Kategori: komedi

Publicerat

Paul

Dom brittiska vännerna och rymdnördarna Graeme (Simon Pegg) och Clive (Nick Frost) har begett sig till San Diego för att gå på en UFO-mässa. Efter detta ska dom sedan åka på en husbils-road-trip för att besöka kända utomjordiska platser såsom Area 51.

Längs vägen blir det givetvis stopp på allehanda hak specialiserade på just aliens och det dricks kaffe ur gröna porslinsgubbemuggar, äts efterrätter med namn som hedrar världens mest kända utomjording E.T och köps bilstickers med texten Alien on board.

Under en nattkörning blir dom omkörda av en svart bil som kraschar i hundranitti. Killarna stannar vid vägkanten och ser att ingen förare sitter i bilen men när dom vänder sig om står det en tjomme på vägen, en liten filur med ur mänsklig synvinkel tämligen feldoserad kropp. Paul är utomjording, en sådan Graeme och Clive drömt om att få se i hela sitt liv och han är inte bara jagad och kämpar för sin överlevnad, han har en hel del fördomar att brottas med då filmhistoriens UFO:n inte riktigt fungerar som Paul. Paul är nämligen tämligen mänsklig. Han pruttar, moonar, svär och röker.

Att jag tycker om den här filmen kommer inte som en överraskning för någon som känner mig. Jag har känt mig som ett mänskligt UFO i hela mitt liv och äntligen får jag se en jämlike på film (haha)! Det som positivt överraskade mig var hur himla rolig filmen var. Den är klurig, den är anal, det är en film om nördar för nördar och många skämt är så interna att dom blir svårbegripliga om man inte är bevandrad i filmens – och utomjordingarnas – värld.

Simon Pegg och Nick Frost är toppenbra i sina roller, liksom Kristin Wiig som den enögda, frikyrkliga och väldigt snävtänkte Ruth Biggs. Birollerna kantas av finfina skådisar som Jason Bateman, Jane Lynch och givetvis Sigourney Weaver, det är inte för inte hon är filmhistoriens Queen of Space! Seth Rogen är rösten till Paul och Rogen funkar fint så länge jag slipper se karln och Steven Spielberg gör en liten cameo för vem hade ett finger med i filmen E.T? Jo, Paul såklart!

Om man pulsar en timme i meterhög snö, det är trettio minusgrader och det blåser kuling och sen kommer man hem och möts av en stor kopp varm choklad med rikligt med vispad grädde på toppen, så varm som man blir i magen av denna choklad, precis så varm blir jag av Paul.

 

 

Paul har biopremiär på onsdag (22/6)

Publicerat

THANK YOU FOR SMOKING

Nu var det dags för en dejt med Aaron igen.

Aaron Eckhart med fitthakan, skådespelaren som jag för länge sedan dömt ut och placerat i flyttlådan märkt Bildsköna Neutrum men totalt omvärderat efter hans insats i Rabbit hole. Tack vare den filmen och en  filmtipskommentar från Fripps filmrevyer har jag nu sett Thank you for smoking och  sitter här med ett fånigt flin på läpparna – igen.

Nick Naylor (Eckhart) är talesman för Big Tobacco, en lobbyist med talets gåva, en sån som kan få leukemi att framstå som något positivt och faktiskt tro på det själv. Hans jobb är att se till att folk börjar och/eller fortsätter röka, kosta vad det kosta vill. Kruxet är att han vill vara en bra pappa och en god förebild för sin 12-årige son Joey (Cameron Bright) som han har delad vårdnad om och förutom cigaretter är sonen det enda Nicks värld kretsar kring. Men hur kan han vara den positiv förebild när han medvetet går omkring och propagerar för ett gift som får folk att dö i cancer?

Det här är alltså en film som på ytan propagerar för rökning men som egentligen gör precis tvärtom. Det enda den egentligen propagerar för är kritiskt tänkande och filmen gör det på ett MYCKET underhållande OCH smart sätt. Till exempel, Nicks idé för att få nästa generation att fortsätta tycka det är ballt att röka är att sponsra en film med Brad Pitt och Catherine Zeta Jones och få dom att dela en cigg i närbild. Visst, det kan vara en alldeles strålande idé MEN det roliga med just detta är att i den här filmen ser jag inte en enda person röka. Att Nick Naylor själv är rökare får jag reda på rätt tidigt men den enda närkontakt han har med en cigarett är att han konstaterar att cigarettpaketet han har vid sängen är slut. Inget bolmande, inget puffande, ingenting som gör den här filmen till tobakspropaganda alls, allt är liksom bara finurligt.

Jag tror regissören Jason Reitman  börjar bli lite av en favorit för mig efter att ha sett och tyckt om  Up in the air, Juno (som visserligen var för upphaussad för sitt eget bästa men ändå helt okej) och nu denna. Det ska bli spännande att följa hans filmiska  irrfärder framöver. Jag tar på mig säkerhetsbältet och hänger mer än gärna med på resan.

Publicerat

MIN LÅTSASFRU

Danny Maccabee (Adam Sandler) lever mitt i en livslögn. Med en bred guldring på vänster ringfinger skulle man lätt kunna tro att han är gift men så är inte fallet. Ringen är inget annat än en babemagnet och ett hjälpmedel för att karln ska få ligga utan att behöva ta konsekvenserna efteråt, konsekvenser som stavas riskera att bli kär och det otäcka i att ha någon nära.

När han träffar det blonda unga bombnedslaget Palmer (Brooklyn Decker) har han ringen i byxfickan men hon hittar den, blir förbannad och han får panik. Det är ju henne han vill ha, alldeles på riktigt vill han ha henne och han är villig att göra vad som helst för att få henne även om det innebär att ljuga ihop ett helt liv inklusive en ex-fru vid namn Devlin (Jennifer Aniston) som egentligen heter Katherine och är hans assistent på plastikoperationsmottagningen och två biologiska barn som egentligen är bara Katherines.

Dart, längdhopp, schack, slalom och bågskytte. Det är fem exempel på mätbara fritidsaktiviteter. Det är lätt att veta om det går bra eller dåligt, om det är ett lyckat kast, hopp, drag, åk eller skjut. Filmtittande är en subjektiv hobby. Det finns inga rätt och fel, inga åsikter som är skrivna i sten. Magkänslan är den enda logiska mätmetoden för det spelar ingen roll om en film är kliniskt korrekt uppbyggd, ljussatt och klippt om den är tråkig så klockorna stannar. Precis som tvärtom. Det har ingen betydelse om en komedi egentligen är dum som en åsna om jag sitter framför TV:n och skrattar. Då funkar den. Tänker jag dessutom på filmen flera dagar efteråt med en härlig känsla av att ha en glödhet kamin i magen, ja då ÄR den bra, då har den lyckats med sitt syfte.

Min låtsasfru gör egentligen allt fel som film. Det är en komedi med en speltid på i det närmaste två timmar, det är en handling som kretsar kring en egocentrisk och  ljugande man och folk som säljer sig för att backa upp honom, det är en ung vacker blondin som köper det ena galnare än det andra utan att ifrågasätta det minsta och detta för att hon vill ha icke-snyggingen Sandler vars humor hon inte ens förstår och denne Sandler har med stigande ålder verkligen blivit kiss-och-bajs-filmernas svar på Woody Allen: han får alltid alla snyggingar oavsett åldersskillnad.

Nu har Adam Sandler ingenting mer med Min låtsasfru att göra än att han är skådespelare och producent men den är ändå fullsmockad med ALLT som kännetecknar en Sandler-film. Det är missbildningar, utanförskap, bajsskämt, tjommigheter med barn som är både svinenerverande och charmiga på en och samma gång och kända ansikten i små roller. Kanske är det det sistnämnda som gör Min låtsasfru till en annorlunda film i Sandlers repertoar då det inte är Steve Buscemi och/eller Rob Schneider som fått den lilla värstingrollen utan Nicole Kidman! Hennes minutrar framför kameran är komisk filmhistoria om du frågar mig. Hon släpper loss på ett sätt som känns väldigt otypiskt Kidmanskt och jag gapskrattar.

Dennis Dugan har regisserat flertalet av Sandlers filmer (och så även denna) men jag undrar om han någonsin fått fram ett mer personligt uttryck än just här. Att han gjort mycket rätt med Kidman är utom allt tvivel men även Jennifer Aniston känns avslappnad och ”sig själv” på ett sätt som jag inte sett på länge. Hon och Sandler klickar dessutom på ett sätt som objektivt borde vara jättefel och superkonstigt men jag tycker dom känns äkta och jättefina tillsammans. Hon kanske skulle lägga alla sina six-pack-snubbar på hyllan och leta en rolig lite fulare livskamrat istället?

Precis som med alla Adam Sandler-filmer så tror jag det finns två läger, antingen gillar du dom eller så gillar du dom inte. Det är liksom det grundläggande och eftersom jag gillar både honom och hans filmer så kan jag inte värja mig mot det här.

Filmen är charmig och välspelad och framförallt så är den ROLIG nästan hela tiden! Hur ofta händer det?

Publicerat

Due Date

Oftast när jag tänker ”idag känner jag för att garva läppen av mig, jag sätter på en komedi” så blir det bara bajs av allting.

Jag hittar nån gammal film som jag tror är rolig, sen sitter jag i soffan som ett stort jävla frågetecken och bara stirrar på scenerna framför mig som LÄTT kan hålla mig för skratt och blir besviken på ett mycket tråkigt sätt.
Att vilja skratta men inte kunna är banne mig värre än att vilja gråta och misslyckas.

Den där garva-läppen-av-mig-tanken kom över mig igår igen och då låg Due date nära till hands. Den SKA ju vara rolig. Det är ju en KOMEDI. Skäggot Zach är med och Robert Downey Jr vill jag gifta mig med (när han är Iron man) så han borde kunna duga att fnissa lite åt också. Jag kör, det här kommer gå bra!

Jag var verkligen helt övertygad, länge, om att det här är en ROLIG film, en skratta-i-byxan-rulle, men jösses så fel jag hade. Jag skrattade två gånger. En gång åt när dom körde en pick-up över ett gupp och skäggot Zach satt på flaket, fast han satt inte när dom passerade guppet, då FLÖG han. Andra gången jag skrattade var när Robert Downey Jr föreslog att dom skulle köra över ett gupp TILL för att skäggot Zach skulle få flyga IGEN. That´s it liksom.

Due date är en enerverande film, en irriterande film men också en väldigt – tro´t eller ej – engagerande film. Otippat som tusan faktiskt. Flera gånger tänkte jag ”vad duktiga filmmakarna är på att få mig att känna saker, fast jag egentligen inte vill”, för så var det. Jag reagerade hela tiden. Jag blev ledsen och stressad och förbannad och rädd och nervös och glad och otålig och på slutet nästan lite charmad och gråtmild av det omaka kompisparet.

Nån komedi är det inte, inte som jag ser det, men en helt okej roadmovie är det absolut. Jag skulle definitivt kunna se om den och kanske kanske skrattar jag tre gånger då? Eller fyra? Eller inte alls?

Vem vet?

Publicerat

En glad påsk: Jackass 3D

Johnny Knoxville, Bam Margera, Steve-O, Wee Man och dom andra är inga youngsters längre.

När dom började med sina knasigheter på MTV för massor med år sen var dom unga, till synes osårbara och fullskitna med kreativitet och dumheter som dom filmade till mångas stora glädje och ja, även min. Jag skrattade både högt, ofta och länge åt dom och fick mig ett par idéer som jag faktiskt provade själv (varav ett börjar med K och slutar med undvagn).

Jackass är lite av ett guilty pleasure för mig. Det är liksom inte riktigt okej att gilla det här men det struntar jag i. Det är roligt att skratta och det är bara att hugga alla tillfällen som bjuds.

Jackass 3D som film betraktad är egentligen inget nytt under solen. Det är en samling män, numera lite slitna och rynkiga, i till synes total avsaknad av hjärnceller och självrespekt som klättrar upp i en gran och fäller den, som retar en bock till vansinne, som dricker svett, som vulkanbajsar i en tågbana, som använder superlim och klistrar ihop sig med varandra, som lattjar bakom en jetmotor, som stänger in sig i en bajamaja full med hundbajs, som kräks, skrattar, plågas, pinas och skämmer ut sig själva.

Om det är roligt? JA, det är ju det!

Jackass 3D ÄR en kul film. Tyvärr når den inte dom stora komiska höjderna då jag personligen tycker gänget är som roligast när dom kommer på sina enkla men effektiva knasbollehyss (ofta sånt som har med bollar, gummisnoddar, fordon, hopp och vatten att göra), alltså sånt som inte visas för att det ska vara så äckligt som möjligt utan för att det BARA är kul. Många episoder i den här filmen går ut på kräks och så himla kul är det inte vare sig att se andra kräkas i närbild eller sitta och hulka själv i soffan.

Jag kan sammanfatta filmen såhär: jag garvade många gånger men inte åt allt och jag fick inga nya idéer som jag vill prova att genomföra själv. Det kanske inte BARA är Jackass-killarna som blivit äldre?

Filmens soundtrack går inte av för hackor. Jag har lagt in mina favoriter på den här listan. Fyll gärna på med dina filmmusikfavoriter.

Publicerat

En glad påsk: Nördskolan

Jag är inte särskilt religiös men tillhör ändå dom som tycker det är aningens underligt att ägghalvor och chokladkaniner blivit representanter för påskhelgen i allmänhet och Jesu lidande i synnerhet.
Å andra sidan ger det mig carte blanche att låta skitdumma komedier bli påskens tema här på bloggen, med stenhård betoning på skit.

Påskhelgens tre filmer är så långt ifrån högkvalitativt filmskapande man kan komma men, jag måste lägga till ett MEN här, dom är inte helt utan förtjänster. Om ett gott skratt förlänger livet så har jag efter att ha sett dessa filmer förlängt mitt liv med åtminstone ett par-tre månader och DET kan aldrig vara dåligt.

Påskaftonens komedi heter Nördskolan. Att vara kille och bli klassad som nörd är inte särskilt svårt, det är alldeles tydligt. Det räcker med att ha det jobbigt med att få tjejer, att bo hemma hos mamma för länge, att vara för mesig på jobbet, att vara gift med en alltför stark fru, att helt enkelt bara vara för snäll – eller att se ut som Moby.

Billy Bob Thornton spelar Doktor P, läraren på Nördskolan som ska lära vuxna mespojkar att bli män och han har dom mest okonventionella metoderna att lyckas. Paintballkrig, fuskdejter med stor svart man i blond peruk (Michael Clarke Duncan såklart), dejt-fusklappar (lie, lie and lie som more) och ett ständigt mantra att killarna ska känna sig som lejon för att få det (eller den) dom vill ha.

Roger (Jon Heder) har lite svårt med hela grejen. Han ses som en Nörd med stort N men det enda han egentligen behöver är liiite bättre självförtroende, då skulle både trakasserierna på jobbet minska OCH han skulle våga fråga grannen Amanda om en dejt. Men hur macho-Lasse kan en kille känna sig som åker runt på en P-lisa-permobil och lappar bilar hela dagarna?

Den här filmen är inte helt oäven, jag skrattade gott ett par gånger och log desto mer. Jon Heder och jag klickar inte nämnvärt men visst funkar han, han ser precis så dum ut som han ska för att få sitt gage. Sarah Silverman och Ben Stiller har små men pricksäkra biroller och Billy Bob Thornton är stenhård och sliskig på en och samma gång. Filmen hade sina poänger även om JAG aldrig kan fatta det negativa sambandet mellan ordet nörd och att vara snäll.

I min värld kan snällhet aldrig vara nördigt. Det kanske är så att ”du är en nörd” är den finaste komplimang man kan få?

Här finns filmen att hyra.

Publicerat

Extract

Joel (Jason Bateman) är ägare av en liten vanilj-extraktfabrik och extremt sexuellt frustrerad. Hans fru Suzie (Kristen Wiig) vill aldrig ligga och inte är hon intresserad av försäljnings-siffror heller. Joel å andra sidan är inte överdrivet intresserad av Suzies jobb att designa kuponger heller så man kan väl säga att dom lever rätt parallella liv där utrymmet för spontant mys inte är så stort.

Det händer en olycka i fabriken, ”Step” (Clifton Collins Jr) blir av med testiklarna och kan stämma Joel på miljonbelopp. Den flirtiga kleptomanen Cindy (Mila Kunis) får nys om ”Step” och tycker det vore det perfekta bedrägeriet: få honom att kära ner sig, slippa ha sex och sen sno alla pengarna.

Samtidigt springer Joels Ove Sundberg-look-alike-granne Nathan omkring och är allmänt jobbig, Joels kollega Brian (J.K. Simmons) kallar alla deras anställda för puckon, kärringarna vid löpande bandet arbetsvägrar, Joel blir betuttad i Cindy, Suzie detsamma i den köpta poolpojksgigolon, Gene Simmons är med på ett hörn och Dean (Ben Affleck) bjussar sin bäste vän fabriksägaren på allt från Xanax till hästmedicin med varierat resultat.

Jag gillar det här. Jag gillar alltihop, jag gillar (kors i taket å håll i hatten) till och med Ben Affleck! Han har helskägg, permanentad page och är allmänt hög, han är helskön här!

Regissören Mike Judge är hittills mest känd för att ha regisserat Beavis and Butt-head och Office space men jag tycker Extract är det bästa han gjort. Om det beror på honom eller det lysande hopkoket skådisar vet jag inte men det spelar ingen roll. Underhållande och bitvis riktigt kul är det i alla fall.

Här finns filmen.

Publicerat

PSH-helg: ALONG CAME POLLY

Som sista film den här Philip Seymour Hoffman-helgen har jag valt Along came Polly.

När jag såg den på bio första gången låg jag mestadels på golvet mellan sätena i kramp. Jag skrattade som om det inte fanns en morgondag, tårarna rann, jag kippade efter andan och missade så mycket av filmen att jag var tvungen att se om den några dagar senare. Nu har jag sett den säkert tjugo gånger till och jag tröttnar inte. Aldrig att jag gör det.

Philip Seymour Hoffmans entré i filmen är värdig vilken diva som helst. Herregud så galet, hahahahaha! Alltså, han kommer in genom dörren och bara hmppaaahahaaahahaaaaa, nej det gååååår inte, jag kan inte klä detta i ord, det går inte men ett tips är att spola tillbaka och se scenen i slow motion. Det är filmhistoria och jag kan inte fatta hur han lyckas göra det han gör så sablans snyggt.

Se filmen, se den, bara gört! Tycker du inte om Jennifer Aniston, avskyr du Ben Stiller, hatar du illrar, kiss och bajs och svettskämt, försök stå över det och se Along came Polly för stunderna med PSH i sitt ABSOLUTA ESSE.

 

 

 

 

Gift dig med mig Phille! Kom hit med dina grå nedhasade mysbyxor, ditt cykelställ och din slappa bakdel. Ett liv med dig kan aldrig bli tråkigt. Vad väntar du på? I wanna be Fiffi Seymour Hoffman!

Publicerat

Dinner for Schmucks

Jag förstår att produktionsbolagen totar ihop världens roligaste män i en och samma film. Jag förstår verkligen det.

Paul Rudd och Steve Carell som leading men, Jemaine Clement från Flight of the conchords, Little Britains David Walliams och Zach Galifianakis i tongivande biroller och Stephanie Szostak som den enormt vackra kvinnan som inte bara är skitsnygg utan även precis så lagom okänd att hon inte tar bort fokus från grabbsen.

Det som inte får glömmas bort i sammanhanget är att även dom roligaste komikerna behöver manus -och skämt – roliga skämt förslagsvis för att fungera. Dinner for Schmucks är en komedi där det är rätt långt mellan skratten och inte ens skratten är särskilt hjärtliga. Jag har svårt att skratta åt snälla ensamma människor med underliga hobbys. Jag har samma problem med Jim Carreys karaktär i Cable guy, skrattet fastnar liksom i halsen.

Barry (Steve Carell) gör helt fantastiska dockor av döda möss. Han konserverar dom, syr kläder, han tillverkar möbler, han sätter dom i sammanhang, målar av dom, fixar och donar. Helt fantastiskt häftiga grejer (tycker jag) men självklart ses han som värsta knäppisen och blir således den man som Tim (Paul Rudd) bjuder in till kora-värsta-knasbolle-middagen som högste chefen på kontoret anordnar varje år och som sen ligger till grunden för eventuell befordran. Den som bjuder med sig det största wackot som höjdarna i Armani kan håna bäst han vinner. Typ.

Jag trodde att filmen skulle handla om just denna middag dels på grund av titeln, dels på grund av det trailern visade upp. Trailern ljög. Själva middagen är en procentuell väldigt liten del av filmen och för mig kändes det lite…konstigt.

Men vem är jag att dissa två av världens härligaste män? Okej, dom har inte det bästa av manus och kanske inte dom bästa av dagar men det var ändå lite myspysigt att se dom tillsammans och jag hade inte tråkigt även om jag hade mindre kul än jag förväntade mig. Så frågan är om det var mina förväntningar som var för höga eller om det var filmen som var för dålig?

Publicerat

Easy A

Ibland när jag ser vissa filmer får jag som en reflexmässig reaktion att jag vill stoppa ner fingrarna djupt i halsen. Jag vill krafsa lite på gomseglet och sen se resterna av dagens lunch liksom glida ner längs sanitetsporslinets insida och ut till reningsverket. Dom gånger detta händer är när jag ser idiotfilmer och samtidigt har den intelligenta, tänkande delen av hjärnan satt på ON.

Sen händer det, visserligen mycket sällan men ja det händer, att kräkreflexerna liksom sätts igång men att jag verkligen inte kan spy för det är otroligt svårt att kräkas och skratta samtidigt. Kanske något du känner för att prova? Jag lovar dig, det ÄR svårt.

Att se Easy A är att mentalt utmana allt jag tror på. Easy A spelar på alla klyschor jag egentligen avskyr, den radar upp (amerikanska) kristna höga-häst-ryttare som moralpredikar, den pendlar mellan att ha en syn på sexualitet som ansågs pryd på 1700-talet för att i nästa sekund prångla ut den lukrativa idén med prostitution i high school-miljö och den spelar bra länge på den unga kvinnan som offer.

Men. Easy A är en asrolig film! Där skiter sig alla mina argument. Jag kan sitta här och vara vuxen och klok och tycka si och tycka så men fan, jag garvade läppen av mig! Emma Stone är ett komiskt geni och även om jag inte för en sekund tror på att hon är 17 när hon använder ett språk och har ett röstläge som påminner om en whiskyhinkande storrökande 40-plussare med 680 högskolepoäng och eget direktnummet till CSN så krattar jag gången, jag skottar uppfarten, jag putsar skorna, ja, jag lägger mig platt ner och erkänner att jag är typ KÄR i hela hennes uppenbarelse.

Easy A är helt enkelt en skitjobbig feel-good-film. Hur det är praktiskt möjligt att förena detta vet jag egentligen inte men det är sannorlikt där filmens storhet ligger. Stanley Tucci, Patricia Clarkson, Thomas Hayden Church, Amanda Bynes, Dan Byrd, Lisa Kudrow, hela ligan hjälper till att göra Easy A till mer än en vanlig collegefilm.

Jag tar upp fingrarna ur halsen, torkar skrattårarna och dristar mig till att applådera en smula. Collegefilmer är inte någon av mina favoritgenres men det här är en collegefilm med eftersmak och det funkar på mig.

Publicerat

Cemetery Junction

Redan till förtexterna sitter jag där med ett såntdärnt* skönt avslappnat smajl i ansiktet.

Elton John sjunger Saturday night´s alright (for fighting), tre engelska killar är på puben och hamnar i bråk. Jag förstår att det hör till vanligheterna och jag tycker verkligen inte att tjafs är särskilt kul men just nu, just med dessa charmiga killar i centrum så blir det sjukt underhållande, ja till och med lite mysigt.

Att växa upp i Cemetery Junction är ingen lek. All form av sunt tänkande säger ”lägg benen på ryggen, spring, spring så långt du kan utan att hjärtat lägger av om du vill bli NÅGOT här i världen, om du vill bli NÅGON, om du vill hitta dig själv” och det är just precis det som filmen handlar om. Att hitta sig själv, kanske oavsett var i världen man befinner sig, att våga vara den man är och förstå varför.

Jag vet hur det är att växa upp i en liten byhåla full med rädda inskränkta människor och kanske är det därför historien om Bruce, Freddie och Snork träffar mig extra hårt i magen men det kan också vara så himla enkelt att det är en otroligt skönt berättad historia om tre unga killar som är väldans lätt att tycka om.

Ricky Gervais och Stephen Merchant har skrivit och regisserat filmen och då Gervais är född i Reading (en stad till vilken Cemetery Juntion är en förort) så inbillar jag mig att han skrivit ner ett visst mått av självupplevda scener i manus. Trots att Gervais till och med har en liten roll i filmen (som Freddies pappa) och att Ralph Fiennes och Emily Watson finns med i rollistan så är det här grabbarnas film. Tom Hughes som Bruce Pearson, Christian Cooke som Freddie Taylor och Jack Doolan som Snork, det är dom som ska ha den stora äran även om samtliga skådespelare i filmen är helt och hållet FENOMENALA.

Har du inte redan sett den här filmen – gör det, snälla, bara gört – och när du gör det, lägg lite extra uppmärksamhet på skådespelarnas ögon. Det finns LIV där, äkta glödande liv och det är så häftigt att se.

Min enda yttepyttelilla brasklapp, det som gör att jag inte smäller till med en fullpoängare, är slutet. Dom sista fem minutrarna var lite för simpla för att jag ska smälta som smör. Men jag bubblar, bryns och bränns och det fortfarande med ett skönt smajl inte bara vid munnen utan i hela kroppen.

(* = vanligt ord och korrekt svenska i byhålan där jag är född och uppväxt.)

Filmen kan du hyra direkt här om du vill.

Publicerat

Date movie

Precis som Scary movie hånar och häcklar, vänder och vrider på skräckfilmsgenren gör Date movie detsamma fast med romantiska komedier.

Om man är över 15 år gammal och gör ett aktivt val att se denna typ av film måste man antingen:
1. vara på ett bubbelgumsfnissigt humör
2. vara salongsberusad och/eller övertrött
3. ha ett glatt kompisgäng hemma där alla känner för att se något pubertalt hjärndött
4. aldrig lyckas komma över kiss-och-bajs-humor-stadiet

När jag såg Date movie lyckades jag pricka in både punkt 1 och punkt 4 och det räckte mer än väl för att få en ganska trevlig stund framför TV:n.

Det är ju dumt så det förslår, det är ytligt, enahanda, larvigt, blåst och bitvis så lågt och under bältet att jag blir lite rädd för mig själv när jag faktiskt skrattar åt eländet men vissa bitar, vissa scener är så roliga att jag inte ens skäms. Jag tänker på scenerna med den något annorlunda katten och speciellt den när nämnde katt sitter på muggen.

Alyson Hannigan (som jag mest känner igen från American Pie-filmerna) som Julia, Adam Campbell som Grant Funkyerdoder och Tony Cox som relationsrådgivaren Hitch gör det absolut bästa dom kan av sina manuskript.

Jag kan inte för mitt liv tycka att detta är en BRA film, men precis som McDonalds ibland duger för att mätta en kurrande mage så har denna typ av film ett absolut existensberättigande.

Publicerat

EN FISK SOM HETER WANDA

Efter att ha sett Working girl, som är en film från 1988 som fortfarande håller, bestämde jag mig för att se en annan komedi från samma år.

Precis som det finns mat jag åt som yngre som jag inte tycker om nu, precis som det finns ställen jag minns som jättespeciella från min barndom som jag skulle tycka var blaha-blaha om jag åkte tillbaka till, precis som det finns dofter jag älskar som påminner om min barndoms nära kära vuxna som luktar ren skit på andra, precis som det finns filmer som jag minns som gnistrande pärlor och härliga skrattfester från min tonårstid så är det ibland dumt att ge dessa filmer en andra titt. Ibland är det bättre att leva på minnen men den klokskapen får jag oftast när det är för sent.

En fisk som heter Wanda var stor komik för en sextonårig Fiffi. Fiffi 38 tycker inte att en naken John Cleese, en överspelande Kevin Kline, en tokflirtande Jamie Lee Curtis och ketchupkladdiga pommes frites upptryckta i näsan på en stammande Michael Palin är lika kul.

Jag fnissar fortfarande åt scenerna med dom små hundarna men det är liksom allt. Jag vill inte bli spydig här men En fisk som heter Wanda har inte åldrats med grace direkt. Knappt med värdighet. Jag är ledsen faktiskt och väldigt väldigt förvånad.

1988:

2011:

Publicerat

Working girl

På färjan från Staten Island och Frihets-gudinnan sitter Tess (Melanie Griffith) med sina tjejkompisar.
Jobbet på Manhattan är målet, ett Manhattan som då fortfarande stoltserade med två höga torn och en tuff men naivt skön syn på omvärlden och en Melanie Griffith med tuperad helikopterlugg och en liten, men ändock mänsklig, dubbelhaka.

Tess är en driftig, målmedveten och allt annat än arbetsskydd kvinna med skinn på näsan som inget hellre vill än att få och behålla ett bra jobb. Men en rak ryggrad och en stor käft gör att hon sätter sig själv i skiten (om man nu kan säga att det är det hon gör när hon står upp för sig själv mot skitskallechefer) och blir omplacerad, återigen. Hon får en fjärde och sista chans och blir förflyttad till en annan våning där hon blir sekreterare till Katharine Parker (Sigourney Weaver).

När Katherine råkar ut för en skidolycka hamnar allt ansvar på Tess och snart har hon både medvetet och omedvetet nästlat sig in i Katherines liv på massor med olika vis, varav ett av sätten stavas Jack Trainer (Harrison Ford).

Alltså, smaka på det. Working girl. 1988. Tänk, Alec Baldwin var tunn som en räka, Kevin Spacey såg ut exakt som nu, Carly Simon sjöng på ett soundtrack som var riktigt jäkla ballt när det begav sig. Joan Cusack såg ut som sin bror fast med väldigt långt och högt hår, Melanie Griffith hade ingen Antonio-tatuering men hon hade läppar som gick att stänga utan att hon såg ut som en badanka. Sigourney Weaver var lika snygg då som nu och Harrison Ford var mer Indy än geriatrisk klinik.

Jag gillar Working girl precis lika mycket nu som jag gjorde när den var ny. Det finns själ, hjärta och hjärna i manuset och skådespelare som lyfter den lättsamma berättelsen till oanade höjder. Inte alls ett dumt sätt att tillbringa en vintrig eftermiddag på.

 

 

Det här var första filmen som hackade vid uppspelning. Inte jättemycket, jag kunde se klart den, men det var ändå rätt irriterande.
Det fanns ett väldigt smidigt ”felrapporteringsformulär” på hemsidan där det bara var att klicka i vad som var fel samt om man vill ha ett nytt ex av samma film hemskickad eller en annan film.

Jag måste säga att det känns som den smidigaste lösningen som går att frambringa på ett problem som visserligen skriker I-land men som ändå är ett faktiskt sådant när man sitter där och längtar efter att se filmen.

Publicerat

SEMESTERSABOTÖREN

Jacques Tati var skådespelare, regissör och komiker. Det är nästan tjugo år sedan han dog och jag lyckades inte se inte en enda av hans filmer under tiden han var i livet.

På julafton förra året fick jag Tati-boxen av min sambo och efter att ha plöjt igenom den med muntert fnissande miner slog det mig att han var så mycket mer än sina yrkesroller, något mycket viktigare: han var en snällisvisionär.

Det finns ingenting ont i hans filmer eller i hans framtoning, det är bara mänsklighet som lyser igenom. Även när saker och ting går åt pipsvängen så är det aldrig med berått mod eller illaluktande baktankar. Jag vet att jag kanske inte borde skriva ordet aldrig i den föregående meningen för jag har inte sett alla hans filmer men det är en slutsats jag dragit av dom filmer jag sett (så trampar jag ingen på tårna eller i klaveret).

Jag tycker Semestersabotören är hans bästa film (med Fest i byn som god tvåa). Den är mysig som en gammal välkramad teddybjörn, den är fullsmockad med komiska scener och trots att den i mångt och mycket liknar en stumfilm (det pratas knappt alls) så känns den inte föråldrad på något vis och den har filmmusiken att tacka för mycket av den känslan.

Tati spelar en herre som åker på semester till en liten fin badort. Det är folk i randiga badkläder och kvinnor i dyra klänningar och män i vita tennisshorts och det doftar baguette och musettdragspel och det mesta går på tok, lite på samma sätt som det brukar göra för Mr Bean fast Tati gjorde det med stil, klass och finess.

Om du är en gammal-tyst-komedi-skeptiker som vill prova EN film i genren för att se om det är din grej, titta på Semestersabotören. Gillar du den inte kan du lägga ner tanken på någonsin förstå dig på denna del av filmhistorien men märker du att det börjar dra i smilbanden och att du omedvetet gungar med huvudet i takt med musiken, ja, då finns det en hel Tati-skatt kvar att upptäcka och det är bara att ta fram hink och spade och börja gräva.