FILMÅRET 2004

2004 är ett udda år för mig, jag märker det nu när mina favoritfilmer ska listas. Jag har tio filmer som alla skulle förtjäna en pallplats! Troligtvis skulle jag kunna snurra runt dessa tio filmer på listan många gånger om men jag har helt enkelt gått på magkänslan.

Alla tio filmer är filmer jag ofta och gärna ser om så jag vet att min åsikt om dessa tio är intakt och för evigt men ändå, hur ofta händer det att det är tio i princip lika bra filmer som ska rangordnas? 2004 kan vara det svåraste året hittills att lista rättvist men jag gör ett försök.

10. SHAUN OF THE DEAD
(Regi: Edgar Wright)

Min ”recension” av Shaun of the dead lämnar en hel del i övrigt att önska, så pass mycket att jag tänker att jag måste se om den igen och inte enbart för att den är jättebra. Shaun of the dead är den första filmen i Cornetto-trilogin där Hot Fuzz är den andra och The World´s End den tredje. Alla tre är regisserade av Edgar Wright och har Simon Pegg och Nick Frost i huvudrollerna. I min värld är Shaun trilogins klarast lysande stjärna.

.

.

.

9. COLLATERAL
(Regi: Michael Mann)

Iskallt och med assnygga nattliga vyer. Collateral är Michael Manns hittills bästa film och både Tom Cruise och Jamie Foxx är alldeles strålande.

.

.

.

8. MILLION DOLLAR BABY
(Regi: Clint Eastwood)

Jag vet många som struntat i att se Million Dollar Baby av anledningen att det är en ”vanlig jävla boxningsfilm”. Jag blir asirriterad när jag hört sånt trams. Million Dollar Baby är en film som handlar om allt annat än boxning men som utspelar sig i en boxningsmiljö. Filmen handlar om utanförskap, om vänskap och om att veta vad man vill och vara redo att göra allt som står i ens makt för att nå dit.

.

.

.

7. SIDEWAYS
(Regi: Alexander Payne)

Alexander Payne regisserade, Paul Giamatti briljerade och Rolfe Kent skrev ett av världshistoriens bästa soundtrack. Sideways gör mig sugen på att dricka vin, att göra misstag, drömma, bli förälskad. Det är en mustig historia, ytlig och djup på en och samma gång men framförallt är det otroligt mysig film.

.

.

.

6. DAWN OF THE DEAD
(Regi: Zack Snyder)

Zack Snyders Dawn of the dead-remake är en av dom bästa zombiefilmer som finns. Kanske den allra bästa till och med.

.

.

.

5. …OCH SÅ KOM POLLY
(Along came Polly, Regi: John Hamburg)

Hahahaaahaaaa! Jag älskar den här filmen! ÄLSKAR DEN! Varenda scen är LEGENDARISK! Philip Seymour Hoffman som alltid är överjordiskt bra lyckas göra något alldeles överjävligt härligt av sin roll som narcissistiska Sandy Lyle i sina grånoppiga mysbyxor och flottdroppande pizzaslices. Och Ben Stiller är kanon. Och Jennifer Aniston är klockren. Och Missi Pyle…och Hank Azaria…och Alec Baldwin….och Bryan Brown.

.

.

.

4. EUROTRIP
(Regi: Jeff Shaffer, Alec Berg och David Mandel)

Det är First Blood, Rocky IV, Spanarna, Hajen och Eurotrip som är dom fem filmer jag sett flest gånger i mitt liv. Jag törs knappt räkna, inte ens mellan tummen och pekfingret, hur många gånger jag sett dessa filmer. Det kan vara tjugo, det kan vara trettio, det kan vara fler. Men att Eurotrip – som är en komedi – fortfarande håller efter SÅ många tittningar vittnar om vilken HÖJDARE det är!

.

.

.

3. SAW
(Regi: James Wan)

Leigh Whannell och James Wan gjorde film av sitt manus detta år, en story som det jobbats hårt för att urvattna med så många uppföljare att det nästan känns löjligt. Men den allra första Saw-filmen är en skräckklassiker ända ut i fingerspetsarna, eller tånaglarna om man så vill. Otroligt spännande, klurigt och läskigt.

.

.

.

 

2. LEMONY SNICKETS BERÄTTELSE OM SYSKONEN BAUDELAIRES OLYCKSALIGA LIV
(Lemony Snicket´s A series of Unfortunate Events, Regi: Brad Silberling)

Det här är en RIKTIG familjefilm. Det är en film som är liiite för läskig för dom minsta barnen, alltså funkar den på oss vuxna. Det är en film som är fantasieggande och barnslig utan att bli larvig. Vi får se stora kända vuxna skådespelare spela skjortan av sig själva (Jim Carrey, Jude Law, Meryl Streep, Billy Connolly och Catherine O´Hara), vi får se en barnskådis som kom att bli riktigt stor några år senare (Emily Browning) och två andra som inte alls bör skämmas för sina insatser (Liam Aiken och tvillingarna Shelby och Kara Hoffman som spelar lilla Sunny). Humorn är svart som sot men jag gillar det. Heja Lemony Snickets!

.

.

.

1. FYRA NYANSER AV BRUNT
(Regi: Tomas Alfredson)

Om det var svart humor på andra plats så är det ingenting mot vad det är på första. Killinggängets försök att göra en långfilm slutade med ett tretimmar och tolv minuter långt skruvat familjedrama som är bland det bästa Sverige producerat i filmväg. Den här filmen gör ont, den är jobbig, jag skrattar men skrattet fastnar i halsen samtidigt som den får mig att må bra, att tänka efter, att känna efter och att inse att den dagen jag lever med någon som vill inreda TV-rummet med två identiskt lika fåtöljer, varsin läslampa och att vi simultant ska läsa samma bok då är det bara att kasta träskorna och börja springa.

.

Bubblare: Dagboken, Sky Captain and the world of tomorrow, Ängel i New York, Man on fire, Bara en dag och The Grudge.

.

Idag är vi fler filmbloggare som listar favoritfilmerna från 2004. Klicka dig vidare för att få fler filmtips.

Flmr

Filmitch

Jojjenito

Filmmedia

Movies-Noir

Spel och film

The Nerd Bird

Fripps Filmrevyer

We could watch movies

Rörliga bilder och tryckta ord

 

FILMSPANARTEMA: SPORTFILM

Hjärtat slog ett litet dubbelslag av lycka när Jojjenito på förra filmspanarträffen föreslog sportfilm som nästa filmspanartema. Sportfilm som oftast är så kul, så bra, så engagerande och ståpälsframkallande, sportfilm som faktiskt är lite av en (otippad?) favoritgenre för mig.

Men det finns lika många olika sportfilmer som den finns thrillers, skräckfilm eller romcoms så jag tänkte försöka mig på att lista ett gäng suuupersmala subgenres på temat. Vill du läsa en längre recension av någon av filmerna, klicka på titeln/länken. Finns det ingen länk att klicka på betyder det att jag inte skrivit om filmen. Än.

Av nån anledning jag inte kan förklara tänker jag jävlas med min prudentliga ådra och räkna ner från 14 till 1. Ja, precis, 14! Det skaver i hela kroppen att inte välja 3, 5 eller 10 men jag ser det som en övning i att släppa kontrollen. Å andra sidan har siffrorna ingen betydelse, det är ingen tävling, ingen rangordning annat än nummer 1. Nummer 1 är alltid nummer 1. Nu kör vi!

 

 

Värsta gänget är lika rolig som den är bortglömd. Tom Berenger, Corbin Bernsen, Charlie Sheen och Wesley Snipes är några baseballspelare som passerat bäst-före-datumet men som vägrar lägga kepsen och dom vita klubbkläderna på hyllan.  (Betyg 4/5)

.

.

 

Mickey Rourke är The Wrestler. Mickey Rourke är även plastikopererad nästintill oigenkännlighet. I alla fall var han det när The Wrestler kom, nu har man liksom vant sig vid eländet. Det är så mycket white trash över The Wrestler att det går att känna lukten av mögliga husvagnsväggar i näsborrarna. Darren Aronofsky regisserade och visade efter The Wrestler att han kunde hantera även sporten (?) balett i Black Swan. Frågan är om han har fler härliga sportfilmer i sitt sköte? En skidskytteslasher måhända? (Betyg 4+/5)

.

.

.

Filmen Cool runnings är en BOATS (based on a true story). Den bygger på fyra målinriktade jamaicaners längtan efter att få vara med i OS i Calgary 1988. I vinter-OS. Vinter. OS. Jamaica. Vad finns det för vintersport som funkar att öva på Jamaica? Det är klart killarna väljer fyrmansbob! Nu väntar jag på den givna ”uppföljaren” till denna film, Filip och Fredriks dokumentär om somalierna i Borlänge som alldeles nyss varit (eller kanske fortfarande är?) i Sibirien för att spela bandy-VM. (Betyg 4/5)

.

.

.

Det är 1930-talet, det är rutiga knickers, det är lagda frisyrer, svala kvinnor, stiliga män och golf. Massor med golf. En hääärligt massa golf.  The legend of Bagger Vance är en mysig film som passar för en lång söndagfrukost utan väntande måsten och den visar att det går att se på golf utan Göran Zachrissons mysigt sävliga kommentatorsröst. (4/5)

.

.

.

Jävlarns vad det pratas baseball i filmen Moneyball. Det pratas och pratas och pratas, det är BARA snack och ingen verkstad alls. Därför är Moneyball urtypen av sportfilm som funkar även på folk som säger sig inte gilla sportfilm. Hur man nu inte kan göra det. Obegripligt. (4/5)

.

.

.

Boxningsfilmer är ofta uppbyggda enligt Boxningsfilmsmanualen 1A. Det finns många exempel på såna filmer, manliga underdogs som slåss för heder, ära och nån form av testosterondrypande manlighet. Million Dollar Baby är något helt annat, alltså heeeelt annat. Det är dessutom en av Clint Eastwoods allra bästa filmer och definitivt Hilary Swanks absoluta topprestation någonsin. (4+/5)

.

.

.

The Blind Side är inte på nåt sätt världens bästa film men det är en annorlunda sportfilm och den gav Sandra Bullock en Oscar, bara en sån sak. Filmen handlar om den hemlöse unga killen Michael ”Big Mike” Oher som tas om hand av Leigh Anne Tuohy (Bullock) och hennes familj. Based on a true story  – såklart. (3/5)

.

.

.

Adam Sandler är Happy Gilmore. Happy Gilmore spelar golf. Alltså hör filmen till sportfilmsubgenren pubertalgolf.  (3/5)

.

.

.

Det är ”nåt” med filmen Dodgeball som gör att jag återvänder till den med jämna mellanrum och denna ”nåt” lystrar inte till namnet Vince Vaughn. Filmen har många klassiska komiska scener (bla en som innefattar en skiftnyckel och Justin Long) men den handlar också om en bollsport man sällan ser på film. Jag trodde spökboll var nåt man bara pysslade med på gympalektionerna på mellanstadiet men se, där hade jag fel. Ännu ett stort plus med sportfilm – allmänbildningskoefficienten. (4/5)

.

.

.

I Renny Harlins Driven kör snubbar runt runt runt runt runt runt på en bana i en snabb snabb snabb snabb snabb och låg låg bil som låter vroooom vroooom vrooooom vrroooooom jääättehögt hela tiden. Det är underhållande i 3,5 minut. Sly är med också. Det är ett plus. (2/5)

.

.

.

 

Det är Stanley cup-final, NHL-hockey alltså och terrorister är i farten. Det är Jean-Claude van Damme också, titta på bilden, vilken vigör. Hockeyactionfilmen med den ultimata hockeyactionfilmtiteln Sudden Death är en underhållande liten bagatell som funkar för stunden (2+/5)

.

.

.

Jag undrar om det finns nån mer utflippad bowlingfilm än Kingpin? The Big Lebowski kommer inte ens i närheten. Sen undrar jag om det i den moderna filmhistorien finns nån fulare frisyr än Bill Murrays? En peruk-knock-out! (3+/5)

.

.

.

Take me out to the ball game från 1949 är nåt så utflippat superhärligt jättekonstigt som en baseballmusikal, en RIKTIG baseballmusikal. Gene Kelly, Frank Sinatra och Esther Williams sjunger, dansar, toksteppar och flaxar runt. Den är helt fucking MAD, så knasigt överdriven och jätteglad att jag inte kan värja mig emot den. Den är helt enkelt u-n-d-e-r-b-a-r. (5/5)

.

.

.

.

Den här filmen är orsaken till att jag älskar sportfilm. Hjärtat, glöden, den lille kämpen mot den store dumme, kärleken till sporten, till livet och det där vi alla kan lära oss så mycket av: vill man nåt tillräckligt mycket och jobbar tillräckligt hårt så fixar man precis vad som helst. Rocky har allt en sportfilm ska ha. Precis allt. Se den och fatta grejen. (5/5)

.

Idag skriver alla Filmspanarna om sportfilm. Klicka dig gärna vidare bland bloggarna för att se hur dom andra tagit sig an temat. Det är alltid lika spännande. Moving Landscapes, Movies-Noir, Fripps Filmrevyer, Rörliga bilder och tryckta ordJojjenito, Flmr, The Velvet Café och Filmitch.