TRESPASS AGAINST US

När jag springer på en film med Brendan Gleeson och Michael Fassbender i huvudrollerna kan jag liksom inte bara gå vidare och låtsas som att inget hänt. Det finns inget alternativ än att brygga kaffe, klicka på ”Hyr och titta nu” på Itunes och krypa upp i soffan. Hej hösten förresten! Välkommen! Fy tusan vad najs det är med halvdant väder och inga måste-ut-i-fina-vädret-skuldkänslor.

Chad Cutler (Michael Fassbender) lever som white trash bland husvagnar, pistoler och mer eller mindre dynfunktionella syskon. Han är äldsta sonen till Colby (Brendan Gleeson) som också bor där och syskonen har alla Colby som pappa. Chad har även egna barn samt en fru, Kelly (Lyndsey Marshal), i husvagnen och han försöker få ordning på livet efter bästa förmåga. Framförallt försöker han få sina barn att hålla sig borta från farfar och resten av sina kriminella syskon. Han är dock inte Guds bästa barn själv heller och hans hjärta av guld räcker inte alltid för att ställa allt till rätta…

Filmen är kanske inte sådär ”edgy” som jag skulle önska men skådespelarnas insatser gör att jag inte kan eller vill ge ett lägre betyg. Jag läser dock – och nickar instämmande till – John Pattersons recension av filmen i The Guardian och jag håller med till punkt och pricka:

”Perhaps it’s just a British thing. In a nation with unarmed police, strict gun-control laws and no death penalty, crime will always look like a small-stakes endeavour. The shadow of the electric chair is a great motivator, tending to favour an all-guns-blazing type of resolution. British crime pictures might do well to stop poorly imitating US crime cinema’s gunplay and start borrowing some of its perversity. Incest (Scarface) and fratricide (The Godfather) may not put holes in your head but they sure do keep things popping.”

 

SAMEBLOD

I juni 2010 såg jag en film som heter Soraya M. Det var en filmupplevelse som gjorde mig skogstokig. Jag var arg ända in i benmärgen på dessa jävla muslimska män med en kvinnosyn som inte ens hade känts modern på medeltiden, jag såg fanimej rött, jag var galen där jag satt i soffan och beskådade den filmiska berättelsen om Soraya Manutchehrs liv.

Sameblod är ingen biopic i egentligen mening, filmens huvudperson Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok) är en fiktiv person men det finns ingenting i den här filmen som inte hade kunnat vara sant. Amanda Kernell som skrivit och regisserat filmen är själv av samisk börd och med filmen visar hon en del av svensk historia som vi som land borde skämmas skiten av oss för.

Vi får följa Elle Marja när hon går från tonåring till vuxen till en gammal dam (i filmens början) och varför hon kände sig tvingad att glömma bort sitt samiska arv, sin familj, sitt språk, sina renar och traditioner och istället flytta till Uppsala för att ”bli svensk” – och därmed också bli behandlad som folk, som en ”riktig människa”.

Elle Marja är tonåring på 30-talet och då gjordes det rasbiologiska undersökningar på samerna. Skallarna mättes, hår och ögonfärg kartlades och det togs nakenbilder i nån form av studiesyfte. Han som grundade det rasbiologiska institutet hette Herman Lundborg och han koncentrerade sina mätningar till norra Sverige då han trott sig hitta rasblandningens följder. ”Han föreställer sig att det finns ett hot i nordligaste Sverige mot det han tänker som den ’äkta svenska befolkningen’. Hotet utgörs av dem som inte talar germanska språk utan finsk-ugriska språk och som enligt de här raslärorna inte hör hemma i Europa, inte är européer utan en främmande ras” (här kan du läsa mer om detta, samt i Maja Hagermans bok Käraste Herman).

Jag blir vansinnig. Igen. Och den här gången är det inte en historia från andra sidan jorden med svartmuskiga iranska män som hotbild, här är det Sverige, mitt Sverige och svenska jävla skitidéer som förr var vardag för många. Att vi inte skäms! Jag skäms. Jag gör faktiskt det. Scenen när Elle Marja ska studeras av okända vuxna män – och en kvinna – i skolmiljö med klasskompisarna på sameinternatet som publik OCH att det ”glömts bort” att dra för gardinerna för fönstren så att dom mobbande och misshandlade äldre killarna kan stå och titta när hon tvingas – ja, TVINGAS – ta av sig alla kläderna, alltså JAG TUGGAR FRADGA!

Det jag känner när jag ser Sameblod är att vi svenskar måste sluta leka ofelbara. Vi måste sluta klanka ner på andra nationaliteter, sluta låtsas som att alla andra alltid har fel och vi alltid gör rätt för det är VERKLIGEN INTE SANT. Det här är en skamfläck i vår historia och jag är så glad att Amanda Kernell har gjort en sådan fin, välspelad, otroligt välgjord och vacker film om något så vidrigt och hemskt och jag är tacksam för att jag sett den. Jag fick lära mig något om den svenska historien som jag förut inte kände till och jag fick se en enormt BRA svensk film.

Förresten, kan inte alla gnälltrutar bara en gång för alla sluta klaga på ”svensk film” som om det vore en homogen massa? Sameblod är en film som vore den argentinsk, dansk, ungersk, australiensisk eller koreansk (eller från något annat ”fint” filmland) så skulle alla filmintresserade se filmen och ta till sig den och säga att den är faaaantaaaastisk och OJ vad spännande att lära sig mer om andra minoriteter. Men nu är det svensk och även om den gick väldigt bra på bio och förhoppningsvis kommer kamma hem en drös med Guldbaggar så känns det återigen som att det finns en risk att den inte når ut som den skulle. Eller borde.

Det är en film som ALLA borde se. Tycker jag alltså.

I avsnitt 102 av Snacka om film går jag loss ordentligt när jag pratar om Sameblod. Ja va fan, blir man uppretad så blir man.

CERTAIN WOMEN

Regissören Kelly Reichardts filmer har en gemensam nämnare förutom att Michelle Williams oftast ses i rollistan – filmerna är sömniga. Sömnig kan i sammanhanget betyda att det är långsamt berättade enkla historier, det kan också vara synonymt med supertrist. Jag hamnar nånstans nånstans mitt emellan i min åsikt om henne, jag tycker Night Moves var okej, Meek´s Cutoff på gränsen till tråkig och Wendy & Lucy fattade jag inte alls grejen med.

Certain Women är alltså Reichardts senaste film med ett filmmanus skrivet av henne själv baserat på något skrivet av författaren Maile Meloy. Det verkar inte vara en roman, det står bara ”stories by”.

Ett tips om du ska se filmen är att du är nyvaken, ashungrig (sådär så det kurrar i magen såpass att du önskar du hade en Snickers gömd i en byrålåda) och har någon som kan kittla dig under fötterna för att hålla dig alert. Jag har och var inget av detta och helt ärligt, denna entimme och fyrtiosju minuter långa film tog mig en halv dag att se klart. Jag sov så gott att det är fan larvigt. Att titta på ett par skor i närbild som sakta (saaaaaakta) går över hö-igt stallgolv, finns det nåt mer sövande? Samtidigt retar det mig att jag nickar till av tempot för även om Michelle Williams inte säger mycket med munnen när hon är i bild så pratar ögonen desto mer.

Laura Dern spelar Laura, en advokat i den lilla staden i Montana där filmen utspelar sig och hennes liv korsas så småningom med både Gina (Williams) och Beth (Kristen Stewart). Det är fint skådespeleri från alla dessa tre kvinnor. Det största plusset ger jag dock till Lily Gladstone som spelar en riktig loner, en Jennifer-Lawrence-i-The-Winters-bone-karaktär och det är i scenerna mellan henne och Kristen Stewart som filmen vaknar till på riktigt.

Men, att jag finner filmen som helhet väldigt sömnig….såsig…..seg….tråkig beror uteslutande på (bristen på) tempo samt att handlingen är jätteluddig. Jag har absolut ingen aning om vad vare sig Meloy eller Reichardt vill säga med filmen.

För Kelly Reinhardt-fans är dock filmen ett måste, självklart är den det.

Filmen finns att hyra på Itunes.

SPECTRAL

Det känns synd att med en budget på X antal dollars inte ge mer än en halv promille till manusförfattandet. För hade Spectral haft ett manus värt namnet hade det kunnat bli en riktigt bra film. Känslan är bra, effekterna är snygga, scenografierna i krigets Moldavien (???) är trovärdiga men resten. RESTEN.

Jag suckar så tungt nu att betyget gliiiiider ner mot det allra lägsta men stannar på gränsen, hänger där och dinglar och är så nära ettan att det är rent larvigt. Men jag kan inte ge en etta, filmen ÄR för påkostad. Men helvete, den är dålig!

OUR KIND OF TRAITOR

Perry (Ewan McGregor) är på semester med sin fru Gail (Naomie Harris). Den primära orsaken till resan är ett försök att hitta tillbaka till varandra, uppenbarligen på grund av Perrys mångbottnade ”snedsteg” att både vara otrogen och att som lärare ha en romans med en elev. Gail jobbar som advokat och är den som drar in The Big Bucks till familjen och läser jag mellan raderna verkar Perry mest känna sig som en drönare i sammanhanget.

Kanske är det på grund av det sista jag skrev som gör att Perry nånstans blir smickrad när den store ryssen Dima (Stellan Skarsgård) inte bara bjuder honom på fest utan även frågar honom om hjälp. Han behöver någon som kan smuggla in information tillbaka till Storbrittanien och snart befinner sig Perry – och Gail – mitt emellan den ryska maffian och hemlandets Secret Service.

Filmen var spännande som tusan till en början när den röda tråden fortfarande var höljd i dunkel men sen tappar filmen både i tempo och intensitet även om det kastas in lite actionscener här och där för att få en att vakna till.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på utom möjligtvis Damien Lewis som med sina glasögon och torrt pratande krockar lite i min hjärna då hans Bobby Axelrod i TV-serien Billions är så aktuell för mig. Regissören Susanna White gör även hon ett gott hantverk. Kanske är det manuset som är baserat på en roman av John le Carré som inte riktigt håller hela vägen? Eller vadå håller hela vägen förresten? Filmen är okej,  inget snack om saken, det känns bara som att den hade kunnat vara och bli bättre.

Jag såg filmen på C More, det kan du också göra om du vill. Eller så ser du någon annan bra film istället, det finns MASSOR att välja mellan. Här kan du få en gratismånad!

OBIT

Jag kan erkänna att denna fråga aldrig någonsin svischat förbi mitt medvetande: ”Vilka är det egentligen som skriver dödsrunor? ” Jag har verkligen aldrig funderat på den grejen. Jag har heller aldrig varit någon storkonsument av just dödsrunor så det är kanske inte så konstigt.

Att se filmen Obit (som är en förkortning av det engelska ordet obituary som betyder dödsannons eller dödsruna) har däremot startat en tankebana som skulle få mig att faktiskt läsa dessa på ett hungrigare sätt framöver. I filmen sägs nämligen att dödsrunor är en text som till synes handlar om döden men som egentligen handlar om allt annat än just det. Denna typ av text är ju till för att förklara en människas hela liv på ett bestämt antal tecken. Kan vara bland det svåraste som finns. Tänk efter själv, vad skulle en skribent skriva om ditt liv på 2000 tecken? Hur skulle du bli förklarad och ihågkommen för omvärlden?

I Obit får man följa några journalister på New York Times i deras dagliga värv där dom på det mest respektfulla sätt ska skriva ihop texter om mer eller mindre kända människor som dött och tro´t eller ej, det är en väldigt mysig dokumentär det här. Mysig och….trevlig i brist på bättre ord. Männen och kvinnan som pratar känns genuina, mänskliga, kloka och det är så himla lätt att känna sig som hemma på tidningsredaktionen. Nittio minuter försvann i ett nafs.

Den här filmen finns att se på C More. Hopp in och kolla. En gratismånad får du här!

A CURE FOR WELLNESS

Med minnet av en sisådär femtusen filmer mellan öronen händer det inte alltför ofta att jag blir helt blown away av en film, alltså sådär både fysiskt och mentalt, både med hjärnan, hjärtat, magen och allt där emellan.

Att A cure for wellness skulle försätta mig i nån form av upplevelsehypnos kunde nog ingen på förhand tro, allra minst jag själv. Det här är nämligen en klurig film, klurig i så motto att den verkar ha (haft) svårt att nå ut i mediebruset, den har inte hittat sin publik trots att den gick upp på bio, målgruppen är diffus och jag blir uppriktigt sagt jätteledsen när jag ser att en film med en budget på 40 miljoner dollar – och där varenda cent SYNS i det färdiga resultatet – endast spelat in drygt 8 miljoner dollar en månad efter öppningen i USA. Det är alltså en film som inte inom överskådlig tid kommer gå plus och om detta betyder att regissören Gore Verbinski kommer få svårt att landa sina framtida projekt så är det en ren och skär katastrof som jag ser det.

Jag tänker på Snowpiercer och andra filmer av den sydkoreanske regissören Bong Joon Ho, jag tänker på The Fall och andra filmer av den indiske regissören Tarsem Singh, jag tänker på Pans labyrint och andra filmer av den mexikanske regissören Guillermo del Toro. Gore Verbinski är den fjärde pusselbiten i den kvartetten och detta säger jag med emfas trots att den sistnämnde mest är känd för Pirates of the Caribbean-filmerna, The Ring och Lone Ranger. Fram tills nu. Nu är Gore Verbinski regissören till A cure for wellness. Punkt. Ja jag sätter punkt där för min hjärna håller på att implodera OCH magen är på väg att vända sig ut och in.

Att se den här filmen gjorde mig illamående. Sådär på riktigt fan-jag-skulle-behöva-spy-nu. Vissa scener är så otäcka att jag faktiskt tittade bort. Ja. JAG TITTADE BORT. Min fobi för ormar fick sig en riktig KBT-självhjälpskurs här MEN nej, jag blev inte det minsta kurerad och nej, jag kommer inte bada i sjöar i sommar heller och nej, inte i badkar heller tamejfan. Nu är det kanske mer ålar än ormar i den här filmen men likt förbannat är det scener som går bortom min vildaste fantasi och min fantasi kan vara mer än vild ibland. Det är helt enkelt sjukt otäckt utan att filmen för den skull är en skräckfilm.

Det här är en psykologisk, klaustrofobisk dramathriller som spelar i samma liga som Martin Scorseses Shutter Island i känsla (tycker jag). Den utspelar sig på en kurort nånstans i Schweiz där Pembroke (Harry Groener), högsta chefen för ett stort företag, befinner sig och dit blir hans underhuggande unga mellanchef Lockhart (Dane DeHaan) skickad för att hämta hem honom. Det där ”spat” kurerar dock inte folk på det sätt man först tror.

För att parafrasera byrådirektör H.K Bergdahl i Karl-Bertil Jonssons julafton (”Det var förbanne mig det finaste jag har hört sedan jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?”) så skulle jag vilja säga: ”Det här var den visuellt vackraste film jag sett sen jag konfirmerades. Vill du ha ett plaströr med ålar nedkört i magen?”

Den här filmen hade biopremiär världen över i februari 2017 MEN den är enligt IMDB en 2016-film. Min topplista för 2016 måste därför revideras och den nya listan finns att kolla in här.
Ja just ja, det finns lite svenskintressen i den här filmen också, det glömde jag skriva. Tomas Norström spelar en brutalt solbränd patient och Magnus Krepper är en brutal veterinär med blodiga händer. Och nej, inget visat könsorgan denna gång. Kors i taket.

 

ALLT DET VACKRA

Jag sprang på en liten norsk film på C More som såg både mysig och lite somrig ut.

Allt det vackra handlar om Sarah (Ann Eleonora Jørgensen) och hennes ex-man David (Magnus ”jag-visar-alltid-kuken” Krepper). Det var tio år sedan dom skiljes och nu hälsar Sarah på David i hans sommarhus, extremt fint belägen precis vid vattnet. Han håller på att skriva en pjäs och vill bolla lite med henne och det går fint ända tills hon förstår att pjäsen handlar om deras förhållande.

Hilde Susan Jægtnes och Aasne Vaa Greibrokk har skrivit manus till filmen som kanske mer känns som ett filmskoleexperiment än något annat och det är Aasne Vaa Greibrokk som regisserat.

När den här typen av film görs bra blir den som Blue Jay och när den görs mindre bra blir den Allt det vackra. Oengagerande berättelse, ganska taffligt klippt, ingen direkt skön känsla nånstans. Skådespelarna gör säkert vad dom kan av materialet men det räcker liksom inte.

Och nu kanske du vill ha svar på dagens viktigaste fråga? Visade Magnus Krepper kuken?

Klart han gjorde.

Jag såg alltså den här filmen på C More och det är en av sakerna jag uppskattar mest med denna streamingsajt, det går att hitta små, smala, udda filmer – också!

Asiensommar: THE HANDMAIDEN (AH-GA-SSI, 2016)

Sydkoreanen Park Chan-wook är en regissör som kan det här med det visuella. OldboyStoker och Thirst är alla tre otroligt snygga filmer även om mina betyg skiftar en del och The Handmaiden är verkligen inget undantag. Tvärtom. Det här är urtypen av film som får mig att ibland avstå från att se asiatisk film. Den är nämligen FÖR snygg.

Snygg är egentligen ett understatement i sammanhanget för The Handmaiden är så vacker rätt igenom att man fanimej smäller av. Jag sitter på soffkanten och håller hakan i handflatan för att den inte ska gå ur led och ramla ner på golvet. Samtidigt ska man försöka hinna med och läsa texten för maken till dialogdriven film var det länge sedan jag såg. Så filmen igenom känner jag att jag missar något. Jag missar allt det fina om jag läser texten och jag missar handlingen om jag bara tittar på bilderna. En version där alla pratar engelska (eller svenska) hade jag tacksamt tagit emot den här gången – utan att skämmas det allra minsta.

The Handmaiden är ett erotiskt dramatiskt dramaturgiskt lurendrejerikammarspel skulle man kunna säga. Manuset är baserat på en roman av Sarah Waters som heter Fingersmith (Ficktjuven) och boken utspelar sig i den viktorianska eran i Storbrittanien. Filmen å andra sidan tar fart i 30-talets Korea som då var ockuperat av Japan.

Jag vill egentligen inte avslöja något alls om handlingen, inget mer än att ingenting är vad det ser ut att vara, ingen inblandad har rent mjöl i påsen och om två timmar och tjugofyra minuter kommer du sitta där, fortfarande med hakan i handen, förvånad, överkörd, snopen OCH längta efter mer. The Handmaiden är nämligen lite av ett mästerverk i mina ögon, klurig, fiffig, smart samtidigt som den är förtrollande vacker i varenda scen. Vilken upplevelse! Wow alltså! Se den (om du inte redan gjort det).

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter).

DIRTY GRANDPA

När min poddkollega Steffo går loss som han gjorde i avsnitt 95 av vår podcast då gäller det att lyssna. Han höll på att fnissa ihjäl sig när han pratade om Dirty Grandpa så hur lite jag än hade tänkt se den, hur minimalt sugen jag än var på att se Robert De Niro sitta i en soffa och runka, hur ointressant det än känns att återigen se Zac Efrons nakna torso på film, ja nu sitter jag här och filmen ska alldeles strax börja.

Och nu är den slut.

Ooooookej. Var ska jag börja. Det här med diplomati är kanske inte helt nödvändigt, inte den här gången, Jag skrattade nämligen bara två gånger under hela filmen och båda gångerna berodde det på att Zac Efron pruttade.

Nä det här var helt enkelt inte kul alls och det förvånar mig trots allt, den här typen av icke-pk-humor brukar verkligen funka för mig men Dirty Grandpa är helt enkelt inte en rolig film i mina ögon.

Flummig drogromantik, en Robert De Niro som helt saknar komisk talang, en hundra procent uppenbar story med den trötta beskrivningen av ”fel” kvinna (kontrollerande, egoistisk, snipig och sur pga blivande make som inte hör av sig) och sugiga sexskämt. Zac Efron är filmens enda plus, jag tycker han växer för varje film han är med i. Han känns skönt bjussig på nåt vis.

Jag är ledsen Steffo, jag är inte med i ditt lag när det gäller Dirty Grandpa. Den här filmen skulle vi ha kunna battla om i podden.

PATERSON

A quiet observation of the triumphs and defeats of daily life, along with the poetry evident in its smallest details.” Vassego, där har du en filmbeskrivning av Paterson enligt IMDb som i en liten ask. Låter det spännande? Inte? Tänk igen. Det är spännande, fast kanske inte på det där vanliga sättet.

Jag ska försöka förklara.

Jag tycker om vardagar. Jag tycker det är spännande att försöka se det stora i små saker, ibland i väldigt små saker som stenar och sånt. Små flaggor. Dricka en enkel kaffe i motvind, ja såna saker. Jag fattar att det kan låta flummigt i skrift men testa, vettja. Det händer massor med intressanta grejer en vanlig dag om man bara tittar noggrant och memorerar.

Paterson (Adam Driver) i filmen med samma namn lever i nuet och i vardagen på just detta sätt. Han är busschaufför och iakttar folk och händelser hela dagen lång. Han lyssnar, samlar på tankar och skriver sedan ner dessa som dikter i en bok. Hans flickvän Laura (Golshifteh Farahani) lever också dag för dag fast kanske på ett lite annat sätt. När Paterson yrkesarbetar och drar in familjens (enda) inkomst försöker hon uttrycka sin konstnärliga ådra på allehanda sätt på dagarna. Hon bakar cupcakes å hon målar köksluckor och får för sig att hon bara MÅSTE lära sig spela gitarr via en youtube-tutorial och hon trycker sitt svart-vita favvomönster på typ allt. Dessutom peppar hon Paterson att göra ”nåt” med sina dikter. Hon tycker om dom. Sen har dom en bulldog också, en skapligt ful jycke som Laura verkar hålla mer kär än Paterson. Fullt förståeligt av Paterson.

Jim Jarmusch har (återigen) lyckats göra en film som känns som en diktsamling. Lika svårt som det är att läsa poesi om man är superstressad lika klurigt är det att se Paterson om man inte djupandas och är fit for kvällsyoga. Jag gillar det. Jag gillar tempot, jag gillar Patersons unikabox, jag gillar att han är världsfrånvänd på så motto att han vägrar ha en mobiltelefon och jag gillar att filmen skildrar livet för en busschaufför.

Tänk hur många busschaufförer det finns i världen. Tänk hur många möten med människor dom har under en arbetsdag. Tänk hur många samtal dom överhör, hur mycket skit dom får, hur många dagdrömmar som håller dom flytande och tidtabeller i synk.

Jag tycker det finns alldeles för få filmer med serviceyrkemänniskor i huvudrollerna. Kanske är det så för att dessa yrken anses som ”enkla”? Men… inga yrken är ”enkla” och inga liv är ospännande, det är bara frågan om hur man väljer att lägga fram det. Jim Jarmuschs sätt var fint. Det blev en bra film. En pulssänkare. Och Adam Driver ÄR grym!

 

RAW

Raw är en film som (enligt uppgift) biografägare vägrar visa för dom vill inte ta hand om städningen efteråt. Raw är en film som Sigge Eklund pratade om i Alex & Sigge-podden då han lider av emetofobi och ville se om han klarade av att se den. Raw är en film som gick på bio i London när jag var där och Raw är även en sån typ av film som ”såna som jag” bara inte kan undvika. Jag måste ju se skiten. Jag måste ta reda på om den är så vidrig som det sägs? Det här med att ”folk spyr i salongen” har man ju hört till leda, sånt är aldrig sant.

Justine (Garance Marillier) har precis börjat studera på veterinärlinjen. Hon är vegetarian och har alltid varit under hela sin uppväxt men blir under nollningen tvingad att äta rå kaninlever. Svinäckligt kan man ju tycka och det tycker även Justine men det där råa köttet sätter igång nåt inuti hennes kropp, nåt som gör att hon blir ännu mer sugen på rått kött av alla de slag. Råa kycklingfiléer funkar till en början men sen börjar hon sukta efter blodigare grejer och till slut är djur inte nog. Justine vill ha människokött.

Jag känner mig ofta ganska tveksam till filmer av detta slag även om dom samtidigt lockar mig på nåt groteskt vis. Scener som blir äckliga för äckelhetens skull känns så jävla onödiga, samtidigt är det ju dessa som får mig att vilja se filmen. Jag är otroligt ambivalent känner jag. Scenen när Justine kräks upp tarmar i närbild till exempel, den är inte alls en magvändare på det sättet jag trott och kanske är det DÄR många av dessa ”äckelpäckelsnackisar” failerar? Det ÄR liksom inte SÅ vidrigt som snacket gör gällande. Eller är det jag själv som är så störd och har sett så mycket skit att inte ens en film som Raw berör mig särskilt mycket?

Regissören och manusförfattaren Julia Ducouarnau har kanske inte lyckats fullt ut med denna film men hon har fått till ett redigt köttigt drama, så mycket kan jag ge henne. Det är mycket rött blod (och andra vätskor i olika färger på bar hud), det liggs, det hånglas, det vaxas könsorgan, det slafsas kött, det kräks, det bits på kroppar och även om jag själv inte tycker det är en skräckfilm i ordets egentliga mening så är det klart att jag förstår att andra kan ta riktigt illa vid sig av en film som den här. Kanske till och med få men för livet om man är för ung eller för känslig. Å andra sidan, vet man med sig att man har fobi för spyor och blod så kanske man har hjärnceller nog att se något annat än en kannibalfilm? Jag får hoppas på det.

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 94 av Snacka om film. Och vill du läsa fler tankar om den så har Filmitch sett filmen.

COMPLETE UNKNOWN

Tom (Michael Shannon) jobbar tillsammans med Clyde (Michael Chernus). När Tom fyller år har han en liten bjudning med nära och kära och Clyde tar med sig en ny bekantskap på kalaset.

Alice (Rachel Weisz) mötte Clyde i jobbets sunkiga personalmatsal och dom började prata. Hon jobbar med att studera grodor och har skrivit nån form av uppsats i ämnet, även om hon är tydlig med att hon bara var forskningsassistent under studien. Efter att ha jobbat och verkat på Tasmanien under en tid känner hon ingen på nya jobbet eller i stan och blir glad är Clyde bjuder med henne på socialiserande hemma hos kollegan. Tom blir dock kanske inte lika glad. Hon som kallar sig Alice känner han som Jennie. Hur kommer det sig? Vem är hon? Egentligen?

Det här är en film vars premisser på pappret är helt klart intressanta men GOSSE vad filmen är blek och omständig. Michael Shannon är – som vanligt – stabil som en kanadensisk gran i sin yrkesroll men för övrigt, nää, jag är skeptisk.

STORKARNA

Jomenvisst är det STORKARNA som kommer med bebisar! Inte tusan är det nåt fysiskt inblandat med att man blir förälder? Åtminstone VAR det storkarna som levererade knoddarna tills dom kom på att det var mer lukrativt att leverera hemelektronik åt ett storföretag.

Storken Junior (Andy Samberg) blir befodrad och får som första uppdrag att sparka den enda människan som jobbar i stork-speditions-företaget, Tulip (Katie Crown). Tulip blev kvar där efter en incident då adressen till familjen hon skulle levereras till tappades bort.

Junior ska alltså sparka Tulip men det går såklart inge vidare. Istället lyckas dom dra igång den insomnade bebismaskinen som spottar ut en liten ensam flicka, en flicka som dom givetvis vill leverera till rätt föräldrar.

Det finns några scener i filmen som innefattar en grön liten fågel som är helt GALET roliga, alltså fem-plus-kul! Även om resten av filmen inte är en skrattfest så är den ändå betydligt mer sevärd än jag hade kunnat tro. Jag tror att filmmakarna vill säga något djupare med filmen, nåt som har med familj och gemenskap att göra, kanske det här som är så modernt på film nuförtiden att en familj inte behöver vara mamma-pappa-barn eller ens mamma-mamma-pappa-pappa-barn utan lika gärna en samling väldigt goda vänner som är en så stark sammanslutning att de kallar sig familj (typ Fast & Furious-gänget eller Guardians of the Galaxy).

Storkarna är en jättesnygg film men den är  inte alls lika smart som till exempel Insidan ut. Men å andra sidan, vilka filmer är det?

 

SING

Första halvan av Sing är helt fenomenal. En audition med djur som sjunger populärmusik får mig att bryta ihop av skratt i soffan och en elak liten råtta som lirar sax som Kenny G och sjunger som Frank Sinatra är alldeles underbar fast han beter sig som en gris. Andra halvan är betydligt mer loj och det är jättesynd för Sing hade verkligen potential att bli något alldeles utöver det vanliga i den animerade genren.

Med röstskådespelare som Reese Witherspoon, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, Jennifer Saunders, Taron Egerton, John C. Reilly, Nick Kroll och Matthew McConaughey i huvudrollen som teaterdirektören Buster Moon så finns det ingenting att klaga på, allt är genomtänkt in i minsta detalj och vore det inte för att filmen tappar fart skulle jag klappa händerna så jag fick domningar.

Dom allra flesta animerade filmerna som kommer nuförtiden är verklige fullsmockade med små detaljer som gör mig alldeles lycklig och Sing är inget undantag. Gillar du modern animerad film ska du givetvis se Sing. Underhållande och mysig som tusan men högre betyg än en stark trea blir det inte idag. Kanske tänker jag annorlunda vid en omtitt?