Etikett: Hilary Swank

Publicerat

WHAT THEY HAD

En rollista bestående av Michael Shannon, Hilary Swank, Taissa Farmiga, Robert Forster, Josh Lucas och Blythe Danner fick mig att välja denna film när jag satt på flyget mellan Stockholm och Dubai. Det visade sig vara både ett bra och ett dåligt val.

Bra då filmen var lugn och behaglig i tempot, dålig för att jag blev dåsig och oengagerad. Dessutom, har man inte sett filmer om gamla/sjuka föräldrar och barn som förenas i barndomsstaden/barndomshemmet till leda?

Filmen styrka är skådespelarna även om jag inte för en sekund tror på att Shannon, Swank och Farmiga är syskon tillverkade av samma föräldrar. Manuset är sisådär. Robert Forster är som alltid underbar.

Vill du se ännu en film om Altzheimer och vad denna hemska sjukdom kan göra med en familj, se What they had. Inte sugen på en sån film? Då missar du inget speciellt.

Publicerat

LOGAN LUCKY

Det här min gode läsare är ren och skär FREDAGSFILMSUNDERHÅLLNING. Det här är ögongodis, det är en fröjd för filmälskarhjärtat OCH det är en film som man glömmer direkt den är slut. Det jag inte glömmer är däremot skådespelarprestationerna. Trion Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig verkar njuta av varenda sekund i bild och jag gör detsamma. Dom spelar över med den mest högklassiga fingerfärdigheten man kan begära av någon Hollywoodskådis och dom gör sina karaktärer Jimmy Logan, Clyde Logan och Joe Bangså himla mänskliga i all sin trashighet.

Channing Tatum i beiga snickarbyxor och Daniel Craig i ”fängelsepyjamas” är bilder som etsat sig fast i mina hornhinnor, dessutom scenen när Jimmys dotter Sadie (Farrah Mackenzie) uppträder med ”Take me home, country road” för att det är hennes pappas favoritlåt (istället för Rihannas ”Umbrella” som hon egentligen skulle tävla med) och scenen när Jimmy får sparken från sitt jobb pga haltar. Det är nåt som skär sönder mitt hjärta när föräldrar som uppenbarligen är väldigt beroende av den (lilla) lön dom tjänar får sparken och speciellt när det handlar om föräldrar som sliter, släpar och skitar ner sig på arbetstid. Det gör ont.

Annats är det inte mycket som gör ont med den här filmen. Den passerar som ett rinnande vatten och jag var rejält underhållen under tiden. Rebecca Blunts manus gör att filmen bara där ligger på en stark trea men regissören Steven Soderberghs härliga filmiska driv och skådespelarnas prestationer gör att den hamnar på en fyra för mig. Riley Keough, Hilary Swank, Katie Holmes, Katherine Waterston, alla inblandade briljerar. Jag skulle kunna säga att Logan Lucky är precis motsatsen till samme regissörs film med titeln Haywire.

Publicerat

YOU´RE NOT YOU

Hilary Swank är en skådis som inte alltför sällan väljer (eller får) rätt svåra roller och annorlunda roller. Här spelar hon en kvinna, Kate, som får ALS.

Kate är klassisk konsertpianist och gift med hunken Evan (Josh Duhamel). När filmen börjar firar dom hennes 35-årsdag och hans förhoppning är att hon ska vara lika läcker i hans ögon när hon fyller 70. Hon lovar honom att hon kommer vara det men när filmen direkt hoppar 1,5 år framåt i tiden förstår man att så inte är fallet. Kate har redan då börjat bli rejält sjuk och rätt snart behöver hon en personlig assistent. Kate och Evan anställer Bec (Emmy Rossum).

Det här är egentligen exakt samma film som Livet efter dig, minus romantiken. En hemtjänsttjej med skinn på näsan och ett jäkla driv som gör livet lättare för den rullstolsburne kvinnan som förtvinar där hon sitter.

Som vanligt när jag ser denna typ av sjukdomsfilm sitter jag i soffan och mår dåligt. Jag blir så himla rädd att själv hamna i den situationen och jag blir så rädd att jag har svårt att se filmen som ”bara en film”. Det här är trots allt verklighet för väldigt många människor. FÖR många människor. Skådespelarmässigt klarar sig alla och dom får godkänt betyg men det finns många filmer i den här genren som berör mig mycket mer än You´re not you gjord. Däremot inte sagt att det är en jättedålig film, det tycker jag inte det är. Sevärd men beige, kanske.

Den här filmen finns att se på Netflix och jag såg den efter att ha fått ett tips från Moya. Klicka här för att se listan på filmtips jag fått från henne och skrivit om.

Publicerat

CONVICTION

Kenny Waters (Sam Rockwell) sitter i fängelse, dömd till livstid för ett brutalt knivmord han säger sig vara oskyldig till. Systern Betty Anne (Hilary Swank) sitter i rättsalen. Hennes älskade bror kommer vara inlåst för evigt, hennes brorsdotter kommer förlora kontakten med sin pappa och till råga på allt – det var svägerskan som var huvudvittne i rättegången.

Nu är inte Betty Anne vilken ledsen bitter passiv tjej som helst, nejdå, tvärtom. Hon är hundra procent säker på att Kenny är oskyldig och hon ger sig fan på att brorsan ska bli fri. Hur gör man då om man inte har varken pengar, makt, inflytande eller ens bevismaterial som visar på motsatsen till det rätten nyss klubbat igenom? Man knyter handen i fickan och börjar plugga  till advokat!

Manuset till Conviction är baserad på en sann historia och det är både dess förtjänst och dess problem. Det är lätt att tro på storyn men en nyfödd bebis kan tänka ut hur den kommer sluta, den hettar liksom aldrig till.

Skådespelarkvartetten Swank, Rockwell, Minnie Driver och Melissa Leo kan säkert göra många glada, själv väljer jag att avsluta meningen där.

Publicerat

Christopher Nolan-helg: INSOMNIA

The Dark Knight Rises har haft premiär (recension kommer på måndag), jag klurar fortfarande på slutet på Inception och efter att ha köpt The Dark Knight på Blu-ray och blivit stående en halvmeter från TV:n i två timmar bara för att begrunna den helt makalöst klara bilden kände jag att det var dags för en helg tillägnad Christopher Nolan här på bloggen.

Jag har två av hans filmer kvar som jag inte skrivit om än och dessa två tänker jag beta av nu. En idag och en imorgon. Vill du läsa mer hittar du recensionen av The Prestige här. Batman Begins tänker jag faktiskt inte ge en andra chans, maken till tråkig film….Liam Neeson…hua. Men nu till något helt annat.

Alaska är inte ett dumt område att använda som spelplats i en film, det är nästan lika bra som dom norska fjällen.

Insomnia är från början en norsk film som gjordes redan 1997. Erik Skjoldbjærg regisserade och i huvudrollerna fanns Stellan Skarsgård och Sverre Anker Ousdal. 2002 gjorde Christoper Nolan en remake på filmen, förflyttade scenariot till Alaskas karga natur, plockade in den knasiga kombon Al Pacino och Robin Williams i rollistan och vips hade han fixat till en rätt annorlunda thriller, i alla fall med amerikanska mått mätt.

Al Pacino spelar den stentuffa Los Angeles-polisen Will Dormer som skickas till Alaska för att hjälpa den lokala polisen lösa ett flickmord. Med sig har han sin kollega Hap (Martin Donovan) som han inte riktigt drar jämnt med.

Alaska, liksom dom nordiska delarna av vårt eget land, har en egenhet som kan upplevas som sjukt konstig i dom ovanas ögon: det blir liksom aldrig mörkt på sommaren. Natten är lika ljus som dagen och för en man som Will som inte har ap-lätt att somna är detta ett gissel. Dagar av sömnlöshet adderas till varandra, hjärnan spelar honom spratt och han ser ut som han har valnötter inopererade under ögonen.

Den lokala polisen Ellie (Hilary Swank) har tagit med sig duktig-flicka-devisen ända in på arbetsplatsen. Hon är metodisk, noggrann och tråkig så klockorna stannar men när hon osar ugglor i mossen så är den otäcka lukten oftast rätt och hon låter inte gapiga storstadspoliser köra över henne, inte ens en polis hon verkligen ser upp till.

Jag har sett Insomnia fyra gånger genom åren, varje gång startar jag filmen med föresatsen om att den ska vara himlastormande bra. Det är den inte. Insomnia är en habil thriller med en hel del sköna välskrivna scener men den biter sig inte fast hos mig, den rinner mer förbi som en vild sommarflod. Eftersmaken är god,  Nolan har fått till en tuff stämning bland alla dessa oformliga stenar och Al Pacino gör mig glad trots att han spelar över och vägrar artikulera med någon annan kroppsdel än underläppen.

Insomnia är i mina ögon den Christopher Nolan-film som är mest mainstream. Detta är inte på något sätt negativt menat, filmen är sevärd och speciell men som thriller betraktad är den ganska medelmåttig. Allt är liksom…..lagom. Utom Al Pacino då. Han kan inte ens stava till det ordet.

Publicerat

NEW YEAR´S EVE

Om Robert Altmans Short cuts är en åttarätters provsmakningsmeny på Fredsgatan 12 så är New Year´s Eve en tugga av varje ljummen hamburgersort på Donken.

Om Magnolia är en vedungnsbakad pizza med perfekt krispiga kanter, ruccola, parmaskinka och riktig mozzarella så är New Year´s Eve en såndär fryst variant dom gör reklam för på TV med ”extra allt” men som bara smakar bakpulver.

Njää förresten, nu överdrev jag lite för helt smaklös är inte den här filmen. Den är inte usel men den är heller inte bra. Det är en samling kända fejs som sammanfogas i korta filmiska sekvenser men till skillnad mot fungerande filmer i samma många-historier-som-vävs-ihop-till-en-genren så saknar den här filmen en smart baktanke. Det är liksom bara ihopklippt sådär hejhopp. En plastikkirurg sätter inte fast ett öra mitt på kinden eller ett lillfinger mitt på ryggen, en plastikkirurg har liksom en tanke, en mall för vad som ska göras – och varför. En regissör och en klippare borde ha detsamma, eller åtminstone en fungerande kommunikation för att undvika slutresultat som dessa.

Regissören Garry Marshall är ett stort namn i romcomsammanhang efter att ha gjort filmer som Pretty woman, Frankie & Johnny och Runaway bride men efter Valentine´s day (2010) och nu denna känner jag mig mycket tveksam till om denne man borde få fortsätta filma. Han kanske kunde  tvångspensioneras, han är ändå född 1934.

I den här filmen blandas skådespelare som Robert DeNiro och Michelle Pfeiffer med Katherine Heigl och Zac Efron, Sarah Jessica Parker med Jon Bon Jovi, Ashton Kutcher med Jessica Biel, Halle Berry och Hilary Swank. Lite smått och gott kan man alltså säga, lite högt och ganska mycket lågt. Historien känns som en novelltävling från en högstadieskola och visst går filmen att se i brist på annat men jag begriper inte varför jag tittar. Urskiljningsförmågan är på semester. En lång en. Igen.

 

Publicerat

Veckans Aaron: Den Svarta Dahlian

James Ellroy är en författare som enligt mina egna fördomar mest lockar manliga läsare. Lite som Charles Bukowski. Det är hårdkokt, det är män som är välklädda och hypermanliga, det är kvinnor som är uppklädda och superkvinnliga och det är väldigt mycket tankar men inte så mycket stora ord och känslostormar.

Huvudrollen i Den svarta dahlian innehas av Dwight ”Bucky” Bleichert, spelad av Josh Harnett som väl passar in i Ellroy-mallen med sin likgiltiga men oklanderliga uppenbarelse. Han är en av dom poliser som utreder det brutala mordet på Elisabeth Short (Mia Kirshner), den andra är Leland ”Lee” Blanchard i Aaron Eckharts skepnad.

Scarlett Johansson är femme fatale ut i fingerspetsarna som Blanchards ”flickvän” (det är en relation som för mig som inte läst boken är MYCKET underlig) och Hilary Swank är filmens brunetta motsvarighet men jag har så outsägligt svårt att se henne som ”snygg kvinna”. För mig ser hon mest ut som en talesman för transpersoner och det är definitivt inte det regissören Brian de Palma menat med att casta henne.

Det som gör filmen extra intressant är vetskapen om att mordet på skådespelerskan Elizabeth Short är ett autentiskt – och fortfarande olöst – mordfall. Det som sen lägger sordin på åtminstone min intresseklubb är att filmen är så snygg att den blir tråkig. Tänk dig att gå på dejt med en lobotomerad fotomodell. Jättehäftigt hela förrätten igenom, asballt att kolla in dom perfekta dragen, den oblekta men ändå kritvita tandraden, den utsökta näsan, ögonfransarna. När varmrätten kommer in försöker du febrilt hitta beviset av ett mjäll på kragen, nåt översminkat ärr, en finne (eller pormask, vad som helst) som verkar vilja gro på fel ställe och till desserten vill du bara skrika ”Berätta nåt av värde, ge mig nåt att bita i, säg nåt kul för helvete!”

Precis så känner jag med den här filmen. Jag vill skaka om den, jag vill få dom sista bitarna att falla på plats, jag vill liksom krysta fram kärnan av filmen, den som jag tycker Brian de Palma lattjar bort i all den beige-grå färgskalan som han så ypperligt behärskar men som ääääär så trist i längden.

Ingen av skådisarna klampar helt i klaveret men ingen håller heller bruklig hög standard. Josh Harnett har jag aldrig några direkta förväntningar på och blir således varken glad eller besviken men resten av gänget gör det dom ska och bristerna kan jag inte skylla dom på, snarare är det ett manus som saknar både själ, hjärta, finess och godkänt slut.

Publicerat

Katastroffilmstisdag: THE CORE

Vad händer när jordens magnetfält är satt ur spel? Jo det kan jag tala om. Pacemakers stannar, samtliga Londons duvor får spel och flyger vilse, vädret blir vidrigare än vanligt runt om i världen och en samling modiga män – plus en kvinna – får i uppdrag att via en specialbyggd farkost ta sig ner till jordens medelpunkt och spränga lite och således få kärnan att börja rotera igen och livet kan åter bli normalt för oss världsmedborgare.

Wohooo, det här låter som ett kul uppdrag och en spännande film kanske du tycker. Jag är ledsen att lägga sordin på stämningen men det här är allt annat än skoj. Filmen lider av klara Armageddon-problem sett till effekterna och manus är blaha-blaha, däremot är skådespelarna en samling fullblodsproffs och regissören Jon Amiel har dom att tacka för ALLT som är okej med filmen.

Aaron Eckhart, Delroy Lindo, Stanley Tucci, Hilary Swank och han som dansade så fint i Änglavakt, Tchéky Karyo, är gänget som ska rädda världen och det är en sevärd samling skådisar i normala fall. Här blir det liksom BEYOND normalfall, det gäller bara att släppa taget och hänga med ner till jordens inte, att inte ifrågasätta, att inte ens på inandning uttala orden ”vad sägs om lite logik?”, då funkar filmen att se. Söker du reell verklighet och korrekta matematiska svar på fysiska, tekniska och biologiska problem då är mitt tips att du stänger av strax efter förtexterna.

Att amerikanerna vinner är ingen spoiler direkt och vem eller vilka som överlever turen i farkosten kan du räkna ut med ena handens tumme efter tio minuter men ändå, jag har sett sämre katastroffilmer OCH jag har sett många som är betydligt bättre. Skådisarna i allmänhet och Aaron Eckhart i synnerhet räddar betyget från att hamna bland rostiga cyklar och öppnade ravioliburkar på sjöbotten.

Som alltid ska man sluta när man är på topp så det är precis vad jag gör nu. The Core blir den sista filmen i detta tema. Jag hoppas du fått några tips på både bra och dåliga filmer i den här genren och jag kan lova att det kommer att skrivas om fler katastroffilmer på bloggen så småningom, dock kanske inte på tisdagar.

Eftersom jag på den senaste tiden fått lite av en hang-up på Aaron Eckhart och att han även var med i den här filmen så blir det en naturlig övergång till nästa tisdagstema som heter *ta-daaaah* Veckans Aaron.

Så håll i hatten och stoppa tummen rätt i munnen för nu vankas det fitthaka på veckobasis ett tag framöver.