Tre om en: Joseph Gordon-Levitt

1 mars, 2012

Efter att ha varit med i filmer som Inception, 500 days of summer och 50/50 känner jag att det är det dags att ta Joseph Gordon-Levitt på allvar. Att han dessutom kommer att kunna beskådas i tre av årets kommande storfilmer, The dark knight rises, Quentin Tarantinos Django Unchained samt mot Daniel Day-Lewis och James Spader i Steven Spielbergs Lincoln (där han spelar Lincoln himself) gör inte saken sämre.

Han är född 1981 men har en rollista som en femtioåring så att välja tre filmer var ganska svårt. Jag fick stoppa snorkeln i mun och dyka helt enkelt. Tre filmer, tre genres, tre karaktärer, tre Joseph Gordon-Levitt.

 

DEN EDSVURNA (1996)

Annie Laird (Demi Moore) har blivit utvald till jurytjänst i en stor maffiarättegång. Blåögd som hon är så ser hon enbart detta som en ynnest, att det skulle finnas en baksida finns inte på världskartan.

Hon jobbar som konstnär och försörjer sig och sonen Oliver (Joseph Gordon-Levitt i axellång page) så gott det går på sina skulpturer. När en mystisk man dyker upp från ingenstans och köper flera av hennes alster på ett galleri anar hon inget fuffens alls, inte ens när mannen (Alec Baldwin) tilltalar henne på gatan och bjuder ut henne tycker hon det verkar konstigt. Hon får med sig honom hem efter middagen men han utnyttjar inte ens situationen, han säger helt enkelt som det är: hon har ett val om hon vill se sin son växa upp, att säga NOT GUILTY när juryn ska meddela sin dom.

Jag trodde att det här var en John Grisham-bok-filmatisering men det visade sig vara fel och kanske är det där den lilla skon klämmer, kanske är det därför filmen inte riktigt når ända fram. Den är förutsägbar och inte särskilt spännande men ändå underhållande för stunden och det är skönt att se både Demi Moore och Alec Baldwin i sina glansdagar.

Joseph Gordon-Levitt gör bra ifrån sig även om han ser svårt dum ut i den utvalda frisyren. Han är 15 år i verkligheten men ser yngre ut i filmen. En helt okej film en regnig dag men inte mer än så.

Här finns filmen.

 

 

 

MYSTERIOUS SKIN (2004)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sexuella övergrepp på småpojkar packeterat i ett indiefodral, kan det vara nåt? Jag böjer ner mungiporna och härmar Jeff Dunhams buktalardocka Walter och säger med eftertryck.

Filmen är baserad på Scott Heims självbiografi med samma namn och handlar om Neil och Brian som båda fallit offer för våldtäkt och andra övergrepp av en tränare som dom båda hade som små. Brian (Brady Corbet) minns ingenting av övergreppet, han fick en minneslucka och allt blev svart. Många år senare tror han fortfarande att han under dessa timmar blev bortförd av utomjordningar. Neil (Joseph Gordon-Levitt) å andra sidan minns allt. Han visste redan då att han gillade killar och tränaren var den första i en lång lång rad av sexuella kontakter med äldre män. Att han tio år efter övergreppet tar betalt för att ligga med gubbs hör antagligen ihop men det är inget Neil funderar på.

Själva ramhandlingen är givetvis fruktansvärd och borde göra mig både engagerad och upprörd men istället känner jag… ingenting och i och med detta tycker jag filmen är ett misslyckande. Jag som har den där skitjobbiga genen som gör att jag grinar för allt, höjer rösten åt orättvisor och gärna svär åt äckliga snubbar sitter alltså i soffan, tittar och känner nada. Nåt är fel liksom. Det är indiekänslan. Musiken. Färgerna. Att det är gjort på ett “gulligt” nästan Steven Spielberg-aktigt sätt, om Super8 goes Patrik SJöberg och för mig är det alldeles för glättigt för att det ska nå mina känsliga tentakler.

Jag lyfter på hatten åt killarna Corbet och Gordon-Levitt som gör bra arbetsisatser men annars så….njääää. Jag blir Walter igen.

Här finns filmen.

 

 

UNCERTAINTY (2009)

Vad händer om man gör det ena och inte det andra? På vilket sätt förändras ens liv om man tar bussen eller missar den, om man går över gatan eller står kvar?

Såna här om-inte-om-vore-filmer finns det ett gäng av (Sliding doors med Gwyneth Paltrow till exempel) och det kan vara ganska frän hjärngymnastik om det presenteras på ett bra sätt och med filmiska karaktärer som jag faktiskt engagerar mig i och bryr mig om dom hinner med den där bussen eller inte. Tyvärr faller Uncertainty på den punkten.  Joseph Gordon-Levitts Bobby och Lynn Collins Kate må vara unga och snygga och ha en hel arsenal av snajdiga T-shirts men det hjälper liksom inte, jag kommer aldrig innanför skinnet.

Det bästa med filmen är första två-tre minutrarna när det är bakgrundsmusik som påminner om min favorit-sovrums-musik-CD av Heed (en platta som för övrigt inte verkar finnas nånstans, men den är orange), resten av filmen är rätt….sömnig. Tyvärr.

 

Här finns filmen.

{ 8 comments… read them below or add one }

Sofia mars 1, 2012 kl. 09:37

Grishamrullen-som-inte-är-en-Grisham har jag ungefär samma minne som du av. Habil men inte så mycket mer. Men vad synd att du inte gillade Mysterious Skin, för mig blev den verkligen en mycket oväntad överraskning

http://bilderord.wordpress.com/2010/12/01/mysterious-skin-2005/

Svara

Fiffi mars 1, 2012 kl. 21:05

Sofia:
Jamenvisst var det tokigt att jag inte gillade den men det funkade bara inte.

Svara

Pladd mars 1, 2012 kl. 16:52

Gordon-Lewitt har blivit en liten favorit för mig efter 500 Days of Summers OERHÖRDA påverkan på mig. Roligt att få läsa om lite fler filmer med honom som jag inte har sett.

Jag har mest läst positiva omdömen om Mysterious Skin så det var också intressant att få läsa motsatsen.

Svara

Fiffi mars 1, 2012 kl. 21:07

Pladd:
Då ska det bli extra kul att se vad du tycker om den OCH om Lincoln! Det borde vara lite din typ av film, eller hur?
Fast nu med Spielbergs hästhaveri har åtminstone jag inte så värst höga tankar om den filmen.

Svara

Sofia mars 2, 2012 kl. 05:54

Om Lincoln inte har några barn eller husdjur borde chanserna vara bättre för att det funkar 😉

Svara

Fiffi mars 2, 2012 kl. 14:18

Sofia:
Helt klart 🙂

Svara

Pladd mars 2, 2012 kl. 20:55

Sofia: Syftar du på att min filmsmak inte är barn- eller husdjursvänlig? 🙂

Fiffi: Lincoln är mycket riktigt en sådan film jag förmodligen ska gilla, men är ändå skeptisk till Spielberg. Håll dig till krigshästen, gubbe.

Svara

Fiffi mars 3, 2012 kl. 14:59

Pladd:
Jag skulle säga håll dig till utomjordingar, arkeologer och människoätande hajar gubbe! 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: