När filmåret 1998 precis hade listas la en av mina följare på Facebook upp sin egen lista av favoritfilmer från samma år. På första plats låg en film jag inte kände till, Your friends & neighbors. ”Se den nån dag när du känner för lite cynism” skrev han och nu är den dagen här. Cynismens dag har kommit till stan och om någon filmaffisch skulle visas på stora blinkande annonspelare som nån slags ”reklam” för denna människosyn så är det denna, herreminjävlar alltså.
Här får vi stifta bekantskap med Barry (Aaron Eckhart med mustasch och aningens fler trivselkilon än vi är vana att se honom), en man som enligt egen utsago aldrig haft så bra sex med någon som han har med sig själv. Han är gift med Mary (Amy Brenneman) och om hon visste vad maken tyckte skulle hon nog säga detsamma. Det är inte passion deras förhållande grundar sig i direkt.
Terri (Catherine Keener) är gift med Jerry (Ben Stiller) och dom har nog rätt bra sex men han kan inte sluta prata. Han prataråprataråpratar och hon blir typ galen. Jerry är för övrigt lärare och har en förkärlek för att flirta med – och om det går vägen även ligga med – yngre kvinnliga elever. Terris hemlighet är att hon gillar tjejer hon med.
Cary (Jason Patric) skulle kunna vara Patrick Batemans (American Psycho-killen) brorsa. Satan en sån otäck människa. Psykopatäckel i nån slags ”perfekt” förpackning som istället för musik lyssnar på sina egna knulljud när han tränar.
Det är en tämligen svart resa man får vara med på under filmens 100 minuter. Människans vanligaste tragiska sidor exploateras åt alla håll och kanter och det är svårt att tänka kärleken överlever allt-tanken med den här filmen i färskt minne. Människor kan verkligen vara sjukt osympatiska och det otäcka är att det är så enkelt. Det är så mycket simplare att vara denna typ av människa än motsatsen, mycket mer kravlöst, mycket mer YOLO.
Filmen är skriven och regisserad av Neil LaBute och i mina ögon känns han som en manlig variant av min favorit Nicole Holofcener. Nu vill jag se mer av honom och jag vill torrskrubba mig med kaustiksoda. Den där cynismen alltså…
Jaaa Neil LaBute! Varför gissade jag inte på honom?? Blir det The shape of things nu då??
Har dock inte sett denna.
Henke:
The shape of things är en nevermore-film.
https://www.fiffisfilmtajm.se/forvandlingen/
Däremot kommer det ett Neil LaBute-tre-om-en inom en snar framtid. 🙂
Spännande, den här måste läggas till listan – den verkar bara bekräfta vad jag redan misstänkt. Det är cynism som är världens motor.
Magnus:
Är det det? Världens motor? Det låter bara så fasligt….sorgligt.
Kanske inte… 🙂 Men helt klart segrar cynismen / egoismen / vanvettet före kärlek, omtanke och vänskap alldeles för många gånger. Jag skulle gärna vilja att rättvisan segrade någon gång, men alltför ofta får diktatorer och andra psykopater klara sig utan konsekvenser. Dock finns det många goda krafter och att se eländet på andra sidan (genom historieberättande) gör att vi kan lära oss. Någon gång kanske… 🙂 Och vad kul det är att komma in på filosofiska frågor ibland.
Magnus:
Att se elände genom historieberättande verkar tyvärr inte ha lärt oss någonting, inte heller att lyssna till historieberättare som varit med om elände själva. Ibland känns det som att människorasen är ett obotligt fall, så otroligt dumma i huvudet vi kan vara när det gäller vissa saker, jag blir så trött. Fast inte så trött att jag ger upp. Vad gäller tron på kärlek, omtanke och vänskap får man verkligen inte göra det. Ge upp alltså.
Det låter som om den påminner lite om Todd Solondz, gör den det?
Sofia:
Todd Solondz är utseendemässigt mycket mer arty farty. Den här filmen är allt annat än snygg, allt det intressanta ligger under ytan, inte på. Så räds du Solondz behöver du inte vara rädd för LaBute.
Jag vet inte direkt om jag räds Solondz men jag har ibland svårt att engagera mig i hans filmer
Sofia:
Jag tror att Neil LaBute kan passa dig. Tema! Tema! Tema!
(Stackare vad många teman jag tjongar på dig nu ;))