DRAFT DAY

När det kommer till pratiga sportfilmer som egentligen inte visar nån sport spelar Moneyball i en egen liga. Den visade att sportfilmer kan funka alldeles utmärkt även för personer som inte gillar sport överhuvudtaget.

Jag gillar att titta på sport, jag gillar sportfilmer oavsett om dom är pratiga eller inte och jag tokgillar Kevin Costner så självklart är Draft Day en film jag hållit ögonen på. Den tar oss in bakom kulisserna när det vankas ”drafting day”, alltså den dagen då klubbarna ska försöka knyta rätt spelare till sina lag genom att välja spelare i olika rundor, ja, paxa dom liksom. Här är det General Manager för Cleveland Browns, Sonny Weaver Jr (Kevin Costner) som är mannen som bestämmer vilka som ska ingå i drömlaget och ja, det är uppenbarligen tjuv och rackarspel även inom amerikansk fotboll. Det är svårt att fatta att det är människor dom pratar om, spelarna känns mer som boskap och klubbhöjdarna som dåtidens hästhandlare. Lika spännande som osmakligt.

Jag tittar, jag hänger med i svängarna, jag älskar synen av när Kevin Costner knäpper en vit skjorta, jag tycker det är lite nervigt när klockan tickar ner mot D-day men jag blir inte det minsta berörd rent känslomässigt. Filmen känns som den är gjort enligt Pratiga Sportfilmsformeln 1A och det är hyperamerikanskt så jag får sila blårött strösocker mellan framtänderna i takt med att stråksektionen lirar på övertid.

Det hyperamerikanska kan vara både en brist och en tillgång för en film och just här blir det faktiskt en tillgång. Jag kan inte klaga för jag vet vad jag gett mig in på. Jag förstår filmen. Jag köper dess premisser. Det jag inte köper är Jennifer Garners rollfigur Ali och anledningen till det stavas ett chips.

Ali är en kvinnlig filmkaraktär som äter i bild (till skillnad från alla som inte gör det). Meningen är i alla fall att man ska tro att hon äter allt skräp hon dukar upp. Våfflor och chips, slarvigt upphällda från en prasslig påse. Hon stoppar ett chips i munnen, ett ganska stort, helt, och här försöker regissören Ivan Reitman få oss att tro att klubbjuristen Ali faktiskt äter men HEY mig lurar han inte! Direkt chipset är instoppat i munnen klipps det till en kamera som filmar Ali snett bakifrån. Hade Ali tuggat hade ansiktet rört sig, det gör det inte, hon är helt still och framförallt – och här kan jag lova att ALLA håller med mig – det låter när man äter chips! När Ali äter låter det nada.

Klipp igen, nu ser vi Ali framifrån, pratandes. Utan chips i munnen. HUMBUG! Såna där grejer, kanske petitesser för vissa, kan reta gallfeber på mig. SKRIV FÖR FAN INTE IN I MANUS ATT HON ÄTER OM HON INTE ÄTER. Är grejen att hon har en talang för att svälja chips hela, var tydligare med det tack, låt annars hennes gommar jobba som det gör för oss andra vanliga dödliga när vi tuggar friterat tillplattat mos av potatiskaraktär.

Förutom detta är filmen helt okej. Moneyball superlight.

Veckans serietidningshjälte på film: THE AMAZING SPIDER-MAN

Ibland kan en nyinköpt kofta göra den stora skillnaden.

Jag tycker att få saker klår känslan av att gå in i en mörk biosalong en varm sommardag och speciellt med en nyinköpt långärmad tröja av något slag på sig, en tröja som är aningens för varm för att ha på sig utomhus men precis lagom i en airconditionkyld biosalong. Jag gillar att sitta där och liksom känna mig lite smutsig, som att det jag gör är lite småkriminellt. Hey, jag väljer bort timmar i sommarsolen för något jag kan göra varenda dag resten av det mörka och kalla året och YES, I´m doin it and I´m proud! Att sen ha ynnesten att krypa ner i biofåtöljen på en pressvisning av en film jag egentligen är föga sugen på gör inte saken sämre.

The Amazing Spider-man kändes som en hundraprocentigt onödig film och har gjort så sen jag först hörde talas om att den skulle komma. Det var bara tio år sedan Spider-man kom och behovet av en remake – redan! – var noll. Det kändes fullkomligt överflödigt och enbart som en dålig ursäkt att få sälja mer leksaker och spel. Så mysglädjen över min nya kofta var utan överdrift starkare än längtan efter att få se Andrew Garfield i blåröd spandex.

På tal om Andrew Garfield, han är ett frågetecken som behöver rätas ut en aning känner jag, jag kommer liksom inte vidare annars. Okej. Killen var med i den positiva överraskningen Never let me go, han var med i The Social Network och i Lejon och Lamm och i alla dessa tre filmer fick jag känslan av att han saknar om inte en hel kromosom så åtminstone en flisa av en. Han känns liksom lite….bakom. Lite tankesvag. Jag kan inte beskriva det bättre än så.

När jag fick reda på att han skulle ikläda sig Peter Parkers hemsydda maskeradmask blev jag både häpen och trött för jag tyckte om möjligt att han var ännu mer felcastad än Tobey Maguire i samma roll. Men om jag blev överbevisad med råge av Maguire i Spider-Man så fick jag en fläpp över kinden så det svider fortfarande av Andrew Garfield – och det SKA jag ha. Jag ska ha en hurring så det ringer i örats inre regioner tills klockorna ställs om för vintertid för Andrew Garfield är PERFEKT som Peter Parker, han är helt jävla klockren. Han är lika självklar som stödhjul på en barncykel, som stjärtvärmare i sätena på en ny bil, som ansjovis i Janssons frestelse, som Tilde de Paula i Nyhetsmorgon. Jag kapitulerar och jag gör det ordentligt med varenda cell av min kropp och jag ber Andrew Garfield om ursäkt för alla mina forna tarvliga tankar. Han är inte bakom, inte på en fläck är han det. Han är GRYM och han ÄR Spindelmannen det räcker för mig och fan vore det annars.

The Amazing Spider-Man är en hel annan typ av film än den ”gamla” trilogin var. Borta är det färgglada, det snälla, det aningens barnsliga och komiska och istället får vi en version som jag anar är betydligt mer trogen serietidningsoriginalet. Hela filmen andas en mer verklig luft. Det är skitigare, mörkare och otäckare och filmmakarna har löst det snyggt sett till 11-årsgränsen. Blod på grå tröjor blir inte rött, blod på grå tröjor blir mörkgrått eller på sin höjd lite brunt. Lite mindre läskigt men inte mindre autentiskt.

Det rasslas i rostiga kedjor, det bråkas på skitiga bakgator och till skillnad mot dom förra filmerna så känns inte stora delar av filmen som en del ur ett TV-spel. Jag gillade dom andra tre filmerna skarpt och att jag gillar även denna ser jag inte det minsta som ett problem, tvärtom. Jag imponeras av att det går att göra två så pass olika filmer om samma grundstory (även om historierna är väldigt olika om man går in på detaljer) och jag förvånas över att jag så enkelt kunde släppa Kirsten Dunst som Spider-mans kärleksintresse men det gick på ett kick, Emma Stone är nämligen som klippt och skuren för rollen som Gwen Stacy, klasskamraten och spidermanflirten.

Rhys Ifans är jättebra som doktor Curt Connors (och ödla) och Sally Field som faster May likaså men den biroll som fastnat mest hos mig är Martin Sheen som farbror Ben. En riktigt fin och hjärtskärande rollprestation av gamle herr Sheen trots nya, lite för stora och lite för vita tänder i överkäken.

Det finns så mycket som är bra med den här filmen att trots att jag försöker krysta fram något fel så går det inte, inte ens ett litet. Jag hade 136 väldans underhållande minuter i biosalongen, jag fick en nu-börjar-jag-snart-gråta-klump i magen på slutet, jag känner mig lite småkär i Garfieldkillen, jag imponerades av effekterna och jag retade mig minimalt på 3D:n. Det här är helt enkelt ett alldeles ypperligt sommarbiotips och jag hoppas så det knakar i nyckelbenen på en uppföljare, eller två, eller tre. Kör på bara, you go Spidey!