DRAFT DAY

29 november, 2014

När det kommer till pratiga sportfilmer som egentligen inte visar nån sport spelar Moneyball i en egen liga. Den visade att sportfilmer kan funka alldeles utmärkt även för personer som inte gillar sport överhuvudtaget.

Jag gillar att titta på sport, jag gillar sportfilmer oavsett om dom är pratiga eller inte och jag tokgillar Kevin Costner så självklart är Draft Day en film jag hållit ögonen på. Den tar oss in bakom kulisserna när det vankas “drafting day”, alltså den dagen då klubbarna ska försöka knyta rätt spelare till sina lag genom att välja spelare i olika rundor, ja, paxa dom liksom. Här är det General Manager för Cleveland Browns, Sonny Weaver Jr (Kevin Costner) som är mannen som bestämmer vilka som ska ingå i drömlaget och ja, det är uppenbarligen tjuv och rackarspel även inom amerikansk fotboll. Det är svårt att fatta att det är människor dom pratar om, spelarna känns mer som boskap och klubbhöjdarna som dåtidens hästhandlare. Lika spännande som osmakligt.

Jag tittar, jag hänger med i svängarna, jag älskar synen av när Kevin Costner knäpper en vit skjorta, jag tycker det är lite nervigt när klockan tickar ner mot D-day men jag blir inte det minsta berörd rent känslomässigt. Filmen känns som den är gjort enligt Pratiga Sportfilmsformeln 1A och det är hyperamerikanskt så jag får sila blårött strösocker mellan framtänderna i takt med att stråksektionen lirar på övertid.

Det hyperamerikanska kan vara både en brist och en tillgång för en film och just här blir det faktiskt en tillgång. Jag kan inte klaga för jag vet vad jag gett mig in på. Jag förstår filmen. Jag köper dess premisser. Det jag inte köper är Jennifer Garners rollfigur Ali och anledningen till det stavas ett chips.

Ali är en kvinnlig filmkaraktär som äter i bild (till skillnad från alla som inte gör det). Meningen är i alla fall att man ska tro att hon äter allt skräp hon dukar upp. Våfflor och chips, slarvigt upphällda från en prasslig påse. Hon stoppar ett chips i munnen, ett ganska stort, helt, och här försöker regissören Ivan Reitman få oss att tro att klubbjuristen Ali faktiskt äter men HEY mig lurar han inte! Direkt chipset är instoppat i munnen klipps det till en kamera som filmar Ali snett bakifrån. Hade Ali tuggat hade ansiktet rört sig, det gör det inte, hon är helt still och framförallt – och här kan jag lova att ALLA håller med mig – det låter när man äter chips! När Ali äter låter det nada.

Klipp igen, nu ser vi Ali framifrån, pratandes. Utan chips i munnen. HUMBUG! Såna där grejer, kanske petitesser för vissa, kan reta gallfeber på mig. SKRIV FÖR FAN INTE IN I MANUS ATT HON ÄTER OM HON INTE ÄTER. Är grejen att hon har en talang för att svälja chips hela, var tydligare med det tack, låt annars hennes gommar jobba som det gör för oss andra vanliga dödliga när vi tuggar friterat tillplattat mos av potatiskaraktär.

Förutom detta är filmen helt okej. Moneyball superlight.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia november 29, 2014 kl. 14:27

Fullt berättigad nit pick 😀

Svara

Fiffi november 29, 2014 kl. 18:35

Sofia:
🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: