FILMÅRET 2002

2002 var inget enkelt filmår. Till en början hade jag problem att hitta tio listvärdiga filmen men när jag tog mig en funderare sådär ända in i mitten av kroppen utkristalliserade sig fjorton filmer som gett mig alldeles extra fina filmminnen och fyra blev alltså bubblare.

Och, kors i taket, Sylvester Stallone kom ut med hela två filmer detta år men vare sig D-Tox eller Angelos hämnd kvalificerar sig för listan. Nån måtta på knasigheterna får det ändå vara.

Uppdaterat 2015-08-22: Gjorde en TOKMISS och glömde helt bort en av mina favoritfilmer från året. Ice Age fick därmed stryka på foten och blev bubblare istället.

 

 

 

10. Love Liza
(Regi: Todd Louiso)

Philip Seymour Hoffman är död! Har du hört? Sjukt va? I Love Liza gör han en såndär roll som jag tror dom allra flesta förknippar honom med. En lite egen och småtrasig man, överviktig med otvättat hår och beiga kläder. På nåt vis så jävla lätt att tycka om.

.

.

 

9. Spider-Man
(Regi: Sam Raimi)

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett Spider-Man men hur många gånger det än är så har jag antagligen inte sett den för sista gången.

.

.

8. Irriversible
(Irréversible, Regi: Gaspar Noé)

En absolut vidrig jävla film men ändå så speciell att den inte släpper taget. Att den är berättad baklänges gör att den blir ännu mer annorlunda och det adderar en hel del på pluskontot.

 

7. Carnages
(Regi: Delphine Gleize)

En spansk-fransk orgie i egensinnighet som gjorde att jag kände mig förälskad, omtumlad och överkörd efteråt, fast inte av en lastbil utan av en rosa bulldozer.

.

.

.

6. Spider
(Regi: David Cronenberg)

Så speciell att den inte släpper taget, det stämmer inte bara på filmen på plats 7 utan även på denna. Ralph Fiennes är Spider, en man vars mentala hälsa kanske inte är helt i fas med det som anses ”normalt”. Mörkt, dystert, suggestivt och svinbra!

.

.

5. Drömmarnas land
(In America, Regi: Jim Sheridan)

Det här är den andra filmen på listan som jag såg efter givmilt överseende från Fripps filmrevyer (Love Liza var den andra). Drömmarnas land var en film jag missat totalt och säkert inte hade sett om jag inte fått filmen i handen. En väldigt fin film! Dom bästa barnskådisarna jag sett!

.

.

4. Lilja 4-ever
(Regi: Lukas Moodysson)

Det finns mycket att säga om Lilja 4-ever. Väldigt mycket. Tänker dock inte skriva ett dugg om det här. Jag håller det inom mig och konstaterar bara ”se filmen om du inte redan gjort det”.

.

.

3. The Ring
(Regi: Gore Verbinski)

En remake som är bättre än originalet? Ja, jag tycker det. Jag tycker amerikanska The Ring är betydligt ruggigare än japanska Ringu. Och det bästa är att The Ring fortsätter vara ruggig även vid en omtitt. Och två. Och tre.

.

.

2. Timmarna
(The Hours, Regi:Stephen Daldry)

Tre kvinnor, tre öden, tre skådespelare som ställer tre skåp på varsin plats och ingen jäkel kan flytta dom. Nicole Kidman (med ”ny” näsa), Julianne Moore och Meryl Streep är fulkomligt lysande!

.

.

1. Pianisten
(The Pianist, Regi: Roman Polanski)

Det känns så himla härligt att få avsluta denna lista med lite glädje, lite jubel, lite party, lite gala! Nähä, inte det inte? Pianisten kan vara kanske den oglättigaste av alla filmer som finns, åtminstone i hjärteroten för HELVETE vad ont det gör att se den. Jag blir så hemskt ledsen, jag vill typ krypa ut ur skinnet och det värsta av allt är att historien är sann. Adrien Brody vann en Oscar för sin roll som Wladyslaw Szpilman och jag klappar händerna så hårt att jag får stickningar och skriker så det svider i halsen: ADRIIIEEEEEEN!

.

Bubblare: Bubba Ho-tep, The Eye, Ice Age, Harry Potter och hemligheternas kammare och Röd drake. Minority Report ska givetvis vara bubblare också.

En skön samling filmbloggare gör samma sak som jag idag, skriver om filmåret 2002 alltså. Klicka vidare för att läsa mer.
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
The Nerd Bird

LOVE LIZA

När Fripps filmrevyer summerade sitt liv i film blev jag otroligt nyfiken på filmen som blev den utvalda för 2002. En film med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som jag inte har sett och en roll som var specialskriven för honom av hans egen storebror Gordy Hoffman.

Självklart började jag dreggla, det blev nästan en såndär bubblig lite vit saliv som man kan se hos små barn som får syn på en polkagrisklubba för första gången, en sån med lika stor volym som deras egen. Hade jag haft löständer hade dom börjat klappra.

Wilson (Hoffman) är ledsen. Han lever som i en bubbla efter att hans älskade fru Liza tagit sitt liv. Han leker med sina modellflygplan och tar sin tillflykt till den nyfunna hobbyn andas in bensin så hela han går omkring med en stinkande aura av flytande kolväten.

Han är bara så ledsen och så ensam. Vardagens matta har verkligen ryckts undan under hans fötter och vem är man nog att gestalta det bättre på film än Philip Seymour Hoffman? Han är perfekt, perfekt är han! Jag har inte sett en bättre gestalning av en Wilson på film sen den vita volleybollen gav Wilson ett värdigt ansikte i Cast away.

Liza lämnade ett brev som enda förklaring till sitt självmord, ett kuvert med Wilsons namn skrivet med blyerts. Det är ett brev som Wilsons svärmor (Kathy Bates) självklart vill läsa för självklart sörjer hon sin dotter precis lika mycket som Wilson sörjer sin fru men dom går som i varsin ellips som saknar beröringspunkter. Wilson verkar vettskrämd vid tanken på brevet, vem vet vad som står och hur jobbigt det är att läsa?

Love Liza är en alldeles utomordentligt fin liten indiefilm. Inga stora ord, inga stora gester, bara en ledsen man som sniffar bensin och försöker komma på sin egen mening med livet.

Om platsen som Månadens filmsnällis inte redan var tagen av en viss Zeb Macahan så hade Fripp fått den då Love Liza dök ner i brevlådan som ett överraskande brev på posten. Tack så jättemycket!