WHITE BOY RICK

Richard Wershe Jr (Richie Merritt) är femton år och en riktig hustler. Tillsammans med sin pappa Richard Wershe Sr (Matthew McConaughey) går dom på en vapenmässa och unge Rick känner igen en falsk AK47:a hos en av vapenförsäljarna. Det slutar med att dom lyckas ”lura av” säljaren tre vapen till riktigt underpris, vapen som kom väl till pass därhemma när dom ser att systern passar på att ha ”skoj” i soffan med pojkvännen när resten av familjen är borta. Pojkvännen jagas således ut ur huset. Vapen brukar ha en bra förmåga till att få folk att fly för sitt liv.

Mamman finns inte med i vardagen, det är pappa Rick och barnen och pappan gör i sanning det han kan för att familjen ska vara så vanlig som möjligt även om det inte räcker långt. Han drömmer om en egen videoaffär, en affär man känner redan från början inte kan vara annat än en dröm, ett luftslott. Unge Rick försöker hålla ihop alla trådar, han kämpar och försöker göra rätt men om den här historien är något så är den beviset för sägningen ”hur man än gör så blir det fel”.

Efter några turer fram och tillbaka blir Rick till slut mer eller mindre tvingad att bli undercoveragent åt FBI, en mullvad. Han är duktig på det sociala spelet, han lyckas passa in överallt och kan snacka för sig så han blir FBI´s ögon och öron i Detroits undre värd bland knarkhandlare och annat löst folk.

Det här är en sann historia och vad jag förstår är den sann hela vägen. Har du läst på, googlat eller kollat IMDb vet du hur den slutar men jag tänker inte skriva det här. Det är en sevärd film med bra skådespelarinsatser oavsett om du vet hur det slutar eller inte.

Återtitten: THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI

En av 2017-års största filmupplevelser var att se Three Billboards Outside Ebbing, Missouri på Malmö Filmdagar. Precis som jag skrev i min recension av filmen då så är det inte mycket som klår känslan av att se en Film-Film, i alla fall inte med kläderna på.

Jag upplevde det här som första klassens Film-Film, en film där alla delar andas i princip perfektion. Det finns genier bakom alla spakar och allt harmonierar och balanseras i en dans alla kan stegen till. Kanske är det just därför som jag dragit mig för att se den en gång till. Jag ville inte, vågade inte, borde kanske inte… Men sen var det filmkväll med sonen, sonen som vägrar se film enbart i underhållningssyfte, han som vill se film som betyder något, som vill berätta viktiga historier. Jag slog till.

”Lita på mig nu. Säg ingenting, titta bara. Jag kan lova att när filmen är slut kommer du att ha sett en film du aldrig glömmer.”

Alltså, han var så jääääävla skeptisk, det bara lyste vad-fan-har-du-lurat-in-mig-i-nu-frågetecken i ögonen och han grumpade en del men jag tryckte på play. Filmen började och han pillade med snapchat. Filmen fortsatte en stund och han scollade nåt, kollade Instagram, jag bad honom lägga bort mobilen med han lyssnade inte. Filmen fortsatte, minuter gick till minuter och jag sneglade på honom. Mobilen var inte fastklistrad i handen längre. Den låg på soffkanten och där låg den kvar resten av filmen. Inte en enda gång kollade han! Han tjoade och gissade vem mördaren var och fortsatte gissa och svära och blev arg och ledsen och det var obehagligt och jobbigt och Peter Dinklage var ”skön”.

Sen kom sista scenen. Den jag visste var den sista man han inte hade någon aning om. Han trodde helt uppenbart att det var en halvtimme kvar när eftertexterna börjar rulla. ”VAFAN! VAFAAAAN!!! NÄÄÄÄEEE, VAD HÄNDE NUUUUU??? MEH….MEEEEEN……”

Jag fattar känslan. SOM jag fattar den. Jag kände samma sak vid första tittningen, lite snopen sådär men det som slog mig nu är en annan känsla. Jag känner mig blåst. Det känns lite väl…enkelt…att göra såhär. ÄR filmen verkligen så strålande bra som jag tyckte första gången?

Jag funderar en hel del på det. Jag får betydligt mer känsla av överspel gällande Sam Rockwell än jag fick första gången. Frances McDormand är heller inte den käftsmäll till härligt arg kvinna. Fan också. Varför såg jag om den? Den sjönk lite i mina ögon ju…

Så tittar jag på sonen. Han är där jag var 2017. Härligt ju. Jag låter honom vara kvar där och kommer inte säga att han ska se om filmen. Inte under några som helst omständigheter.

Mitt betyg när jag såg filmen 2017:

Mitt betyg när jag såg filmen 2019:

Sonens betyg;
 (”Jag vill få med att det är en MYCKET stark fyra!” hälsar han)

BRITT-MARIE VAR HÄR

Det var någonting som fick mig att sluta läsa boken Britt-Marie var här efter ungefär en läst tredjedel. Det var något med det osannolika i att Britt-Marie efter fyrtio år av samma extremt fyrkantiga och fläckfria liv utan att till synes tveka vågar ta sig utanför sin comfort zone när maken visade sig vara en skitstövel. Hon blir inte arg, utåt sett, hon knyter handen i fickan, tar sig till Arbetsförmedlingen och tackar ja till ett jobb hon egentligen inte borde klara av – i en annan stad.

Jag gav alltså upp boken men filmen ville jag se. Tuva Novotnys debutfilm som regissör, det lät spännande. Pernilla August som Britt-Marie, ja, varför inte. Jag såg henne i inte mindre än tre filmer på Stockholm Filmdagar och hon är verkligen en kameleontskådespelare. En sörjande rysk kvinna i Kursk, en missunnsam mamma i Eld&Lågor och som Britt-Marie.

Historien känns ännu mer otrolig i filmen än jag upplevde den i boken, ändå köper jag den mer i filmen. Auran av saga gör sig på något sätt bättre här. Det som också gör att filmen funkar riktigt bra i mina ögon är alla biroller. Allt från Mahmut Suvakci som pizzabagarn, Olle Sarri som avig kommungubbe, Malin Levanon som blind fotbollsspelare, Anders Mossling som mysig polis och Stella Oyoko Bengtsson som den fotbollsälskande Vera.

Om jag ska sammanfatta Britt-Marie var här med ett ord så blir det mellanmjölk men med tillägget att det är mellanmjölk på ett BRA sätt. Det här filmen kan troligtvis inte reta upp någon, den kan heller inte få ner nån i brygga eller utropas till Sveriges Bästa Film Ever. Det här är en ”funkisfilm”, det är en vardagsmiddag, det är falukorv med stuvade makaroner och kranvatten med citronskiva i litet Duralexglas, det är ljummen tigerkaka med bryggkaffe i femkronorsmugg från Ikea, det är att summera dagen in i någon annans bomullsöron, det är somna till Karlavagnen/How I met your mother/Hela Sverige bakar. Det är en helt vanlig dag i ett helt vanligt liv där ingenting speciellt i varken stort eller smått har hänt. Imorgon vaknar vi och andas igen.

Som Britt-Marie säger:
– En dag i taget, Britt-Marie. En dag i taget.

Röd lördag: DEEP RED

Helga (Macha Méril) är ett medium, hon ser saker ingen annan ser, hör människor prata som inte är i närheten, känner saker och upplever saker som inte har hänt. Än. Nu ska hon ”uppträda” på scen, framför en publik, visserligen med två ”sidekicks” som har hennes rygg men likväl, hon sitter där framme och är tämligen utlämnad.

Mitt under frågestunden känner hon plötsligt av något i salongen, eller kanske någon. Någon därinne har mördat och kommer dessutom mörda igen. Helga skriker, hon upplever sig genomborrad av en kniv, allt är mycket verkligt och mycket otäckt för henne.

Hon berättar lite senare för professor Giordani hur hon tänker, att hon kommer att skriva ner allt hon sett på papper och överlämna det till honom under morgondagen. Det hon dock inte vet är att någon smyger bland pelarna och hör det hon säger. Denne någon ser givetvis till att döda Helga innan dagen blir till en ny.

Musikläraren och jazzpianisten Marcus Daly (David Hemmings) ser Helga bli mördad genom fönstret, hon bor typ granne med honom. Som ögonvittne hamnar han såklart på polisstationen för vidare förhör och i samband med det skriver journalisten Gianna Brezzi (Daria Nicolodi) hans namn i tidningen. Detta gör att han letar upp Greta samt bestämmer sig för att själv försöka ta reda på vem mördaren är. Han har ju ingen aning. Mördaren kanske läser tidningen och har siktet inställt på honom som nästa offer?

Det är ändå rätt coolt att i en film från 1975 få se en man och en kvinna bryta arm, att kvinnan vinner och att mannen några dagar senare gnäller på kvinnors oförmåga att tänka klart. ”Det är ni som har styrkan och vi män som har hjärnan”. Jag gillar det. Jag gillar Goblin också, gruppen som gjort musiken och som Dario Argento arbetat ihop med även i tex Suspiria. Jag gillar stämningen. Jag gillar det blodröda blodet som aldrig är blodrött som på riktigt, jag gillar gummi-kroppsdelarna som hackas, mosas och skärs sönder. Jag gillar rätt mycket med den här filmen men den är ingen Suspiria för mig. Suspiria för mig är ett mästerverk, det är inte Deep Red.

Profondo rosso. Fin titel förresten.

 

 

Sofia har också skrivit om filmen (och utan att spoila recensionen – she loved it!). Här kan du läsa mer om Röd lördag-temat och filmerna som varit med.

GREEN BOOK

Green Book, alltså. Vad är nu detta? En oväntad vänskap fast utan rullstol? Nja, jo, njeeeej. Jag kan förstå jämförelsen (eftersom jag precis gjorde den) men även om grundförutsättningarna är lika, dvs två män med olika hudfärg som mot alla odds blir vänner, så handlar Green Book även om just den där gröna boken. En bok som känns helt obegriplig att den fanns för bara dryga femtio år sedan.

Mellan 1936 och 1966 fanns Green book i USA, en bok som hette ”The Negro Motorist Green Book” och som visade vilka vägkrogar och motell som tog emot afroamerikaner. Det känns som 1500-talet när man tänker på det men det är alltså typ 1950 vi pratar om nu!

Mahershala Ali spelar Dr Don Shirley, en pianist modell fantastisk som ska åka runt i den amerikanska södern på turné. Han är mer än välkommen för spelningar i konsertlokaler (för vit rikis-publik) men när han ska försöka äta middag i omgivningarna blir det tji. Han anställer Tony Lip (Viggo Mortensen), en hårdhudad, skrupelfri och för närvarande arbetslös dörrvakt med italienska rötter som chaufför och ”allt i allo”. Åtta veckor non stop på vägarna tillsammans i samma bil. Klart dom blir vänner och klart vi kommer få se oscarsjuryflirtande med både ticks och slick runt munnen. Att Viggo har förärats med en kulmage borde inte vara förändring stor nog för en nominering.

Visst är Green Book en bra film, det tycker jag MEN jag tycker också att den är så ohyggligt snäll och slätstruken att jag glömt bort den en kvart efter att den var slut. Mahershala Ali är lugn, trygg och majestätisk och Viggo Mortensen spelar över och försöker få till italo-accenten utan att det blir lökigt. Men det BLIR lökigt för jag köper det inte riktigt. Det känns dessutom som att detta är en historia berättad tusen gånger ÄVEN om den är viktig att nöta in på alla sätt och vis. Men nötning gör ungefär lika mycket för en film som tjat gör för kärleken.

UNDER EN ÖPPEN HIMMEL

Mycket märklig svensk titel det här. Under en öppen himmel. Jag vet inte ens vad som åsyftas annat än att det känns som ett krystat försök att förstärka Wildlifes chanser till att locka pensionärer på ”utmärkt film” på Filmstaden.

Det här är Paul Danos regidebut och som sådan tycker jag han lyckats bra. Manuset är skrivet av Dano och hans mångåriga kärlekspartner Zoe Kazan och är baserad på en roman av Richard Ford.

Äkta paret Jeanette och Jerry Brinson (Carey Mulligan och Jake Gyllenhaal) har återigen grävt upp sina och sonens rötter och flyttat sitt behag till en annan stad. Jerry verkar ha svårt att bibehålla ett jobb och beror inte flytten på att han fått sparken så har han någon annan idé han måste genomföra – med resten av familjens goda minne.

Jeanette är (ofrivillig) hemmafru och gör inget annat än tar hand om hem och 15-årige sonen Joe (Ed Oxenbould). Man känner i luften att hon tycker hon är gjord för något mer här i livet, något större, ja NÅT vad som helst skulle duga. Lite extrajobb som simlärare till exempel.

När Jerry återigen får sparken vill familjen verkligen inte flytta och Jerry tar jobb som skogsbrandsjobbare en bit bort. Jeanette passar då på att börja jobba så smått och någonting vaknar inom henne. Hon själv, till exempel. Man känner att blodet börjar rusa och hon till och med klär sig annorlunda. Joe får lite svårt att hänga med och man ser i hans unga blick att han tittar lite annorlunda på mamman.

Det mesta av det som händer får man uppleva genom Joes ögon och Ed Oxenbould är beskaffad med två väldigt utrycksfulla sådana. Ögon alltså. Han är väldigt bra i den här rollen, precis som Carey Mulligan. Jake Gyllenhaal känns väldigt underutnyttjad så han håller till vid skogsbranden typ halva filmen men när han är i bild bränner det till.

Jag tycker det här är en fin liten film, en film som känns väldigt naken och ”nära”. Sevärd i all sin enkelhet.

SUFFRAGETTE

Vissa filmer blir liksom inte sedda hur pass viktiga som än framstår som eller hur bra andra än tycker att dom är. Dagens film till exempel, Suffragette. Den kom redan 2015 och känns som en sån film jag som kvinna ska slänga mig efter. En ”måste-se-film” alltså. För mig var den dock inte en ”vill-se-film” så jag struntade i den samtidigt som jag skämdes lite för det. Jag borde ju…borde, borde, borde.

Äsch. Jag gillar verkligen inte ordet borde, än mindre ordet måste. Det är väldigt få saker man måste här i livet. Betala skatt och andas, det är väl det. Sköter man dom två sakerna funkar i alla fall basicgrejerna.

Men så kom dagen då jag faktiskt KÄNDE för att se Suffragette och då var jag snabb, då högg jag som en kobra. Hyrde filmen på Itunes och satte mig i soffan. Lutade mig lite. La mig ner. Drog upp filten till hakan och…somnade. Jättefort gick det märkte jag när jag väl vaknade och skulle fortsätta titta där jag slutade. Åtta minuter lyckades jag hålla mig vaken. Vid andra tittningen klarade jag fyrtiofem sen var det sömngrus i ögonen igen och den här gången var jag inte ens trött.

Det händer hemska saker framför mina ögon. Maud Watts (Carey Mulligan) jobbar på ett tvätteri i London och det har hon gjort sen hon var typ 12. Hon är 24 nu och mamma. Lille George är kanske 4, maken Sonny (Ben Whishaw) är äldre och helt slut i huvudet. Eller, i ärlighetens namn, han var säkert inte annorlunda än någon annan man i hans ålder, han fattade bara inte bättre. Mmmmm, precis, precis som ALLA ANDRA MÄN på den tiden som inte fattade bättre än att sexuellt ofreda sina unga anställda för att man kan, att vara mer rädd för vad andra ska säga/tycka om sin fru än vad man själv känner, att låtsas lyssna på kvinnor i grupp men sen ändå inte ge dom minsta makt.

Suffragetterna var en av dom få kvinnogrupperna i feminismens historia som försökte göra skillnad med hjälp av våld och deras inflytande kom  att bli enorm. Utan deras kämpande hade antagligen ingen av oss nutida europeiska kvinnor haft samma makt och möjligheter som vi har nu. Ser man filmen på det sättet är den givetvis bra. Historien tål och bör verkligen att berättas även om min kropp valde att ta en del naps under tiden.

Som helhet är filmen ett gediget hantverk, en bra historia, stabila skådespelare och lite tråkig. En kombination som inte är helt lätt att få ihop.

Röd lördag: RED EYE

 

Att Red Eye blir första filmen ut i detta tema känns fullständigt naturligt för mig då det är en film jag tänkt se om i flera år. Cillian Murphy är en skådespelare jag alltid uppskattat på film men Rachel McAdams har jag inte förstått storheten med förrän dom senaste åren. Red Eye passar perfekt för en omtitt alltså, speciellt eftersom jag minns den som en superstark första halva och en något svagare andra.

Det här är en film som enkelt kan förklaras som en flygplansthriller i regi av Wes Craven men om man gnuggar lite hårdare på den öppnas faktiskt ett något mer intressant djup. Det är ”nåt” med det där att bli lurad som triggar mig, människor som utger sig för att vara en sak men som sedan visar sitt rätta tryne.

Rachel McAdams är Lisa Reisert, rikemansdottern och hotellbossen som sköter jobbet med kunnig och rättvis järnhand. Nu ska hon ut och flyga och hamnar i sätet bredvid den trevlige mannen hon stötte på redan i incheckningskön, Jackson Rippner (Cillian Murphy). Kan det vara som så att han har en hemlig agenda med att ”hamna” så nära Lisa som han gör? Samtidigt, han är ju så trevlig. Verkar vara snäll.

Det här är en film med fjorton år på nacken men ärligt talat, den skulle kunna vara gjord idag. Lisa Reisert är den typen av doer-kvinna som filmer nuförtiden kantas av men som var desto mer ovanligt förr. Det som också är ett plus för filmen (i alla fall i mina ögon) är att den är så pass mörk som den är. Den andas ”no mercy” och även om jag kan ana och tro hur den ska sluta så är jag aldrig helt säker. Således har den fungerande stakes och vad finns det att inte gilla med det?

 

 

.

Det här är alltså första filmen ut i 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar framöver kommer det dyka upp på ett eller annat sätt röda filmer här på bloggen och här kommer du kunna läsa vilka filmer jag skriver om.

BLACK MIRROR: BANDERSNATCH

Men hallå, hallå Netflix, alltså, det här var ju ascoolt! En interaktiv FILM! Jag menar, hur många gånger har man inte suttit framför en film och tänkt att man skulle vilja bestämma åt vilket håll berättelsen skulle gå? Många gånger skulle jag säga och nu är det alltså verklighet med en film som endast går att se på datorn, Ipad eller mobilen. Man måste liksom kunna trycka samtidigt, välja det ena eller det andra genom att trycka på skärmen.

Det är 1984 och den unge programmeraren Stefan Butler (Fionn Whitehead) har en idé om ett datorspel baserad på en roman, Bandersnatch, som hans mamma brukade läsa. Mamman är död nu och Stefan bor ensam med sin pappa och han hisspitchar sin idé för ett stort spelföretag som nappar direkt och ger honom chansen att utveckla förslaget.

I Bandersnatch, boken alltså, tar sig historien dit och dit beroende på olika val som bokens huvudperson gör (nähä, no shit?!) och Stefan gör detsamma med spelet. Och spelet gör detsamma med filmen. Den filmen jag skriver om nu alltså. Vridet va? Coolt ju! Och nyskapande om inte annat!

Regissören David Slade har lyckats göra Charlie Brookers manus till ett hjärnskrynkligt spännande drama och jag hade riktigt roliga (i betydelsen underhållande, inte i betydelsen komiska) nittio minuter framför skärmen. Det här öppnade lådor i hjärnan som gärna skulle få stå på vid gavel oftare.

Skräckfilmssöndag: TONIGHT SHE COMES (2016)

Idag, precis just idag, går jag i mål med årets stora skräckfilmstema. Efter 52 veckor och lika många filmer är det nu tack och adjö till skräckfilmssöndagarna och helt ärligt, ingen kunde vara gladare än jag. Jag känner mig otroligt mätt på den här genren och det kommer dröja ett bra tag innan jag konsumerar skräck på detta all-in-sätt igen.

Jag tror faktiskt inte jag sett lika mycket skräck under samma koncentrerade tidsrymd någonsin, inte ens i tonåren när jag var storkonsument av ”videovåld” (och SE vilket våldsamt AS det blev av mig!). Det ska nämligen tilläggas att jag inte bara sett dessa 52 filmer, jag har börjat på en massa andra också, såna som varit för kassa för att ens se klart.

Att avsluta temat med Tonight she comes känns bra. Det här är en film som troligtvis aldrig blivit gjord om inte Jason Vorhees mamma varit så jävla skum i Fredagen den 13:e (1980). Den känns som urmodern när det kommer till filmer om halvnakna sexfixerade ungdomar vid en trästuga vid vatten som blir jagade av ”något” i skogen, något som inte nöjer sig förrän alla är döda.

Den här filmen är skriven och regisserad av Matt Stuertz, mannen bakom kortfilmen Benjamin Merrymeadows and the Curse of the Four-Holed Button (från 2009) och långfilmen RWD (från 2015). Han har skrivit en liten berättelse om James (Nathan Eswine) som jobbar som brevbärare och ska leverera ett brev till en ung tjej, Kristy Jordan (Dal Nicole). Kristy bor i en stuga i skogen som är svår att hitta till och när James efter många om och men hittar dit är Kristy försvunnen. Hennes kompisar Ashley och Lyndsey (Larissa White och Cameisha Cotton) är dock där, lekandes i bikini.

När filmen börjar står det med versaler att denna film ska tittas på med ljud – högt ljud. Och ja, jag är med på uppmaningen. Filmen blir verkligen betydligt mer suggestiv och sevärd med högt ljud än utan. Jag provade nämligen båda varianterna. Filmen som helhet höll mig faktiskt i ett intresserat grepp hela vägen från start till mål och jag måste erkänna att det förvånade mig en smula men samtidigt – ingen är gladare än jag när en film är bättre än jag förväntat mig.

Så, Tonight she comes är sevärd om än inte speciellt annorlunda i subgenren stugskräck. Snygga effekter, blodig på sina ställen och ungdomarna sköter sig – som skådespelare. Som filmkaraktärer not so much.

Här är en lista över alla filmerna jag sett i temat. Tack 2018 för att du snart är slut och tack till mig själv för att jag ser nån form av värde i att slutföra sånt jag drar igång. På nåt sätt känner jag mig nöjd även om väldigt få av dom sedda filmerna stannat kvar i mitt medvetande någon länge stund. Nu kör vi in i ett nytt år med nya utmaningar och kanske ett nytt tema? Vem vet?

 

 

Återtitten: JULIE & JULIA

Det är nästan nio år sedan jag såg Meryl Streep och Amy Adams matporra sig i mys-chick-flicken Julie & Julia och jag kan inte säga att jag minns jättemycket mer än att Meryl får vidgade pupiller av ungsstekt fisk i smör och att Amy Adams hade en rätt missprydandekort frisyr. Not so much med andra ord.

Nu när jag har förstått storheten med Amy Adams, inte tycker Meryl Streep är fullt lika båring och filmen finns lättillgänglig för alla oss med Netflix-prenumeration passade jag på att se om den. Min kropp liksom skriker efter harmlösa mysiga filmer efter ett år då jag tryckt i mig långt fler skräckfilmer än mitt psyke visade sig vara mottaglig för. Så. Häll upp kaffet Fiffilino, nu blir det en minsta-motståndets-lag-film a la regissören Nora Ephron.

På nåt sätt känner jag mig mer mottaglig för den här filmen nu, för Julies (Adams) vardagströtthet, distansen hon känner gentemot sina ytligare vänner, relationen med pojkvännen som inte alltid är enkel, viljan att göra något mer, något större, något mer betydelsefullt än att ”bara” jobba för att få lön. Och Julias (Streep) motgångar i sin strävan att få laga mat ”trots att hon är kvinna”, hur hon övar, tränar, drömmer och lever sitt liv med sin älskade Paul (Stanley Tucci), han som avgudar henne precis som hon är.

Det finns så mycket fint med den här filmen, både vissa specifika scener och andemeningen. Sen finns det Meryl Streeps röst som jag bara inte klarar av när hon ”gör sig till” på det där sättet, som om Julia Child är Florence Foster Jenkins?!? Men summa summarum tycker jag om filmen och det känns som att den är snäppet bättre än den medeltrea jag gav den förra gången. En uppjackning är på sin plats alltså. Sånt är alltid kul.

När jag såg filmen 2009:

När jag såg filmen 2018:

 

Skräckfilmssöndag: THE CLOVEHITCH KILLER (2018)

Det får bli en ”snäll” skräckfilm idag, det är trots allt dagen före julafton och nåt måtta på eländet får det fan bli. Eller, jag vete tusan faktiskt, det är kanske elände nog att familjens tonårsson Tyler (Charlie Plummer) misstänker att hans högmoraliske och fyrkantige pappa Don (Dylan McDermott) kan vara seriemördaren som går under epitetet The Clovehitch Killer.

Det här är ett drama där skräcken är sådan att den mest sitter under huden på mig som tittar, det är inte så mycket ren skräck i själva filmen. Utsattheten som jag upplever att Tyler känner när han bor under samma tak som kärnfamiljen med mamma, pappa och lillasyster och han är den enda som vet vad han hittat i pappans förråd/mancave, den är inte nådig, i alla fall inte i filmens första hälft.

Vad ska han göra liksom? Han vågar inte fejsa pappan, han kan inte flytta, han blir mobbad i skolan för en komprometterande bild pappan (uppenbarligen) tappat i familjens bil och som tjejen Tyler är intresserad av hittade sekunden innan det var hångeltajm. Nej, det blev inget hångel, tjejen trodde bilen var Tylers och således även bilden och hon berättade för några kompisar som sedan inte kunde vara tysta. Tyler blev skolans absoluta creep, nästan lika knepig som den rödhåriga flickan som alltid sitter och läser en bok utanför skolans område. Kasse heter hon (Madisen Beaty) och hon visar sig ha en hel del information om The Clovehitch Killer.

Jag tycker första halvan av filmen är riktigt bra, alltså riktigt RIKTIGT bra. Det är en sugande, suggestiv stämning, en missanpassad känsla i familjen som nästan går att ta på och till mångt och mycket är det Dylan McDermotts förtjänst. Han är lysande äcklig som familjens patriark. Andra halvan sackar en smula och slutet är rent undermåligt men jag kan inte låta bli att känna att helheten ändå är helt okej.

Nu är det bara EN söndag kvar i detta tema och det är nästa vecka. Här kan du se filmerna jag skrivit om i temat, det som alltså snart går i mål. 

THE CHRISTMAS CHRONICLES

Undrar om inte den här filmen har potential att bli en modern julklassiker?

Två kids som är syskon har huvudrollerna varav lillasystern Claire (Kimberly Williams-Paisley) är asskön! Deras pappa har dött och mamman jobbar alla skift hon kan för att…hon måste. På hemmaplan rebellar sonen rätt rejält, hamnar i fel gäng och lillasyrran idkar utpressning mot honom då hon filmat lite av skiten han pysslar med.

Hon har dock filmat fler mystiska saker. En arm, en hand, av nåt som kanske skulle kunna vara TOMTEN, som lämnar något under deras gran?!? Så….en julkväll, en föräldrafri sådan, ger sig syskonen den på att hitta den där tomten en gång för alla och tomten hittas såklart!

Kurt Russell är en jättebra tomte. Skitmysig i jätteskägg och luddig tomterock. Effekterna är coola och tempot alldeles lagom. Tomtens fru passar också som handen i handsken. Ja, det mesta är smart genomfört i denna Netflix-film som redan i början på december hade 20 miljoner visningar. Alltså första veckan! Undrar hur många den är uppe i nu?

AQUAMAN

Mina förväntningar på den här filmen var kanske inte superhöga, det är trots allt en DC-film och DC ligger tusentals mil bakom Marvel när det kommer till underhållningskvalitet i sina superhjältefilmer. Wonder Woman ligger i solklar topp bland deras filmer och jag har svårt att se att någon annan film ska kunna matcha den.

I Aquaman får vi genom regissören James Wans ögon och fantasifulla visioner se hur den lille pojken Arthur Curry blir till och växer upp till att bli Aquaman. I vuxen form gestaltas han av Jason Momoa och det där charmiga muskelberget är givetvis som klippt och skuren för rollen. Hans helt vanliga pappa Tom spelas av Temuera Morrison och hans aningens mer ovanliga mamma Atlanna, kvinnan från havet, spelas av Nicole Kidman, Patrick Wilson är den bittra halvbrodern Orm, Amber Heard är super-röd-totten Mera och Dolph Lundgren är Kud Nereus, ovanligt missklädsam som ginger i skägg.

Jag tycker att skådespelarensemblen är ett stort plus för filmen, att det är en samling ansikten som man inte ofta ser tillsammans på film och heller inte i denna TYP av film. Aquaman är, som du antagligen förstår, en CGI-fest utan dess like, den är så plastig, så lökig och så over-the-top-extra-allt när det kommer till datorgjorda undervattensdjur, monster, extrema hopp, beridna vithajar, båtar och vatten-virvlande-peruker.

Ögonen blir trötta, i korta perioder zonar jag ut, ibland skrattar jag till för jag skäms, humorn försöker ibland för mycket och landar fel men så händer det, så kommer en scen som får mig att ruskas om, jag känner WOW, det här var nåt nytt! Ibland är det nämligen precis just så, James Wan lyckas överraska mig och det gör mig så glad. Jag tänker speciellt på en period i filmen som utspelar sig på Sicilien och där hade jag gärna stannat kvar länge till. Det är mycket underhållande och snyggt och jag märker att det är dessa scener jag tänker på när jag tänker på filmen såhär i efterhand.

Direkt när filmen var slut kände jag att det inte var en superbra film det här men sen växte den – konstigt nog. Jag var underhållen mer eller mindre hela filmen igenom och trots att den är ojämn och trots att den är skrämmande lökig så måste jag ge cred till James Wan som känns oresonlig i sitt sätt att berätta historien om Arthur Curry. Så det blir ett godkänt betyg och jag tycker det här är den näst bästa filmen i det filmiska DC-universumet. Kliniskt ren från andra superhjältar, vilket också känns som ett plus.

Jag såg filmen med Steffo och det här är hans syn på saken. (klickbar länk när texten är publicerad).

SMALLFOOT

Jag tänker att vi alla har hört talas om Bigfoot, eller hur? Bigfoot, Storfot, är enligt Wikipedia även kallad Sasquatch och är en kryptozoologisk varelse som sedan 1800-talet rapporteras ha setts i stora skogar i USA och Kanada. Eventuellt kan den vara en släkting till snömannen, yeti.

Så….tänk OM Bigfoot finns? Tänk om det även finns ett helt gäng Bigfötter? Bigfeet? Massor med Bigfoots som bor i ett samhälle och lever där i lugn och ro och sköter sitt samtidigt som dom berättar sagor för sina Bigfootbarn om Smallfoot, dom små varelserna med ännu mindre fötter? För visst måste vi människor vara lika otäcka för ludna snömän som dom är för oss?

Det här är en tecknad film som verkligen gör sig bra för hela familjen. Nu pratar vi från den yngsta av alla unga till den äldsta av alla gamla. Smallfoot är en film som inte kan reta upp någon men som ändå har sina små stunder av trevlig underhållning för alla smaker. Jag själv hade en väldigt mycket trevligare biostund än jag hoppats och trott. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att säga att filmen är rejält mysig. Och vintrigt härlig såhär innan jul. Och tänkvärd. Lite av varje alltså. Som en smågodispåse i tecknad-film-format.