MARVEL CINEMATIC UNIVERSE – och de andra filmerna med världens finaste logga i förtexterna

5 maj, 2018

Nu är det dags för ett såntdär riktigt mastodontinlägg igen och detta har jag funderat på ett bra tag. Minnet behöver ibland lite hjälp och det är därför jag sammanfattar Marvels samlade verk på den här sidan – inklusive premiärdatum, lite snabba tankar från recensionerna och mina betyg i Marvel-form såklart.

Inlägget börjar med filmerna från Marvel Cinematic Universe – i premiärordning – för att sedan ta sig igenom Spider-Mans värld och sedan övriga filmer med favoritloggan i förtexterna. X-men, Punisher, Fantastiska fyran, Blade, HULKEN och sånt mys. Sen kommer sidan fyllas på vartefter det kommer fler filmer, det tar liksom aldrig slut. Vilken TUR va?

.

.

Iron Man
(maj 2008)
Regi: Jon Favreau

Storyn kan beskrivas på det svåra sättet, eller på det lätta. Det lätta är att den stenhårde mogulen som sålde vapen till alla som hade råd plötsligt fick ett samvete när han såg på plats vilken skada dessa gjorde i verkligheten. SÅ, han bestämmer sig för att bygga en ”maskin” som kan se till att bara dummisar dödas, inte dom oskyldiga. Jeff Bridges spelar hans affärspartner och Gwyneth Paltrow hans assistent. Dom båda är jättebra i sina roller. Men Robert Downey JR, ja… Robert Downey JR….alltså, jag är typ kär!!! Han är snygg och bra och snygg och som klippt och skuren för den här rollen. Och bra. Sa jag att han är snygg?

.

.

.
The Incredible Hulk
(juni 2008)
Regi: Louis Leterrier

Den här filmen lider av all världens barnsjukdomar. Precis som en supergullig fyraåring kan förvandlas till oigenkännlighet genom elaka vattkoppor blir den här finfina grundhistorien till ingenting annat än en menlös yta och en bakgrundsmusik som kan göra en förlamad hyperaktiv. Det presenteras mer information under förtexterna än det gör i en normallång svensk film sammantaget. Okej, jag känner till storyn men den som tittar och mot förmodan inte vet detta kommer bli galen. Känslan från första fem fortgår filmen igenom, varken Edward Norton eller Tim Roth kan råda bot på det hur mycket dom än försöker. Och dom försöker. Hårt. Med varenda muskel dom kan uppbringa. Med varenda uns av skådespeleri dom lärt sig på teaterskolan. Men det går inte, filmen lyckas inte nå fram till mig hur många gånger jag än försöker.

.

.

.

Iron Man 2
(maj 2010)
Regi: Jon Favreau

Mickey Rourke borde tacka sin lyckliga stjärna för alla misslyckade operationer för det var inte bara ansenliga mängder diffust jox som sprutades in här och där, det var ett par-tre injektioner skådespelartalang och personlighet också – och SOM dom gjort nytta! Fan han är BRA alltså! Vem hade kunnat göra den galne ryssen Ivan Vanko bättre än Mickey Rourke? Ingen på denna sida Vintergatan i alla fall. Sammantaget är Iron man 2 en sevärd rulle, den är välgjord och skön och Robert Downey JR går verkligen från klarhet till klarhet för mig. Nu hoppas jag på en trea men utan idioter, vilket aldrig kommer ske eftersom Stark inte klarar sig en sekund utan glosögde Pepper Potts och med den insikten sjönk även han mina ögon. Men bara lite. Han är ju så snygg. Blink, blink.

.

.

.

.
Thor
(april 2011)
Regi: Kenneth Branagh

Jag behöver bara se tjugo minuter av Thor för att inse att det här inte kommer bli min favorit bland Marvel-filmerna. Det är helt enkelt urbota tråkigt. Mediokra effekter. Det är så mycket guldiga saker som är så dåligt animerade att jag blir förbannad. Krydda det med Sir Anthony Hopkins som TALAR högt med MAGSTÖD och spänner (upp) ögonen i nån icke existerande bluescreenfigur för att verkligen VISA exakt vad han tänker och känner och att han är en STOR man, en GUD till och med! Han är ju Oden, krigens och skaldekonstens gud. Chris Hemsworth är däremot en KLIPPA i rollen som Thor. Det känns som han är född till det här.

.

.

.

Captain America: The First Avenger
(juli 2011)
Regi: Joe Johnston

Historien handlar om den lille tarmen Steve (Chris Evans) som inte vill något annat än att tjäna sitt land som soldat och hjälpa världen genom att strida mot nazismen. Han är alldeles för kort, alldeles för otränad och har alldeles för många sjukdomar för att ens bli påtänkt som soldat men vetenskapsmannen Dr Erskine (Stanley Tucci) hittar honom och ger honom en chans och under den militära träningen visar det sig att han har egenskaper som dom flesta hårdtränade stridisarna saknar: empati och ärligt mod.

.

.

.

.

The Avengers
(april 2012)
Regi: Joss Whedon

För mig borde detta koncept med en mash-up av seriehjältar vara mer klockrent än julafton. En massa häftiga karaktärer som totas ihop och måste jobba tillsammans för att rädda världen. Färgglatt, tjommigt, effektfullt, egon som måste slipas av i kanterna för att kunna samarbeta och den givna förutsättningen att dom såklart inte kan misslyckas. Hey! Kom igen! Vi snackar Hulken här, å Iron Man, Captain America å Thor och sen var det Black Widow och Hawkeye som smög in lite från sidan men som ändå fick – och tog – bra mycket plats. Hur kan man inte gilla detta? Hur kan man inte smälta?The Avengers är hur jag än vänder och vrider på det en helt okej och underhållande film. Den saknar ”nåt,  den saknar ”det” för att få mig att gå ner i split men jag lämnade biografen både mätt och nöjd och hade något tjoffat till mig i ryggen hade jag nog kunnat klämma fram en liten rap eller två.

.

.

.

Iron Man 3
(april 2013)
Regi: Shane Black

Jag säger som jag alltid sagt, lite blue dabadi dabidaj dabadi dabidaj har ingen dött av. Egentligen hade min recension av Iron Man 3 kunnat sluta där. Eiffel 65´s hit från 1999 är nämligen mitt bäst bestående minne av 140 minuter Marvel-action och det är inget bra betyg till en film som jag egentligen borde älska förbehållslöst. Eller ja, jag minns kanske inte bara låten. Lite Robert Downey Jr i blå solglasögon också. Det som fascinerar mig mest med filmen (förutom Blu dabidej) är ändå eftertexterna. Jag fick en klump i halsen, jag fick ståpäls på armarna, jag fick hjärtklappning och jag ville aldrig att dom skulle ta slut. När bokstäver, musik, snygga grafiska bilder och perfekt klippning harmonierar som i dessa eftertexter då kan jag inte göra annat än att kära ner mig – och höja betyget ett snäpp mot det jag bestämt mig för.

.

.

.

.

Thor: The Dark World
(oktober 2013)
Regi: Alan Taylor

Jag behöver bara se en kvart för att känna att Thor: The Dark World är betydligt mer ”min grej” än förra Thor-filmen. ALLT är av någon anledning snyggare. Effekterna sitter där dom ska, det är en mycket ”klarare” bild, ljudet är mullrigare och samtliga skådespelare pratar aningens lugnare men det märks störst skillnad på Sir Anthony. Det är också väsentligt färre Gud-hit-och-dit-tjafs-scener och ingen kunde vara gladare än jag för det.

.

.

.

.

Captain America: The Winter Soldier
(mars 2014)
Regi: Joe Russo & Anthony Russo

Med facit i hand hade trailern rätt, Captain America: The Winter Soldier var riktigt bra! Det är ett helt annat tempo än i första filmen, musiken är pulshöjande och perfekt för ändamålet, det är en rappare dialog, det finns inbäddad humor, effekterna är jättebra och the bad guy, The Winter Soldier, är badass (nääästan) på det där no-mercy-sättet som Ivan Vanko var i Iron Man 2 eller Bane i The Dark Knight Rises. Det sistnämnda gör att filmen faktiskt blir riktigt spännande på sina ställen. Skådespelarmässigt är Scarlett Johansson och Samuel L Jackson stabila, Anthony Mackie är med lite för lite, Robert Redford gör det han ska och Chris Evans är en anabolaspännis med utstrålning i klass med en skiva Wasa Husman. Svårslagen i Marvels universum och kantboll på högsta betyg när jag såg om den.

.

.

.

Guardians of the Galaxy
(augusti 2014)
Regi: James Gunn

Chris Pratt är den perfekta svennebananhunken i rollen som Peter Quill/Star-Lord. Han ser precis lagom vanlig ut och han är väldans charmig men han har ett litet problem som just i denna film blir ett ganska stort: han är inte helt hundra när han ska spela mot figurer som inte finns. Rocket och Groot är annars filmens stora behållningar tycker jag. Tvättbjörnen med Bradley Coopers röst är en riktig comic relief och att Vin Diesel gör rösten till Groot är kanske inte så viktigt även om han gör det jättbra. Det bästa med Groot är att han är för denna film vad Hodor är för Game of Thrones: en stor personlighet på sitt relativt enstaviga vis.

.

.

.

Avengers: Age of Ultron
(april 2015)
Regi: Joss Whedon

Joss Whedon är alltså filmens manusförfattare och regissör (han låg bakom även första filmen) och jag har precis samma problem med den här filmen som med den förra: det är inte tillräckligt snyggt, inte tillräckligt påkostat, inte tillräckligt unikt på något sätt. Jag känner mig bortskämd med blockbusters som är så in i minsta detalj perfekta rent utseendemässigt, som har så extraordinära actionscener och spektakulära effekter att när det kommer en film som denna som är ”sådär” så känns det inte okej. Jag kräver mer än såhär och jag tror inte jag är ensam om det.

.

.

.

Ant-Man
(juli 2015)
Regi: Peyton Reed

Paul Rudd spelar Scott Lang, mannen som precis kommit ut ur fängelset och som på grund av ett nytt inbrott (som gick lite fel) kom över en dräkt som gör honom liten som en myra men ändå stark som värsta hulken. Michael Douglas är doktor Hank Pym, vetenskapsmannen som uppfunnit dräkten och hela grejen med att kunna krympa avståndet mellan atomer för att göra organismer mindre utan att för den skull paja nånting väsentligt. Det visar sig att en dålig trailer kan vara det bästa receptet för en bra filmupplevelse. Ant-Man var nämligen något så ovanligt som en rolig, egensinnig, småknasig, väldigt välspelad, alldeles precis lagom lång actionäventyrskomedi och jag tycker jättemycket om den! Att jag såg den i 2D i en fullsatt skrattande salong gjorde säkert sitt till men man ska inte förringa känslan man har under visningen oavsett om den är positiv eller negativ.

.

.

.

Captain America: Civil War
(april 2016)
Regi: Joe Russo & Anthony Russo

Det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3. Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.

.

.

.

Doctor Strange
(oktober 2016)
Regi: Scott Derrickson

Benedict Cumberbatch, allas vår mest fantastiska Sherlock, skulle alltså spela doktor Stephen Strange, den egocentriske kirurgen med dom fantastiska händerna som råkar ut för en bilolycka och söker sig till en mystisk plats i Nepal för att återfå kontroll över sin sargade kropp, något som den moderna medicinska vetenskapen inte klarar av att hjälpa honom med. För egen del kändes det helt självklart. När dom första bilderna från inspelningen kom ut och man fick se Benedict i A.J-skägg (kan du din Backstreet Boys fattar du vad jag menar) fattar jag inte att NÅN kunde tvivla, klart som korvspad att han skulle vara en PERFEKT Doctor Strange! Och nu när jag har sett filmen kan jag bara nicka sådär hårt så hakan slår i bröstkorgen, han är helt enkelt KANON och han lyckas göra sin Stephen Strange både knepig, charmig och riktigt rolig.

.

.

.

Guardians of the Galaxy Vol. 2
(april 2017)
Regi: James Gunn

Jag tyckte förra Guardians-filmen var bra men jag blev inte helt blown away av det nyskapande fräscha som många verkade se i den filmen. Den var annorlunda och lite crazy med blandningen av rymdfilm, 70-talsmusik och en ihopskrapad samling knasbollar som genom mestadels en slump började jobba ihop mot samma mål. När jag såg filmen första gången kan jag säga att jag var allt annat än besviken. Herregud, hur skulle jag kunna vara det, Sylvester Stallone dök ju upp och även om hans namn visades före Kurt Russells i förtexterna kan ingen fullt fungerande människa säga att hans rollfigur bräcker Kurtans i viktighet. Stallones roll kunde ha klippts bort hur lätt som helst så jag undrar om hans medverkan inte bara är en språngbräda inför vad som väntar i film nummer tre.

.

.

.

Spider-Man: Homecoming
(juli 2017)
Regi: Jon Watts

Att se trailern för dagens film första gången gjorde ont. Att se postern var ännu värre. Det där collaget av utklippta filmfigurer som ser ut som ett kreativt sammelsurium skapat av en serietidning, barnsax, björnklister och glitterspray imponerar föga på mig. Tvärtom. Allt förhandsjox gällande filmen fick ner mina förväntningar på en nivå som var under nollpunkten, något som med facit i hand väldigt sällan är av ondo. Ett stort plus med denna film är att den inte börjar om från början IGEN med själva origins-storyn, den har vi sett (*host* till leda) och den behövs inte berättas ännu en gång. Spider-Man: Homecoming är istället en fräsch, charmig och ungdomlig film som känns väldigt modern (i brist på bättre ord). Den har löst Avengers-tråden på ett mycket smart sätt och det var länge sedan jag var SÅ underhållen från början till slut som under denna visning. Filmen har inte några direkta dippar alls, det är full fräs, sitt i båten.

.

.

.

.

Thor: Ragnarök
(oktober 2017)
Regi: Taika Waititi

Dags för den tredje filmen om tajte Thor och den är verkligen som ingen annan. Här gäller det att hänga med i svängarna för alla inblandade skådespelare har verkligen kopplat på stor-charmen. Chris Hemsworth som Thor, Tom Hiddleston som Loki och Cate Blanchett gör entré som systern Hela och henne ska man banne mig inte skoja bort! DÄR är en riktig hårding alltså och jag måste säga att Blanchett gör henne jättebra även om jag alltid gärna ser någon annan i rollen när hon är i farten. Att Mark Ruffalo är så jättefin som den gröne Bruce Banner kan väl inte någon bli förvånad över? Det finns en del minus i filmen, Karl Urban till exempel, han är ett sånt brutalt jätteminus plus att spellängden återigen – *gäsp* det är ju en superhjältefilm – är en sisådär tjugo minuter för lång. Dom där CGI-fest-slagen dessa filmer alltid slutar med kan ju göra en smått tokig.

.

.

.

.

Black Panther
(februari 2018)
Regi: Ryan Coogler

NU är den första Marvel-filmen här med idel ädel supercoola svarta skådespelare! Att filmen dessutom har en intressant historia som inbegriper ett pärlband av karaktärer som alla är grundade och välskrivna OCH att det är en stand-alone-film utan drösvis av andra Marvel-hjältar är enbart plus. Jag känner mig lite mätt på CGI-fester a la Avengers-hopkok och det här är verkligen ingenting sånt. Det här är en film som berättar historien om T’Challa, han som blev Black Panther och kung i Wakanda (Chadwick Boseman) men den berättar även historien om hans antagonist Erik Killmonger (Michael B. Jordan). Det finns väldigt mycket att tycka om med filmen men det finns även en del som drar ner betyget en smula. Jag tycker filmen är lite för lång, jag tycker (som vanligt) att det är en alldeles för utdragen sista fajt och jag tycker att det är problematiskt att den skådespelare med svagaste auran innehar huvudrollen. Chadwick Boseman är inte dålig, han är bara tunn jämfört med det explosiva kollegiala gänget han har runt omkring sig.

.

.

.

.

Avengers: Infinity War
(april 2018)
Regi: Joe Russo & Anthony Russo

Det är som om min insida saknar organ. Skulle jag ropa ner i svalget skulle det eka från magmunnen till ändtarmen. Det är nåt med Avengers: Infinity War som klingar otäckt i mitt känsloliv, det är som om Thanos förkroppsligar den första riktiga superhjälteskurken som faktiskt känns helt jävla oregerlig och som har en agenda som andas ett uns av uträknad mänsklighet även om den är alldeles vidrig. Sen är det slutet som är det riktigt episka. Slutet. Käftsmällen. Kinapuffen i näsborren. Tarmsköljningen med kaustiksoda. Modet att göra såhär, det är kaxigt, det är häftigt och det är VÄRT denna tomhet att få vara med om detta. Marvel visar IGEN att det inte är någon som slår dom på fingrarna när det kommer till underhållning a la serietidningskaraktärer. Jag bär min Marvel-underarmstatuering med stolthet och längtar tills jag får se fortsättningen. För visst kommer det en fortsättning. Det gör det alltid.

.

.

.

.

Ant-Man and the Wasp
(juli 2018)
Regi: Peyton Reed

 

 

.

.

.

 

.

.

.

Captain Marvel
(mars 2019)
Regi: Anna Boden & Ryan Fleck

.

.

.

.

.

.

.

.

Avengers: Infinity War part 2
(maj 2019)
Regi: Joe Russo & Anthony Russo

.

.

.

.

.

.

.

.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

.

Spider-Man
(maj 2002)
Regi: Sam Raimi

Peter Parker är så perfekt gestaltad i all sin vanlighet av Tobey Maguire som inte är det minsta träig eller teatralisk, han går in i sin roll med hundraprocentig trovärdighet precis som Kirsten Dunst gör som Mary Jane. Jag knorvlar ut alla mina butterhetsrynkor från pannan, kinderna och mellan ögonbrynen och låter mig bara charmas och underhållas. Spider-man är två timmars kvalitativ underhållning för både stora och små och så pedantiskt välgjord att jag har svårt att hitta nåt specifikt att gnälla över. Ja, det ska vara James Franco som Harry Osborn då. Gnäll-gnäll-gnäll-gnäll, hua, James Franco är inte min homeboy, inte här och inte någon annanstans heller men samtidigt ids jag inte hänga upp den här filmen på honom. Han är inte värd det. Spider-man. En kille som blir typ en spindel av att bli biten av en. Hela upplägget är ju bara så urbota dumt egentligen. Korkat. Larvigt. Fånigt. Men ändå, jävlar vad det funkar på film!

.

.

.

Spider-Man 2
(juni 2004)
Regi: Sam Raimi

Alfred Molina gör entré som den utåtagerande doktor Octopus med bläckfiskarmar av stål i en uppföljare som är minst lika bra som ettan. Aningens mer humoristisk dessutom. Kärleksrelationen mellan Peter och MJ utvecklas åt alla håll och kanter och James Franco är fortfarande med på ett hörn. Effekterna är toppen, historien är precis lagom mörk och engagerande och den håller för många omtittar. Precis som förra filmen växer den här varje gång jag ser den. Och ja, jag har sett den många gånger. Alltså JÄTTEmånga.

.


.

.

.

Spider-Man 3
(maj 2007)
Regi: Sam Raimi

I den tredje filmen kommer mörkret in i Spider-man då han inte bara har sandmannen (Thomas Hayden Church) och Venom (Topher Grace) att brottas med utan även sig själv. Sjukt snygga effekter i den här filmen, sjuuukt snygga och trots skyhöga förväntningar från min sida så funkar filmen fint. Jag gillar att hela gänget är kvar och att regissör Sam Raimi tog sig igenom filmerna med sig själv bakom ratten. En riktigt bra trilogi som med fördel kan ses som ett långpass i soffan endast med kiss-och-fylla-på-popcorn-skålen-pauser.

.

.

.

.

The Amazing Spider-Man
(juli 2012)
Regi: Marc Webb

The Amazing Spider-man kändes som en hundraprocentigt onödig film och har gjort så sen jag först hörde talas om att den skulle komma. Det var bara tio år sedan Spider-man kom och behovet av en remake – redan! – var noll. Det kändes fullkomligt överflödigt och enbart som en dålig ursäkt att få sälja mer leksaker och spel. Så mysglädjen över min nya kofta var utan överdrift starkare än längtan efter att få se Andrew Garfield i blåröd spandex. Det finns så mycket som är bra med den här filmen att trots att jag försöker krysta fram något fel så går det inte, inte ens ett litet. Jag hade 136 väldans underhållande minuter i biosalongen, jag fick en nu-börjar-jag-snart-gråta-klump i magen på slutet, jag känner mig lite småkär i Garfieldkillen, jag imponerades av effekterna och jag retade mig minimalt på 3D:n.

.

.

.

The Amazing Spider-Man 2
(maj 2014)
Regi: Marc Webb

The Amazing Spider-Man 2 visade sig vara precis just det – alldeles underbar. Vadå underbar? kanske du tänker nu. Hur kan en sånhär film vara underbar? Det är ju bara fåntratterier. CGI-effekter. Larv och överdrivna slagsmål. Ja, det finns superhjältefilmer som är allt detta, som är ”bara” allt detta. Sen finns det superhjältefilmer som är något annat, något mer, kanske mer som en ”vanlig film” om man så vill.  Det här är en superhjältefilm med utomordentliga skådespelare som kan visa äkta känslor, det här är en film som har scener som i sanning berör.

Att Andrew Garfield och Emma Stone är ett par i verkliga livet (aka ”Stonefield”) är helt klart positivt för både denna film och den förra, det fullkomligt sprakar om dom när dom är tillsammans. Sally Field gasar upp Aunt May till en helt annan nivå än Rosemary Harris klarade av i dom ”gamla” Spider-man-filmerna och Dane DeHaan är galet bra som Harry Osborn/Green Goblin.

 

Spider-Man: Homecoming
(oktober 2017)
Regi: Jon Watts
Den här filmen hör till Marvel Cinematic Universe (se lite längre upp i inlägget)

 

Spider-Man: Into the Spider-verse
(december 2018)
Regi: Jon Watts

.

.

.

.

.

.

.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

X-Men
(juli 2000)
Regi: Bryan Singer

X-Men-gänget har aldrig varit mina favoriter men det här är ändå en film jag sett ett par gånger, dock inte sen jag började med bloggen och har således inte publicerat någon text. Jag minns den dock som ”helt okej”, det får räcka tills det blir en omtitt.

.

.

.

.

X-Men 2
(maj 2003)
Regi: Bryan Singer

Jag var inte överdrivet förtjust i uppföljaren till X-Men, då lite förtjust att jag inte sett om den sedan 2003. Mer text kommer OM det blir en omtitt.

.

.

.

.

X-Men: The Last Stand
(maj 2006)
Regi: Brett Ratner

Som jag minns det var den tredje X-Men-filmen ett fall framåt men jag har inte sett den sedan 2006 så jag ska nog inte säga för mycket. Tills det blir en omtitt får betyget bli det jag minns att jag tyckte sist.

.

.

.

.

X-Men Origins: Wolverine
(maj 2009)
Regi: Gavid Hood

Vad är det som gör The Wolverine så bra? Hugh Jackman naturligtvis. Han gör Wolverine så mänsklig. Han är skitig, han har ont, är ledsen, rädd och arg och han tar – precis som Hulken – aldrig i mer än nöden kräver. Han är snäll mot dom snälla, elak mot dom elaka och har inget tålamod med idioter. Det är en bra skriven och sammanhållen historia, det är en strålande häftig och färgglad sidekick i Yokio (Rila Fukushima) och actionscenerna är inte bara påkostade, dom är kreativa. Hela filmen är dessutom i total avsaknad av våp och det känns som en frisk bris i sommarvärmen.

.

.

.

X-Men: First Class
(juni 2011)
Regi: Matthew Vaughn

Att få följa Charles Xavier ända från 12-års ålder tills han blev Professor X och den polska judiske pojken Erik Lehnsherr som såg sin mamma bli ivägskickad till koncentrationslägret och hela hans resa tills att han blev Magneto det kändes både maffigt och fint. Det här är verkligen en prequel som gör nytta! James McAvoy som Xavier och Michael Fassbender som Magneto är båda helt fenomenala i sina rolltolkningar men det jag tycker allra mest om med X-men: First class är ändå Matthew Vaughn, regissören. Jag tror jag är lite kär i honom. Han har alltså inte bara lyckats göra kultfilm av Kick-ass, här lyckas han göra en serietidningsaction som håller hela vägen från start till mål, som får min puls att gå på högvarv i 132 minuter OCH som får mig att le som en proppmätt bonnkatt hela vägen hem från bion. Efter ett par omtittar känner jag mig dock säker på att det är den bästa X-Men jag sett.


.

.

.

X-Men: Days of Future Past
(maj 2014)
Regi: Bryan Singer

Om X-men: Days of future past kan man säkert säga mycket men att säga att den är engagerande och/eller spännande känns noll procent korrekt. Jag fick känslan av att filmen är ett hafsverk. Med så många toppenfina skådespelare i dom stora rollerna så känns det värdelöst att 75% av filmen består av urtråkiga effekter och överpompös musik. Stora delar av filmen kändes marginellt mer pulshöjande än att titta på en skärmsläckare i Windows XP. På plussidan finns givetvis Hugh Jackman. Han är en sån fullträff som Wolverine att filmbolaget borde grina sig konkava av lycka över att ha castat honom. James McAvoy och Michael Fassbender är såklart bra även i denna film och filmens sort-of-bad-boy är Peter Dinklage som Bolivar Trask, mannen med skön 70-talsmusche, bruna brillor och med rundborste fönad frisyr. Sista halvtimmen får också hamna här, på plus alltså. På minussidan hamnar typ allting annat.


.

.

.

.

Deadpool
(februari 2016)
Regi: Tim Miller

Filmen är rolig. Den är knäpp. Den är finurlig som tusan (bara förtexterna gjort mig alldeles upprymd) och den är blodig. Jag vet att många jämför den med Kick-ass och jag kan förstå jämförelsen men Deadpool är ändå en helt annan grej. En alldeles egen seriehjälteknasbollgenre med ett djup och en svärta som kanske endast kan jämföras med Daredevil och humorn endast med Ant-man på speed. För här går det undan, det gäller att hänga med och även om jag tyckte jag gjorde det så var det nog ett och annat fiffigt skämt som flög över mitt huvud. Det kryllar nämligen av dom. Manuset är smart och rappt, Ryan Reynolds kämpar på och lyckas faktiskt göra sin Wade Wilson aka Deadpool till en mänsklig komplex figur, snabb i käften, kaxig, charmig och samtidigt…ledsen.

.

.

.

.

X-Men: Apocalypse
(maj 2016)
Regi: Bryan Singer

Det visade sig att den här filmen utspelar sig en stor del i 80-talet och en del av min själ befinner sig fortfarande där. Därför fylls mitt hjärta med stor filmisk kärlek när jag ser scenen med Quicksilver som räddar sina vänner i en fräsig filman sekvens till tonerna av Sweet dreams med Eurythmics. Filmens helt klart mest minnesvärda scen! Historien är lite hoppig och med en bad guy som supersminkade En Sabah Nur/Apocalypse blir det aldrig riktigt spännande även om jag tycker Oscar Isaac är cool i rollen. Jag såg inte att det var han förrän jag läste eftertexterna. Jennifer Lawrence är fortfarande dötrist som den där smurfblå mutanten Mystique men på plussidan hamnar Tye Sheridan som Cyclops, Sophie Turner (Sansa Stark!) som Jean Grey och Evan Peters som Quicksilver.


.

.

.

.

Logan
(mars 2017)
Regi: James Mangold

Logan är en film för oss som väntar. Logan är en film för oss som fattar grejen, för oss som uppskattar när en film med 15-årsgräns faktiskt har det – och får det – av en anledning. Det här är en film som luktar svett och motorolja, det här är en film som känns som när man går vid vägrenen på en motorväg en varm sommarnatt, nedkissad med sönderslagna knogar men skitglad ändå. Det här är en film för alla som säger att dom inte gillar superhjältefilmer i allmänhet och X-Men-filmer i synnerhet för Logan spelar i en helt annan liga, en helt NY liga. Jag kan inte göra annat än att falla ner på knä låta handflatorna möta marken precis framför Wolverines imponerande tår. Det här är stor filmkonst, det här är make-up-effekter i världklass och det här är välskrivet, engagerande, spännande och vackert. Hugh Jackman, din jävel. Din Logan ÄR Logan och jag vill inte se någon annan ta vid denna roll under min livstid. Att avsluta sagan om Wolverine på det här sättet är inget annat än intelligent och vackert. Det räcker nu. Sagan är slut, jag är slut och regissören och manusförfattaren James Mangold har satt en ny nivå för kommande superhjältefilmer att knäcka.

.

.

.

.

Deadpool 2
(maj 2018)
Regi: David Leitch

.

.

.

.

.

.

.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _
.

Howard the Duck
(augusti 1986)
Regi: Willard Huyck

Den här lille filuren dök sjukt oväntad upp i en post credit scene i Guardians of the Galaxy men han känns som en Marvel-figur som inte är såååå himla intressant i sammanhanget. Faktiskt. Kvack kvack. På svenska fick filmen titeln Ingen plockar Howard och det var väl en typisk lösning i mitten på 80-talet.
Jag minns inte filmen som någon komisk VHS-favorit från min tonårstid (min brorsa skulle nog inte hålla med där dock), men den känns ändå så pass okej i mitt minne att jag inte vågar se om den i vuxen ålder. Jag låter den helt enkelt vara.

.

.

.

Blade
(augusti 1998)
Regi: Stephen Norrington

Wesley Snipes är som klippt och skuren – och faktiskt helt underbar – som Eric Brooks, aka Blade, mannen som är till hälften människa och till hälften vampyr. Han har vampyrens styrka och människans känslor.Blade växer upp till att bli en vampyrjägare för att hämnas i sin mammas namn. Vampyrerna har infiltrerat nästan alla stora organisationer men de behöver Blades unika blod för att kunna kalla på vampyrguden La Magra och ta makten över människorna. Det här är mörkt, det är snyggt, det är sevärt och det är Wesley!

.

.

.

.

Blade II
(mars 2002)
Regi: Guillermo del Toro

Med en (redan då) mästerlig regissör som Guillermo del Toro bakom spakarna blev uppföljaren till Blade nästan lika bra som originalfilmen. Vampyrerna behöver hjälp och då kommer allas vår stencoole Blade till undsättning. Filmen utspelar sig i Prag och vi får se en ny typ av vampyrer – Reapers – och de har ena gigantiska käftar som dricker blod till ett stencoolt soundtrack. Vampyrerna kommunicerar på tjeckiska och rumänska och det känns som ett plus för filmen. Den långa, svarta läderrocken gör sig kanon i slow motion. Allt är helt enkelt SÅ coolt!

.

.

.

Daredevil
(14 februari 2003 – alla hjärtans dag (!!))
Regi: Mark Steven Johnson

Det finns bara tre personer i världen som kan se och tycka om filmen Daredevil alldeles förutsättningslöst, tre personer, no more, no less. Jag kan till och med namnge dom. Dom heter Violet, Seraphina och Samuel och allihop har efternamnen Garner Affleck. Självklart måste det vara supercoolt att se sin mamma och pappa fajtas som seriehjältar på film, ingen kan ifrågasätta den åsikten, jag skulle säkert tycka samma sak i deras situation. Att se min mamma som Elektra, den stenhårda bruden med simmaraxlarna och min pappa som en blind slagskämpe i röd latexoverall, klart det skulle va ballt alldeles oavsett filmens kvalité för övrigt (även om jag just nu skrattar mig kräftröd i ansiktet då jag får upp flashar av familj kickandes ass i färgglad latex när jag blundar). Jag fick bita i det stora tuggbenet för att stå ut med nittio minuter Ben Affleck som inte direkt har sina bästa dagar framför kameran. Med min son som sällskap (och alibi) genomlider vi filmen tillsammans. ”Fett fånigt” är ett uttryck jag hör titt som tätt i kombination med ”nämeeeeeh va dåååååligt” och ”varför är det så mörkt hela tiden? Jag ser ju inte vad som händer!” Jag kan inte göra annat än att hålla med. Det är ju inte VI som är blinda, det är ju Daredevil.

.

,

,

Hulk
(juni 2003)
Regi: Ang Lee

Förtexterna till Hulk kan ge en helkroppsförlamad människa spasmiska ryckningar och hos mig sprider sig ett härligt lyckorus åt Marvelloggan sedd genom ett grönt filter. Hela bakgrunden till Hulkens var och varförklaras av i ett huj och jag tror att även någon som inte är insatt i varken historien eller problematiken kan förstå rubb och stubb. Det är inte kvantfysik direkt, eller jo, det är ju faktiskt just det det är. Att gammastrålning inte är att leka med visade Stan Lee och Jack Kirby när dom skapade serietidningen om den grå (!) varelsen The Incredible Hulk 1962. Nu var Hulken bara grå i ett enda nummer och det tackar jag allra ödmjukast för, han passar ju så bra att vara grön, fast å andra sidan vet jag ju inget annat. Jag tycker inte filmen är dålig och jag tycker inte GB´s Big Pack-burkar med glass är äckliga men let´s face the fact, det är inte Ben&Jerry. Jag retar mig på Ang Lee´s fascination att visa flera filmrutor samtidigt (nej, det ser inte ut som en serietidningssida, det blir bara hattigt att titta på), jag retar mig på att filmen känns lite för lång (127 minuter) och jag retar mig på att det aldrig hettar till mellan Bruce och Betty men bortsett från detta så är filmen oklanderlig. Jennifer Connelly är jättebra som Betty och hon är utseendemässigt lik sin filmiske pappa Sam Elliott (med härligt grov gråsprängd mustasch). Nick Nolte kör sitt ”Nick Nolte-spel” och här funkar det. Han är smutsig, lite äcklig och twistad i skallen och en sådan figur känns som Noltes paradroll.

.

.

.

The Punisher
(april 2004)
Regi: Jonathan Hensleigh

Filmen handlar om FBI-agenten Frank Castle, en man som hade allt: en underbar familj, ett härligt liv och ett spännande arbete. Men hans tillvaro slås i spillror när hans sista uppdrag tvingar honom in i en kamp mot den hänsynslöse affärsmannen Howard Saint (John Travolta) som dödar hela hans familj. När Castle hämnas sin mördade familj tar han även på sig uppdraget att befria landet från kriminalitet genom att göra sig själv till domare, jury och avrättare – The Punisher. Han har inga superkrafter för att bekämpa ondskan han ser. Han får lita till sin intelligens, sin stridserfarenhet och till sin obevekliga vilja att hämnas alla de som utsätts för samhällets orättvisor. Texten här innan är hämtad från Wikipedia, jag har nämligen inte skrivit någon egen text om filmen men jag tycker verkligen att Thomas Jane är så SJUKT bra som The Punisher. En mycket sevärd film!

.

.

.

Blade: Trinity
(december 2004)
Regi: David S. Goyer

Whistler (Kris Kristoferson) och Blade (Wesley Snipes) börjar bli oroliga. Vampyrerna är ovanligt mycket i farten. Det är något som inte känns rätt, nu mer än någonsin. Whistlers okända dotter (Jessica Biel), som har gått i sin fars fotspår, rycker in när allt ser förlorat ut, med sin egen vampyrutrotningsfirma.
Jag har ingen text om den här Blade-filmen heller men endera dagen kanske det blir en omtitt av alla tre filmerna, då uppdateras texten här med såklart. Och kanske även betygen.

 

 

Elektra
(januari 2005)
Regi: Rod Bowman

Ljusår bättre än Daredevil men ändå ingen riktigt bra film. Betygsmässigt nafsar den på en trea men det skulle krävas en omtitt för att jag skulle höja den till det. Och nja, en omtitt lockar inte riktigt. Men vem vet, i framtiden kanske?

 

 

.

.

Man-Thing
(april 2005)
Regi: Brett Leonard

Inte sett. Än.

.

.

.

.

.

.

.

Fantastic Four
(juli 2005)
Regi: Tim Story

När en resa i rymden går fel förändras fem människor av de kosmiska strålningen och får fantastiska krafter. Uppfinnaren Reed Richards (Mr. Fantastic) får förmågan att sträcka och forma sin kropp likt gummi. Hans tidigare flickvän Susan Storm (Invisible Girl) får förmågan att bli osynlig och att böja ljus till kraftfält. Hennes yngre bror, Johnny Storm, kan flyga och kontrollera eld och tar namnet Flamman (Human Torch). Piloten Ben Grimm (Thing) blir till ett motståndskraftigt monster av sten. Tillsammans använder de sina krafter för att rädda världen från Viktor von Doom (Doktor Doom). Jag gillar kvartetten Ioan Gruffudd, Jessica Alba, Chris Evans, Michael Chiklis och det här är en film jag sett många gånger tillsammans med min son. Effektmässigt håller den kanske inte jämfört med nyare filmen men den är charmig som tusan och det räcker långt.

.

.

.

Ghost Rider
(februari 2007)
Regi: Mark Steven Johnson

Inte sett. Än.

.

.

.

.

.

.

.

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer
(juni 2007)
Regi: Tim Story

Jag kan vara den enda i norra hemisfären som tycker det här är en bra film. Men jag tycker det. Jag gillar gänget och skulle gärna ha sett fler filmer med dessa fyra. Men Chris Evans fick viktigare saker att göra än att spela The Human Torch. Bli Captain America till exempel.

.

.

.

.

Punisher: War Zone
(december 2008)
Regi: Lexi Alexander

Inte sett. Än.

.

.

.

.

.

.

.

Ghost Rider: Spirit of vengance
(februari 2012)
Regi: Mark Neveldine & Brian Taylor

Inte sett. Än.

.

.

.

.

.

.

.

Fantastic Four
(augusti 2015)
Regi: Josh Trank

Obegripligt nog har jag inte sett denna i sin helhet heller. Än.

.

.

.

.

.

.

[Filminformationskälla: Marvel.com.
Åsiktskälla: fiffisfilmtajm.se]

 

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia maj 5, 2018 kl. 13:32

Vilket hästjobb! Movies-Noir-nivå 🙂

Har du skrivit helt nya texter om alla filmerna eller tagit dem från dina recesioner? Och är premiärdatumen svenska eller intrenationella?

Annars finner jag mig förstås fascinerad av betygen så här lättillgängliga och samlade. Förvånansvärt gott betyg till första Cap Am mtp att du tycker han är så trist (om jag förstått saken rätt). och lika högt till Dark World?! Men First Class dubbelt så bra som Days of Future Past? Kanske i en parallell värld 🙂

Svara

Fiffi maj 5, 2018 kl. 14:34

Sofia:
Ja…det tog en stund ;D

Jag har tagit texterna från recensionerna, inte skrivit något nytt. Ville mest få till en samlingssida och få lite överblick. Vad gäller betygen så funderar jag på om jag skulle använda mig av halva betyg också i just detta specifika fall, det är många filmer som ligger och väger både uppåt och nedåt i betygen.

Premiärmånaderna är internationella och alla är tagna från Marvel.com.

Captain America ÄR urtrist MEN av nån anledning är alla filmerna ”om honom” jättelyckade. Weird. 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: