SWISS ARMY MAN

Att se Swiss army man är som att ha fått en liten pappersbiljett till en åktur på ett nöjesfält man inte visste fanns.

Det är som att öppna en tjock trädörr som sitter mitt på en putsad vägg och där bakom gömmer sig den mest fantasifulla av åkturer, kanske bland det knasigaste du kan tänka dig. Eller…nej förresten, det du INTE kan tänka dig. Jag tror nämligen att det är få personer i världen som skulle kunna skriva ihop ett filmmanus som detta.

Swiss army man är så flippat, så blindgalet, så hjärtvärmande, så roligt, så gripande och så underbart att jag sitter här och ler långt efter att filmen tagit slut. Jag som är ett stort fan av prutthumor dessutom kan tala om att den här filmen tar Dom Rejäla Fisarna till en helt ny nivå. Och nej alla ni finkänsliga humorfinsmakare därute, det handlar inte alls om det ni tror. Ingenting i Swiss army man handlar om det ni tror, eller det jag tror. NU vet jag ju vad filmen handlar om eftersom jag sett den men jag hade inte kunnat gissa på förhand.

Paul ”jag tvättar aldrig håret” Dano är en av Hollywoods unga skådespelare som jag har allra svårast för men här gör han ett sånt otroligt fint porträtt av sin rollfigur Hank att jag blir alldeles varm i hjärtat. Att Daniel Radcliffe vet vad han pysslar med har han visat på många fler sätt än i Harry Potter och jag gillar hans mod i valet av roller. Han känns totalt orädd och det betalar sig bra, inte minst här. Att spela död i en hel film kan inte vara en barnlek.

Så…om jag sträcker fram en såndär tivolibiljett till dig som det står Swiss army man på, vill du ha den? Tar du den? Vågar du åka?

NOW YOU SEE ME 2

Ska vi se om den? sa sonen direkt när eftertexterna till första Now you see me-filmen rullade.

Konstigt, han sa ingenting i närheten av det när vi gick från biografen i torsdags kväll efter att ha sett uppföljaren. Han sa faktiskt ingenting alls förrän jag frågade vad han tyckte.

Jättebra, sa han.
Vadå jättebra? Är det en fyra eller vad? sa jag.
Ja. En fyra.
Lika bra som första filmen alltså?
Ja, helt klart.

Det där ”helt klart” håller jag inte med om. Inte alls. Jag tycker Now you see me 2 är en otroligt blek kopia av den första filmen. Den är som diskvatten, inte tillräckligt rent för att dricka, inte tillräckligt skitigt för att fungera som näring.

Visst finns det ett par spektakulära scener men manusmässigt är det korkat så jag smäller av. Första filmen var kanske inte heller helt solid men det var inte förrän i allra sista slutminuterna som det havererade totalt, dock utan att känslan av helheten pajjade helt. Men manuset till denna uppföljare har bara ETT för ögonen: att existera så att filmen kan vara möjlig att producera. En högre ambitionsnivå än så går inte att känna i den stappliga dialogen och historien i sig kunde inte gå att göra mer ihålig ens om man stod och sköt sig svettig med en k-pist på den.

Ingen skugga bör falla på någon av skådespelarna, herregud, dom kämpar på för brödfödan, visst gör dom det och det är tack vare deras samlade rutin som filmen ändå har nån form av grund-underhållningsvärde. För den ÄR snygg men den är också dum. En allt för vanlig kombo.

 

HORNS

Harry Potter goes Hell Boy, kan man säga så? Ja det kan man för det är ungefär så det känns att titta på Daniel Radcliffe och hans rollfigur Ig Perrishs vedermödor när två horn växer ut ur pannan strax efter att hans älskade flickvän Merrin (Juno Temple) blivit mördad och den anklagade är…han själv.

Det är så himla härligt att se filmer som Horns! Jag blir så jävla lycklig! Regissören Alexandre Aja har en slags glad barnslighet i sitt sätt att filma som gör att jag inte kan värja mig. Grundstoryn må kanske vara både banal, konstig och allt annat än djup MEN det är skitisamma när den packeteras på detta sätt. Det är ett drama som är en saga som strösslas med skräckelement och i vissa scener även med en gnutta humor. Filmen är färgglad, mysig och jättemörk samtidigt och det finns två scener i filmen (som innefattar ett visst djur) som var så otäcka att jag knappt kunde titta (okej, jag erkänner, jag drömde mardrömmar efteråt, jag gjorde faktiskt det).

Efter finfina filmer som Switchblade Romance och The hills have eyes och okej filmer som Mirrors och Piranha 3D har Alexandre Aja tagit sin lekfullhet till en helt ny nivå och jag klappar händerna åt både honom, Daniel Radcliffe och hela filmen och hoppas att mitt lilla filmtips når ut till den stora allmänheten!

TRAINWRECK

Hahahaahahaaa! Hon är fan galen, Amy Schumer, galen på ett BRA sätt! Modig och cool och verkar till synes inte ha några spärrar och det är så JÄVLA befriande att titta på!

Den amerikanska komikern Schumer har skrivit manuset till dagens film och hon spelar själv huvudrollen som passande nog heter Amy, en ung kvinna som har vissa problem med att hålla sig till en kille åt gången. Monogami är liksom inte hennes grej, mest på grund av rädsla kanske, det krävs trots allt en del mod för att släppa in någon på riktigt i sitt liv.

Vi får följa Amy genom misslyckade dejter, one-night-stands, trassliga familjeförhållanden, på tidningsredaktionen där hon jobbar under den minst sagt knepiga chefen Dianna (Tilda Swinton) och när hon träffar kirurgen Aaron (Bill Hader).

Filmen regisseras av komediesset Judd Apatow och kantas av mer eller mindre kända ansikten i mer eller mindre stora biroller: Brie Larson, Ezra Miller, Daniel Radcliffe (som rökande hundvakt), Marisa Tomei, Method Man, Matthew Broderick  (som spelar sig själv) och LeBron James (som spelar sig själv – med skön självdistans dessutom).

Jag tycker filmen är otroligt charmig och vissa scener fick mig att garva läppen av mig. Manuset håller från början till slut och blir aldrig sådär sliskigt sockersött som en del (många) romantiska komedier tenderar att bli framåt slutet.

Så rikta spotlighten mot Amy Schumer, det är hennes förtjänst att Trainwreck blev så bra!

WHAT IF

Vad händer om man träffar sitt livs kärlek och denne redan är upptagen? Vad händer om man har samma humor, fattar samma grejer, gillar varandras sällskap, berättar allt för varandra, helst skulle vilja umgås dygnets alla timmar men sen när det är sovdags går den ena hem till sig och den andra hem till sin pojkvän. Som hon enligt egen utsago älskar men som hon uppenbarligen inte umgås speciellt mycket med. Han har liksom andra saker för sig. Viktigt jobb å sånt. Men han är trevlig som fan och vill INTE att flickvännens nya manliga kompis ska vilja ligga med henne. Klart han inte vill. Han vill både ha kakan och äta den. Samtidigt ÄR han ju mysig och kramig och alldeles normal och vettig så det är klart att hon gillar honom, dom har ju ändå varit ihop i fem år. Men kompisen då? Pusselbiten? Han som hela tiden finns där? Vad ska hon göra med honom? Hon vill ju inte att han ska träffa någon annan och DEFINITIVT inte hångla med hennes syster men samtidigt, hur kan hon tvinga honom till någonting, dom är ju ”bara kompisar”.

What if är en rätt mysig film. Lite omständig och kanske onödigt krånglig för vafaaan jag fattar inte riktigt problemet. LÖS DET! Det är liksom inge svårt! Chop chop bara, fixat! Men å andra sidan hade det inte blivit någon film då och det är ingen dokumentär skildring av problemlösning, det är bara en liten romantisk rulle som handlar om två personer som fått namn som inte passar dom alls: Wallace (Daniel Radcliffe) och Chantry (Zoe Kazan).

KILL YOUR DARLINGS

Vet du vem Allen Ginsberg, William S. Burroughs och Jack Kerouac var? För egen del var det bara herr Burroughs jag hade lite koll på, mest för att jag sett David Cronenbergs Naked lunch en massa gånger och den är baserad på Burroughs bok med samma namn.

Men dessa tre herrar var alltså poeter och författare som träffades på Columbia University i New York 1940-talet och som sedan startade Beat Generation (beatnikrörelsen) i San Fransisco på 50-talet. Ordet ”beat” syftade inte på att det var ett jäkla drag i gossarna, att dom var slagkraftiga, snarare tvärtom. Trötta och utslagna var dom. Drogexprimenterande, svårmodiga och djupa unga män.

Allen Ginsberg (Daniel Radcliffe) träffar William Burroughs (Ben Foster) på universitetet men han träffar också på Lucien Carr (Dane DeHaan) som han förälskar sig i. Carr är inget ess i skolan utan fuskar sig genom studierna med hjälp av läraren David Kammerer (Michael C. Hall) som även han förälskat sig i den blonda pojken och försöker komma honom nära/behålla honom genom att se till att han klarar proven. Jack Kerouac (Jack Huston) är inte elev på skolan men är god vän med killarna.

Det är ingen direkt omtumlande film det här men ett gott hantverk och fina skådespelarprestationer. Daniel Radcliffe och Dane DeHaan sticker föga överraskande ut lite extra och musiken är genomgående perfekt.

Men jag har en liten fråga som du bör ställa dig innan du ser filmen. Vill du se Harry Potter liggandes naken på rygg med uppdragna ben och bli påsatt av Green Goblin?

Om ja, se filmen. Om nej, varför vill du inte se det?

THE WOMAN IN BLACK

 

 

 

 

 

 

 

 

Ännu en liten remake har nått biograferna. Den här gången är det The woman in black från 1989 som har dammats av och förnyats med Daniel Radcliffe i huvudrollen.

Det är ett smart drag om man vill få kidsen att titta på spökhistorier, att hotta upp dom lite, casta en stor ungdomsskådis i huvudrollen och sen hoppas på det bästa. Själv är jag överlycklig att filmbolaget skippat 3D-skräpet den här gången. Jag tror nämligen till skillnad från många ”vetabästare” att kids faktiskt KAN se film på vanligt sätt och att många i vissa lägen skulle välja vanlig hederlig 2D framför glasögonvarianten. Jag har två tonåringar härhemma som definitivt väljer icke-3D om dom kan, vilket är ett val som sällan finns numer (svordomarna efter att sonen sett John Carter var i Haddock-klass och befäste min tes då han må vara min men ändå inte är en helt ovanlig unge i sin åldersgrupp).

Men nu tillbaka till damen i svart.

Arthur Kipps (Radcliffe) är en ung advokat som lämnar sin familj för ett par dagar för att resa till den engelska landsbygden och reda ut en avliden klients affärer. Han får ett rum att bo i, ett rum med gamla foton, läskiga dockor och ett stort fönster, ett fönster ur vilket tre små flickor hoppat många många år tidigare. Så istället för en vanlig dag på jobbet (eller två)  så hamnar Kipps mitt i en spökhistoria där vålnader från förr vill berätta sin historia.

Jag tycker den här remaken fungerar förvånadsvärt bra. Daniel Radcliffe är som klippt och skuren för sin roll och den hyperengelska tonen från originalet finns fortfarande kvar. Den stora skillnaden är tempot. Inte för att det är MTV-klippning på den här versionen, nej guuud inte alls, men historien går framåt snabbare, mycket snabbare känns det som och ändå får jag inte känslan av att det är bråttom.

Jag tycker regissören James Watkins har gjort en fin ”förnying” av filmen, behållt allt det som var bra och stramat åt det som var aningens mer tveksamt och slutprodukten är en spökhistoria som på sina håll är riktigt läbbig. Det enda jag hade önskat var ett premiärdatum i mitten av juli. Det här är en perfekt sommarskräckis på bio när man är trött på brännande sol och sand mellan tårna. Om man nu kan bli det.

 

HARRY POTTER OCH DÖDSRELIKERNA DEL 2

Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.”

Precis sådär slutade min recension av Harry Potter och dödsrelikerna Del 1. Nu har jag sett del 2, slutet, den sista filmen om Harry, Hermione, Ron och dom andra och i huvudet snurrar tankar jag inte trodde jag skulle ha såhär efteråt. Men ibland blir det så, ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig.

Jag hade inte tänkt mig att se en av årets mesta måste-se-på-bio-filmer med ögonen fulla av pupillvidgande medel och med en look som inte ens en nattsuddande bäver i månljus kan bräcka.

Att vara på sjukhuset och få ögonen fotade och scannade bara en timme innan filmen skulle börja var inte optimalt på något sätt, om än nödvändigt. Men när regnbågshinnan bara ett är ett minne blott och hela ögonen består enbart av pupiller och jag skriker ”Bright light, bright light!” som värsta Mogwai bara jag befinner mig utomhus – eller i närheten av en 40W-lampa – så är det inte genomtänkt eller ens speciellt snällt mot sig själv att sätta sig i en biosalong med 3D-glasögon och se en tjoff-sprak-bang-tjiiing-wiiiiihiiii-film. Men nu gjorde jag det och stundtals kändes det som att det var mot mig Voldemort riktade sin trollstav för blixtrarna i hjärnan sved rätt bra.

Det var alltså dags för den sista striden och del 2 börjar där 1:an slutade och har man inte ettan i rätt färskt minne så tar det en stund att komma in i filmen. Känslan är ungefär som i del 1, tempot faktiskt både högre och lägre, med den skillnaden att nu är det inget att vänta på, nu är det bara att köra all in.

Att skriva en recension om filmens handling utan att spoila det allra minsta är svårt, därför tänker jag inte ens försöka. Vi är många som kommer att se filmen utan att ha läst boken och skulle nån ha knystat ens det allra minsta till mig om slutet så hade jag blivit vansinnig. Att jag inte var ensam om att spå slutet helt fel hörde jag på väg ut från salongen då många hade mycket att säga om filmens sista kvart. Det snyftades rätt rejält i salongen mellan varven och det kändes fint på nåt sätt. Jag satt och blundade med mina bäverögon och småtjejerna grinade åt den smutsige trollkarlen som har gått från att vara en liten söt pojke till en ung man på dom här åren.

Där den första filmen mer är en introduktion till det som komma skall fungerar den sista mer som en sammanfattning av det som varit än som en fristående film. Att se dom två sista filmerna direkt efter varandra som en lååång film tror jag ger maximalt utbyte och gärna efter att ha sett dom sex första strax innan.

Nå. Vad tyckte jag då. Kommer jag att ta fram min svarta hatt och trolla fram både kaniner och fiffiluror i mängd? Började jag gråta?

Nej och nej.

Jag är inte överväldigad något sätt. Jag tycker inte det här är den bästa filmen i serien och jag hade förväntat mig mer. Exakt VAD vet jag inte riktigt, kanske mer ett känslomässigt trumsolo såhär på slutet. Inte en enda tår rann nedför mina kinder, inte på hela filmen, men när eftertexterna rullade och applåderna vägrade tystna DÅ brast det. Sen grät jag hela vägen hem. Om det beror på självömkan för att jag ska ta en såndär jävlig spruta i ögat imorgon igen eller för att det var sista gången jag får se min favvotrollkarl på bio vet jag inte, men jag har en liiiten ledsam klump i magen och jag är saknig. Redan.

Harry Potter och dödsrelikerna Del 1

Nu är det början till slutet på riktigt och utan återvändo och det är inte utan att jag lider av panikångest.

Harry Potter, Ron och Hermione är på väg ut på det sista äventyret och med det når Potter-eran alltså fram till sin ände när del två kommer nästa sommar.

Jag är lite ledsen i magen nu. Jag tycker så väldigt mycket om Harry Potter-filmerna, så väldigt mycket och även om jag tycker filmserien har sina bottnar så är topparna så evinnerligt fler och så mycket högre.

I Harry Potter och dödsrelikerna tar sagan steget ut i vuxenvärlden med stora värdiga kliv. Det är mörkare, sorgligare, mer tänkvärt, mer riktiga känslor på nåt vis, åt alla håll och kanter. Jag saknar visserligen skolmiljön från Hogwarts men jag köper att ingenting är för evigt och jag fattar att Harry är stor nu, han måste vidare och lösa problemet som börjar på V och slutar med oldemort en gång för alla.

Ingen annan Harry Potter-film har svischat förbi lika fort som denna. Jag var helt säker på att det var en timme kvar när eftertexterna plötsligt började rulla och detta trots att en tjej bakom mig tuggade sig igenom en Party Size ostbågar med ÖPPEN MUN i 2 timmar och 26 minuter.

När jag sett sista delen och kan addera dom båda till en jättelång helhet så är det fullt möjligt att betyget blir högre än det jag sätter nu, men jag är 1. otålig och 2. har en aversion mot filmer som inte har en början och ett slut så jag snålar lite den här kvällen.
Däremot, den där julikvällen 2011 när jag sett den lilla glasögonprydda trollkarlen på bio för sista gången, då tänker jag inte snåla. Varken på betyg eller tårar.

 

 

Vill du goffa ner dig ordentligt i Harry Potter, Ron, Hagrid och Hermione och se filmserien från början? På Headweb kan du se alla. Enjoy!

Harry Potter och de vises sten (2001). Klicka här.

 

 

Harry Potter och hemligheternas kammare (2002). Klicka här.

 

 

Harry Potter och fången från Azkaban (2004). Klicka här.

 

 

Harry Potter och den flammande bägaren (2005) Klicka här.

 

 

Harry Potter och Fenixordern (2007). Klicka här.

 

 

Harry Potter och halvblodsprinsen (2009). Klicka här.