst med Tron: Legacy i min närhet kan liksom bara bli…bäääääd.

Oblivion är en nästan sjukligt snygg film och det finns inte en ruta som inte skulle ha passat i gårdagens filmspanartema. Jag får känslan av att rubb och stubb utom just Tompa själv är gjord i en dator, till och med Andrea Riseborough ser CGI:ad ut (skulle kunna vara stöpt i samma form som Jude Law i A.I). Det är maffigt och häftigt, visst är det det, men det är samtidigt väldigt enfärgat och inte alls i samma stuk som Tron: Legacy. Musiken är gjord av den franska gruppen M83 och jämfört med Daft Punks Tron: Legacy-soundtrack är M83 ljummen hissmuzak. Visst är det elekroniskt och fint men jag väntar filmen igenom på lite KADDABLOOFFS, på upptempo, på suggestiva synthslingor, på högljudd blipp-blopp, på…..nånting. Men nej, ingenting händer. Det är bara så…snällt.

Det är filmens stora aber tycker jag. Den är för snäll. Att den är långsam och lång gör mig ingenting men 126 minuter i samma tempo blir helt enkelt tradigt hur jag än vänder och vrider på det. Sen är den inte spännande, inte det minsta, men det stör mig inte heller nämnvärt. Ingenting stör mig men ingenting gör mig heller glad eller ger mig hjärtklappning. Det är som att dricka ljummen mellanmjölk istället för öl och äta oblater istället för chips i två timmar och helt ärligt, skillnaden mellan att Oblivion ses som en storfilm och att den skulle gå direkt till DVD stavas TOM CRUISE.

{ 7 comments… read them below or add one }

Henke april 11, 2013 kl. 11:50

Nooooooooooo! Jag har bara läst sista stycket och stirrat på betyget i några minuter. Jag vill inte. Den är spännande, den är inte oblater, vill inte…

Svara

Fiffi april 11, 2013 kl. 14:03

Henke:
Jag känner med dig. Jag ville inte heller….

Svara

Steffo april 12, 2013 kl. 07:47

Ohh..jag känner att jag också vill att den ska vara bra.
Känns ju som superduperpepp inför den här!
Jag tar fasta på dina positiva intryck och försöker etsa in dem ordentligt…. 🙂

Svara

Fiffi april 12, 2013 kl. 13:47

Steffo:
Försök se filmen på bio om du tänkte se den. Ett tips bara. Den är verkligen en BIOfilm – tycker jag.

Svara

Nemo september 24, 2014 kl. 16:21

Satt och såg den på iPad med maffiga lurar igår på X2000 mellan Sth – Gbg. Det var så dags…
Tror det var ljudupplevelsen som gjorde at jag var helt fängslad – sedan – de få tvister som kom under filmnes lopp – me like. Kan hålla med dig om att den var snäll och en kvart för lång pga mesig Star Wars-”biljakt”. ade velat veta mer om Sally och Tet

Svara

Fiffi september 24, 2014 kl. 18:45

Nemo:
Nästa gång du åker samma sträcka får du passa på att se Edge of Tomorrow – om du inte redan sett den? 🙂

Svara

Nemo september 25, 2014 kl. 22:07

Tack för tipset- Tompan får jag inte riktigt nog av

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: