Författare: fiffi

Publicerat

FALSK SOM VATTEN

Bokförläggaren John (Sverre Anker Ousdal) lever tillsammans med Anna (Marie Göranzon) i ett förhållande som verkar kantas av iskyla och skuldkänslefri otrohet.

Poeten Clara (Malin Ek) ger ut sin diktsamling på Johns förlag. Hon är betydligt mer färgstark än Johns fru Anna, hon sminkar sig, har långt lockigt hår och känns spännande för John. Clara bor ihop med Stig (Stellan Skarsgård) som är en sjukligt svartsjuk wannabe-författare som ser ut som en blandning av en väldigt ung moppepojke och Alexander Skarsgård (herregud vad dom är lika, far och son).

John och Clara inleder en relation och mycket av det John gör har han okejat med sig själv eftersom han tror sig veta att frugan också är otrogen. Two wrongs doesn´t make a right, men det är en sanning John skiter fullständigt i när livet ändå är så rackigt.

John äger fastigheter på Söder i Stockholm och i en sådan huserar han Clara. Han ger henne en liten etta längst upp i huset och efter ett tag märker Clara att det händer underliga saker i lägenheten. Saker flyttar på sig, det låter och hon känner sig ständigt iakttagen och med ett förflutet som patient på Beckomberga sjukhus så är det inte någon som tror henne.

Hans Alfredson må ha gjort sig känd som en kul gubbe på scen men hans filmer är allt annat än roliga. Både Den enfaldige mördaren och Falsk som vatten är som filmiska förstoringsglas på människans mest vidriga egenskaper. Falsk som vatten fokuserar på svartsjuka och det är ingenting som går att skildra vackert men det är heller inte Alfredsons baktanke. Jag tror att han vill att jag som tittar ska bli underhållen, rädd och tänka efter samtidigt och det funkar faktiskt.

Skådespelarmässigt så är det Stellan Skarsgård som sitter bäst fast i mitt minne från första gången jag såg filmen men även Marie Göranzon (speciellt i filmens första halva) är precis-på-pricken-perfekt. Malin Ek som Clara är konstig och jag vet inte om hon ska vara sådär konstig för att det står i manus eller om Clara blir så konstig för att Malin Ek kanske inte är en så bra skådis. Men den jag har svårast för i filmen är Sverre Anker Ousdal, jag tycker inte han funkar alls. Jag begriper inte varför han prompt ska vara norsk, jag förstår inte hans dragningskraft på kvinnor och jag tycker inte han gestaltar en tokkär medelålders man bara för att han drar på sig en kockmössa och kletar sås på nästippen.

Falsk som vatten är en svensk film som jag tycker varje svensk bör ha sett. Det tillhör allmänbildningen banne mig.

Publicerat

The Children

Nämen om vi skulle ta och avsluta julhelgen här på Fiffis filmtajm med en underlig liten twistad julskräckis. Kan det va nåt?

Det stundar julfirande i ett stort hus på den engelska landsbygden. Elaine (Eva Birthistle) och Jonas (Stephen Campbell Moore) ska tillsammans med sina tre barn fira jul med Elaines syster Chloe (Rachel Shelley), hennes man och deras två barn. Det låter ju hur mysigt som helst, nästan som en Disneyjul, eller hur?

Det julpyntas och dukas fram julmat och barnen är glada och stojar som barn gör men nånting händer, barnen blir konstiga, märkliga och beter sig underligare och underligare, som om dom var hypnotiserade eller kanske omänskliga till och med. Det är som att barnen gemensamt bestämt att dom vuxna ska avlägsnas en efter en, som om dom blivit kreativa mördarmaskiner.

The Children är en film som bjussar på en väldigt speciell stämning. Det är antingen tyst, eller så hör man bara ljudet av vind som viner eller så är det ett vansinnigt kakafoni av skrikande och gråtande barn, vrålande föräldrar och hyperpanik. Jag sänker ljudet flera gånger för jag håller på att bli tokig i öronen av allt oljud för det låter liksom inte läskigt, bara mycket.

Jag såg filmen på dagtid med snällt solljus som sa hejhej genom fönstren men ett tips är att se filmen nattetid. Jag tror den är mycket mycket läskigare då (precis som dom allra flesta skräckfilmer). Barnen i filmen spelar utmärkt, dom har helt nollade utseenden, känns totalt känslokalla och påminner i många fall om dom rent ruggiga barnen i Children of the corn. Det jag saknar och som jag tror hade gjort filmen ännu bättre är en varm inledning, att jag hade fått mer myspyskänsla som sen kunde konstrasteras mot blod och mord och elaka barn.

Sådär. Nu var det slut på julfilmer för de här året. Imorgon är allt som vanligt igen, på gott och ont.

 

Publicerat

Veckans dokumentär: Raindeerspotting – Escape from Santaland

Ordet för dagen heter inte Annandag jul eller lutfisk utan Subutex. Subutex är en drog som i den här filmen mest benämns som S.

På vintern 2003-2004 hade Subutex (som är en injicerande drog av heroin-typ) ersatt amfetamin som den vanligaste drogen i norra Finland. Den smugglades in från Frankrike. Drogmissbrukaren Joonas Neuvonen bodde i Rovaniemi, var arbetslös och gick på socialbidrag och en dag fick för sig att han skulle börja dokumentera sin omgivning. Istället för att navelskåda sig själv valde han ut vännen Jani som fick bli nån slags huvudrollsinnehavare i filmen om baksidan av Tomtens hembyggd Rovaniemi.

Jani är en mycket trasig ung pojke. Han är riktigt fast i sitt missbruk, han stjäl för att få råd med en sil om dagen och alla människor runt omkring honom är i samma situation. Efter ett skumt inbrott (eller om han hade tjallat, jag vet inte) blev han av med två fingrar under en yxa och han märker mer och mer att hans vänner kanske inte är hans vänner. Drogen och pengar är det enda viktiga i hans liv.

Jani gör en ”kupp”, han stjäl 500 euro från ett kassaskåp och kastar sig på tåget med siktet inställt på Paris. Franska staten subventionerar Subutex till sina missbrukare som en ”medicin” för att stävja det utbredda heroinmissbruket i landet och det vet Jani om. Frankrike är således Paradiset för en sån som honom.

Det här är enväldigt jobbig film att titta på. Det är sån tragisk misär att jag vill kräkas upp både julskinka och ischoklad, fast vad skulle det göra för skillnad? Den kritvita snön i kontrast mot dom sunkiga toaletterna, silarna, nedgångna lägenheter, aggressivitet, bråk, ledsna unga människor som hamnat så jävla fel.

I slutet av filmen öppnar sig Jani. Han erkänner att han drömmer. Han drömmer om det enkla i livet, om ett hus, en fru och en bit jord att odla och helst av allt i Spanien. Det gör mig glad att något så fint som en framtidsdröm ändå finns kvar i hans kemikalieförstörda undernärda kropp, samtidigt som det gör mig förbannad att han inte kan ta sig bort från drogerna, att han inte kan få hjälp, att han inte ber om hjälp.

Visst lägger en dokumentär som denna sordin på julmys, så är det, men det gör filmen inte mindre viktig. Den får mig att känna glädje över till synes små saker i livet och den får mig att känna både panik och medkänsla för dom föräldrar som har barn som sitter fast i detta helvete  – och den får mig att hoppas att mina barn aldrig hamnar där.

Publicerat

En julberättelse

Om du tycker din familj har problem så skulle du se den här franska familjen.

Junon (Catherine Deneuve) har fött fyra barn varav tre är i livet. Den förstfödde sonen dog redan vid sex års ålder i en ovanlig sjukdom och hade endast kunnat överleva med hjälp av en transplantation. Ingen av släktingarna var kompatibla och ja, sonen dog mycket tragiskt och någonstans är detta ett ärr i familjen som inte vill läka.

Junon är gift med Abel (Jean-Paul Roussillon), en man som är väldigt lik en mänsklig padda och han håller sin hand över familjen lite som en Gudfader, fast en Gudfader i röd lammullströja.

Syskonen är inte alltför tajta, det äldsta barnet Elizabeth (Anne Consigny) har helt brutit med den mellanbrodern Henri (Mathieu Amalric) och den yngste brodern Ivan (Melvil Poupaud) är liksom bara…Ivan.

Som sagt, detta är ingen familj som är vana vid gemensamma söndagsmiddagar men när Junon blir sjuk och behöver en benmärgsoperation har familjen inget val. Dom måste samlas, både barn och barnbarn bör testas och det hela mynnar ut i en julhelg med hela familjen under samma tak.

På nåt sätt känns En julberättelse som den franska varianten av Fanny och Alexander, fast utan en fisande morbror och en elak präst. Egentligen har filmerna inga klockrena beröringspunkter annat än julen som tradition och kuliss och kanske till viss del längden på filmen (den här är 150 minuter).

En julberättelse börjar i full gas på ettans växel och efter en timme ungefär läggs femmans växel i direkt och jag hängde inte riktigt med i tempoväxlingen. Jag hade velat se mer som filmen var i början, jag gillade berättarrösten och snabba klipp och återblickar och dockteater. Kanske hade det blivit tjatigt i längden men hellre det än att det blev knappt styrfart på berättelsen.

Filmen är rätt skön ändå på nåt vis, den är tänkvärd och behaglig men det kryllar av  jobbiga karaktärer och jag kan inte säga att jag känner sympati för någon av dom. Tyvärr ska jag tillägga för jag tror att det är meningen att jag ska få det, jag vet inte bara för vem.

Ett julfirande är ett julfirande är ett julfirande, så även i Frankrike och så även på film.

 

Publicerat

God Jul & Månadens filmsnällis: Gus och råttorna som har fattat att hjälpsamhet gör skillnad

Årets sista filmsnällis ska presenteras och det är med en genomtänkt baktanke som den kommer just idag och inte i början av månaden som alla dom andra har gjort.

Månadens filmsnällis har nämligen både med julen och med den fina hjälpas-åt-tanken att göra. Hjälps vi åt med det tråkiga kan vi alla få tid över att ha lite roligare och det gäller även årets övriga dagar men kanske speciellt julen.

Många människor har inget eller ingen att dela julen med, många människor har överflöd både av saker och släktingar. Många äter för mycket, en del dricker för mycket. Många sliter som djur med mat, plock, disk och fix medans andra sitter och pöser dagen lång i finfåtöljen.

Kom igen! Hjälps åt! Gör den här julen till något toppenfint! Kan små tecknade möss göra skillnad så kan du och jag.

Från mig till dig – en riktigt G o d J u l !

 

Det här var den sista filmsnällisen här på bloggen. Vill du läsa om dom andra kan du klicka här

, då kommer du till Göran, Vera, Mike, Emil, Prot, Zeb, Freddy, Gabriella, Talia, Charlie och Forrest.



Publicerat

SURVIVING CHRISTMAS

Jag kan tänka mig ungefär en miljard människor som jag hellre tillbringar julen med än Ben Affleck. Trots det sitter jag här med ett DVD-fodral som fullkomligt osar julmys OCH den har Ben Afflecks namn skrivet på sig med stora bokstäver. Vad fan tänker jag med?

För jag är Itma Hoha M’botenbaba självplågare
Och jag har kommit ända ifrån Chitnbotnba
Strax bortom Putnchitnbu i Indien

Jag nynnar på Trazan och Banarnes sång från min barndoms LP-skiva och funderar på varför jag tackade nej till den där gå-på-glödande-kol-kursen samtidigt som jag värmer lite glögg och försöker komma i stämning. Vilken stämning kanske du undrar? Jo, den överseende. Den som kan se bortom Ben Afflecks namn på ett filmfodral och objektivt kunna se denna julfilm utan att redan på förhand såga den jämns med liktornarna.

Jag sätter mig väl tillrätta. Glöggen är varm, mandlarna skållade, pepparkakorna hembakta, surroundsystemet kalibrerat och spelaren är laddad. Jag tar ett djupt andetag och trycker på play.

En timme och tjugosju minuter senare.

Jahaja. Och här sitter jag och ler. Jag vet inte vad det är med julen som får folk att gå fullkomligt bananas men det funkar uppenbarligen även på mig.

En på ytan ordinär familjekomedi som pimpats med fallande snö, stråkar och triangeltingeling, blinkande ljusslingor som kan ge en oinvigt epilepsi för mindre och hux flux känns det som att jag tappat all form av sans, vett och förmågan till kritiskt tänkande. Känner jag den speciella julmyskänslan så gör jag. Punkt.

Drew (Ben Affleck) är den ultimata säljartypen, som han säger själv, han skulle kunna sälja valkött till Greenpeace. Han får en resa till Fiji från jobbet och bjuder med sin vackra flickvän Missy dit över jul. Flickvännen (Jennifer Morrison från House) reagerar dock lite annorlunda mot vad han hoppats och trott, hon lämnar honom eftersom julen i hennes värld är en helg då man träffar släkten och om han inte vill göra det så är han en ”sjuk människa”. Drew själv har ingen som helst längtan efter familjesammankomster.

Okej. Då står han där, ensam och övergiven dagarna före jul. Var ska han ta vägen? Efter lite om och men beger han sig till huset där han växte upp och minnena sköljer över honom. I huset bor numera en annan familj, en dysfunktionell och olycklig sådan med en mamma (Catherine O´Hara), en pappa (James Gandolfini) och en porrsurfande tonårsson. Drew får en strålande idé, han erbjuder familjen 250000 dollar mot att dom låtsas vara hans familj över julen. Money talks och Drew flyttar in.

Det är en ganska frejdig samling skådespelare som alla gör sitt bästa för att få fason på den här filmen. James Gandolfini är alldeles överjävligt bra som den buttra och livströtte pappan och Catherine O´Hara spelar som vanligt på gränsen mellan fullkomligt normal och psyktant. Christina Appelgate gör entre på julafton som familjens dotter Alicia och hon missar sällan en chans att vara komiskt klockren och Udo Kier gör en minimal men minnesvärd roll som fotografen Heinrich.

Jag tycker om den här filmen. Den är till en början ganska svart och har en humor som inte är helt självklar. Ju längre tiden går desto mer sedvanlig fars blir det av det hela men filmen funkar ändå hela vägen till slutet. Till och med Ben Affleck ser ut att trivas och jag tycker ovanligt mycket om honom i den lilla scenen med den knarrande trappan. Då går det att se något genuint och äkta i hans ögon och det hör inte till vanligheterna.

Det slår mig att är det inte just det här julen verkligen handlar om? Att kunna se förbi människors uppenbara skavanker, att vara storsint, att inte bråka om skitsaker, inte svära i onödan, att kunna umgås med nära även om dom kanske inte alltid är så kära och försöka blunda för varandras dåliga sidor om så bara över en skinkmacka?

Jag har just ätit en skinkmacka med Ben Affleck.

Publicerat

THE NIGHTMARE BEFORE CHRISTMAS

Det var söndagen den 4 december 1994. Jag skulle träffa en kompis vid Svampen, mitt på Stureplan i Stockholm, för en gemensam och kort promenad bort till biografen Sture. Vi skulle se The Nightmare Before Christmas, Tim Burtons knepigt animerade-eller-vad-det-nu-var-för-typ-av-dockfilm som haft premiär veckan innan.

Jag går av vid Hötorget och promenerar Kungsgatan ner mot Birger Jarlsgatan och ju närmare jag kommer ju tydligare ser jag avspärrningarna. Vad är det som har hänt här? Varför är hela Stureplan tejpat med polisband, varför får jag känslan av att det är en brottsplats jag besöker?

Att ta sig fram till Svampen är en omöjlighet och det börjar hopas med folk runt torget. Jag försöker hålla utkik efter kompisen samtidigt som jag försöker ta reda på vad som hänt. Jag hör orden ”skottlossning” och ”döda” men får inte ihop allt i skallen. Det här är Stockholm, det är inte Beirut och tanken på Jack Skellington är långt långt borta.

Jag ser kompisen komma gående och möter upp honom. Han har inte heller hört något och det är inte förrän vi sett klart filmen och jag kommer hem till dom extrainsatta nyheterna på TV som jag fattar vidden av mecket på Stureplan. Tre döda på nattklubben Sturecompagniet. Tommy Zethraeus och Guillermo Marques Jara har skjutit skarpt och verkligheten känns med ens betydligt otäckare än filmen jag nyss sett, även om The Nightmare Before Christmas långt ifrån var en glad och lättsam barnfilm.

Jack Skellington är rätt less. Han vill hitta på nåt annorlunda. Han hittar landet där julen firas samma dag varje år och där folk är snälla och givmilda. Vilket skit tänker Jack, här ska det smidas planer. Tomten ska väck och ersättas med honom själv för nu ska det bli ordning på mes-julen en gång för alla.

Vad Zethraeus ville med sitt skjutande står skrivet i sten, kanske ville han liksom Jack förändra världen på nåt sjukt jävla sätt. Verkligheten är inte alltid kul och inte filmer heller.

The Nightmare Before Christmas är en rätt jobbig film tycker jag. Välgjord men inte särskilt underhållande och det varken då eller nu och även om jag bortser från alla omständigheter i världen.

Publicerat

Once upon a time in the west

Apropå det där jag skrev för ett tag sen, att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang, här är ännu en sån situation.

Tänk när regissörerna Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento träffades över en kopp thé (eller en öl eller en liter tequila) och bestämde sig för att skriva ett filmmanus tillsammans, tänk att ha suttit där på fönsterbrädan och surrat och ha fått se C’era una volta il West växa fram. Det hade varit nåt att berätta för barnbarnen. Nu är det enda jag kan berätta att jag sett filmen, att jag suttit framför TV:n i två timmar och trettionio minuter och sett fåriga män skjuta skarpt, en vacker prostituerad lösa problem och Charles Bronson spela munspel och det må vara en bedrift i sig men inte i klass med att vara en fullinformerad spyfluga.

Charles Bronson utan mustasch ser väldigt mycket ut som en thaifarbror. Jag tycker inte riktigt han passar in i vilda västern, det krockar för mig. Henry Fonda däremot, han är en riktig hårding. Hårda män i denna typ av film rör sig i gemen väldigt sakta och männen i denna film är ingen undantag. Här går nämligen allting sakta. Tempot är på gränsen till outhärdligt långsamt, i alla fall första timmen innan jag kommit in i lunken (eller brutit ner min normala dito för att inte bli galen) men sen är det som att sitta i en gammal knarrig gungstol med en virkad filt över knäna och bara hänga med.

Claudia Cardinale spelar den prostituerade änkan och hon är både otroligt vacker och jättecool och hon har ett badkar jag blir svårt avis på. I en film om män och definitivt FÖR män är hon ett välkommet men väldigt ensamt kvinnligt tillskott.

Bortsett från filmens sista tjugo minuter kan jag  inte på något sätt säga att jag fann filmen engagerande men däremot är den vansinnigt intressant ur en ren filmteknisk synvinkel. Fotot är perfekt in i minsta detalj precis som musiken av Ennio Morricone och hur gärna jag än skulle vilja såga såsigheten så har den ett syfte, det melankoliska tempot spelar en roll, nästan en huvudroll faktiskt.

Precis lika glad som jag är när filmen är slut, precis lika glad är jag över att äntligen ha sett den. På min köksvägg sitter nämligen en fototapet föreställande dom 250 högst betygsatta filmerna på Imdb och C’era una volta il West har varit mitt i mitt blickfång varenda middag sen jag tapetserade upp den. Nu kan jag byta fokus. Nu blir det Citizen Kane eller nåt annat skoj, det är inte alltför många filmer kvar att beta av från väggen.

Publicerat

Venus

När jag googlade efter en bild till den här recensionen och den här postern dök upp trodde jag att jag svalt ett halvkilo pompa utan att tugga först. Jag fick andnöd, bokstavligt talat.

Nåt så urbota jävla själsdödande som en sminkad och glosögd Peter O´Toole i tweedkavaj och mansscarf har jag aldrig sett på bild förut men efter att ha sett filmen slog det mig att den är än värre.

Jag tycker inte det räcker med att Peter O´Tooles gamla stöt Maurice hyr en limo för att impa på den unga tonårsmodellwannaben Jessie (Jodie Whittaker) och hon är sådär naivt svårt imponerad av biljäveln och utbrister ”Ohhhhiiiiii, kan jag öppna takluckan?” och chauffören öppnar luckan och hon ställer sig upp med sin lilla skoluniformskjol och bara ben och halva kroppen är utanför bilen och hon ler och volymen höjs på Corinne Bailey Rae´s låt Put your records on och jag förstår att här, här ska jag få hurven och tycka att wååååoooow vilken härligt frigjord engelsk myspysrulle det här är men min enda känsla är att jag hellre skulle vilja äta en kall korv bruna bönor fast det är den otäckaste maten jag vet.

Maurice kärar nämligen ner sig i Jessie och han är typ hundra år och hon knappt byxmyndig. Jag ser mig själv som rätt openminded vad gäller åldersskillnader och relationer men även jag har en gräns, tydligen har  jag det. Maurice är nämligen äcklig. Jessie kan tacka hans prostataproblem för att hon slipper gubbens riktiga hardcorenärmanden, nu blir det bara lite pussar på av henne noga utvalda ställen men det räcker för mig. Jag längtar efter hallonsylt till bruna bönorna för ingenting kan ändå bli äckligare än detta.

Hade jag inte svårt för Peter O´Toole innan så har jag det nu. Det vänder sig i magen. Filmen Sleeping Beauty är ingenting jämfört med detta. Regissören Roger Michell har tidigare gjort Notting Hill och det var ju kul för honom men man lever inte på gamla meriter huuuur länge som helst. Min behållning av filmen stavas Vanessa Redgrave, hon är toppen, superfin och begåvad och jag slutar där. Det räcker nu. Jag mår liksom illa.

Här finns filmen.

Publicerat

CONTAGION

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För ett år sedan ganska så precis pratades det inte om något annat än svininfluensa. För eller emot sprutor, löpsedlar med folk som dött i sjukdomen, larmrapporter från resten av världen, det var slagsmål om handspritflaskorna i butikerna, ja, det var helt enkelt en rätt otäck stämning överallt i vårat land. Hade Contagion gått upp på bio förra vintern vete tusan om en enda människa hade gått och sett filmen. Verkligheten överträffar ju ändå alltid filmen, gör den inte?

Beth (Gwyneth Paltrow) sitter på en flygplats och hostar. Så börjar filmen, med en vanlig simpel host och smittans Dag 2. Hon åker hem till sin familj, till maken Mitch (Matt Damon) och den lille sonen men förkylningen ger inte med sig och familjetragedin är ett faktum när både Beth och sonen dör.

Dagarna tickar på, viruset sprider sig över världen och fler och fler karaktärer presenteras. Regissören Steven Soderbergh gör sitt allra bästa för att genom många infallsvinklar förklara det komplexa skeendet under en epidemi, allt från att först bedöma att viruset verkligen existerar till att försöka hitta ett botemedel till att visa den vanliga människans paranoja inför det okända och läbbiga och han får ihop det lite på samma sätt som han fick i Traffic, fast då gällde frågeställningen droghandel.

Många vinklar blir det och det är tur att det är kända skådespelare i dom flesta roller för det är svårt nog att hänga med i svängarna som det är. Tempot är högt, musiken härligt blippig med skön BPM men det är en svår balansgång att hålla denna puls filmen igenom utan att det känns hispigt och stressigt. Jag får känslan att det är bråttom till nånting, att jag är på väg att komma försent till ett möte som jag dessutom missat att förbereda mig till och jag sitter liksom och mentalt hoppar upp och ner. På så sätt är filmen inte det minsta mysig men å andra sidan, vem har sagt att en epidemirulle ska vara det?

Skådespelarmässigt tycker jag att Matt Damon är den starkt lysande stjärnan i ensemblen. Hans Mitch är en småflobbig vanlig snubbe och jag tycker Damon lyckas göra honom trovärdig på alla sätt och vis.

Vad är det då som gör att filmen trots allt som är bra ändå bara kommer upp till en medeltrea? Kanske för att jag inte får panik. Jag känner mig inte rädd, jag lyckas inte ens återvända till svininfluensatankarna från förra året, jag sitter mest och tittar på ett filmiskt hantverk utan egentliga svagheter men som inte lyfter, inte förrän sista scenen när det som hände Dag 1 visas – och det är inget jag vill se såhär dagarna före jul.

Publicerat

It runs in the family

Det här är ett litet anspråkslöst drama som inte gör mycket väsen av sig nånstans egentligen. Men även ett litet anspråkslöst drama kan bjussa på maffiga scener och här är det en hel del av den varan. Det finns en del scener av sällan skådat slag i filmhistorien och nu överdriver jag inte ens.

Filmens nav är advokaten Alex Gromberg (Michael Douglas). Han är gift med Rebecca (Bernadette Peters) och utåt sett har dom det rätt bra men tristessen har smugit sig in i förhållandet och allting känns lite avsomnat, sexlivet speciellt.

Dom har två söner, lillebror Eli (Rory Culkin) som precis börjat intressera sig för tjejer och är kär i en tjej med näsring och svarta kläder och Asher (Cameron Douglas) som tycker det är roligare med droger, tjejer och att spela musik än att studera och nu börjar hela hans liv gå utför i en väldig fart. Sen får vi även lära känna farfar Mitchell (Kirk Douglas) och farmor (Diana Douglas) och upptäcka en del av problematiken med att bli gammal.

Såg du nu? Fyra personer med efternamnet Douglas – i samma film – och filmen heter It runs in the family. Det gör det verkligen, det är en bra titel i det här fallet. Michael är pappa till Cameron även i verkligheten, Kirk är pappa till Michael och farfar till Cameron även i verkligheten och Diana Douglas är faktiskt Michaels riktiga mamma och ex-fru till Kirk (dom var gifta 1943-1951) och alltså farmor till Cameron även i verkligheten. Vetskapen om detta gör att många scener får en djupare dimension än om skådespelarna varit vilka-som-helst. Speciellt dansscenen, där farmor får farfar att stänga av TV:n trots att det är en pågående Yankeesmatch och dom tar sig en stilla svängom på vardagsrumsgolvet. Då rinner mina tårar, det är verkligen en fin scen. Scenen med tre generationer Douglas i en eka hör också till höjdarna.

Det finns som sagt en hel del som är bra med den här filmen även om den är ganska basal i sitt upplägg men det som jag bär med mig som det starkaste minnet av filmen är Alex och Rebeccas lägenhet som enligt mitt tycke och smak är det ULTIMATA boendet. Mixen av industrilokal, starka färger, konst, naturmaterial, leksaker och Ikea är en perfekt symbios och jag vill bo i den där lägenheten. Jag vill bo där. VILLVILLVILLVILLVILL. Men min vilja står och växer i skogen, jag vet och tills den inte gör det så tänker jag fortsätta drömma.  Nu vet jag i alla fall att mitt drömboende redan existerar.

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Veckans dokumentär: Underkastelsen

Vad är det största hotet mot oss som människor? Är det ozonlagret, är det radioaktivitet, är det ännu ett världskrig eller kanske någon sjukdomsepidemi? Jag kan meddela att det inte är något av detta. Prova istället barnleksaker, favorittröjan, pappret som håller ingredienserna i hamburgaren på plats och det du tror är nyttigt i fruktskålen. Stefan Jarl har med sin kemikaliedokumentär Underkastelsen lyckats få mig att blir rädd för typ allt. Tack för det Stefan.

Filmen handlar om sånt som vi kallar mjukgörare, alltså sånt som gör plast mjuk. Filmen handlar om bromerade flamskyddsmedel, sånt som gör att kläder och möbler brinner lite saktare eller inte alls. Filmen handlar om bekämpningsmedel och andra ytaktiva ämnen och dessa kemikalier sammantagna finns i ALLT vi äter, allt vi tar på, allt vi har omkring oss. Så att våra kroppar är fulla med denna skit är inte så konstigt, vårt blod är besudlat och genom amning för vi över skiten till våra barn. Amning som är så bra, amning som skyddar mot astma och allergi, tror vi, hör vi, läser vi – och så är det precis tvärtom.

Stefan Jarl kollar sina blodvärden och kring detta kretsar filmen. För att hitta en motpol ber han den gravida Eva Röse om hjälp. Kan hon tänka sig att ställa upp och kolla upp sina kemikalievärden även hon? Ja, hon ställer upp och det är skönt att se en människa som har precis lika mycket ångest över detta som jag får när jag sitter i soffan.

Den här typen av dokumentär är jätteintressant tycker jag men det finns ett men, ett ganska stort men. Det känns lite ansvarslöst att rada upp detta vardagshelvete utan att samtidigt presentera någon form av lösning. Kanske finns det ingen lösning, kanske är lösningen svår men existerande, jag vet faktiskt inte men filmen berättar inte ett uns av detta. Jag vill typ bara dö.

När en Foppatoffel blir symbol för mänsklighetens undergång då ger jag liksom upp litegrann. Inte helt, men lite.

Publicerat

FÖRBJUDEN KÄRLEK

Atefeh (Nikohl Boosheri) och Shireen (Sarah Kazemy) är bästa vänner. Tillsammans utforskar dom Teherans regimkritiska undergroundkultur, dom röker, taggar betongväggar, dansar, dricker sprit och som grädde på moset så ligger dom, dock inte med vem som helst utan med varandra.

Att vara lesbisk i Iran ses inte med blida ögon av samhället och när Atefehs bror Mehran (Reza Sixo Safai) kommer tillbaka hem efter en tid på  drogavvänjningsklinik har han lierat sig med moralpolisen. Han sätter upp bevakningskameror i husets samtliga rum och det tar inte lång tid innan han kommer på systern och Shireen.

Givetvis förkastar han systers sexualitet och syskonen som förr stod varandra så nära har numera Marianergraven mellan sig.  Atefeh har alltså inte bara hela den moralpredikande staten som fiende utan även sin bror och homosexualitet kan leda till långvariga fängelsestraff för den påkomne. Det vet tjejerna och det vet Mehran och som det mans-as till snubbe han är så utnyttjar han såklart situationen till sin egen fördel.

Jag tycker att Förbjuden kärlek är mer en viktig film än en bra. Vad jag förstår så har regissören Maryam Keshavarz inte någon användning för sitt iranska pass längre då hon inte är välkommen tillbaka till landet. Filmen är inspelad i Beirut, producerad med till stora delar amerikanska pengar och samtliga huvudrollsinnehavare har dubbla medborgarskap. Bara den vetskapen gör att jag måste se filmen, att  jag måste skriva om den och att jag hoppas att många får upp ögonen för den. Det är 2011 nu, snart 2012 och det här är verklighet för ett helt folk. Det är nutid, det är lätt att tro att det går mammutar på Teherans gator och att det vi kallar fossiler är deras middagsmat men det gör det inte och så är det inte och då blir jag rädd på riktigt.

Att säga att Förbjuden kärlek är den iranska varianten på Fucking Åmål är att göra det lätt för sig. Även om Agnes och Elin hade ett helvete så riskerade dom inte sina liv genom sin kärlek. Shireen och Atefeh gör det.

Vad är det då som gör att jag inte tycker att filmen är jättebra? För det första känns Atafeh och Shireen alldeles för snygga. Det är ju en skitdum grej att hänga upp sig på, jag vet, men dom är liksom snygga på ett sätt som gör att mina tankar dras till gnussande barbiedockor och det gör att förälskekänslorna inte går igenom bioduken. Det blir ganska ytligt och kallt istället för passionerat och mänskligt. För det andra så hade jag väntat mig lite mer av nu-öppnar-sig-helvetes-portar. Jag satt och väntade på riktigt vidriga scener, kanske något dödsfall eller misär men det enda som kom var sedvanliga övergrepp.

Jag blir så trött. Va fan liksom. Män har i alla tider våldtagit kvinnor för att dom kan, för att visa sitt övertag, sin makt, sin fysiska styrka eller för att skyla över sin bristande potens i normala sexuella relationer (och yada yada yada gäsp)  men räcker det inte nu? Kom med nåt nytt för fan! Liiite kreativitet kan man väl ändå kräva? Det är skrattretande tamejfan att så fort en kvinna sätter sig emot en man (sin man) och säger sin mening så ska byxorna ner och det ska tvångsknullas. Jag orkar inte ens bli arg längre. Det är bara skrattretande och patetiskt.

Nu fastnade jag i den tänkande vinkelvolten och grottade ner mig i en enda scen och det var kanske dumt men det säger ändå en hel del om filmen. Hade historiens kärna nått ut bättre hade jag sannorlikt inte funderat på våldtäktsaspekten alls, då hade filmen varit precis så känslosam och stark som den borde ha varit eller så som jag trodde att den skulle bli.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE THING då och nu

Om någon hade frågat mig för några dagar sedan vad The Thing handlar om så hade jag svarat: en hund.

Om denne någon hade velat ha en utförligare beskrivning så hade jag svarat: en jävligt läskig hund, kanske med en släng av rabies och sen ljudet av ett gallerstaket. Precis så mycket minns jag av den gamla The Thing. Jag tittade i min filmbok och såg att den fick en trea i betyg när jag såg den på video 1987 för första och – fram tills nu – enda gången.

Nu har det alltså kommit en remake eller vad man nu ska kalla det, en ny The Thing är det i alla fall och min första tanke är: behövs det verkligen? Var inte originalet bra nog?

Trots mina halvneggiga tankar så blev jag glad när jag såg att The Thing skulle gå upp på svenska biografer men nu har SF tydligen gjort en helomvändning och dragit tillbaka den. Synd tycker jag. Nu fick jag tag i filmen på annat sätt och bestämmer mig för att insupa regissören Matthijs van Heijningen Jr´s version av The Thing i min egen soffa och därmed också fräscha upp mitt minne.

Filmen börjar med några norska män som åker gul bandvagn, en bandvagn som ser ut som en jävligt irriterad Wall:E. Vi är på Antarktis och något läskigt finns där nedfruset i glaciären. Jag suckar lite förnöjsamt, kliar mig i naveln och tänkte det där hemska vad vad det jag sa. Det här är inget nytt under solen, det här har jag sett förut, det kryllar av såna här filmer. Alien vs Predators, The Thaw, yada yada, gäsp eller vadå?

Nåja. Det där nedfrusna sågas ut ur isen och forslas till en väderstation i närheten. Där jobbar en tjej, Kate (Mary Elizabeth Winstead), en äldre vetenskapsman och vetabästare (Ulrich Thomsen), nån mer amerikan och sen resten norska fryntliga män med tovig skäggväxt och tveksamma frisyrer. Vetenskapsmannen har inte mycket till övers för unga vetgiriga kvinns och avsmaken är ömsesidig speciellt när han på eget bevåg bestämmer att det ska tas ett vävnadsprov på varelsen och Kate ifrågasätter beslutet. Det sköna är att det tar bara några minuter sen kan Kate göra en Fiffi och klia sig i naveln och säga vad vad det jag sa för isen smälter och varelsen smiter och oooooääääääkkkk nu jävlar börjar äventyret.

The Thing 2011 är en helt okej actionfilm med otroligt balla effekter. Jag blir lite rädd några gånger, det är småspännande ibland men framförallt är det ganska….äckligt. När filmen är slut har jag en mycket bättre eftersmak i munnen än jag någonsin kunnat tro och betygstrean känns både normalstark och rättvis.

När jag sett klart filmen slogs jag av en ofantlig längtan att se om originalet. Jag mindes inte ens att det var snö inblandat, fan, jag mindes ju i stort sett ingenting och så ska det inte vara, det känns inget bra. Så jag löste problemet, tog ner filmen som stått otittad på hyllan i flera år och började titta på den gamla The Thing i John Carpenters regi.

”Men….men…..där är ju hunden!” utbrister jag när filmen precis har börjat. ”De är ju samma jävla hund dessutom!”

Och ja, det är samma hund som i remaken. Det är så mycket som är lika att ju längre originalfilmen går ju mer imponerad blir jag över remaken. Den är så sjukt smart gjord och skriven att jag önskar att fler gör som jag och ser filmerna i ”fel” ordning. Remaken slutar nämligen där originalet börjar och på så sätt är det ju ingen remake i egentligen mening utan en prequel, eller?

Jag får känslan över att Eric Heisserer och John W. Campbell Jr, manusförfattarna till The Thing 2011 är genuina fans av originalfilmen och dom har verkligen kämpat och lyckats väl med att förena filmerna till en nästintill perfekt symbios. Till och med ljudbilden är lika (även om det inte är Ennio Morricone som gjort musiken i den nya filmen), känslan jag får av filmerna är densamma och Joel Edgerton ser faktiskt ut som en ung Kurt Russell, även om det kanske inte är meningen.

Jag ser alltså först en film från 2011 med allt vad nutida teknik och datorhjälpmedel heter och sen ser jag en film från 1982. Det skiljer nästan trettio år men ändå ingenting på nåt vis. Jag blir så glad så glad, ja nästan sprallig av dessa filmupplevelser, jag skulle kunna drista mig till lycklig när någon kopierar, gör om, fixar till, skriver nytt och gör det så jävla bra som med nya The Thing. Det är gjort med kärlek till filmkonsten och med något så ovanligt som en inte alldeles uppenbar bismak av att enbart tjäna pengar. Ju mer jag ser av originalet desto mer växer den nya versionen i mina ögon. Det är en härlig känsla.

The Thing från 1982 är en jättebra film. The Thing från 2011 når inte upp till originalets standard  men det är banne mig inte långt ifrån. Men ett tips i all välmening: har du inte originalet i färskt minne men vill se remaken, se den men gör som jag och se om originalet efteråt. Har du originalet i färskt minne och gillar den, räds inte den nya. Se den och försök kom ihåg scenografin från den gamla filmen och jag kan lova att du tänker WOW flera gånger.

The Thing från 1982

The Thing från 2011

 

Publicerat

JACKIE BROWN

Flygvärdinnan Jackie Brown (Pam Grier) kommer gående på en flyplats till tonerna av Bobby Womacks Across 110th Street. Så börjar den här filmen. Quentin Tarantino lyckas än en gång att med en enkel melodi sätta tonen och känslan i en hel film och vad gäller musikplacering i film så är han okrönt världsmästare för det gottiga bara fortsätter.

Borgensmannen Max Cherry (Robert Forster) tittar upp och ser Jackie för första gången. Hon har åkt dit med en stor mängd droger i väskan och Max ska betala pengar till henne, pengar som skumraskmannen med den långa skäggtofsen Ordell (Samuel L Jackson) gav Max kontant. Jackie klapprar fram med ingångna blå jobb-pumps på asfalten som en slags utarbetad mamma med kluvna toppar och Max tittar på henne som en förälskad man gör på sin sedan många år tillbaka älskade fru och hans blick säger så mycket, närbilden på hans ögon och musiken, Natural high med Bloodstone är en så jättefin kuliss att jag bara ryser.

Även nästa scen med Max och Jackie får mig att reagera på liknande sätt. Han besöker henne i hennes hem och dom sitter och pratar vid frukostbordet, Jackie i beige morgonrock och Max med nykära hundögon och Jackie sätter på Didn´t I blow your mind this time med The Delfonics på grammofonen och allt blir liksom….perfekt.

Men vad handlar filmen om då – egentligen? Jo, Jackie är alltså flygvärdinna och tjänar lite extra genom att smuggla svarta pengar från Mexiko till USA. Pengarna är Ordells, han är vapensmugglare och saknar alla lagliga gränser och polisen har haft ögonen på honom länge men hittar ingen infallsvinkel god nog att sätta dit honom för. Tills nu.

Jackie har alltså två val: avslöja Ordell och gå mot en garanterad död eller vägra samarbeta med polisen och hamna i fängelse. Eller så är hon Jackie-Fucking-Tough-Bitch-Brown och kommer på en tredje variant, en som är på HENNES villkor.

Pam Grier var en av dom största skådespelarna under blaxploitationeran på 70-talet och hon blev känd genom filmer som  Coffy (1973) och Foxy Brown (1974) så självklart var hon given i rollen som Jackie. Grier provfilmade även för en roll i Pulp Fiction men med facit i hand blev den här lösningen nog den bästa för alla. Jackie Brown skulle dessutom ha hetat Rum Punch men Tarantino bytte titel som en homage till Grier och filmen Foxy Brown.

Trots att rollistan kantas med superkända namn som Robert De Niro, Michael Keaton, Bridget Fonda och Samuel L Jackson så är det Robert Forster som äger mitt hjärta filmen igenom. Vilken rollprestation! Jag tror jag älskar honom litegrann. Han blev oscarsnominerad för Bästa Manliga Biroll 1998 men fick se sig blåst på konfekten av Robin Williams som vann för sin roll i Will Hunting, ett beslut som oscarskommittén borde skämmas för. Dom borde få tusen nålar och bakläxa – gör om, gör rätt – för det där var Forsters gubbe, det stod hans namn på den banne mig och det retar mig som SATAN att han liksom bara glömts bort.

Jackie Brown hör inte till Tarantinos bästa filmer men den är låååångt ifrån lågvattenmärket Death Proof. För mig pendlar den mellan en jättestark trea och en svag fyra men Robert Forster fäller avgörandet. Jag friar hellre än fäller.