THE TREE OF LIFE

Om jag ska beskriva till exempel en vallmo kan jag göra det på två sätt. Antingen väljer jag att beskriva dess intensiva röda färg och hur glad jag blir av att se dessa blommor i klunga eller så fokuserar jag på opiumdelen av växten och fastnar i tänket om narkotikaträskets baksidor.

The tree of life är en komplex film. Som jag ser det kan jag mycket väl jämföra denna med ovan nämnda blomma. Antingen väljer jag att skriva om filmen som ett konstnärligt experiment där regissören Terrence Malick fått härligt fria händer att experimentera och att det ibland kan vara väldigt befriande att se en film och tänka själv eller så gasar jag på och lägger i femmans växel direkt och försöker förklara hur enerverande, irriterande och nedvärderande det känns att sitta där i biografen, klia sig i huvudet och inte fatta ett endaste skit av vad människan menar.

The tree of life är en lång film med procentuellt sett väldigt få scener med människor i. Brad Pitt och Sean Penn står på filmaffischen och det ska nog både Malick och producenterna vara glada för, för utan den cred som Penns namn för med sig och utan den stjärnglans Pitt besitter skulle filmen ha hamnat på sin höjd på Folkets Bio.

Ramhandlingen i filmen är denna: Mr och Mrs O´Brien (Brad Pitt och Jessica Chastain) får tre söner varav den äldste får jävligt mycket skit av sin far. Mr O´Brien är en arbetssam man och en man av få ord. Mrs O´Brien är den perfekta hemmafrun men välstrukna klänningar, skor med lagom klack och uppsatt hår. När Mr O´Brien är bortrest lever hon upp, busar, leker och stojar med pojkarna och då såklart med utsläppt hår.

Den äldste sonen hatar sin far och han hatar sin mor som inte förstår att pappan är en tyrann även mot henne. Men Mrs O´Brien lever under sitt skal och visar inte för en sekund någon form av mänsklighet. Inte ens lite smuts under naglarna, hon lägger inte av en luktfri smygare, har inte gomorron i ögonvrån eller basilika mellan tänderna, nej, INGENTING visar hon annat än en enorm sorg i början på filmen när det står klart att en av pojkarna dött. I en annan del av världen och många år senare får vi se Sean Penn i några scener och jag lyckas klura ut att han är en av O´Briensönerna fast i vuxen variant. Till saken hör att Penn är med kanske tre minuter av 138.

Filmen pendlar mellan en normalstark trea och en mycket svag etta och dom enda scener som berör mig det minsta är när sönerna spelar mot varandra. Alla tre pojkarna är jättebra men den äldste sonen (vet inte vad han heter, vet inte om det ens sas i filmen och Imdb gör mig inte klokare i den frågan men det är han på bilden) är magisk! Däremellan spelas det Brahms och filmas närbilder på något som skulle kunna vara insidan av Grimsvötn eller en kärlsprängning eller det första en gammal människa med svår grön starr ser när hon vinklar upp persiennerna i sovrummet på morgonen.

Symboliken är oftast jävligt knepig men ibland också väldigt tydlig. När ett undervattensdjur i form av en simmande snippa zoomas in och i nästa bild kommer något som ser ut som en ål, fast i normal-penis-size och med gälar då – AHAAAAA – är jag med för en sekund och fattar att Malick är ända tillbaks i tidernas begynnelse och fipplar. Jag får vatten på min kvarn när några dinosaurieliknande varelser dyker upp och sen planteras ett träd och javisst, tree of life, livets träd, yada yada, snark.

Många kommer lämna biosalongen med ett krampaktigt tag om den dyra biobiljetten som skaver i fickan, om detta är jag bombsäker. The tree of life är nämligen något så oattraktivt som Pretentiös med stort P och då filmen inte riktigt säljs in som en sådan är det många som kommer känna sig grundlurade.

Det här är inget annat än ett försök att bli så djup att ingen filmvetare ska våga protestera med risk för att förlora sin intellektuella status. Men jag är inte filmvetare och jag har ingen status att förlora så jag kan med lätthet erkänna att det här är bortom min kulturella kapacitet och att jag vägrar känna mig lurad av en regissör med storhetsvansinne och metafor-mani. Cannesjuryn gick däremot på Malicks sluga baktanke och gav filmen Guldpalmen. Vilka idioter.

Uppdatering inför biopremiären 110527:

Svenska dagbladet hyllar filmen, Fredrik Sahlin på SVT´s Kulturnyheterna imponeras, likaså Bernt Eklund på Expressen och recensenterna på Aftonbladet och DN.

THE LINCOLN LAWYER

Lilla jag gick åstad och vann en tävling! Biobiljetter och soundtracket till The Lincoln lawyer gjorde att en rätt medioker dag i början på veckan blev en sprudlande glad dito.

Tack Debaser och Noble Entertainment för att jag äntligen fick användning för min kunskap i ämnet vilket-instrument-spelade-Matthew-McConaughey-på-gatan-alldeles-spritt-språngande-naken-när-han-blev-arresterad-av-en-polis. Vad det var? Bongotrumma såklart!

Nu har jag alltså varit på bio och sett filmen. Till att börja med så är det enormt snygga förtexter. Det bådar gott. Sen kommer en Matthew McConaughey i bild som ser lika utmärglad ut i ansiktet som väl Christian Bale i The machinist. Jag blir lite orolig, han som alltid brukar se så frisk och frodig ut.

McConaughey spelar Mick Haller, en brottmålsadvokat med inget annat än dollars för ögonen. Klienterna kan vara skyldiga, dom kan vara oskyldiga, han skiter i vilket. Det är i och för sig hans jobb då alla förtjänar en lagens man på sin sida i rätten men Haller skiter i det från botten av sin själ. Han kan konsten att ta betalt, han är skrupellös vad gäller att casha in stålarna OCH han ger dom åtalade valuta för lönen.

Louis Roulet (Ryan Phillippe), sonen till en mycket rik dam (Frances Fisher) står åtalad för att ha grovt misshandlat en kvinna. Han hävdar sin oskuld och vill inte ha någon annan advokat än Haller och är det något mer än pengar som biter på Haller så är det smicker.

Han åtar sig fallet som redan till en början har glappande hål och med hjälp av sin utredare Frank (William H Macy i en frisyr ingen sett honom i förut och så borde det ha förblivit) luskar han reda på att Roulet ljuger och att han ljuger om mycket.

The Lincoln lawyer är baserad på Michael Connellys bok med samma namn. Jag har inte läst boken och för filmens skull är jag glad för det. Jag tror nämligen att boken är så mycket bättre än filmen. Filmen är i det närmaste två timmar lång, känns som fyra men utan att egentligen bli tråkig. Den är liksom bara…lång. Filmen är också extremt mycket yta. Haller är snygg, hans ex-flamma och mamman till hans barn (Marisa Tomei) är snygg. Dom är båda karriärister, dom gillar uppenbarligen varandra fortfarande och flirtar hej vilt (med varandra) på restauranger om kvällarna (och givetvis sitter jag och funderar på var dottern håller hus). Det är snyggt filmat, det är dyra kostymer, det är välkammat, fina boenden, vyer och liksom bara sååå jävla tillrättalagt.

Jag gillar rättegångsfilmer, jag gillar dom mycket, ofta och länge men såna här filmer behöver en redig twist för att hålla hela vägen. Twisten i The Lincoln lawyer luskade jag ut redan efter tjugo minuter. Till filmens fördel ska sägas att jag gäspade inte, slumrade inte till, retade mig inte på pratande biografbesökare, nej, jag hade helt enkelt bara en alldeles lagom skön lugn stund i en biosalong. Sen att biobesökets stora händelse inte var just filmen utan att jag lyckades bli starstrucked av Stellan Skarsgård på fiket strax innan gör ingenting alls.

Stellan och Ryan Philippe på samma dag! Pieuuuwww. Ge mig en handduk!

INSIDIOUS

Det finns få offentliga rumsrena platser som på samma sätt som en biosalong uppmuntrar till närkontakt mellan två personer.

Det finns få filmgenres som underlättar till hudkontakt lika mycket som en riktig rysare gör.

Insidious är en sån film, en sån som inte bara uppmuntrar och underlättar utan även uppmanar till att hålla handen, fälla upp armstödet och hålla om, gömma ansiktet i datens nytvättade tröja eller helt enkelt bara hoppa högt samtidigt på given signal.

Familjen Lambert har flyttat in i ett stort as till hus. Pappan Josh (Patrick Wilson) jobbar mest hela tiden för att hålla familjens ekonomi flytande då mamman Renai (Rose Byrne) är mammaledig med parets tre barn, Dalton, Foster och lilla Elise.

Dalton smyger upp på vinden och råkar ut för en olycka och hamnar i koma bara dagar efter fallet. Samtidigt händer det onaturliga grejer i huset, det är poltergeist-fenomen, det är mystiska röster, det skymtas ansikten i fönster, det pratas om demoner och ja, det är en allmänt ganska tråkig stämning i kåken kan mhttp://www.blogger.com/img/blank.gifan säga.

Nu är ordet tråkig antagligen ett understatement som heter duga för om familjen bara haft tråkigt hade dom nog steppat av glädje. Dom har det rent läskigt, dom är rädda och jag och mina nerbitna naglar förstår dom.

Filmer som denna kommer alltid ha en publik även om den rent filmiskt har skavanker och nu i vårkänsle-och-sommarhormonstider är det den perfekta bio-dejt-filmen. Den är så pass perfekt att jag höjer betyget ett snäpp mot vad jag faktiskt tycker den är värd.

Det kallas mervärde.
Det kan också kallas ”jaaa-jag-erkänner-jag-sov-med-tänd-sänglampa-efteråt-syndromet”.

Filmen har biopremiär på fredag.

Fiffis filmtajm ser fram emot: Circumstance


Maryam Keshavarz är en iransk-amerikansk regissör och manusförfattare och Circumstance är hennes första långfilm.

Jag har höga tankar om den här filmen. Jag tror nämligen att problematiken som Elin och Agnes brottades med i Fucking Åmål är rätt allmängiltiga och jag tror att dom två muslimska 16-åriga flickorna Atafeh och Shireen i den här filmen kan skriva under på det.

Byt ut Åmål mot Teheran och behåll ordet fucking så har du Circumstance. Snart – förhoppningsvis – på en biograf nära dig.

THOR 3D

Om Kenneth Branagh som regissör tycker jag mycket men kanske inte så bra. Om serietidningsfilmer tycker jag ännu mer och väldigt mycket om.

När nu Marvel´s Thor har blivit biofilm så är det klart att jag vill se den trots att Mr Branagh står bakom kameran och leker pretientös kultursnobb.
– Jag tittade på relationerna och såg tre bröder, mor, far och söner: den slutna kungliga cirkeln. När du kokar ned det så är det ren Shakespeare, säger Kenneth Branagh om filmen i tidningen Film på bio.

Herregud säger jag, kan ingen plocka ut den där långa pinnen som karljäveln har uppstoppad i röven?

Thor (Chris Hemsworth) och Loke (Tom Hiddleston) är bröder, Oden (Anthony Hopkins) är pappa och Rene Russo är mamman som på svenska heter Frigga men vars namn aldrig hörs i filmen.

Thor startar ett krig där uppe i Asgård, pappan blir förbannad och straffar Thor genom att förvisa honom till jorden där han dimper ner mitt i öknen precis när Jane (Natalie Portman), Erik (Stellan Skarsgård) och Darcy (Kat Dennings) är där och studerar norrsken.

Den delen som utspelar sig i Asgård är skrattretande dålig på precis alla plan som existerar. Effekterna är usla, kulisserna så tokanimerat skitdåliga att jag ett tag trodde att trailern till Kung Fu Panda 2 som visades före filmen av misstag hade klippts in.
Anthony Hopkins är noll procent närvarande. Jag har aldrig sett honom så dålig. Jag tror att han mentalt var på semester i Marbella under inspelningen för på plats där och då var han då inte. Rene Russo är tyst och fager och en kvinna som på sedvanligt gammaldags manér låter sin man ta plats utan att ifrågasätta hans handlingar och jag vill bara ruska om henne och be henne komma in i matchen.

När filmens handling har kommit ner på jorden blir jag lite gladare. Mixen av övernaturliga superhjälteprylar och vardagssituationer är för mig bland det mest underhållande som finns på film (gäller även Iron man, Hulken och Spider-man) och Thor är inget undantag.
Stellan Skarsgård, Natalie Portman och Chris Hemsworth är en väl fungerande trio även om Hemsworth för mig är filmens stora behållning. Stor, blond, muskelknuttig, skitsnygg i T-shirt och charmigt fåordig, han är definitivt en i gänget av den nya tidens actionkillar nu när det stora stenhårda gardet börjar gå i pension (se rollbesättningen i The expendables så förstår du vilka jag syftar på).

Jag är jättetrött på att se filmer som känns som reklam för TV-spel. Det är solklar gäspvarning på det och hade jag inte haft en gubbjävel med alldeles för mycket snor i halsen ett par rader bakom mig i salongen så hade jag nog powernappat några gånger.

Thor som film är bättre än jag förväntat mig men ändå inte bra. Knappt godkänd, inte mer än så och att se filmen i 3D förhöjer inte upplevelsen ett dugg. Jag tycker helt enkelt inte det är värt 125 spänn för att få bära dubbla glasögon på bio.

Brutt

Jag fick ett mejl från en ung filmare med en förfrågan om jag ville se och recensera hans andra långfilm Brutt.

Klart jag nappade! Att vara först med att se nästa generations Fares, Herngren, Hallstöm, Widerberg (eller Bergman för den delen, man vet ju aldrig) är hur ballt som helst.

Brutt handlar om fyra killkompisar: Acke, Fabbe, Alle och Bonke. Äntligen är det dags att ta studenten. Det sista sommarlovet och resten av livet väntar bakom hörnet men det gör även Ronkas. Alle och Acke är skyldiga honom pengar och dom har en vecka på sig att pröjsa men hur löser man det problemet om man inga pengar har?

Att regissören Jimmy Johansson själv är en filmnörd råder det ingen tvekan om. Filmens intro med musiken, med typsnittet (och att bokstäverna dessutom är gula) och med den första scenen som kretsar kring ett runt bord där killarna sitter och pratar med varandra är vid första anblicken en ren studentikos efterapning av första scenen i Quentin Tarantino´s Reservoir dogs (eller nästan vad som helst av nämnde regissör). Men självklart är det ingen simpel efterapning, snarare en homage och när jag sedan hör VAD killarna pratar om blir det meta-kul på riktigt eftersom det är just Tarantino och hans filmer som diskuteras.

Att det är en grabbig film OM grabbar AV grabbar och kanske till och med FÖR grabbar är det ingen tvekan om och det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt, MEN, nu lägger jag till ett ”Tony Irving-MEN” för jag saknar någon form av kvinnligt deltagande som inte är 1. en träig morsa eller 2. ett pökbart objekt.

Det är mycket möjligt att den kvinnliga delen av befolkningen kan delas in i dessa två grupper för killar i gymnasieåldern (och mycket senare ändå) men som tjej/kvinna hade det varit skitintressant att få se åtminstone EN kvinnlig karaktär med någon form av verklig personlighet. Det hade vägt upp det übergrabbiga på ett skönt sätt tycker jag.

Filmen är gjord med minimal budget och lokala skådespelartalanger – och det märks. Däremot inte sagt att pengar och teaterlektioner ensamt gör en film sevärd. Jag tycker det är häftigt att se vad ren vilja och kreativitet faktiskt kan åstadkomma och jag är inte säker på att stora kända regissörer hade fått till ett bättre slutresultat med dessa givna förutsättningar.

Att Jimmy Johansson (manus och regi), Tommy Johansson och Benny Johansson (bild, ljud och ljus) brinner för att göra film kan Stevie Wonder se och jag är rätt säker på att deras namn kommer dyka upp i mer publika sammanhang framöver, det gäller bara att dom fortsätter tro på sin grej och sikta mot både trädtopparna och stjärnorna. Grenarna når dom redan.

(Dock med en STOR guldstjärna för det hysteriska GAPSKRATTET jag fick åt stjärtscenen. Gooosch! Tårarna rinner fortfarande!)

T I P S !
Vill du också se filmen?
Fredagen den 3:e juni kl 19:00 har du chansen. Då premiärvisas Brutt på Biograf Fokus i Jönköping (Stadsbiblioteket).
Filmen kommer även släppas på DVD.

Mer info om filmen hittar du här.

World Invasion: Battle Los Angeles

Jag vet inte varför men när jag tittar på World Invasion: Battle Los Angeles kommer jag på mig själv sittandes och gnola på den gamla barnvisan ”När lillan kom till jorden”. Det är inte ett särdeles bra betyg åt en actionfilm av denna kaliber.

Jag nynnar liksom inte som man ska. Istället för textraden ”När lillan kom till jorden det var i maj när göken gol sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol” så gnolar jag ”När aliens kom till jorden det var vid påsk när solen sken och Eckhart visar upp mer än vä-ä-ältränade ben”. Jag tror nämligen jag är lite kär i Aaron Eckhart efter hans intsats i Rabbit hole.

Ja, det är konstigt, jag är själv förvånad då Eckhart i min värld (den värld jag så tryggt levde i INNAN jag såg Rabbit hole) inte är vare sig manligare eller hetare än en huggkubbe som glömts kvar mitt på en leråker över sommaren. Må hända en huggkubbe med fitthaka, men ändå.

Flera gånger sitter jag och tänker att han måste vara korkad som lämnat sin fina och sorgsamma Nicole Kidman-fru för att istället jaga aliens på L.A´s gator. Sen slår jag mig själv över tinningen så hjärncellerna hamnar rätt igen.
”Fiffi, det ÄR JU INTE SAMMA FILM, det är inte ens en uppföljare. Den heter inte World Invasion: Battle Rabbit hole, kom iiiigeeeeen”, säger jag till mig själv och suckar högt samtidigt som mannen bredvid mig mumlar nåt om ”Ååååååh, är det härliga Jerry Bruckheimer som ligger bakom den här kanonrullen kanske?”

Enligt mina efterforskningar på Imdb har han inte ett enda finger med den här filmen att göra men visst är det en omisskännlig ”Bruckheimer-känsla” över filmen och visst är han ofattbart lik Björn Ulveaus?

World Invasion: Battle Los Angeles hade kunnat vara en riktigt bra läskiga-aliens-invaderar-världen-rulle, det hade kunnat vara en känslostorm a la vilken härlig katastroffilm som helst men nej, det funkar inte på mig. Filmen är inte spännande alls, storyn är lövtunn, effekterna okej men inte mer och jag får ingen känsla för någon av karaktärerna, mer än Eckhart då, eller Aaron som jag kommer kalla honom från och med nu.

Michelle Rodriguez är både snygg och tuff men har fastnat på nån enkelriktad kombat-kvinna-väg som jag gärna skulle se att hon gjorde en handbromsvändning bort ifrån. Jag är övertygad om att hon kan mer än att ständigt aspirera på titeln som Årets covergirl för tidningen Guns&Ammo.

Näe, usch, jag säger det här med en gäspning, en rysning och en uppriktigt ledsam blick: Fy fan viiiiilken besvikelse!

HOBO WITH A SHOTGUN

Ibland behöver jag inte alls vänta för länge när jag väntar på nåt gott. I alla fall inte när goda vänner uppmärksammar blogginlägg och kommer med filmen ifråga i present, bara sådär liksom.

På postern är Rutger Hauer så sjuuuuukt rynkig, alltså det är bortom en söndersolad amerikansk gammal tant med skinnväskehy, det är mer som en figur skapad i George Lucas fantasi, eller Jim Hensons för den delen. Han ser fan inte frisk ut, bara randig, som karvad i cernitlera.
Det roliga är att han ser precis likadan ut i filmen. Han har blivit en ålderman gamle Rutger – and I love it. I det redan innan karaktäristiska utseendet har adderats ännu några dimensioner såsom mänsklighet, klokhet och (tro´t eller ej) charm.

Hobo with a shotgun är för mig ingenting annat än en blodsprutande och nedskitad version av Falling down men där Michael Douglas var välklippt och bar portfölj och designade glasögonbågar där går en oborstad Rutger med en kundvagn och luktar rövsmör.

Båda befinner sig balanserande på samma gräns, båda är så jävla nära att få nog att när dom väl får det går allt överstyr. Jag som beskådar det hela sitter mest om klappar händerna för hämnden ÄR ljuv, den är ju det och i Hobo with a shotgun finns en samling riktigt vidriga personligheter som alla faktiskt förtjänar det öde Rutger utsätter dom för.

Som genomarbetad film betraktad är det svårare att jämföra denna med Falling down då den sistnämnda har ALLT och Hobo bara fragment. Hobo känns inte riktigt klar, det känns som om regissören haft bråttom och hans smala lycka är just Rutger Hauer som ÄGER varenda scen han är med i. Han är så bra så bra, jag vet inte hur många gånger jag sa det högt för mig själv – ”Han är så BRA Rutger!” – för han ÄR bra och jag har saknat honom som FAN och jag hoppas han får chansen att göra fler balla roller på äldre dar för så stenhård som han är nu har han aldrig varit.

Sylvester Stallone, om du läser det här (HAHAHAHAHA!), ge honom en roll i Expendables 2 och jag ska lämna stora recensentmotorsågen hemma på premiären. Jag lovar.

THE RESIDENT

Då gårdagens höjdare var regisserad av Finlands mest kände regissör Renny Harlin tänker jag dagen till ära presentera en film som är regisserad av Finlands kanske mest okände: Antti Jokinen.

Jag brukar normalt sett vara försiktig med spoilers men den här gången fullkomligt sprutar jag ur mig dom så vill du se filmen med friska ögon ska du helst inte fortsätta läsa.

Filmen handlar om en bedragen vältränad akutläkare vill byta bostad då dom gamla minnena känns för påträngande. Någon ringer och erbjuder henne en apbillig hyreslägenhet. Hon tar den. Tjohoo liksom, what´s the catch?

Världens kortaste plot, ja, visst är det det men en nagelbitarthriller behöver inte vara djupare än så för att funka.

Antti Jokinen har alla förutsättningar att få till en visserligen standardiserad thriller men ändå en sevärd sådan men han shabblar bort varenda pass, varenda målchans, ja, han har fanimej ÖPPET MÅL ibland men skjuter ändå utanför.

Planteringarna är lika uppenbara som Drottningsholms trädgårdsmästares. Ahaaaa, där används en spikpistol. Nähä! Så tokigt! Kommer den att återanvändas i slutscenerna? JAAAAA, SKULLE TRO DEEEEET!

Nu är det inte BARA Jokinen som inte hade en av sina bästa veckor på jobbet i och med denna filminspelning, både människorna framför kameran och hans posse bakom måste ha haft viktigare saker att tänka på än arbetsinsatsen för det är verkligen sandlådenivå på slutproduktionen.

Hilary åååå-jag-har-vunnit-en-Oscar-nej-just-det-jag-har-ju-vunnit-TVÅÅÅÅÅ Swank har hamnat i samma felvalsfack som Cuba Gooding Jr och Halle Berry efter sina vinster. Det är inte många rätt där. Att det inte gått så bra för henne kan också bero på att hon faktiskt inte är en överdrivet bra skådespelare, det är mer filmerna hon vunnit med som varit extremt bra.

Vad gäller den manliga huvudrollen så tror jag Jokinen ville ha George Clooney. Eller Javier Bardem. Eller Ola Rapace. Det han fick var Jeffrey Dean Morgan, en billigare mix av dessa tre men en mix med total avsaknad av utstrålning.

Christopher Lee är med på ett liiiitet liiiiitet hörn och när han dör är det enda jag tänker ”jaha, det där var sista gången jag såg honom i en film” för han såg lika död ut innan som han gjorde efteråt.

Inte ens scenograferna lyckas få till det. Lägenheten fullkomligt lyser Albuquerque Studios och alla vinklar, vrår och konstiga ”bakomrum” är så tok-illa genomförda att det känns som interiörer från en dockteater.

Det Antti Jokinen är mest känd för innan detta jubelhaveri är att han regisserade Eurovision Song Contest när det hölls i Helsingfors året efter Lordis vinst 2006. Min absoluta åsikt är den att utan den exekutiva producenten och landsmannen Renny Harlins stålar hade Jokinen aldrig kommit i närheten av en regissörsstol på högre nivå än finska Bolibompa.

GNOMEO OCH JULIA

Om jag gick på förskolan och var aningens före i utveckligen, om jag lärt mig läsa som treåring och nu tragglat mig igenom alla historier om Bert, om jag tycker Twilightserien är för tramsig, Tolkien-böckerna för fulla av adjektiv och jag snott morfars Doktor Glas och Fröken Julie från bokhyllan men inte ens klassiker som dessa fick mitt barnhjärta att klappa fortare ja, inte ens DÅ skulle det vara intressant att se Shakespeares berättelse om Romeo och Julia bli förvandlad på trädgårdstomtars vis i Gnomeo och Julia.

Det här är att nedvärdera barns intellekt å det grövsta. Dom ansvariga borde dubbelkolla FN´s barnkonvention innan dom säger ja till att släppa igenom filmer som denna.

Fy fan.

GRÄNSEN

Krigsfilmer som genre är något jag inte riktigt har vett att uppskatta. Jag förstår oftast inte grejen, jag tycker bara det blir testosteronfånigt och jag funderar mest på vem som tvättar kläderna och hur det kommer sig att soldater verkar klara sig otroligt länge utan mat.

När jag skulle se Gränsen ville jag försöka göra den ordentlig rättvisa och tog därför med mig en man till bion som verkligen älskar krigsfilm och som i väldigt få lägen skulle välja någon annan film att se än Rädda menige Ryan (jo, möjligtvis Kellys hjältar) alldeles oavsett humör.

Vad tyckte då han om Gränsen? Och vad tyckte jag?

Det här är mitt manliga biosällskaps samlade intryck av filmen:

Det första som slog mig är hur äkta filmen känns. Uniformerna, utrustningen, vapnen, kylan, till och med ansiktena känns igen. Att se filmen var på sätt och vis som att göra lumpen igen. Då blev man ihopföst med folk från olika delar av landet, det funkar ju så och det var skönt att se att handlingen inte kretsade kring fem stockholmare utan att det var en riktig blandning.

Har man varit tre veckor i skogen på en vintermanöver så vet man hur dom mår, att elden måste brinna dygnet runt, att man fryser och att man inte får bli blöt om fötterna. Har man dessutom stått på försvarets skidor, vilka för övrigt är samma som 1942, så blir det ännu mer autentiskt. Det är inte bara att sätta på sig skidorna och åka, det är som att ha en toadörr under varje fot.

Jag kan förstå nyfikenheten soldaterna känner när dom ville ta sig över norska gränsen för att se fienderna, nazisterna, livs levande. Jag känner med dom och jag uppslukas av filmen på ett sätt jag sällan gör.

Gränsen är en av dom bästa svenska filmerna jag sett. Den var spännande från första sekund, välgjord och genuin. Jag rekommenderar den varmt, speciellt till alla killar som varit fjälljägare – eller någon gång lekt krig i skogen.

 

 

.

Vad tyckte då jag?

Det finns inget som säger så lite om en films förtjänster som dess budget. Mycket av det jag läst om Gränsen kretsar kring pengar och att filmen blev gjord helt utan ekonomiskt stöd från Filminstitutet. Men en bra story och kreativa idéer kostar inte pengar, det är allt runtomkring som drar iväg och visst, självklart underlättar det att ha en stor säck med stålars om man vill förverkliga sin dröm men ibland går det lika bra ändå, kanske bättre till och med.

Mina irritationsmoment gällande Gränsen är uppenbara brister som inte går att skylla på tajt budget. Dialektala missar till exempel. Om en skådespelare ska spela värmlänning och således prata värmländska kanske hon (i det här fallet) ska göra det hela tiden och inte bara ibland. Dessutom tror jag inte på att soldater, inte ens svenska sådana – och definitivt inte 1942! – hälsar på varandra genom att ge varandra en kram.

Gränsen är nyskapande på ett häftigt sätt. Krigsfilm som genre på svenska har inte existerat förrän nu. Jag tycker det är modigt och kaxigt att lyckas dra ihop en sån här produktion och trots en del larviga missar är filmen ändå helt okej.

Till en början hamnar jag i nån slags mental snurra där mina tankar pendlar mellan Röd snö och julkalendern med Staffan och Bengt från 1984 men hjärnaktiviteten lugnar ner sig så småningom och jag lyckas se bortom fördomarna.

Jag tycker killarna bakom filmen, Richard Holm, Johnny Steen och André Sjöberg har gjort ett mycket bra jobb. Dom behöver inte skämmas ett endaste dugg.

 

 

.

.

Fler recensioner av Gränsen kan du läsa här:
Royale with cheese
Jojjenito
Flmr

Oscarstävling!

Nu när nomineringarna är släppta inför årets Oscarsgala tänkte jag starta tävlingen som kommer pågå ända tills min oscarsgale-live-bloggning börjar söndagen den 27 februari.

Den som lyckas tippa flest rätt i dessa kategorier kommer vinna ett hemligt TOPPENPRIS. Skulle flera personer ha samma antal rätt kommer den person vinna som mejlade mig sin tipsrad först.

Så, tänk till och önska vilka vinnare du vill se och mejla sedan ditt svar till fiffi@fiffisfilmtajm.se.

Lycka till!

BÄSTA MANLIGA BIROLL:

Christian Bale – The Fighter
John Hawkes – Winter’s Bone
Jeremy Renner – The Town
Mark Ruffalo – The kids are all right
Geoffrey Rush – The King’s Speech

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:

Amy Adams – The Fighter
Helena Bonham Carter – The King’s Speech
Melissa Leo – The Fighter
Hailee Steinfeld – True Grit
Jacki Weaver – Animal Kingdom

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE:

Javier Bardem – Biutiful
Jeff Bridges – True Grit
Jesse Eisenberg – The Social Network
Colin Firth – The King’s Speech
James Franco – 127 timmar

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE:

Annette Bening – The kids are all right
Nicole Kidman – Rabbit Hole
Jennifer Lawrence – Winter’s Bone
Natalie Portman – Black Swan
Michelle Williams – Blue Valentine

BÄSTA REGI:

Darren Aronofsky – Black Swan
Ethan Coen och Joel Coen – True Grit
David Fincher – The Social Network
Tom Hooper – The King’s Speech
David O. Russell – The Fighter

BÄSTA FILM:

127 timmar
Black Swan
The Fighter
Inception
The kids are all right
The King’s Speech
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter’s Bone