SVINALÄNGORNA

Det var den 24:e januari i år som Svinalängorna var snackisen på allas läppar. Skulle filmen vinna storslam på Guldbaggegalan? Javisst, självklart skulle den det. Jag tror dom allra flesta med inblick i svensk film trodde det.

Ett tungt, svart drama om alkoholmissbruk och familjemisär med stora skådisar i dom största rollerna och ganska okända – men fenomenalt bra – skådisar i birollslistan och sen Pernilla August som regidebuterar som grädde på moset. Kunde det gå fel? Ja, det kunde det, i alla fall sett till antalet Guldbaggar. Åtta nomineringar blev tre priser: Pernilla August för bästa regi, Outi Mäenpää för bästa kvinnliga biroll och i klassen särskilda insatser fick Åsa Mossberg pris för bästa filmklippning.

Nu undrar jag en sak: vad är det med den här filmen som gör att den känns så totalt ointressant? När den gick upp på bio fanns det inte en cell i min kropp som ville gå iväg och se den. Inte ens när den blev upphaussad i guldbagge-sammanhang kom jag iväg. Jag tänkte inte ens tanken, vilket inte är likt mig. Nu när den finns på DVD hyrde jag den men varför? Vet inte. Jag var inte så sugen på att se den nu heller och detta inte för att jag tror att det är en dålig film, mer att den känns som att den redan är gjord hundra gånger förut.

Leena (Noomi Rapace) lever sitt liv med man (Ola Rapace) och två döttrar. Hennes förflutna har gett henne svårläkta ärr och hennes enda sätt att hantera sin trasiga barndom har varit att förtränga det mesta och sopa under mattan. Hon växte upp i ett miljonprogramsområde i Ystad kallad Svinalängorna med finska föräldrar som söp hejdlöst i perioder och spott, spe och slag var aldrig långt borta. I filmen gestaltas den unga Leena jättefint av Tehilla Blad och klippen mellan nutid och dåtid fungerar bra.

Den vuxna Leena har tryckt minnet av sina föräldrar så långt in i benmärgen att resten av familjen knappt minns att hon har en mamma så när mamman en dag ringer från sjukhuset, ligger för döden och ber Leena komma dit är det ingen självklarhet att hon ska åka. Men hon har en ansvarskännande make som tar tag i saken och mot hennes vilja packar in väskor och barn i bilen och åker mot Ystad.

Susanna Alakoskis bok med samma namn var en habil och stabil läsupplevelse men inget världsomvälvande. Filmen för mig är likadan. Det är ett starkt drama, det är välregisserat och välspelat men det saknar något, kanske det som kallas ”det”. Jag tittar med öppna ögon och öppet sinne, men jag fastnar där. Jag känner ingenting. Jag tar inte till mig allt det jobbiga och jag kan inte förklara varför. Upplevelsen av filmen blev således precis som jag anade innan. Frågan är bara om det är filmens ”fel” eller mina förväntningars?

 

31 svar på ”SVINALÄNGORNA”

  1. Det är klart att det är ditt ”fel” eftersom andra, mig själv inräknad, berörs till floder av tårar. Inte på grund av sentimitalitet som så ofta på film, men av medkänsla med personerna som skildras.

    Vi är förstås olika ochdärför går det inte att säga något eftersom du ändå ger en trea, men jag har svårt att förstå det.

    1. Janne:
      Vissa filmer når ända in i hjärteroten och det det kan vara svårt att förklara varför. Ibland ser man precis rätt film vid precis rätt tid och kan/orkar ta till sig och ta åt sig av allt som skildras framför ögonen, ibland är det inte så. Svinalängorna är en sådan film för mig. Visst kan jag känna medkänsla med personerna men den berör mig inte, inte ända in liksom. Så blir det ibland och jag tror egentligen inte det är någons ”fel”:

  2. Bra skrivet! Har inte sett den än, men å andra sidan var boken inte ens stabil som läsupplevelse. Jag blev mer intresserad av hur svenskt socialstöd var organiserat på den tiden och mer upprörd över hur de behandlade sina husdjur än sina ungar. Ja, jag är en hemsk människa.

    1. Sofia:
      Du är inte hemsk, du är en hundmänniska 😉

      (ja, ja, det är nääästan samma sak i min värld, men bara nästan ;))

  3. Det var därför jag satte ”fel” inom citationstecken 😉

    Själv tyckte jag att boken var ganska trist, Var tvungen att läsa två tredjedelar innan det överhuvudtaget berörde något. Sen kom den igång, men jag tycker att det var för sent för att vara bra (för mig).

    Filmen däremot tyckte jag var riktigt, riktigt bra. Speciellt när man lyckats få tag på en”barn”skådis som inte sabbar momentum i filmen, vilket händer alltför ofta i svensk film. Tehilla Blad är helt enkelt lysande som unga Leena och skulle jag fått välja så skulle hon fått baggen före Outi Mäenpää, som också gör en enastående rollprestation, men när den yngre är lika bra som den äldre så tycker jag att ungdomen borde premieras.

    Sen tycker jag att det är konstigt när du ser tre baggar som ett misslyckande för filmen. Åtta nomineringar i sig (det är inte guldbaggejuryn som nominerar) är stort och juryn verkar snarare ha velat sprida graserna än bedömt varje enskild prestation.

    1. Janne;
      Tre baggar är i sig inget misslyckande, inte alls, men i sammanhanget är det det. Tre vinster på tre nomineringar hade känts som ett bättre facit än tre av åtta (jämför med Avatar som vann tre oscars på nio nomineringar. Jag tror inte någon inblandad tyckte det var något annat än ett misslyckade).

      Vad gäller Tehilla Blad så håller jag med dig. Guldbaggen borde ha varit hennes. Men Noomi känns lite bortglömd här, du tycker inte hon borde ha vunnit?

  4. Egentligen, men det var väl Alicia som skulle bli uppschåsad den här gången? Det är lite så jag tycker att det är i den här filmvärlden. Har tyvärr inte sett Miss Kicki än, men mellan Noomis rollprestation i Svinalängorna och Alicias i ”Till det som är vackert” så tycker jag att Noomi var klart bättre (därmed inte sagt att Alicia inte gjorde bra ifrån sig).

    1. Janne:
      Jag måste säga att trots att jag tycker både Noomi och Alicia gör utmärkta rollprestationer så var Miss Kicki något utöver det vanliga. Både filmen i sig och Pernilla August. Springer du på den filmen så ge den en chans 🙂

  5. Blev lite besviken på det här, kanske beroende på hajpen, 7-minuter stående ovationer i Venedig och what not.

    Störde mig en del på hoppen i tid, tyckte inte nån historia satte sig riktigt. Ville se mest av nutidshistorien med Noomi, kanske beroende på att filmen började med den. Tehilla var väldigt bra (har för övrigt sett henne uppträda på ett företagsjippo, en talangfull familj den där, Blad).

    1. Jojjenito:
      Jag måste säga att det var en konstig typ av hajp kring filmen. Jag vet ingen vän/bekant/släkt/kollega/avlägsen människa i periferin som gick och såg den på bio, ändå var det en ”storfilm”, åtminstone i media. Det känns som att alla inblandade ville väldigt mycket med filmen men nånstans tog luften slut.

      1. 400 000 biobesökare i Sverige är ju inte speciellt lite (samma härad som ”The Kings Speech” och ”Sex and the city 2” och plats 13 totalt under 2010-juni 2011), så det kanske är din bekantskapskrets som har en annan smak. 😉

        1. Janne:
          Jag tror tyvärr att det i mångt och mycket är samma biobesökare som gick och såg denna på bio som gick och såg Underbara älskade och Änglavakt och den typen av lite ”finare” svensk film. Då blir det många besökare men kanske inte så mycket ”snackis” av filmen.

          Att Svinalängorna inte verkar ha lockat min bekantskapskrets att vallfärda till biograferna och/eller inte många andra vanliga människor med ganska ordinär svennebananfilmsmak heller det är ingenting jag belastar filmen för, det är mer bara en intressant tanke tycker jag. Varför, liksom?

          1. 85 000 gick på Änglavakt (den var väl uppschåsad om någon?) och 250 000 gick på Underbara Älskade. Fyrahundra tusen är en helt annan nivå så jag tror att din bild är lite skev av vilka som sett den. Ibland ser man det man förväntar sig …

  6. Jag såg filmen nyligen trots att jag inte visste något om den. Tvungen att se den i omgångar för att jag ständigt höll på att somna. Visst, bra rollprestationer, men som du skriver så saknas något. Tyckte den var enormt seg. Man behöver inte se Noomi stirra in i tomma intet en halv minut för att begripa att hon bär på besvärliga erfarenheter. Undrar just vad det var för andra nominerade biroller, ligga och hosta sig fram till en guldbagge är inte så värst imponerande i mitt tycke. Den får en 2:a 🙂

    1. Torso:
      Att det görs filmer som inte litar på sin publiks intelligens är inte speciellt ovanligt och precis som du skriver, Svinalängorna har lite av det problemet. Men du gav den en 2:a i alla fall trots att den fick dig att typ somna?

    2. ”Undrar just vad det var för andra nominerade biroller …”
      Ja, nog måste du ha sovit om du missat Outis, Villes och Tehillas lysande prestationer.

    1. Torso:
      Då är det ju nästan ÄNNU värre! 😉
      En del filmer kan ju funka som medvetna sömnmedel, att man liksom VILL somna till dom men när man INTE VILL somna och ändå inte kan hålla sig vaken, det är inte ett särskilt bra betyg till filmen.

  7. När jag läser den här recensionen blir jag vrålsugen att se om tv-serien sparvöga. Skulle kunna amputera höger lillfinger mot en nyrestaurerad blu-ray utgåva av den packad med extramaterial.

    1. Joel:
      Det var en serie som gick mig totalt förbi när den gick på TV. Minns bara Marie Fredrikssons låt med samma namn som jag antar hade med serien att göra. Men den var bra alltså?

      1. Mycket! Jag minns att jag tyckte den var väldigt obehaglig men indragande och jag undrade lite varför mina föräldrar lät mig se den (de såg den inte själva) för den kändes ganska tung faktiskt.

        1. Jag minns också Sparvöga. Vet inte om jag tyckte den var obehaglig men lite mörk var den nog. Ärligt talat så minns jag inte så rackarns mycket. Men den påminner nog en del om unga Leena-delarna i Svinalängorna. Eller?

            1. I något av slutavsnitten bor Sparvöga med två alkoholiserade gubbar i en j*vligt rörig lägenhet. Minns det som hyfsat traumatiska scener för jag har för mig att det var våldtäktsförsök med också.

Lämna ett svar till Fiffi Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.