Stephen King-tisdag: CAT´S EYE (1985)

Mannen som slutade röka. Hade det inte redan funnits en svensk film med den titeln hade Cat´s Eye kanske fått heta just det. Första delen av filmens tre handlar nämligen om precis just det, en man (James Woods) som vill sluta röka och besöker företaget Quitters, Inc som gör business på att med tämligen okonventionella medel få folk att slänga ciggen för alltid.

Den andra delen av filmen handlar om en rik man som gillar att slå vad och han har en fru som planerar en flykt med sin älskare. Den rike mannen tänker såklart inte släppa iväg vare sig frugan eller dennes nya kärlek utan motstånd. I krig, kärlek och spel&dobbel är allt tillåtet, eller?

Den däringa katten finns som sagt med i alla filmens delar men framförallt i den tredje och sista. Den lilla flickan (Drew Barrymore) hittat katten och vill ha den som sin. Hon döper den till The General och känner att den kommer att skydda henne mot monstret som bor i hennes vägg. Föräldrarna tror henne förstås inte, det finns inga monster och katter är äckliga.

Jag såg Cat´s Eye i mitten på 80-talet när den var ny MEN jag minns faktiskt inget mer än katten. Det kändes därför inte som en omtitt när jag satt mig ner för att avnjuta dessa 94 minuter vars manus är baserade på Stephen Kings noveller  ”The Ledge”, ”Quitters, Inc.” och ”The General”.

”Avnjuta”? Kanske tänker du att det är ett knepigt ord i sammanhanget men sörru, det tycker inte jag. Cat´s Eye visade sig nämligen att vara en riktigt okej film – fortfarande. Visst är effekterna i sista tredjedelen lökiga och visst ser man blue screen-konturerna men för tusan, det är bara charmigt, det funkar! Filmens delar är mångbottnade och välspelade och sen gillar jag såklart att det dryyyyper 80-tals-känsla om alltihop. Inte alls pjåkigt alltså.

 

 

 

Nästa tisdag säger vi HEJ till Stephen King igen!

 

KONTAKT

Människor som brinner för något fascinerar mig. Det kan gälla vad som helst egentligen, fascinationen är inte beroende av att jag på riktigt förstår dessa människor. Alltså…folk som samlar på tändsticksaskar, träningsnarkomaner, väldigt belästa människor, såna som vinner frågesporter i smala nördiga ämnen, hjälparbetare som försakar ett ”vanligt” liv för viljan att förändra, fågelskådare, pelargonuppfödare, personer som lägger ner själ och hjärta på att förstå och/eller bevisa sånt som vi andra dödliga knappt ens kan få in i knoppen existerar.

Som Eleanor Arroway (Jodie Foster) i den här filmen. Hon brinner. Satan alltså vad hon brinner för det hon vill göra.

Kontakt är baserad på en roman av Carl Sagan och varenda por av manuset andas att det är en verklighetens astronom, astrofysiker och kosmolog som ligger bakom. Det här är liksom en film om rymden – på riktigt – inget hotan-totan-science-fiction med värstingufos och sånt. Här får man banne mig gnugga geniknölarna och tänka efter själv genom filmens alla 150 minuter och regissören Robert Zemeckis skriver oss inte på näsan.

Jodie Foster är otroligt bra som Eleanor och Matthew McConaughey en bra motpol som hennes kärleksintresse Palmer Joss med en lite annan syn på vetenskapen.

Vill du läsa mer om filmen, klicka dig in på Flmr-Steffos blogg och läs hans hyllning av filmen. Full pott där. Hos mig ”bara” en fyra men den är en värdig bubblare när det kommer till dom allra bästa filmerna från 1997. Den var etta både hos Flmr och Jojjenito.

BACK TO THE 80´S: VIDEODROME (1983)

 

 

.

Det var nåt så skönt skumt över David Cronenbergs filmer då när det begav sig. Jag var inte speciellt gammal när jag hyrde Videodrome i den lokala videobutiken och jag sögs in i filmen på ett sätt som jag av naturliga skäl inte gör nu. Då hade jag inte sett nåt liknande och kanske har jag fortfarande inte sett något liknande men jag har sett mer, jag har sett fler filmer och tycker inte den här filmen är fullt lika annorlunda som förr men suggestiv, det är den.

Videodrome handlar om hallucinationer, om att titta på video och se hemskheter som faktiskt inte är ”bara på film” utan alldeles äkta. Det är folk som ställer upp på snuff-inspelningar och filmerna säljs till en TV-kanal som behöver fler tittare men när David Cronenberg är hjärnan bakom historien så finns det fler lager, det finns ett mörker, det finns en del klafsiga effekter (eller EN i alla fall, innehållande en mage och en pistol), det finns James Woods som är helt perfekt i rollen som kabel-TV-killen Max Renn och Debbie Harry som Nicki, en roll som hade kunnat få vara liiite större.

Videodrome är en svårförklarad film i text men tämligen enkla 87 minuter att titta sig igenom. Den har en skön 80-talskänsla och som så många filmer från 80-talet tar den sig an tankar (och baktankar) vad gäller modern teknik på ett intressant sätt.

Helt klart sevärd fortfarande.

Det här är dagens andra film från 1983 och den elfte filmen i temat Back to the 80´s. Kl 18.00 kommer sista filmen från 1983.

Fiffis filmtajm jämför: OLYMPUS HAS FALLEN VS WHITE HOUSE DOWN

Det här med att två filmer med i princip identisk story produceras samtidigt är långt ifrån något nytt fenomen. Dante’s Peak och Volcano, The Prestige och The Illusionist, Truman Show och EDTv, Antz och A bug´s Life, World Trade Center och United 93, Wyatt Earp och Tombstone, Friends with benefits och No strings attached, Red Planet och Mission to Mars, och dom två Snövit-filmerna som kom förra året är bara ett axplock av siamesiska tvillingfilmer som med ett kirurgiskt ingrepp delats i tu och getts olika premiärdatum.

Strax före sommaren kom Olympus has fallen, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Strax efter sommaren kom White House Down, en actionrökare om en terroristattack på Vita huset. Spännande va? Ja, jag tyckte det. Jag tyckte det kunde vara spännande att jämföra filmerna, se om den finns nån stor skillnad, nån liten skillnad….nån….skillnad?

Så nu beger jag mig in i macholand i sammanlagt fyra timmar och tjugo minuter. Det återstår att se om jag är en klokare kvinna när jag kommer ut på andra sidan.

Mustang, this is Full Top, I´m bringing out the full package.

Det är nåt speciellt med livvakter som pratar i öronsnäckor, eller talar i gåtor och tror att vi inte förstår. Men det är klart jag förstår. Full Top, det är ju presidentens livvakt Mike Banning himself (Gerard Butler) och the full package inget annat än president Benjamin Asher (Aaron Eckhart). Mustang däremot, den filuren är kanske lite luddig.

Olympus has fallen börjar bra. En självsäker Banning är presidentens närmaste man, dom är så nära att dom till och med tränar boxning tillsammans. Men så händer en tragisk olycka och varken Banning eller presidenten blir riktigt sig själva igen.

Jag känner en behaglig medmänsklighet med president Asher och jag är medveten om att filmmakarna planterat händelser för att få mig att känna just såhär. När filmens verkliga handling drar igång och nordkoreaner bombar halva Washington sönder och samman och tar presidenten som gisslan så är det klart att allting känns aningens vidrigare om presidenten känns som en trevlig man, vilket han gör, det är ju Aaron Eckhart.

Nåja. Koreanerna hardcorejävlas, Gerard Butler kickar rumpa och filmen tuffar på i ett betydligt trevligare tempo än jag föreställt mig. Okej, dom visuella effekterna har en del övrigt att önska men dom är tillräckligt bra för att ses på vanlig TV. Hur dom hade funkat på bio törs jag inte tänka på.

Antoine Fuqua har regisserat filmen och jag kan utan överdrift säga att han är en av dom regissörer som har lägst snittbetyg på på min blogg (Training day och King Arthur). Jag tycker den här filmen är ett uppkast….*bröööööl*…..fel ord, jag menar uppsving jämfört med hans andra filmer som jag sett, vilket i och för sig inte säger så mycket. White House Down däremot, den är regisserad av katastroffilmernas okrönte konung Roland Emmerich och hans betygssnitt hos mig är betydligt högre (2012, The day after tomorrow, Godzilla, Independence day). I och med detta höjs förväntningarna åtminstone vad gäller effekterna ett par snäpp.

Men så börjar filmen med tre tecknade helikoptrar som formationsflyger in över Washington och jag får en sur smak i munnen. Att ”klippa in” helikoptrar-som-inte-finns i filmsekvenser har gjorts (som det känns) miljooooontals gånger förut och många gånger utan att jag tänkt på att det är fordon ditlagda i efterbearbetningen. Här är det jättetydligt fel och det ser billigt ur. Det är ju Roland Emmerich! tänker jag och blir ännu surare. Han gjorde ju finfina påkostade effektfilmer redan i mitten på 90-talet, borde det inte vara ÄNNU coolare filmer nu? Jag jämför med scenen i Seinfeld när George köpt Jon Voight´s car och han är ute och åker med Jerry. Bakgrunden. Kulissen. Det kekkiga. Det som knappt funkade i en TV-serie 1994 är banne mig inte verkligare i White House Down.

Men det är kanske skitisamma förresten. White House Down funkar nämligen helt okej som tidsfördriv och underhållning om man gillar Channing Tatum. Jamie Foxx är nämligen inget vidare som president Sawyer så hans närvaro hjälper föga. Channing Tatum däremot, han gör det han ska. Han är Cale, en frånskild man som kämpat i krigets Afghanistan och som nu söker sitt drömjobb: att jobba för Secret Service i Vita huset.

Han befinner sig alltså i Vita Huset för att gå på jobbintervju när det exploderar för första gången och med sig har han dottern Emily (Joey King), en liten tjej som är fullkomligt uppfylld och jätteintresserad av allt som har med presidenten och det stora vita huset att göra. Det är en hobby som känns aaaaanings påklistrad men det behövdes kanske för att få ihop den allt annat än logiska handlingen? För det är klart att Cale kommer till presidentens undsättning och att Emily har specialkunskaper om byggnaden dom befinner sig i. Alla kunskap är bra men viss kunskap kan rädda liv.

Joey King är för övrigt en tjej att lägga på minnet. Hon var med i The Conjuring, World Invasion: Battle Los Angeles, Crazy Stupid Love och  The Dark Knight Rises men framförallt var hon rösten till finaste lilla Katie i Horton. Maggie Gyllenhaal har också en tämligen stor roll i filmen men annars är the gubbigt värre. James Woods, Richard Jenkins, Foxx, Tatum och en drös av manliga vita terroristdrägg.

Jag hade en rätt trevlig stund med hela det här gänget, aningens trevligare än med Olympus has fallen men det är kantboll på betygen här. En stark tvåa mot en svag trea blir betyget. Skillnaderna är alltså varken många, stora eller speciellt viktiga. Det tog många timmars filmtittande och mycket skriven text för att komma fram till det som på förhand var alldeles givet.

Olympus has fallen

White House Down

Fiffis filmtajm jämför: STRAW DOGS förr och nu

Livet på landet kan vara allt annat än harmoniskt och mysigt. Småstadsmentalitet, dåligt självförtroende, jantelag och otäck gruppdynamik kan göra vilken på ytan vacker plats som helst till ett helvete.

Författaren David Sumner (James Marsden) och hans fru, såpastjärnan Amy (Kate Bosworth) flyttar till Amys hembygd för att få lite ro. Hon har ärvt ett charmigt tegelhus som ligger alldeles ensamt på en udde vid vattnet och där drömmer dom om ett skönt liv långt från storstadshetsen.

Amy var snyggaste tjejen i skolan, den som alla ville ha (och fortfarande drömmer om) och när hon bodde i byn dejtade hon Charlie (Alexander Skarsgård), den snygga men kanske inte alltför snälla killen. Nu återvänder hon alltså till bygden med en äkta man i släptåg och det ses inte med blida ögon, speciellt inte eftersom David är belevad, verbal, hygglig OCH har tummen mitt i handen. Han är alltså så långt ifrån en ”riktig man” man kan komma i den här hålan.

David ber Charlie och hans mannar om hjälp med att lägga om ett tak och sett såhär i efterhand var det ett tämligen dåligt beslut. En sak leder till en annan och snart står mångas liv på spel.

Det här är en remake av Sam Peckinpah´s klassiker Straw Dogs från 1971 med Dustin Hoffman i rollen som David Sumner. Den nya versionen når inte riktigt upp till originalets känsla men den klarar sig ändå bra på egen hand. Vissa remakes kan göra mig förbannad då den nya versionen inte gör någon som helst nytta eller ens antydan till förbättring men Straw Dogs berättar en historia som är så viktig att om det krävs en superdeffad Alexander Skarsgård och en jättevacker Kate Bosworth i huvudrollerna för att filmen ska nå ut till en ny – ung – generation då säger jag okej, kör, jag fattar grejen.

James Marsden har inte alls den utstrålning som Dustin Hoffman besitter men han funkar i rollen som David. Han känns som den vanliga tjommen han är, en man med normal uppfostran som försöker sköta sig i alla lägen och bete sig som folk, även mot människor som kanske inte förtjänar det. Kate Bosworth gör en riktigt bra insats som Amy. Jag tycker hon är en duktig skådespelare och här måste hon spela ut hela sitt register för att bli trovärdig och ja, det gör hon bra. Sen gillar jag den lilla detaljen att hon har ett brunt och ett blått öga. Det är fint.

Alexander Skarsgård lyckas okej, hans Charlie känns äcklig men aldrig otäck, kanske aningens behagligare än Del Henneys Charlie i originalet. Killar som han finns i varenda liten håla, precis som grabbarna i hans posse och det gör inte saken bättre men å andra sidan gör den filmen allmängiltig. Sen tycker jag att James Woods och Dominic Purcell gestaltar sina biroller i remaken med imponerande perfektion .

Jag tycker historien är bra, den är viktig och skrämmande. Inskränkta människor kan göra så jävla mycket skada och även om Straw Dogs drar det hela till sin spets (hey, det är film!) så skulle stora delar av filmen kunna vara verklighet för många människor världen över. Dessutom är historien tidlös. 1971, 2011 eller 2041, den här historien har vi inte sett för sista gången på film.

Om du väljer mellan att se originalet eller remaken så är mitt första tips att du ser originalet och det andra att det spelar mindre roll bara du ser någon av dom.

Straw Dogs 1971

Straw Dogs 2011