Veckans klassiker: CALIGULA

I skrivande stund är det söndag, jag befinner mig i Rom, det är cirka 40 år efter Jesus födelse och jag har hittat hit med hjälp av Stig Järrel och Hitchcocks fru Alma Reville. Dom filmiska vägarna äro outgrundliga, ibland likaså målet.

Caligula (Malcolm McDowell) blir som 25-åring romersk kejsare då han tar över efter sin farfar Tiberium (Peter O´Toole). Det dröjer inte länge innan Caligula utnämner sig själv till Gud, sin häst till senator och sina undersåtar till ett liv i tyranni. Han tvingar fruarna och döttrarna till sina närmsta män att prostituera sig och är det nån som motsäger sig hans vilja väntar inget annat än döden.Han våldtar både kvinnor och män och den enda kvinnan han verkar hysa sanna känslor för (både kärlek och sexuella diton) är hans syster Drusilla (Teresa Ann Savoy) som han satt på kontinuerligt sedan dom unga tonåren.

Det är en fruktansvärd man som porträtteras, en man helt i avsaknad av empati. Det finns inte något hos Caligula som går att tycka om eller känna ens det minsta respekt inför. Han var en tyrann, en man som ser till att världen kretsar kring honom och han behandlar folk som fän.

Jag minns att den här filmen fanns att hyra i videoaffären när jag var tonåring och jag minns snacket om allt det nakna, om att det nästan var en porrfilm och att det var extremt mycket blod och våld. Ingen jag kände vågade hyra filmen och ta reda på sanningen, det var liksom mer spännande att inte veta. Nu har jag sett den så nu vet jag. Många scener i filmen är ren porr, spekulativ sådan till och med. Jag kan förstå att Malcolm McDowell och filmens andra stjärna Helen Mirren var rosenrasande när dom såg slutresultatet och märkte att filmens producent (och Penthouseredaktören) Bob Guccione helt sonika sett till att det klipptes in rena sexscener med nakenmodeller och porrproffs för att ”hotta upp” filmen ännu mer. Behövdes det? Ja, kanske, reklammässigt blev det blev ju en snackis i alla fall även om det sannolikt inte gjorde filmen bättre.

Som ”historiskt dokument” är Caligula ändå intressant, det är en välgjord film i all sin ångande svettiga blodiga smutsiga och ibland ganska otäcka sexualitet och musiken är genomgående magnifik. Ursprungligen har filmen en speltid på 153 minuter men det finns nedklippta versioner som är så korta som 83 minuter. När filmen hade premiär i Sverige 1981 var endast fyra minuter bortklippta vilket förvånar mig och jag kan anta att det är den versionen jag nu sett.

Nu återstår att se åt vilket håll denna film sparkar mig vidare. Stig Järrel och Helen Mirren har gjort sitt och en ny klassiker blir det nästa måndag.

 

2 svar på ”Veckans klassiker: CALIGULA”

  1. Har medvetet hållt mig från denna film. Jag brukar undvika BOATS där jag kan historien för väl. Har en tendens att bli lite nördig och irritera mig på fel i storyn.
    Porrinslagen är ngt annat som fått mig att backa.
    Men ditt relativt höga betyg har väckt min nyfikenhet – en aning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.