WHIP IT

Varför har jag inte sett den här filmen förut? Herregud vad bra den var! Och ÄR!

Jag har av nån konstig anledning fått för mig:
1. att jag redan sett den
2. att den handlar om cykling. Tror det är den där hjälmen på postern som gör det.

Nåja. I tron att jag skulle sätta i mig en omtitt av en cykelfilm hamnade jag alltså framför en nytitt av en film om roller derby, den kanske ballaste sporten på planeten. Ellen Page spelar Bliss Cavendar, en ung tjej som har svårt att säga nej till sin mor (Marcia Gay Harden) som tvingar henne och hennes lillasyster att ställa upp i olika skönhetstävlingar trots att hon uppenbarligen avskyr eländet.

Bliss jobbar extra på ett mat-hak tillsammans med sin kompis Pash (Alia Shawkat) och drömmer om ett annat liv och vips, det kan hända grejer när hjärnan ger sig ut på äventyr. Tjejerna åker till en grannstad för att titta på en rollerderbytävling och på nåt sätt så fastnar Bliss. Hon har aldrig stått på ett par rullskridskor men vafan, hur svårt kan det va?

Som sagt, det här var en ytterst trevlig film. Drew Barrymore har regisserat och Shauna Cross har skrivit manus baserad på sin egen roman Derby Girl. I år kommer det en annan film med manus skrivet av henne: Bad Santa 2. Hon verkar ha många strängar på sin lyra, fler än jag i alla fall, jag kan inte ens se skillnad på en hjälm och en….hjälm.

Stephen King-tisdag: CAT´S EYE (1985)

Mannen som slutade röka. Hade det inte redan funnits en svensk film med den titeln hade Cat´s Eye kanske fått heta just det. Första delen av filmens tre handlar nämligen om precis just det, en man (James Woods) som vill sluta röka och besöker företaget Quitters, Inc som gör business på att med tämligen okonventionella medel få folk att slänga ciggen för alltid.

Den andra delen av filmen handlar om en rik man som gillar att slå vad och han har en fru som planerar en flykt med sin älskare. Den rike mannen tänker såklart inte släppa iväg vare sig frugan eller dennes nya kärlek utan motstånd. I krig, kärlek och spel&dobbel är allt tillåtet, eller?

Den däringa katten finns som sagt med i alla filmens delar men framförallt i den tredje och sista. Den lilla flickan (Drew Barrymore) hittat katten och vill ha den som sin. Hon döper den till The General och känner att den kommer att skydda henne mot monstret som bor i hennes vägg. Föräldrarna tror henne förstås inte, det finns inga monster och katter är äckliga.

Jag såg Cat´s Eye i mitten på 80-talet när den var ny MEN jag minns faktiskt inget mer än katten. Det kändes därför inte som en omtitt när jag satt mig ner för att avnjuta dessa 94 minuter vars manus är baserade på Stephen Kings noveller  ”The Ledge”, ”Quitters, Inc.” och ”The General”.

”Avnjuta”? Kanske tänker du att det är ett knepigt ord i sammanhanget men sörru, det tycker inte jag. Cat´s Eye visade sig nämligen att vara en riktigt okej film – fortfarande. Visst är effekterna i sista tredjedelen lökiga och visst ser man blue screen-konturerna men för tusan, det är bara charmigt, det funkar! Filmens delar är mångbottnade och välspelade och sen gillar jag såklart att det dryyyyper 80-tals-känsla om alltihop. Inte alls pjåkigt alltså.

 

 

 

Nästa tisdag säger vi HEJ till Stephen King igen!

 

BLENDED

Richard Burton hade sin Elizabeth Taylor, Tom Hanks har sin Meg Ryan, Bradley Cooper har sin Jennifer Lawrence och nu har Adam Sandler sin Drew Barrymore – på riktigt.

När två skådespelare spelar mot varann i tre filmer eller mer är dom ett filmpar på riktigt, det är sen gammalt och Blended är den tredje filmen om omöjlig kärlek där Sandler och Barrymore teamar upp och blir kära på slutet. Nej det är ingen spoiler, det är vetenskap. Såna här filmer görs inte utan lyckliga slut.

Jim (Sandler) är änkling, ensam förälder med tre döttrar sedan frun gått bort (i cancer?). Lauren (Barrymore) är ensamstående mamma till två pojkar sedan hennes man varit otrogen för vilken-gång-i-ordningen? När filmen börjar har dom en episk blind date på Hooters. Personkemin knastrar, som om man häller småsten i grädde strax innan den ska vispas. Det är rent av otrevlig stämning vid bordet och en blind kan se att Jim och Lauren inte borde umgås. Mer. Någonsin. Ever. Stjärnstopp.

Men självklart, det är ändå en Adam Sandler-film, händer något utöver det vanliga, nåt som sällan händer vanligt folk ”bara sådär”. Jim med familj och Lauren med familj ”hamnar” på en bjudresa till Afrika när Laurens bästa väninna inte vill åka på grund av att nya pojkvännen visar sig var pappa (till fem barn!) och att nämnde pojkvän råkar vara Jims chef. Nämen, är DU här?? säger Jim. Nääääämen, DU? Här? säger Lauren.

Filmen är med sina 117 minuter aningens för lång men den är mysig, charmig, rätt kul och lite lagom dum. Jag tycker helt enkelt den är trevlig och romantikern i mig vaknar när jag sitter i soffan och innerligt önskar dom ett långt och lyckligt liv tillsammans.

SCREAM

Finns det ett filmiskt mervärde i att vara läskigast? Finns det ett mervärde i att vara störst? Finns det ett mervärde i att vara först?

Det är klart det gör. Den för närvarande dyraste filmen kan alltid stoltsera med att den var just det, dyrast att producera och kanske därmed störst. Det lockar folk till biograferna alldeles oavsett hur bra filmen är. Att vara läskigast är också viktigt. Det får gärna stå i redaktionell kvällstidningstext med svarta versaler att publiken i USA svimmade vid visningen och/eller spyr. Det är förresten alltid USA. Det står sällan att biobesökare i Chile, i Singapore eller Trondheim spyr. Men läskigast är bra. Biobesökare vill inte vara kycklingar, biobesökare vill testa sina gränser och se om vi är lika kräsmagade/mesiga som dom på andra sidan Atlanten. Vi verkar inte vara det. Jag har då aldrig hört om nån som kräkts på Rigoletto. Kissat på sig på fyllan ja, men inte kräkts.

Men nu kommer vi till den klurigaste punkten, mervärdet i att vara först. Finns det ett sådant? Jag tror nämligen inte det, inte bland vanliga filmtittare, inte bland oss som inte är superbelästa filmvetare. Jag tror till exempel att dom flesta Tarantino-lovers struntar i att det mesta han gör är ett visserligen kärleksfullt men ändock hopkok av filmer andra gjort långt före honom och jag tror att många som hyllade The cabin in the woods struntade i att idén gjordes redan 1996……med ja…..Scream.

Det är det som gör att återseendet av Scream inte är samma sak som när jag såg den 1996. Då var filmen nyskapande, fräsch, riktigt läskig och härlig i all sin lekfullhet. Nu känner jag mig lite mer blasé, som om jag sett det så många gånger förut, vilket jag ju har, både uppföljare till denna film och otaliga andra. Mervärdet i att vara först finns bara om man själv sett filmen när den var just först. Så funkar det för mig i alla fall.

Jag såg Scream på nyårsafton tillsammans med Henke under vår #24hfilm-maraton. Han hade inte sett filmen förut. Det var en rolig upplevelse. Henke var bombsäker på att det var Gale Weathers (Courtney Cox) som var mördaren och försökte få mig att verifiera detta väldigt tidigt i filmen – vilket jag såklart inte gjorde. Men det var lite tjo och tjim från det andra soffhörnet då filmen visade sig falla honom på läppen aningens mer än jag på förhand trott. Här kan du läsa exakt hur mycket mer.

Vem skulle kunna göra en film baserad på skräckfilmsreferenser bättre än skräckfilmsregissören Wes Craven? Jag menar, snubben har (bland annat) gjort The last house on the left, Terror på Elm Street, The hills have eyes, The serpent and the rainbow och The people under the stairs (Ondskans hus) och det innan Scream kom 1996.

Sen har vi Kevin Williamson, mannen som skrev manus till Scream och som efter denna succé blev Hollywoods gullegris nummer ett när det kom till finurliga skräckfilmsmanus. Med Jag vet vad du gjorde förra sommaren, The Faculty, Killing Mrs Tingle och Cursed och en hel radda Scream-uppföljare på det så kan Kevin skratta hela vägen till banken. Man kan lugnt säga att Scream är Kevin Williamsons räkmacka men det är en räkmacka han skrev ihop på bästa möjliga sätt.

När jag såg filmen 1996:

När jag såg filmen dom sista skälvande minuterna av 2013:

Veckans klassiker: E.T

Jag vet inte om jag någonsin tjatat så mycket om att få se en film på bio som jag gjorde när E.T skulle ha premiär 1982. Hade jag varit barn till mig själv hade jag lämnat bort mig i en korg på nåns trappavsats.

Jag var bara tio, E.T hade elvaårsgräns. Min mamma försökte släta över min bristande ålder med att köpa en liten E.T-docka, en sån jag kunde klämma fast på sänglampsladden. Jag blev arg, det var ju inte samma sak. Morfar tillverkade en E.T i sten och det var den finaste grej man kan tänka sig men hur tänkte vuxna? Var dom helt känslokalla? Fattade dom inte att E.T var världens ballaste film och att film SKA ses på bio, inte på nån jävla moviebox två år för sent.

Det finns dom som tycker att tjat är en underskattad raggningsmetod. Jag är inte en av dessa. Däremot är tjat helt klart fungerande om man kör värsta dygnet-runt-passet i veckor, det finns inte en förälder som orkar stå emot, inte om man sköter det snyggt. Jag minns det inte som att jag skötte det snyggt, jag minns bara att jag var svinjobbig och jätteledsen ända tills mamma gjorde en kovändning och sa ja. Jag skulle få se E.T på bio! Kunde man bli lyckligare än jag var just då?

Han är tre miljoner ljusår hemifrån den lille söte utomjordingen. Tänk vad långt bort det är för en tioåring som inte skulle våga åka buss två stationer utan att få existentiell ångest. E.T är lämnad ensam på jorden utan en enda kompis. Farkosten åkte och han blev kvar. Sorgsamt, vemodigt, klump i magen och ja, det känns precis likadant då som nu, trettio år senare.

Det är hjärtskärande banne mig, ljuden E.T utstöter, blickarna, jag vill bara sätta honom i knät och krama honom trygg. Lille Elliot (Henry Thomas) verkar tänka detsamma och han gör det han kan för att få E.T att känna sig hemma i hans pojkrum och kanske till och med bli hans vän?

Såhär tänkte jag inte 1982 men jag tänker det nu: Om Steven Spielberg har samma tempo som älskare som han har som regissör då är det många kvinnor som somnat under förspelet. Alltså, det tar sån jävla tid innan han kommer till skott, det är en startsträcka på halva filmen innan det händer nåt alls av värde och det är ofta så har jag märkt. Visst är det bra att det byggs upp en spänning (Hajen), visst förstår jag att det behövs planteringar och förklaringar för att själva historien ska hålla ihop (Jurassic Park) men ibland – iiiiblaaaaaand – skulle Steven Spielbergs filmer tjäna på en Steven Spielberg fullsmockad med Dextrosol bakom kameran. E.T är en sån film.

Att se E.T är en njutning, att säga nåt annat skulle vara att ljuga för mig själv. Det är nostalgi de luxe, det är otroligt snyggt gjort, det är nyskapande, kreativt, mysigt och filmen må vara lite seg men jag köper det. Det ligger liksom ett rosa skimmer över den här filmen som jag inte kan sopa bort. Jag vill inte sopa. Jag är glad att jag har kvar den magiska känslan från förr i magen och jag är tacksam över att Steven Spielberg finns, jag är faktiskt det, War Horse och sånt krafs till trots.

När jag såg den 1982:

När jag såg den 2013:

Det här är den sista Veckans klassiker på ett tag. Nästa måndag börjar ett sprillans nytt tema, ett tema som kommer följa med bloggen över heeela långa sommaren.

DONNIE DARKO

Jamen jomen, tro´t eller ej, nu är den här filmen äntligen sedd.

Visst har jag förstått att Donnie Darko tillhör den där högen av definitiva måste-se-filmer som varje filmnörd värd namnet ska beta sig igenom men att det var en film som samma filmnördar höjde SÅ till skyarna hade jag nog inte riktigt förstått.

Det Donnie Darko-diskuterades en del i kommentarsfältet på bloggen härom sistens och det gjorde mig nyfiken på filmen och när Henke bjöd hem mig på både mat, biorum och Donnie-sällskap nappade jag direkt. Nu fanns det ingen återvändo, nu skulle filmen ses och jag skulle förhoppningsvis kunna förstå vad hela hajpen handlade om.

Trodde jag ja.

Jag vet till en början inte om Donnie (Jake Gyllenhaal) är en helt vanlig deppig tonårskille eller om han skulle behöva en ordenlig psykisk utvärdering inlagd på en låst avdelning. Jag menar, att ha en låtsaskompis som heter Frank är ju liksom inge konstigt, inte ens att han är en kanin och att han pratar med basröst. Det konstiga kanske bara är att Frank inte är snäll. Frank är en läskig kanin och han får Donnie att göra både dumma och farliga saker och där får jag svaret på Donnies mentala status. Vore han en vanlig tonåring skulle han inte lyssna på en fjantig kanin även om denna erbjöd honom svaret på livets mysterier och till och med datumet då världen kommer att gå under. En vanlig tonåring skulle säga ”K-BRY DIN JÄVLA THÖNT” och sen fortsätta spela LOL som om ingenting hänt men Donnie gör inte det. Donnie förändrar världen på sitt eget mörka men ändå baktankesluga vis.

Jag har hela tiden känslan av att Donnie är en hygglig kille och att han har mycket att tacka sina föräldrar för. Mamma Darko (Mary McDonnell) och pappa Darko (Holmes Osborne) är ett par det är väldigt lätt att tycka om. Jag märker att jag sitter och mys-låter litegrann i fåtöljen när dom är i bild, jäklar alltså, vettiga sköna föräldrar som verkar tycka väldigt mycket om både varandra och sina barn ser man alltför sällan på film. Att dom dessutom tar Donnies ”annorlundaskap” på ett bra sätt, ser till att han får gå till en terapeut och att familjen möts vid middagsbordet varje dag känns bara så…sunt.

Men Donnie Darko är inte en sund film. Den är skruvad och svart och efter första timmen försökte jag genrebestämma den i huvudet men det gick inte. Jag skrattar flera gånger, gott dessutom och ibland blir jag lite rädd. Sen blir jag förvånad, sen är det collage-film-mys, sen är det knasbolligt och förunderligt och hela tiden jättebra. Slutet kommer abrupt fast ändå inte, det är mest abrupt för min hjärna. Hallååå liksom, hallåhallåhallå, vad är det som händer? Vad är det för sudokogeni som skrivit det här manuset? Attans.

Med ett Imdbbetyg på 8,1 och ett sånt här slut kan det inte bli tal om nåt annat än att Donnie Darko är en modern klassiker. Lite på samma sätt som en Webergrill. Eller hur Henke (<—— länk till recension)?

Tre om en: Komedier som egentligen inte gör någon glad

DUPLEX (2003)

Jamen jomen njamen, alltså jag vet inte.

Precis som en tunnbrödrulle ibland är precis det jag längtar efter, precis som mjukisbyxor kan kännas som en hägring, precis som ljummet kaffe kan duga alldeles utmärkt i vissa lägen, precis så är Duplex.

När livet går i hundranitti och jag behöver vila från alla tusenmiljarders tankar jag har i huvudet så är det okej att ibland välja blaj. Duplex är en rätt medioker film som framkallar kanske inte gapskratt men väl en liten ryckning i mungipan. Jag somnar inte men får heller ingen energi, jag tittar och försvinner mentalt en stund och jag känner att det är skönt att det inte är en massa snabba klipp och balla effekter, det är bara en simpel komedi som inte gör någon glad men heller inte ledsen.

Ben Stiller levererar per automatik, Drew Barrymore likaså. Kanske hade dom samma tankar om Duplex som jag. Kanske tycker dom också att det är skönt att göra nåt utan att baka in all energi som går att uppbringa? Kanske vill dom gå till jobbet i mysbyxor och dricka ljummet kaffe, sådär som jag vill göra när jag kommer hem. Jag vet inte. Men det är en helt okej tanke.

 

 

THE OH IN OHIO (2006)

Oh oh oooooooooohhhhoooooo, vad äääääär det här?

Priscilla (Parker Posey) är gift med Jack (Paul Rudd) och dom har ett uselt sexliv tycker…..baksidan på fodralet.

Jack är egentligen nöjd förutom det faktum att han på alla år inte lyckats ge frugan en orgasm och Priscilla säger själv att hon är frigid. Så dom går till en parterapeut, Jack får nog, ansar skägget och flyttar ut i garaget. Priscilla blir befordrad till chef och köper sig en dildo sen blir Jack (som är lärare) ihop med en student och Priscilla fortsätter att ha ett fungerande förhållande med dildon och får orgasmer både här och där.

Om det här är en komedi så är det inte speciellt rolig. Om det här är ett drama så har jag missat poängen. Om det är ett enkelt sätt för Posley och Rudd att tjäna en hacka så köper jag det men nån annan förklaring är liksom inte hanterbar för min hjärna. Danny DeVito är med på ett hörn som poolkille (!) också, bara en sån sak.

Den här filmen är så dålig att jag inte ens blir arg och då är den dålig.

Här finns filmen.

 

WHAT HAPPENS IN VEGAS (2008)

Ointelligenta komedier går det elva-och-en-halv på ett dussin av. What happens in Vegas är inget undantag.

Jack (Ashton Kutcher) är en snygg looser, Joy (Cameron Diaz) är en snygg looser och efter en blöt natt i Las Vegas vaknar dom upp i samma säng – som gifta!

Dom visas upp i filmen som varandras motsatser, som så omaka som två personer kan bli men en blind kan se att dom är precis samma skrot och korn och att dom givetvis kommer att falla för varandra om nittio minuter på´t ungefär.

Jack vann nämligen tre miljoner dollar där i Vegas, pengar som Joy tycker sig ha rätt till hälften av eftersom dom är gifta men en domare dömer dom till parterapi och sammanboende för att ”tvångsrädda” äktenskapet under sex månader för att sedan – om dom lyckas – få tillbaka pengarna. Ja du hör ju hur urbota korkat det här är.

Dom luras och fifflar och gnatar och skriker och försöker göra allt för att göra livet så surt som möjligt för varandra samtidigt som dom i alla lägen, alla vinklar och vrår givetvis ska vara skitsnygga. Det går att hålla sig för skratt, det är inte ens speciellt svårt. Jag behöver inte ens kämpa, det kommer heeeelt naturligt.

– It´s not easy being married, säger Jack i filmen.

Nähä? Är det så? Verkligen?

50 first dates

Harry (Adam Sandler) är precis som vanligt när det vankas Adam-Sandler-film: en riktig kvinnokarl.

Han leker med tjejerna, vill ICKE binda sig men får varenda vacker tjej/kvinna/dam/vad-som-helst-med-långa-smala-ben-och-muffla dit han vill bara genom att ljuga lite snyggt och dom faller som furur (läs: dumma jävla våp). I sitt arbete som veterinär träffar han dagligen sina bästa vänner Valrossen och Pingvinen samt en sexuellt frustrerad hermafrodit med tyrolerflätor.

En morgon när båten gått sönder och han tvingas gå iland på en annan hawaiiansk ö ser han Lucy (Drew Barrymore) på frukostfiket. Hon sitter och leker med maten, bygger en tipi av våfflor och sirap och han blir störtkär vid första ögonkastet. Dom börjar prata, hans fingrar luktar fisk, hon älskar fisklukt, dom fuldansar på parkeringen och bestämmer sig för att träffas där morgonen efter på ännu en frukostdejt.

Det blir morgon, Harry dyker upp och Lucy med men ingenting blir som planerat för Lucy har ingen aning om vem Harry är. Hon har aldrig sett honom förut. Lucy har nämligen inget närminne.

Ja, det här ÄR dumt, det är nåt så outsägligt dumt men det räcker liksom inte.  Jag tycker filmen lider stort av falsk marknadsföring. Vadå komedi? Det är väl fan inte roligt att träffa sin livskamrat och tvingas övervinna hennes förtroende, hennes kärlek varenda dag för att hennes hjärna är som ett blankt papper där minnet borde vara? Hur ska det kunna bli komiskt, jag fattar inte det. Jag kan inte skratta åt det i vilket fall.

Drew Barrymore och Adam Sandler är fina tillsammans både här och i The Wedding Singer men där den sistnämnda filmen håller mer än väl hela vägen där håller den förstnämnda inte ens genom första kvarten. Den börjar i Bolibompa-nivå, sjunker för ett par minuter till den härligt ytliga kiss-och-bajs-standarden som är så karaktäristisk för en Adam Sandler-film men sen blir det trasig berg-å-dalbana av alltihop, utan varken berg eller dalar. Filmen lämnar en liten men ganska ledsen klump i magen hos mig och jag gillar inte att få den känslan, inte av en romcom.