YESTERDAY

Hur skulle världen se ut om inte cigaretter fanns? Om inte Harry Potter fanns? Om inte BEATLES fanns? Jack Malick (Himesh Patel) vet.

Den musikaliske mannen Jack krockade med en buss under exakt dom tio sekunder hela världen drabbades av ett strömavbrott och under dessa tio sekunder slog han inte bara i huvudet och ut framtänderna, hans nya liv as he knew it började då – fast han inte visste om det. Väl utskriven från sjukhuset satt han som vanligt och spelade gitarr med sina vänner och han spelar låten Yesterday. ”När skrev du den?” undrar kompisarna och Jack fattar absolut ingenting. ”Det är inte jag, det är Paul McCartney som gjort den” sa Jack och vännerna såg ut som fågelholkar. ”Paul McCartney – WHO???”

För en man som i många år drömt om en musikkarriär öppnas nu en dörr han inte riktigt kan avstå från att öppna. Hela Beatles låtskatt är nu….hans! Att spela, att sno.

För att vara en ”musikfilm” innehåller Yesterday rätt lite musik men bortsett från det hade jag svårt att få ner mungiporna under filmens gång. Det här är ATTANS så mysigt!
Att manusförfattaren Richard Curtis knör in en kärlekshistoria mitt i alltihop, en kärlekshistoria som egentligen inte hade behövts för att filmen skulle ha existensberättigande, gör ingenting även om jag kanske inte riktigt tror på att Lily James karaktär Ellie i verkligheten hade varit lika lojal och trofast mot Jack som hon är i filmen.

Yesterday är sommarens hittills härligaste feelgood på bio och kanske den bästa dejtfilmen som finns på repertoaren just nu. Den KAN vara aningens enklare att se tillsammans med en ny bekantskap än till exempel Midsommar.

Filmens regissör – och min favorit – Danny Boyle visar återigen på sin bredd när det kommer till film, han behärskar alla genren och han lyckas verkligen göra alla filmer han sätter tänderna i till sina. Har man sett några filmer signerade Danny Boyle är det lätt att se att Yesterday är hans verk. Snyggt gjort!

THE BEACH

Efter att ha sett Annihilation fick jag en craving efter att se fler filmer baserade på Alex Garlands penna. Vad kunde vara bättre än att återse kombinationen Garland och Danny Boyle? Självklart hade det varit supermycket bättre att se om Sunshine MEN det var tusen år sedan jag såg The Beach och jag minns den inte som nåt vidare värst bra. Kanske ser jag på den med andra ögon nu? Lite äldre, lite visare?

Här är det alltså regissören Danny Boyle som satt sin ofta anlitande manusförfattare John Hodge i tänderna på Alex Garlands roman The Beach. Hodge har skrivit manus till Shallow Grave (Dödsleken),  Trainspotting, A life less ordinary, Trance och T2 Trainspotting så dom har lekt ihop i många år. Till min glädje ser jag också att Hodge även skriver manus med Boyle till nya Bond-filmen, den som Danny Boyle även ska regissera! Härligt spännande filmtider väntar! Men nu går vi till stranden.

Unge Richard (Leonardo DiCaprio) är trött på tristess och att vara som alla andra. Han vill att det ska hända nåt, han vill hitta sig själv, han vitt göra nåt udda, nåt som det känns att han själv kommit på. Så vad gör killen? Han åker till Asien precis som ALLA ANDRA ungdomar som vill finna sin inre enhörning samt kröka, göka och röka i fred.

Richard hamnar på kicksökningsturné i Thailand och får av en extremt pårökt rumsgranne reda på att det finns en paradisö nånstans som INGEN ANNAN hittat. Han får till och med en ritad karta för att hitta dit. Med sig tar han dom andra grannarna, det unga franska paret Françoise och Étienne. Att Richard och grann-flickvännen Françoise (Virginie Ledoyen) ser ut att vilja göra små söta barn bara dom tittar på varandra gör att en blind kan se att det kommer bli otrohetstrubbel här.

Jag har inte läst Garlands roman som filmen bygger på men ALLT med filmen säger mig att boken är SÅ mycket bättre. Filmen gör mig nämligen varken till eller ifrån. Jag tycker den är rätt trist faktiskt och det var exakt så jag minns den som. Trist och…lång.  Jag kan förstå att filmen får ett mervärde om man gillar en solbränd Leo utan tröja med magrutor men för mig är filmens största plus musiken. Danny Boyle är väldigt duktig på att använda rätt låtar i sina filmer och när han brakar på här med Porcelain med Moby då ler jag faktiskt lite. Ett leende gör dock ingen film och jag kan återigen säga att just The Beach inte är nåt för mig. Danny Boyle – och Alex Garland – kan SÅ mycket bättre.

T2 TRAINSPOTTING

Redan i första scenen får jag ståpäls. Förra filmen började med att det sprangs rätt rejält och även denna uppföljare börjar så, dock på ett heeeeelt annat sätt. Musiken pumpar på. Lust for life med Iggy Pop som är så karaktäristisk (om man tänker på Trainspotting från 1996) har fått en modern remix och Renton (Ewan McGregor) ser aningens fräschare ut än han gjorde för tjugo år sedan. Frågan är: är han så pigg som han verkar?

Sen kommer dom som på ett pärlband, Begbie (Robert Carlyle), Spud (Ewen Bremner) och Sick Boy (Jonny Lee Miller). Vad har det blivit av dom? Vad har livet gett dom? Vad har livet tagit? Jag tänker inte spoila någon del av handlingen här men så mycket kan jag säga att regissören Danny Boyle bjuder oss alla på one hell of a movieride! Dom tokiga kreativa scenlösningarna som Danny Boyle är en sån MÄSTARE på!

Och färgerna! Och tempot! Och musiken! Alltså… MUSIKEN! Soundtracket är precis lika helgjutet som i förra filmen (om inte snäppet ÄNNU vassare). Visst kändes det som ett liiiiitet antiklimax när låten Born Slippy med Underworld användes flera gånger under filmens gång – men BARA introt. Jag satt som på nålar för att få höra lite längre, för att låten skulle komma igång men nä, det blev aldrig så. Synd på så goa…clementiner. För övrigt anser jag att det här inte är en film man ska läsa om, den ska UPPLEVAS på stor duk och med högt ljud!

Nu har jag inte sett sketamånga filmer från 2017 men av dom jag sett är T2 Trainspotting garanterat den hittills bästa. Jag är helt kär i den här filmen och jag längtar efter att se om den. Jag ville se om den direkt efter att eftertexterna började rulla – SÅ härlig tycker jag att den var. Så tycker du att Trainspotting var det minsta bra, se den här filmen. Se den och njuuut!

[Här är mina tankar om Trainspotting från 1996]

Vill du höra mig prata om filmen kan du lyssna på avsnitt 79 av Snacka om film.

Fredagsfemman #265

5. Sista Girls

Såhär tre avsnitt in i sista säsongen av Girls känner jag mest att det är skönt att det snart är över. Skämskudden får jobba HÅRT, det är blytungt pinsamt mest hela tiden och Lena Dunham överträffar sig själv i att bjuda på just sig själv och sin kropp. Ändå tittar jag. Såklart. Jag vill ju hänga med ända in i kaklet.

.

.

.

4. Andrew Garfield

The Amazing Spider-Man, Hacksaw RidgeDen andra systern Boleyn, Never let me go, The Imaginarium of Doctor Parnassus, The Amazing Spider-Man 2, The Social Network och 99 Homes, alltså, Andrew Garfield har varit med i såååå många riktigt BRA filmer och han är en superstabil skådespelare, därför tänker jag att om du är sugen på att se den bioaktuella filmen Silence just på grund av Andrew Garfields medverkan (så som jag gjorde), don´t do it. Just don´t!

.

.

.

3. På spåret-final!

Kalle Lind och Isobel Hadley-Kamptz mot Kristin Lundell och Johan Hilton. Vilken final det kan bli! Fan vad det är härligt med intelligenta allmänbildade människor, såna som är med i matchen oavsett vilket ämne det ska pratas om. Det ÄR nörigt att vara tuff och tufft att vara nördig!

.

.

.

2. Danny Boyle

Alla anledningar till att tjonga upp Danny Boyle på veckans lista är bra anledningar. Han är en utomordentligt bra regissör och en av mina stora favoriter och imorgon ska jag äntligen få se Trainspotting 2. Första filmen är en modern klassiker (min recension hittar du här) och förväntningarna på tvåan är höga men sansade. Vad jag tycker om T2 kommer du såklart kunna läsa här på bloggen nån dag nästa vecka.

.

.

.

1. Abstract

Utan överdrift så tycker jag att Abstract är det BÄSTA Netflix satt sin Netflix Original-stämpel på hittills. En dokumentärserie som handlar om design och kreativa människor inom olika yrkesområden som till exempel mannen med det störtsköna namnet Tinker Hatfield som designade Air Jordan-skorna eller den danske arkitekten Bjarke Ingels som har gjort en slalombacke uppepå taket på en sopförbränningsfabrik eller den fantastiske illustratören Christoph Niemann som fick min hjärna att fullständigt gå i SPINN! Dom här åtta avsnitten gör mig LYCKLIG, världen blev liksom en bättre plats på nåt vis! Så ett bättre titta-på-TV-tips än detta kan jag inte komma på.

STEVE JOBS

2013 kom Jobs, en film med Ashton Kutcher i huvudrollen som entreprenören och Apple-grundaren Steve Jobs. Den filmen var helt okej och många var vi som undrade om det verkligen behövdes ännu en film om Steve Jobs såhär pass nära inpå. Jag menar, det gnälldes rätt hårt om Spider-man och där var det ändå nio år mellan filmerna, här är det…två.

Den här gången är det fiffi-favvot Danny Boyle som regisserar och ett annat fiffi-favvo, Michael Fassbender, som spelar  Steve Jobs. Det kanske-inte-lika-mycket-fiffi-favvot Seth Rogen tar sig an rollen som Steve Wozniak, Kate Winslet är Joanna Hoffman, Jobs ”workingwife” och Jeff Daniels är John Sculley, före detta VD för  både Pepsi och Apple. Ja du hör ju, det finns inte mycket negativt att säga om folket både framför och bakom kameran. Lägger man sen till att manuset är skrivet av dom snabba dialogernas mästare Aaron Sorkin och att det supersköna blippiga 80-talsscoret är komponerat av Daniel Pemberton (som även stod bakom den tidstypiska musiken i The man from U.N.C.L.E  – filmen alltså) så är i alla fall jag så långt ifrån en gnällgumma man kan komma.

För om vi säger såhär, bättre än såhär kan en film om Steve Jobs inte göras. Samtidigt, det betyder inte att det är en superduperfilm. Danny Boyle ger oss liksom en liten tårtbit av Jobs liv och antagligen är det den delen som ÄR intressantast, jag känner bara ett ”jaha” när det gäller storyn och på det sättet är båda dessa Jobs-filmer väldigt lika.

Men man kan le och tänka ”jaha” samtidigt. Jag gillar ju det här även om det är ganska tunt.

I det tjugonde avsnittet av podcasten Snacka om film snackar jag mer om denna film.

 

 

TRANCE

Jag tycker om Danny Boyle.

Jag tycker om honom när han visar knarkisars liv på film, när han gör ett indiskt Vem vill bli miljonär-drama och jag älskar honom när han gör sciencefiction till spännande filmpoesi. Jag tycker om honom även när han gör ett sömngångardrama med en trött James Franco som sitter fastkilad mellan stenar timme ut och timme in.

Danny Boyle är lika tydlig med sitt filmspråk som Woody Allen och Steven Spielberg är med sina. Det tar inte många sekunder av en Danny Boyle-film innan det tydligt går att utröna att det är hans estetiska hjärna bakom spakarna. Färgerna, klippen, musiken som pumpar ut och ökar i styrka för att förstärka känslor. Han använder sig ofta av en berättarröst, han filmar ur sneda vinklar och det är ett skönt driv i berättandet. Inte en enda tråkig sekund, ja, förutom 127 timmar som kändes som… 127 timmar.

Man skulle kunna tycka att när Danny Boyle kommer ut med en ny film så borde annonseringsmaskineriet gå för högtryck hos filmbolaget. Man skulle kunna tycka att Trance är en film som skulle kvalificera sig in på SF´s lista av biosommarfilmer. Man skulle kunna tycka att Trance är en film som förtjänar att visas på fler biografer än två förortsditon (Heron och Kista) samt Sergel. Man kan tycka mycket om Trance för hur jag än vänder och vrider på filmen och trots att den inte är något mästerverk så är den hästlängder bättre än mycket som går på biorepertoaren just nu (*host* After Earth *host* Gatsby).

Simon (James McAvoy) jobbar på en exklusiv auktionsfirma. Personalen får grundläggande utbildning i hur dom ska göra vid eventuella rån och chefen är mycket tydlig. Det är inte värt att vara tuff, människoliv kan inte mätas i pengar.

Nu ska en målning av Goya ska gå under klubban och säkerheten är maxad, det är trots allt en riktig dyrgrip men trots det är ”olyckan” framme. Målningen stjäls av Franck (Vincent Cassel) och hans posse och allt ser ut att gå enligt planerna förutom att det saknas en målning i tavelramen när han ska öppna väskan med sitt byte. Allting lutar åt att det är Simon som tagit tavlan men han slog i huvudet vid rånet och minns ingenting. Franck – och Simon – tar en terapeut till hjälp, en kvinna som är duktig på hypnos och som ska försöka luska reda på var tavlan är gömd genom att ”nå in” i Simons hjärna. Elizabeth (Rosario Dawson) är inte bara terapeut, hon är dessutom inte född igår och genomskådar alltsammans och det hela blir ett triangeldrama där ingenting är som det ser ut att vara.

Jag tror att jag fnulat ut historien men nädå, där kom en vändning. Sen tror jag att jag fått fason på tankarna igen men icke sa Nicke, jag blev bortfintad där med och bredvid mig sitter Henke och gäspar lite och jag undrar om han håller bättre ordning på trådarna än jag. Till slut släpper jag sargen. Jag ger inte upp men jag låter handlingen ske utan att jag värderar eller analyserar. Jag låter mig luras, förvånas, snurras upp och tänker mest på att vissa scener är rätt over-the-top för att vara en ”vanlig” actionthriller. Det är lite naket, det är lite gore, det är lite larvuppfödning och det känns fräscht på nåt vis. Det är som att bli duschad med en blomspruta i ansiktet. Jag vaknar till, ryser till, tillåts inte nicka till och jag gillar det.

Betygsmässigt hamnar filmen närmare en fyra än en tvåa men en stark trea känns rimligt. Kanske blir det en höjning vid en omtitt när alla pusselbitar (om möjligt) faller på plats. Vad Henke tyckte om filmen kan du läsa här.

Veckans klassiker: TRAINSPOTTING

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag äger bara en hink. Det är bra.

Jag har skjutit upp att spackla klart en bit av taket, ain´t gonna happen anymore. Det finns ingenting min kropp är så besatt av att min hjärna slutar fungera. Och det här med att bajsa ner sängen i sömnen på första dejten och inse att helvetet faktiskt är på max för man ligger inte ens i sin egen säng mellan sina egna lakan. Alltså, nej, fy fan. Roligare kan man ha det.

Regissören Danny Boyle bjuder hem oss till killarna Renton, Spud, Sick Boy och Begbie och deras allt annat än glamourösa liv i 80-talets Edinburgh. Det knarkas friskt i det här gänget och det är inte snyggstilat direkt, nej här snackar vi knarkets redigt smutsiga baksida, inte kokainlinor på hippa inneställen.

Renton (Ewan McGregor) har en bästa vän i världen och den heter Heroin. Dom har blivit så tajta att Renton börjar inse att han inte kommer överleva med heroinet i kroppen och han försöker klara av att avgifta sig själv. Igen. Det är inte första gången men varje gång tror han att det är den sista. Den samling vänner han har omkring sig befrämjar inte drogfrihet direkt, alla är inne på samma bana och Renton är rätt ensam i sin vilja att bli ren. Men precis som en del vuxna säger till sina barn – din vilja sitter på en sten i skogen – så är Rentons vilja inte vatten värd när polarna knackar på. Det är kanske inte enbart knarket Renton borde rensa ut ur systemet, kanske även vänskapskretsen?

Kan man vara glad åt Trainspotting har man mycket att vara glad åt. Dom allra flestas liv är MTV Cribs i jämförelse och det är ofantligt lätt att känna tacksamhet över det jag har när jag ser filmen. Varmvatten. Fullt kylskåp. God hälsa. Arbete. Noll drogberoende. Sköna vettiga vänner. Levande barn. Såna här filmer är så jäkla bra på det viset, tvärtomtankarna fullkomligt sprutar. En sån fullkomligt jävla misär Trainspotting är, från Iggy Pops Lust for life-start via exempel som Temptation med både Heaven 17 och New Order och ända till slutet, Born Slippy med NUXX.

När jag såg filmen 1996 var den världsomvälvande för mig, det är den inte riktigt längre även om jag fortfarande tycker det är en extremt bra film. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett Trainspotting och om en sak tycker vi lika: det ÄR en klassiker, om än modern. Klicka här för att komma till Sofias recension.

När jag såg den 1996:

När jag såg den 2013:

Fredagsfemman # 65 – En inplanerad film som får mig att överleva maj

5. Choose life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television.

Maj är en månad som jag tror finns till för att träna upp föräldrars tålamod. Har man barn i skolåldern som även är aktiva i nån form av idrott så är maj helvetet på jorden. Det är tusenmiljarders saker att komma ihåg. Avslutningar och grillkvällar och insamlingar och vårstädningar och inköp av skolavslutningskläder och planering av sommaren och samtidigt som magen gör hoppsasteg av lycka för att vårsolen tittar fram så syns det hur erbarmeligt skitiga fönstren är.

 

4. Choose washing machines, cars, compact disc players, and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol and dental insurance. Choose fixed-interest mortgage repayments.

Det är förresten inte bara fönstren som slammat igen över vintern. Nu syns det hur illa städade golven är. Och kaklet i köket och hyllorna och böckerna behöver dammas och balkonglådorna måste piffas. Ja herreguuuud det måste dom. Och bilen borde dammsugas. Det är ett freaking grustag på gummimattorna.

 

 

3. Choose a starter home. Choose your friends. Choose leisure wear and matching luggage. Choose a three piece suite on hire purchase in a range of fucking fabrics. Choose DIY and wondering who you are on a Sunday morning.

Det är nästan så jag glömmer vem jag är. Och varför. Och att jag har ett förjäkla bra liv och att isskrapan kommer att få vila några månader och att sommaren snart är här och det är myspysigt på balkongen och jag mår alldeles fint.

 

 

2. Choose sitting on that couch watching mind-numbing sprit-crushing game shows, stuffing fucking junk food into your mouth. Choose rotting away at the end of it all, pishing you last in a miserable home, nothing more than an embarrassment to the selfish, fucked-up brats you have spawned to replace yourself.

Film är så himla bra på det viset, det går att hitta guldkorn som stämmer in i alla känslolägen. Det går att bli glad av film, ledsen om man vill det, hoppfull, lugn, hyperaktiv, sömnig, inspirerad, transpirerad och svinarg. Men jag tycker att det bästa av allt är när jag ser en film som får mig att förstå hur bra jag har det. Hur det kunde vara. Det finns många som lever i misär men jag är inte en av dessa och det är jag tacksam för. Tacksamhet är en bra känsla.

 

1. Choose your future. Choose life.

Trainspotting. Danny Boyle. Think big, start small. När det gäller att jämföra liv är Trainspotting den ultimata filmen. Fy fan vad jag har det bra! Heja maj, jag kommer fixa det!

Fredagsfemman # 28

5. Colin Nutley

Den 27:e oktober invigs Friends Arena och på Mix Megapols hemsida kan man vinna biljetter dit. Jag blev lite sugen på att vara med och tävla men sen läste jag hela texten: Du kommer att få uppleva några av de största svenska artisterna, sportstjärnorna och underhållarna i ett sammanhang du aldrig tidigare sett dem i; artister som sjunger med artister de inte brukar sjunga med och idrottsstjärnor som gör sånt de normalt inte gör. Helt enkelt, ett stort ögonblick som aldrig kommer tillbaka, signerat Colin Nutley. Hallojsan. Är verkligen Colin Nutley det mest innovativa vi kan hitta på i ett sånt här sammanhang? Är han kanske Sveriges svar på Danny Boyle? Jag vet inte det ja.

 

4. Fares Fares

Här är en kille som går från klarhet till klarhet utan att passera gå. Han gjorde en finfin insats i Safe house och nu är det dags igen i Snabba Cash II. Doftar det Guldbaggenominering månne?

 

 

3. Jennifer Westfeldt

Här är en tjej som jag är mäkta imponerad av. Hon har skrivit, regisserat och spelar huvudrollen i en film som fick mig att leka Alfons Åberg härom natten. Vilken film det är? Håll utkik, recensionen kommer upp i eftermiddag.

 

 

2. Sportsommaren är över – leve filmkvällarna!

Hur häftigt det än har varit med både fotbolls-EM och OS så känns det otroligt skönt att kunna krypa ner i soffan och titta på en film utan att känna att jag missar försöken i rytmisk sportgymnastik eller finalen i slägga. Att hösten nalkas känns faktiskt inte så tokigt alls.

 

 

1. Gubba-action!

På onsdag smäller det och nånting säger mig att ordet smäller inte är ett overstatement. Jag kommer sitta på första parkett med kikare och vuxenblöja – en långtradarmusche som denna får man sällan se i storbildsformat. Expendables II, snart på en bio nära dig.

Fredagsfemman # 25

5. OS i film?

Låter det knasigt? Ja, kanske. OS i poesi då? Idag börjar sommar-OS i London och hur kul jag än tycker att det är kan jag inte sluta tänka på dom grenar som fanns med i OS mellan 1912 och 1948: litteratur, måleri, arkitektur, skulptur och musik. Fantastiskt ju! Kultur hade ett mätbart sportmannamässigt värde på den tiden. Vi skickade Bruno Liljefors och Isac Grünewald till OS i Los Angeles 1932, tänk om vi hade kunnat skicka Ulrica Hydman-Vallien och Ernst Billgren till London och tänk om – tänk om – det fanns ett världsomfattande alternativ till Oscarsgalan, varför inte ett OS, för film. Det vore spännande och väldigt väldigt välbehövligt tycker jag.

 

4. Michelle Williams

Jag längtar efter tom eftermiddag i almanackan och att ensam få gå på bio och se Take this waltz.

 

 

 

3. Eighties

Att SVT är världsbäst är ingen nyhet och programserien Eighties spär bara på mina kärlekskänslor för dessa reklamfria kanaler. Att jag själv var 8-18 år under detta årtionde och fick hela min musikaliska utbildning av Rakt över disc, Discorama, Poporama, Tracks, Lördagsbiten, Okej, Bagen och Peter´s Popshow gör såklart att den här serien passar mig som handen i handsken.

 

2. Danny Boyle

Finfina regissören Danny Boyle, han som regisserat en av mina absoluta favoritfilmer, har ett av sina största jobbmässiga dagar framför sig idag. Han har regisserat invigningsceremonin till OS och har (vad jag har förstått det som) fått helt fria händer. Hur fint det än är med hundra tusen likformade dansande individer som i perfekta formationer gestaltar en velodrom så känns Danny Boyle som en frisk fläkt och en nyskapande hjärna i sammanhanget. Jag hoppas att ryktet om att Daniel Craig/James Bond ska vara med på ett hörn stämmer och att Drottning Elizabeth ska bajsa ut en stor guldklocka i närbild. Fast nånting säger mig att ett av dessa tu kan vara en skröna.

 

1. Christopher Nolan

Den här mannen gör mig så jävla lycklig! Christopher Nolan är inte vilken regissör som helst, han är en visionär, en nyskapare, en man som tänker så mycket utanför lådan att han ibland kollrar bort sina tittare fullständigt och får oss att gapande sitta och likna fågelholkar i biosalongen. Han bjuder in oss till nya världar, han tar gamla och förändrar dom till oigenkännlighet, han bjuder på effekter vi aldrig sett förut, på historier berättade både framlänges baklänges och ur olika dimensioner och mitt i allt det där så fyller han 42 på måndag. 42! Det är ju ingenting i sammanhanget. Han har förhoppningsvis lika många år till kvar att leva och tänk så många balla filmer han lär hinna med. Jag säger grattis och hurra och inte bara till Nolan själv utan till mig, till dig och till oss för att han finns här på jorden och kan förgylla den med filmiskt godis.

SUNSHINE

Bland det mest avslappnande och häftiga jag vet är att ligga i en flyttank. En stor plast-behållare som ser ut som ett gigantiskt ägg, kroppstempererat toksaltat vatten, en tystnad som är total och däri ligger jag och flyter, försvinner iväg, känner hur kroppen blir tyngdlös och nästan sovande fast samtidigt vaken och det enda jag hör är mina egna hjärtslag som sakta blir färre för var minut som går.

Om du aldrig provat floating-prylen, tänk såhär istället. Tänk dig att det är typ…tisdag. Tänk dig att det är första tisdagen på semestern. Det är 26 grader varmt och du sitter på din egen brygga och har din absolut mest urtvättade och jättesköna T-shirt på dig och tunna sommarbyxor som fladdrar i den ljumma vinden. Fötterna är bara och det går en hurv genom hela kroppen när fotsulorna når vattenlinjen.

Du sänker båda fötterna i vattnet. Gungar dom fram och tillbaka så det plaskar, så att vattendroppar blöter ner både vader, knän och byxor men vad spelar det för roll, det är ju bara vatten. Du tittar i horisonten, det är klarblått vatten så långt du kan se. Var havet slutar och himlen börjar är en gåta och att lösa den känns inte viktigt alls.

Det är sommar och det finns inte ett enda måste i världen på tio långa veckor, inte en tid att passa, inte nåt endaste litet som står emellan dig och det du kallar frihet. Varje dag är en tom sida i en oskriven bok och du ensam är författaren.

Det finns film som inte är film, film som beter sig som vore den från en annan dimension. Film som försätter dig i trans, som tar dig till en annan plats i en annan tid, som får dig att mentalt hamna i en saltig vattentank eller i ett tillstånd av ultimat sommarsemester fast hela livet snurrar i 180 men just nu, just här, försvinner allt runt omkring dig och allt som har med vardag att göra slutar att existera.

Jag är 38 år och har varit med om den här känslan endast en gång förut i samband med att jag sett en film och det var 1990 när jag såg Det stora blå för första gången. Det har gått 21 år och jag har sett över 3000 filmer sen dess.  Jag hade nästan gett upp hoppet om att få vara med om det igen men nu har det hänt. Jag har hittat min nya Det stora blå, Det stora gula: Sunshine!

Tack Danny Boyle för att du är en alldeles mästerlig regissör (och att du gjorde värsta magplasket förra året gör dig bara mänsklig) och tack Filmitch för att du alldeles omedvetet gav mig tipset om Sunshine, en film jag inte hört talas om innan jag läste din A life in movies-lista.

Jag känner mig kolugn, nykär och hispig samtidigt. Jag vill bygga mig en hatt av frukt, dansa Macarena och klappa händerna sådär hårt att jag får stickningar i timmar efteråt. Sen vill jag grilla marshmallows sådär liiite för länge så dom blir krispiga på utsidan och rinnande och skållheta på insidan och sova under bar himmel utan mygg.

Sunshine är filmkonst när det är som allra allra bäst och precis som att tala är silver och tiga guld så kan det ibland vara Cullinandiamanten att som skrivande filmtyckare inte tycka så mycket utan mest bara le. Le och hoppas att det både syns och känns genom skärmen, ända bort till dig.

SLUMDOG MILLIONAIRE

Jamal Malik (Dev Patel) bor i Bombays slumområde. Han är 18 år, föräldralös och sitter just nu i heta stolen i Indiens största TV-underhållningsprogram: Vem vill bli miljonär.

Han svarar rätt på fråga efter fråga och när han är bara en fråga – och ett svar – från att vinna högsta vinsten, 20 miljoner, blir det reklampaus. I pausen arresteras Jamal, misstänkt för fusk. Det kan inte vara möjligt att en outbildad slumunge kan svaren på alla dessa svåra frågor alldeles själv – eller kan det?

Jamal försöker på alla sätt han kan att bevisa sin oskuld och för varje fråga han får i programmet får vi se historien bakom det rätta svaret. Alla kunskaper behöver inte nödvändigtvis komma från en bok, eller från en lärare i ett klassrum. Livet i sig kan vara en alldeles utmärkt läromästare om man håller ögonen och öronen öppna.

Regissören Danny Boyle har gjort filmer som höjdaren Trainspotting och de mindre lyckade The Beach och A life less ordinary. I Slumdog millionare balanserar han på den tunna linjen som pendlar mellan socialpornografiskt bullshit och ett lysande kapitel filmhistoria och jag var skeptisk, ojojoj vad jag var skeptisk innan jag såg den. När en film som Slumdog millionaire hyllas av världens filmkritiker, den vann 8 Oscars och 95 andra priser, då är den antingen på riktigt jättebra eller nåt gråtmilt kletigt tjafs som bara kryllar av smutsiga barn och stråkar.

Slumdog millionare är jättebra. På riktigt jättejättebra.