FILMÅRET 2013

Nu är det dags att offentliggöra min egen personliga lista med förra årets bästa filmer.

När jag väljer ut filmerna till den här listan går jag inte efter betyg, jag går efter magkänslan. Jag scrollar mig inte igenom bloggen för att försöka minnas vad jag sett, jag tänker efter och jag tänker hårt, jag känner efter och jag lyssnar på det som känns. Filmerna som poppar upp och som fortfarande känns i magen är dom filmer som förtjänar att vara med och vilka betyg filmerna fick är egentligen ganska ointressant.

Jag tycker 2013 var ett riktigt bra filmår, kanske det starkaste på mycket länge?

Uppdaterad 2014-05-02. Her fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-07-24. Big Bad Wolves fick lämna plats 9 och hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2014-08-12. Gravity (plats 10) fick lämna listan.

Uppdaterad 2014-12-07. Wrong Cops (plats 10) och Elysium (plats 9) hamnade utanför listan.

Uppdaterad 2015-01-11. Det blåser upp en vind (plats 10) ut från listan.

.

.

.

 

10. Jakten
(Jagten, Regi: Thomas Vinterberg)

Den där stenhårda boxhandsken mitt i magen som jag fick när jag såg Jakten, känslan av den har inte släppt än. Det är som att ha fått tusen nålar i april och eftersvedan håller i sig elva månader senare. Hur ofta händer sånt?

.

.

.

.

9. Prisoners
(Regi: Denis Villeneuve)

Det var som att se världens bästa TV-serie i långfilmsformat. Prisoners är en thriller som inte tillåter att man går på toa, kokar kaffe, snyter sig, hostar eller blinkar. Prisoners är en film som kräver full uppmärksamhet – och får det – och filmen får det för att den är så bra, så tung, så svart, så välspelad och välskriven att man inte vill pausa. Man vill bara att den ska hålla på för evigt och samtidigt ta slut för den är så jävla jobbig. En ovanlig film, helt klart.

.

.

.

.

8. Enough said
(Regi: Nicole Holofcener)

Det behövs inte en massa svindyra effekter, det behövs inga flådiga kläder eller modellsnygga skådespelare. Det som behövs för att göra en riktigt bra film är ett utomordentligt manus, perfekt casting och en regissör som kan klämma ut det allra finaste och mest personliga ur dom utvalda skådespelarna. Nicole Holofcener fick in en fullträff med Enough said, en fullträff på ALLA plan som finns.

.

.

.

7. Joe
(Regi: David Gordon Green)

Nicolas Cage gör sin bästa rollprestation hittills i karriären som den skäggige, sympatiske, ensamme mannen Joe med ett mörkt förflutet men som med beslutsamhet försöker göra rätt.

.

.

.

6. Locke
(Regi: Steven Knight)

Tom Hardy kör bil och pratar i mobiltelefon i 90 minuter. En helt underbar film. En helt underbar skådis. Ett jättebra manus och en känsla som omslöt mig som one-piece av fårskinn en iskall vinternatt. Eller en varm kram från nån som menar det.

.

.

.

.

5. The Wolf of Wall Street
(Regi: Martin Scorsese)

Vad säger man om den här filmen som inte redan är sagt mer än att just den här bilden symboliserar hela Jordan Belforts liv.

Tänk dig Margot Robbies och Leonardo DiCaprios kroppar som en graf över Jordan Belforts liv ritad med en penna på ett papper. Uppgång med nytt jobb på Wall Street (Margots huvud och rygg), börskraschfall (Margots rumpa), uppgång igen med nytt jobb (Margots ben), eget företag (Margots sko) och pengar rullar in som dom ska, det går bra nu (Leos huvud). Uppgången håller i sig (Leos rygg) och sen kommer tokfallet (från Leos rumpa till knän). Fallet som det inte går att resa sig ifrån på ganska länge (Leos underben fram till skon). Fan vad jag har för mycket fritid ibland.

.

.

.

4. Mitt liv med Liberace
(Behind the Candelabra, Regi: Steven Soderbergh)

När film är som allra bäst tar den mig in i en värld där jag aldrig varit och kanske lär den mig något nytt. Vad jag lärde mig av Liberace och hans unge älskare vete tusan men en ny värld presenterades för mig i alla fall. Alltså, det här är helt enkelt en SJUKT bra film och jag skiter i att den är gjord för TV – vadå gjord för TV? Jag såg den på bio, jag köpte den på blu-ray och går den nån gång på TV så tänker jag inte zappa bort den. Den får vara gjord för rumänsk dockteater vad mig anbelangar. Har du inte sett den, gör det. Har du redan sett den, se om den.

.

.

.

.

 

3. Hotell
(Regi: Lisa Langseth)

Jag rynkar lite på näsan åt Guldbaggenjuryn, jag fattar inte hur det kommer sig att Hotell blev så bortglömd som den blev, istället utbrister jag i ett fyrfaldigt leve för Hotell och delar härmed ut Fiffis filmtajms imaginära guldmedalj för Bästa svenska film 2013. Lisa Langseth, Alicia Vikander, Anna Bjelkerud, Mira Eklund, Henrik Norlén, David Dencik och Simon J. Berger, om ni inte redan vet hur otroligt bra ni är så säger jag det en gång till: Ni är inte bara bra, ni är banne mig BÄST!

.

.

.

 

2. Enemy
(Regi: Denis Villeneuve)

Kombinationen av regissören Denis Villeneuve, skådespelaren Jake Gyllenhaal och författaren José Saramago blev synnerligen lyckad. Så lyckad att jag såg filmen tre gånger på rekordtid och under samma tid höll jag på att få en mental kollaps för filmen släppte inte taget om min hjärna. Enemy är en galet bra film. Det är också en anspråkslös liten film, inga robotar, monster eller rymdkrig så långt ögat når. Det här är ett drama om det som finns mellan öronen på oss alla.

.

.

.

 

1. Still Life
(Regi: Uberto Pasolini)

Om jag skrev att Enemy är en anspråkslös liten film så är det ingenting jämfört med Still Life. Still Life är långsam, tyst, eftertänksam, lågmäld, mysig, mänsklig och underbar i all sin litenhet. Eddie Marsan briljerar i huvudrollen och det är första gången sedan gymnasietiden som jag på fullt allvar skulle vilja gifta mig med någon som bär på en brun portfölj. Jag älskar Still Life och jag älskar den ännu mer när jag inser att den detta superstarka filmår lyckas knipa förstaplatsen.

 

Toppenbra bubblare från 2013: Her, Det blåser upp en vindElysium, Wrong Cops, The place beyond the pines, Eskil & Trinidad, Drinking buddies, The Conjuring, Big Bad Wolves, Känn ingen sorg och Gravity.

Plox, Filmitch, AddepladdeHar du inte sett den (pod), Jojjenito, The Velvet Café, Fripps filmrevyer, Movies-Noir, From Beyond (pod), Thomas och Tomas filmpodcastRymdfilm, Monir Bounadi och Filmmixern (pod) har också summerat 2013. Och nu även Flmr, FilmitchRörliga bilder och tryckta ord och Filmnight.

 

WRONG COPS

När man köpt biljetter till filmfestivalfilmerna kan man välja att ha dom sparade på medlemskortet och blippa kortet vid entrén eller få dom utskrivna som pappersbiljetter. Jag har valt att ha biljetterna elektroniskt på kortet, smidigt, mindre att hålla reda på, bättre för miljön.

Köandet in till visningarna är ett kapitel för sig på filmfestivalen, något jag avskyr som pesten och redan gnällt om. Det gäller att vara i tid, få en bra plats i kön, speciellt om man är några stycken som ska se filmen tillsammans. På små salonger är det extra bökigt eller vid slutsålda visningar på stora biografer.

Park är en ganska stor biograf och Wrong Cops en ganska liten film men jag och Henke ställde oss i kö i god tid och hamnade längst fram. Det kändes lyxigt att få vara först in, att kunna få välja platser helt fritt. När vi ska gå in strejkar dock scannrarna och medlemskorten går inte att blippa. Dom med utskrivna biljetter får gå före i kön i väntan på att elektroniken ska börja fungera och det grymtas högt i leden. Det är tydligen inte första gången detta händer och vad jag förstår är köandet en akilleshäl för många filmälskande festivalbesökare. Det är viktigt att det blir rättvist. Att ha köat länge måste få innebära en bra plats i salongen, jag är verkligen inte ensam om att tycka det.

Hur det slutade? Vi fick se till att få biljetterna utskrivna för att komma in i salongen och väl inne fanns det gott om plats för oss som valt att se denna knasbollefilm.

.

På förra årets filmfestival såg jag Quentin Dupieux´s helgalna uppånerfilm Wrong. Jag var sjukt pepp på den efter att ha förälskat mig i hans film om ett mordiskt bildäck – Rubber. Igår var jag om möjligt ännu mer pepp när jag skulle se Wrong Cops, hans nyaste film som jag vägrat läsa ett enda ord om.

Det visade sig att Wrong Cops var nåt så supercharmigt och jättehärligt som en mix av sina föregångare. Den härligt elektroniska blipp-blopp-musiken a la Mr Oizo som fanns i Rubber och det galet tokskruvade som vi fick se i Wrong. Krydda det med ett vansinnigt galet persongalleri och twistad humor så förstår du att här är en som smälter som en skumbanan i solsken.

En svagbegåvad polis med bröstfetisch, en pengakåt bimbopolis som käkar gammal mozzarella, Marilyn Manson som visar imponerande skådespelarskills och en högljudd polis med Jan Gradvall-glasögon som säljer gräs packeterat i ihoptejpade döda råttor. Vi får till och med se huvudpersonen i Wrong, Dolph Springer (Jack Plotnick), i en liten scen och det var ett kärt återseende.

Under visningen skrattade jag så det bubblade ur munnen. Jag ler fortfarande. I magen är det alldeles varmt och jag njuter av vetskapen om att det finns filmare som Quentin Dupieux som väljer (och vågar) göra sin grej och inte backar en millimeter på sina idéer. Jag älskar det här! Det är underbart på alla sätt och vis i hela sin sjuka förpackning.

Precis som Gravity förtjänar en fullpoängare lika mycket för upplevelsen som för att den är en bra film, precis samma sak känner jag för Wrong Cops. Det här är en film som inte liknar någon annan film jag sett (ja, mer än Dupieux förra filmer då) och det måste premieras.

Galet bra! Galet kul! Galet….bara!

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer och poddkillarna från Har du inte sett den.