INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA REGI

Alejandro González Iñárritu – Birdman
.
Det här är andra gången herr Iñárritu är nominerad för Bästa regi. Förra gången var 2006 med Babel och nu är det dags med en annan film som börjar på B (det måste ha varit kantboll för Biutiful också). Även om Birdman inte var en av mina favoritfilmer från 2014 så måste jag ge Iñárritu cred för att ha lyckats förnya filmmediet på ett rätt härligt sätt. Nomineringen är solklar, självklar och hundraprocentigt värdig.
.
.
.
Richard Linklater – Boyhood
.
Om jag ger Alejandro González Iñárritu cred för förnyelsen med Birdman måste jag rimligtvis göra detsamma med Richard Linklater och hans film som börjar på B: Boyhood. Att bara komma på tanken att filma en och samma film under tolv års tid är en sak, att få ett filmbolag med i båten är en annan. Att behålla skådespelarna sugna och på under alla år är en tredje. Att få biopubliken med sig är en fjärde och att få priser för filmen en femte och själva gelehallonet på mjukglassen. I mina ögon är han extremt värd både en nominering och att vinna.
.
.
.
Bennett Miller – Foxcatcher
.
Precis som Alejandro González Iñárritu var Bennett Miller nominerad för Bästa regi redan 2006 och i Millers fall gällde det filmen Capote. Båda fick för övrigt se sig besegrade av Ang Lee för Brokeback Mountain. 2011 var Miller på tapeten med en annan Oscarsnominerad sportrelaterad film, nämligen Moneyball. Är det hans grej det här, biopics? Tredje filmen, tredje biopicen. Rimligtvis borde han inte ha sucken av en chans på vinst i år.
.
.
.
Wes Anderson – The Grand Budapest Hotel
.
Det här är Wes Andersons första Oscarsnominering för Bästa regi men den sjätte nomineringen totalt. I mina ögon är The Grand Budapest Hotel för Wes Anderson vad Midnight in Paris var för Woody Allen. Just som man inte tror att han kan göra nåt mer/bättre/större/intressantare så säger det BADABOOM så kommer det nåt som är så jävla mycket bättre än det mesta han gjort. Bara det att han gjort en film som gjorde mig helt begeistrad, jag som inte ens gillar hans filmer. High five, Wes! Den här nomineringen är du mycket väl värd!
.
.
.
Morten Tyldum – The Imitation Game
.
Vad normannen Morten Tyldum har i detta startfält att göra vete fåglarna men här är han i alla fall. Efter succén med Huvudjägarna fick han chansen att åka till Hollywood och sure, The Imitation Game är en habil film, okej i alla dess delar men någon Oscarsnominering för Bästa regi borde den – han – rimligtvis inte ha fått. Sätter du en spänn på Morten Tyldum på söndag borde du få en miljard tillbaka.
.
.
.
Att Christopher Nolan inte finns med bland dom nominerade är en SKYMF mot i princip allt och alla jag kan komma på. Att regissera en film som Interstellar kan inte vara ett dugg enklare än att regissera till exempel Gravity och den fick Alfonso Cuarón en Oscarsstatyett för förra året. Jag tycker även att Damien Chazelle borde ha haft en given nominering för Whiplash.
.
Men livet är inte rättvist och jag tror Iñárritu kommer vinna för det är mycket mer PK-coolt att gilla den upphaussade Birdman än det ”vanliga” dramat Boyhood. Men jag hoppas på Richard Linklater i år, han får min hjärteröst.
.
Alla år jag gjort dessa sammanfattningar har jag roat mig med att räkna ut medelåldern för de nominerade regissörerna. 2012 var den 62,2 år, 2013 56,4 år, 2014 var den 55,6 år och i år är den 50 år prick. En rasande fart nedåt alltså!
.
Vad tycker Movies-Noir om denna kategori? Klicka här för att komma till hans inlägg. Imorgon kl 06 kommer mina tankar om Bästa film.
.
.
.
.

THE IMITATION GAME

Bara han inte gråter. Jag klarar inte när han gråter”.

Dottern ser sammanbiten ut när vi sitter i en av hångelsofforna på Skandia och det är dags för red carpet-visningen av nya filmen med Benedict Cumberbatch på Stockholms Filmfestival. The Imitation Game heter den och handlar om Alan Turing, mannen som dechiffrerade Enigmakoden, tyskarnas hemliga kommunikationsmetod under andra världskriget.

Det är inte superlätt att få med dottern på bio längre, hon är 17 år och det är en massa annat som lockar, att titta sönder TV-serieboxar på repeat till exempel. När jag tjatade på henne att ge Sherlock en chans mellan några Ally McBeal-avsnitt var det ett jävla surande, buffande, gruffande. Hon förstod inte varför, inte på en fläck, men hon stoppade in första säsongen i DVD-spelaren och tre timmar senare kom hon ut från sitt rum – lyrisk.

Sen den dagen har hon älskat Sherlock och hennes betuttning i Benedict Cumberbatch är på gränsen till osund. Visa henne en bild på hans händer och hon börjar gråta. Säg hans namn och hon börjar gråta. Fråga om hon vill följa med på en red carpet-visning av The Imitation Game och hon börjar gråta. Det jävliga är att jag förstår henne. Han har ”nåt” som är i det närmaste utomjordiskt, han är ful, konstig, ordinär, snygg och vacker på en och samma gång.

Den här filmens stora plus är just Cumberbatch i huvudrollen, utan honom en mycket tristare film. Att det är en livshistoria väl värd att berätta står helt klart men jag känner mig inte riktigt tillfreds med slutresultatet. Filmen känns väldigt tillrättalagd, väldigt ”snäll” om man jämför med vad som faktiskt hände både Turing själv och arbetet runt honom.

Jag tycker filmens sista tjugo minuter är fenomenalt bra men det hjälper inte riktigt, inte så att resten är dåligt, det är bara sämre än det hade kunnat bli. Kiera Knightley till exempel, för tusan hakar, varför casta henne i rollen som krypteringsanalytiker och typ….geni? Det skaver en smula kan man säga. Benedict Cumberbatch är däremot väldigt bra men vem är förvånad?

Och ja, han grät. Och nej, inte bara han.

Dotterns betyg:

Dotterns betyg om inte Benedict Cumberbatch hade varit med:

Mitt betyg:

Det här är min sista recension från Stockholms Filmfestival 2014. Det kommer en liten sammanfattning på fredag men förutom det är det tack för mig för det här året.

Tre om en: Aksel Hennie

Mannen på bilden heter Aksel Hennie. Vet du vem han är? Nej, inte jag heller.

Hilde från Gävle vann min 2-års-tävling just på grund av det, att hon gav mig en nöt att bita i och en helt ”ny” skådis att gräva i, en ny för mig i alla fall.

När jag började reka och leta information om denne man upptäckte jag att jag faktiskt redan sett honom i en film: En ganska snäll man. Då tänkte jag inte på att det var han men nu har jag sett tre filmer till med honom, varav en på bio och fler lär det säkert bli.

Aksel Hennie är (vad jag förstår) Norges ”bad guy” på film och när jag googlar på honom kommer det upp många tidningsartiklar om en fallskärmsolycka i vilken hans lillebror dog men jag bestämmer mig för att inte forska mer i honom som person utan köra en djupdykning i tre av hans filmer istället. Håll till godo.

Huvudjägarna (2011)

Roger Brown är bara 168 cm lång. Det säger sig ju självt, klart det måste kompenseras.

Nu är det inte mina ord utan Rogers egna, han är fullt medveten om att en kort kille oftast får jobba aningens hårdare för att få behålla den snygga långa tjejen än en lång kille så han behöver pengar. Mycket pengar.

Roger (Aksel Hennie) bor i en 30-miljoners kåk som han egentligen inte har råd med men som han köpte för att frugan (Synnøve Macody Lund) ville. Han överöser frun, den långbenta, blonda, supervackra, med presenter hon inte bett om men som han känner att hon kräver. Han har ett högavlönat jobb som headhunter, personalrekryterare för höga poster på stora företag, men det räcker inte. Han behöver mer stålar för att få vardagen att gå runt så han stjäl konst och det är han rätt duktig på. Samarbetspartnern är en skjutglad och aningens suspekt man som heter Ove och det är han som sen forslar tavlorna till den svenske hälaren.

När den vackra långbenta frun inviger sitt nya galleri springer Roger på Clas Greve (Nikolaj Coster-Waldau), en snygg dansk som inte bara flirtar med frun utan även är klockren för ett jobb som Roger letar folk till. Roger ser till att boka in ett möte med Clas och på kvällen släpper frun bomben: Clas har en tavla värd miljoner på väggen hemma! Snacka om att slå en hel massa flugor i samma smäll.

Huvudjägarna är det närmaste en nordisk Trainspotting jag har sett på film, i alla fall om jag ser till tempot i inledningen. Det är uppfriskande och uppiggande och det tar bara sekunder innan jag är inne i filmen och där stannar jag. Karaktären Roger är nåt så ovanligt på film som en skithög jag bryr mig om. Han är en norsk variant av en stureplansstekare, han är dryg och dum, ocharmig och ganska ful men med backslick och låtsaspengar kommer man långt – även i Norge.

Filmen har en del otippade vändningar, den är pulshöjande och glad fast ibland ganska jobbig att se då jag märker att jag engagerar och stressar upp mig för mycket. När jag tänker tillbaka på den så innehåller den lika många logiska luckor som en schweizerost innehåller hål men jag köper det och jag tänker inte ens knorra över det.

Jag blev fullständigt knockad och superunderhållen och det var jättehärligt. Mer Huvudjägarna åt folket!

 

 

Hawaii, Oslo (2004)

Leon är en ung man drömmer om att fylla 25. Han har drömt om det sedan han för elva år sedan ingick en pakt med blondinen Åsa att dom skulle träffas på hans 25:e födelsedag och bli ihop igen och denna gång för alltid.

Ett förälskat pars största dröm har gått i uppfyllelse: dom har blivit föräldrar till en liten pojke. Men den vackra drömmen blir snart en mardröm då läkarna säger att pojken har ett hjärtfel och max kommer att leva i 3-4 dygn.

Vidar är en sanndrömmare som knappt vågar sova. Han jobbar som nattvakt på institutionen som Leon bor och han har drömt om Leon och Åsa och att nåt otäckt kommer att hända.

Sakta men säkert tar sig filmen igenom dessa historier som alla handlar om kärlek, om att vilja och önska och att få det liv man drömmer om. Det du tar för givet kan vara min högsta dröm.  Allt flyter in i varandra och slutar i samma gatukorsning i Grünerløkka på årets varmaste dag.

Hawaii, Oslo är en film som inte har bråttom. Den går en sakta promenad, den visar upp, förklarar och berättar precis som en morfar eller farmor som läser en saga för sitt barnbarn med all tid i världen. Såna filmer växer inte på träd och det är heller inte alltid som dom växer upp och blir goda äpplen, många trillar ner och blir multnande surkart för det är ingen enkel match att göra saktfärdig film som inte blir seg och tråkig.

När jag väl släppte garden och accepterade att den här filmen kommer ta både av min tid och min energi så blev den som en fint inslaget paket. Vissa scener är rent hjärtskärande och dom bär jag med mig när helheten ibland spretar lite för mycket men jag kan inte tycka annat än bra om filmen, det går bara inte men det blir ändå bara en trea – om än stark.

 

 

 

Max Manus (2008)

Bara dagar efter att jag sett Huvudjägarna var det dags för den här filmen och döm om min förvåning när filmerna i stort sett är identiska rent uppläggsmässigt. Det är snabba klipp, det är glad och energisk bakgrundsmusik och det är Aksel Hennie som är både berättarröst och huvudroll och nej, likheterna är inte negativa, inte alls, inte på en fläck.

Max Manus var alltså norsk motståndsman under andra världskriget. Han var drivande och ledande i den grupp av saboterande unga män och soldater som på sitt eget sätt ville hjälpa till och sätta stopp för nazismens frammarsch i Europa.

Jag hade aldrig hört talas om honom innan jag såg filmen vilket är en lucka i min allmänbildning (och en kanske pinsam sådan, jag vet inte om han är en sån man borde känna till?) men nu efteråt är jag jätteglad att jag såg filmen. Filmen är nämligen inte bara ett tidsdokument över en period i Norges historia som är både hemsk och intressant, den är även otroligt skickligt gjord och men relativt små medel vad jag förstår. Jag jämför den mer med svenska Gränsen än med Rädda menige Ryan och det ska Max Manus se som en komplimang.

Det är ett bra driv hela filmen igenom, en välskriven dialog som även får in en del humor mitt i allt det krigiskt svarta och actionscenerna, explosionerna, är skitsnyggt gjorda.

Jag är svårt imponerad både av Aksel Hennie himself och norsk film efter att ha sett dessa tre filmer inom loppet av bara några dagar.