Etikett: 2011

Publicerat

RED STATE

Det är fjorton år mellan filmen jag skrev om igår (Chasing Amy) och denna. Kevin Smith var tjugosju när han skrev och regisserade Chasing Amy och fyrtioett när han gjorde detsamma med Red State. Kan man ana att en stor portion livserfarenhet, nyhetssändningar och samhällsfunderingar runnit under broarna sedan 1997? Kan man ana att Kevin Smith har så mycket han vill säga, så många ämnen han vill beröra att en film på 88 minuter inte räcker långt? Ja det kan man ana.

Om Red State skulle jämföras med nån form av tallriksmodell så är den uppbyggd till en stor del samhällskritik, en stor del religionsfrågor och en liten del hjärndöd action. Sen tar man en ketchupflaska av familjesize och spruttar tallriken så full att flaskan tar slut, man tar ett par tre deciliter av klumpig bechamelsås med soppslev och släpper över ”maten” och sen flamberar man hela skiten med billig whisky.

Tre killar har fått kontakt med en äldre kvinna på nätet. Hon vill träffa dom alla tre, erbjuder dom gruppsex i hillbillyhusvagnen och killarna tycker sig inte kunna eller vilja göra annat än att åka dit.  Travis (Michael Angarano) lånar föräldrarnas Volvo och grabbarna drar iväg. Ibland är det tur att man inte vet vad framtiden har i sitt sköte fast om dessa tre killar visste nåt överhuvudtaget hade dom antagligen inte åkt. Eller hade dom? Ja, det hade dom kanske, grabbarna känns inte rätt igenom smarta.

Jag känner mig en smula förvånad när filmen är slut. Den var väldigt…konstig. Det är flera för filmen viktiga karaktärer som dyker upp tämligen sent i filmen och det blir liksom som att lära sig gå igen just som jag trodde att jag hade koll på åt vilket håll filmen var på väg. Ibland kan det sättet att göra film på vara riktigt bra men för mig funkar det inte den här gången. Jag tror filmen hade kunnat bli riktigt bra om historien hade varit enklare berättad.

Melissa Leo gör sitt livs bästa roll här tycker jag, till och med bättre än i Frozen River. Det är hennes film. Å lite John Goodmans.

Publicerat

Måndagar med Matt: MARGARET

Alla som nån gång varit tonårsföräldrar vet hur jävla enerverande det är med ungdomar som skriker för att föra fram sitt budskap. Kombinationen VRÅL och DRYGHET är inte heller så värst trevlig, inte ens om det är ens eget fantastiska barn som beter sig på detta sätt.

Att då försöka hitta någon form av underhållningsvärde i att se och höra Anna Paquin bete sig på detta vis i närmare två timmar är too much för mig. Öronen stänger av först, sen ögonen (för hon är så jävla bitchig mot alla i sin omgivning och hon är det – faktiskt – helt utan anledning!) och till sist hjärnan. Och när det bara är lukt, känsel och paranormal activity kvar av sinnena i kroppen då har den här filmen förlorat allt hopp för mig vilket antagligen är synd för det kan mycket väl vara en bra film JAGHARBARAINGENAAAAANINGOMDEEEEEEEEET.

Mark Ruffalo kör buss och under ett arbetspass får han ögonkontakt med Anna Paquin. Sen är det nån stor sombrero inblandad. Nåja. Mark Ruffalo kör i alla fall på en kvinna som sedan avlider i Anna Paquins armar och sen går hon bananas i tonårig hormon-och-noll-koll-träsket.

Det är dom små rollerna som gör att jag inte sågar sönder filmen helt i smådelar. Jean Reno som ny flirt till Paquins mamma och Mark Ruffalo är såklart bra som den dumdryga busschauffören. Men Anna Paquin? Vad håller hon på med? Borde hon få göra film mer? Jag är skeptisk.

Matt Damon har en liten roll i filmen, han spelar Mr Aaron, en beige lärare som Anna Paquins tonårstrasiga karaktär försöker lura skjortan av genom att säga att han tafsat på henne. Det är inte många minuter han syns i bild ändå minns man honom väl. Är det beviset för att han kan sitt jobb? Att han gör sand till guld? Ja, för mig är det det.

Publicerat

A FEW BEST MEN

Hahahaha. Tänker tillbaka på filmen och skrattar. Det hade kunnat bli platt fall av det här men det blev det inte.  Sköna skådisar, utflippat manus, bröllop med en twist.

A few best men är absolut ingen film som löser frågan om meningen med livet, den utger sig heller inte för att vara det. Det här är mysig lättsam humor, no more no less.

 

 

Publicerat

SILENT HOUSE

Jag stängde av. Jag stängde av!

Klockan var strax efter midnatt, jag låg i sängen, ensam vaken. Det är tyst, det är mörkt, jag är sådär lagom trött, sådär att det är skönt att ligga ner men kroppen vill inte sova.

Jag känner för en skräckfilm och blev upprymd när jag hittade Silent House, glad för att det var en läskig film jag inte sett och för att Elizabeth Olsen hade huvudrollen. Filmen börjar och jag känner direkt att den är bra. En skön känsla, bra uppbyggnad, inget direkt nytt men det gör inget för det är bra. Kanske för bra. Kanske…. fyfanaaaaannämenOJvadhjärtatslår. Det här är ju läskigt på riktigt!

Jag ser att det är 59 minuter kvar av filmen när jag klickar på paus. Det funkar inte. Jag blir för rädd, det är för spännande, jag fixar inte halvmeters jumpscares, inte nu. Så jag stänger av. Jag tror inte det någonsin förut har hänt. Jag klickar på stopp, stänger locket på laptopen och känner mig som en kyckling. En kyckling med maxpuls. Varför tyckte jag den var så läskig? Jag försöker analysera, försöker fatta men somnar med vetskapen om att jag ser klart filmen imorgon, på dagtid.

Så jag gör det. Solen skiner, det är tidig kväll och jag bestämmer mig för att se klart filmen.

 

 

 

 

HUUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!!!!!


Publicerat

FACES IN THE CROWD

Ta-daaaaaam.

En seriemördare härjar i staden.

Ta-daaaaaaam.

En vacker kvinna på väg hem från krogen ser seriemördaren mörda en annan kvinna.

Ta-daaaaaaam.

Den vackra kvinnans första tanke blir jag måste smyga härifrån. Inte jag måste hjälpa den där snart-döda kvinnan.

Ta-daaaaaaaam.

Mobilen ringer, seriemördaren tittar upp och möter den vackra kvinnans blick. Hon har sett honom, nu måste hon också dö såklart. Seriemördaren gör sitt bästa och den vackra kvinnan dör – nästan. Eller nä. Hon överlever men hon har fick den jobbigaste biverkningen av dom alla efter en nära-döden-upplevelse: hon blev ansiktsblind. Men hon har ju sett mördaren och mördaren är fortfarande kvar därute. Hon sitter på lösningen men hon minns ju inte.

Mo-hooooooo.

Kan det vara pojkvännen?

Kan det vara läkaren?

Kan det vara den halvkända skådespelaren med uppenbart lösskägg?

Ta-daaaaaaam.

Filmen tog slut. Tack gode gud för det.

Publicerat

SON OF NO ONE

Misstag som görs när man är väldigt ung, går dom att rätta till? Går det att förlåta sig själv, går det att få förlåtelse från andra? Kan man någonsin gå vidare, växa upp och bli en helt igenom fungerande vuxen person med en hemlighet i bakhuvudet som bara gnager och gnager och en ständigt illavarslande rädsla om att någon gång bli påkommen och avslöjad?

Son of no one handlar om den lilla pojken ”Milk” och om polisen Jonathan (Channing Tatum), om ett olöst mordfall, om nitiska poliser, om att se mellan fingrarna, om att vilja göra sitt bästa, om rädslor, om en familj i förfall.

Dom kända ansiktena fullkomligt radas upp i denna på pappret mellanmjölksthriller och faktiskt, ansiktena gör nytta. Channing Tatum visar (igen) att han är mer än bara en musklig kropp. Katie Holmes beter sig genuint känslosam som hans rädda och arga fru. Juliette Binoche är en grävande journalist med slafsig urringning och tveksamt amerikanskt uttal. Al Pacino och Ray Liotta har man sett så ofta som poliser att det är lika hemtrevligt som att dricka varm choklad efter en hurtig promenad i kall nysnö.

Filmen presenterar inget nytt under solen i manusväg men det är tajt berättat, schysst filmat och precis lagom sevärt för dagar då hjärnan inte direkt kräver högspänning.

Publicerat

THE WOMAN

För nån vecka sedan skrev jag om manlighet här på bloggen och i början på juli kommer fortsättningen, kvinnlighet. Om jag inte redan hade skrivit klart det inlägget hade jag mycket väl kunnat skriva om den här filmen och enbart den.

Kvinnlighet som miljö och arv, kvinnlighet som fördom i mina och andras ögon, hur gestaltas den på film? The Woman har så många olika mer eller mindre starka kvinnoporträtt att det skulle gå att skriva en doktorsavhandling om kvinnlighet bara genom att dissekera filmen en smula. Det tänker jag inte göra men jag tänker skriva en hel del, det är nämligen en väldigt intressant film både ur kvinnlig och manlig synvinkel.

En liten småstadsidyll. En dysfunktionell familj. En kuvad fru, en störd man, en söt lillasyster, en brådmogen mellanbror och en storasyster som med kort svart hår ses som egen i sin omgivning. Pappan Chris gillar att vara ”man” i betydelsen familjens överhuvud. Han säger hur saker och ting ska vara, han bestämmer, hans ord är lag. Han gillar även jakt, geväret känns som hans bästa vän, som en metallisk förlängning av högerarmen.

På en liten kvällsjaktrunda ser han en kvinna vid vattenbrynet. Smutsig, trasig, djurisk och i hans ögon – förstår jag – fascinerande. Vid blotta åsynen av henne får han en idé. Han ska tillfångata henne, låsa in henne i källaren och göra henne till en civiliserad och ”riktig” kvinna. Det ska bli familjens gemensamma uppdrag, nåt att samlas kring, hjälpas åt med.

Ur manlighetssynpunkt så känns Chris som en klassisk grottmans-man. I sitt arbete som advokat är han välklädd och belevad men när han kommer hem åker camobyxorna på. Chris använder härskartekniker, han utnyttjar sin kroppsliga styrka för att få som han vill, han förgriper sig sexuellt på dom han ser som sina ägodelar och han lyckas få kvinnorna i sin närhet att känna att dom inte är värda leran under hans skor. Han använder sig även av våld på det sättet Filmmedia skrev om på manlighetstemat, ett sätt som där beskrivs som vanligt men som jag sällan lagt märke till i nyare filmer. Summan av detta är en man som jag personligen skulle vilja gå loss på med en spikklubba.

Kvinnorollerna är välskrivna och komplexa. Det är ingen uppenbar förenkling av verkligheten manusförfattaren och regissören Lucky McKee pysslat med här, han har låtit dom kvinnliga karaktärerna visa kvinnlighet på väldigt många olika sätt. Det är hela spektrat och jag gör inte bara vågen för att det är vågat, jag gör det för att det är alldeles lysande genomfört. Mamman som blundar för verkligheten, som vill vara den goda frun. Dottern som uppenbarligen behövt stå ut med pappans nattliga besök under många år. Lillasystern som ännu inte tagit skada av sin omgivning. Lärarinnan med den korta kjolen som genomskådar och bryr sig och så skogskvinnan, hon som lever på rått kött och som dödat med sina bara händer så länge hon kan minns.

Som film betraktad är det här perfektion. Manuset är lysande, skådespelarna är grymma, det är vackert filmat, musiken förhöjer stämningen och filmen har väldigt många bottnar. Den är gripande, vidrig, väldigt blodig, grym och tänkvärd och detta paketerat i nåt som känns fräscht och nyskapande.

Jag önskar att jag hade kunnat se de här på bio, jag undrar hur jag hade reagerat då med tanke på hur jag försvann in i filmen trots att jag såg den på en liten laptop. Så jävla bra helt enkelt!

I avsnitt 8 av filmpodden Snacka om film pratar jag mer om den här filmen – och en massa andra härliga skräckisar. Klicka här för att komma till hemsidan.

Publicerat

Mors-dag-helg: MARS NEED MOMS

Vad är mammor bra till egentligen? Vad ska man ha dom till? Laga mat, kasta sopor, tvätta kläder, hålla ordning, alltid finnas hemma och ta skit när det passar andra? Nioårige Milo tar sin mamma en aaaanings mycket för givet och förstår det inte riktigt förrän hon en dag är borta. Det är inte så att hon fått nog och stuckit, att hon dött eller flyttat ihop med en random snubbe på annan ort, nejdå, det är nåt helt annat som hänt. Hon har blivit bortrövad. Av marsianer.

Milos mamma befinner sig på Mars för är det nånstans i världsrymden som det är underskott på bra mammor så är det just på Mars. Det känns helt logiskt på nåt vis. Det som också är fullt logiskt är att Milo saknar sin mamma och vill ha henne tillbaka OCH att han beger sig till Mars för att leta reda på henne.

Mars needs moms (med den svenska titeln Milo mot Mars) är en välgjord Disneyproduktion men som saknar liiiite ”det” för att sticka ut över mängden. Jag tror den är tänkt att tilltala lite yngre barn än en 40-årigt och jag tror att många mindre barn kan få sig en tankeställare av filmen och kanske uppskatta sina mammor lite mer innan dom blir bortrövade av aliens. För det kan hända. Det är logiskt.

Publicerat

ELLE

Är det alla gifta mäns dröm att köpa sex? Finns den lyckliga horan? Går det att ha ett långt äktenskap som inkluderar ett aktivt sexliv? Kan en prostituerad få känslor för en torsk? Kan en torsk känna respekt för en prostituerad? Kan en prostituerad ha ett vanligt förhållande och vara öppen med sin syssla för sin pojkvän? Hur känns det för en mamma när hon förstår vad hennes dotter jobbar med?

Anne (Juliette Binoche) är journalist på tidningen Elle och ska skriva ett ingående reportage om prostitution. Hon träffar två unga tjejer, Charlotte (Anaïs Demoustier) och Alicja (Joanna Kulig), som tjänar sina pengar på att prostituera sig och Anne kommer dom nära. Mycket nära. Hon kommer så nära att deras berättelser om sexuella äventyr letar sig in i hennes medvetande och förändrar hennes liv. På nåt sätt. Tror jag.

Elle är en komplicerad film. Elle är en film som gör att jag skulle vilja vara en fluga på väggen på en riktig hardcore feministkongress om denna film skulle diskuteras. Samtidigt tvekar jag för jag tycker inte filmen är särskilt bra ändå tänker jag på den. Frågorna hopar sig och kanske är det det som är meningen. Jag vet inte. Jag vet liksom inte vad baktanken är. Är det att visa onaniscener i närbild eller att filma en naken man som kissar på en ung flicka eller när samma nakna man lirar lite gitarr sådär anspråkslöst efter den långa heta – och dyra – natten och både han och den köpta kvinnan sjunger tillsammans som om det vore en alldeles vanlig bortamatch?

Juliette Binoche är alldeles lysande precis som hon alltid är. Hon är fantamej SJÄLVLYSANDE! Det är inga lätta rollprestationer för någon av dom tre huvudrollsinnehavarna och alla tre tjejerna klarar det galant. Männen är mer i periferin. Är dom inte kåta, skrynkliga, otäcka, ömsinta, gråtmilda, vanliga och gitarrplonkande så är dom som Annes äkta man som i sista scenen visar exakt vad en man är bra för (och till för) i hennes liv: att öppna locket på en glasburk när hennes nypor är för svaga. Och då blir jag lite arg och ännu mer förvirrad. Vad är det hon vill Malgorzata Szumowska? Hennes manus och regi är inte direkt övertydligt. Eller är det det?

Filmen går att streama gratis på Lovefilm

Publicerat

HOTELL MARIGOLD

Om den här filmen hade gjorts i Sverige hade vi sett idel äldre högpresterande dramatenskådespelare i huvudrollerna, Colin Nutley eller Hannes Holm hade säkert regisserat och filmen hade sågats jämt med fotknölarna. Nu är det en engelsk film, det är engelska högpresterande skådisar i samtliga stora roller och det är mysigt som bara den. Vari ligger skillnaden?

Den frågan är kanske inte så viktig att besvara, snarare är det kanske inte så konstigt att filmer som Gossip och Bäst före hittar sin publik även om filmrecensenter inte förstår varför. Det finns en trygghet i det vi känner igen, varför skulle det annars filmas en ziljon Beckfilmer?

När ett gäng brittiska pensionärer med dålig ekonomi möts på ett hotell i Indien blir det en hel del förvecklingar. Personlighetstyper krockar, gamla hundar kanske inte alltid kan och vill lära sig sitta, främlingar ska läras kännas och det ska acklimatiserat till en ny kultur och ett nytt klimat.

Det blir ganska tjommigt faktiskt. Mysigt. Att se Dame Judi Dench gör mig alltid glad, hon är så otroligt fin! Visst känns det lite som en geriatrisk variant av Slumdog millionaire men inte på ett negativt sätt. Jag hade trevligt och jag känner mig inte speciellt rädd för att bli gammal, inte om det finns ställen på jorden som sköts av Dev Patel.

Publicerat

HAPPY FEET & HAPPY FEET 2

För nån som tycker så obra om djur som jag gör så är det ingen självklarhet att jag ska gilla – eller ens titta på – en film som handlar om steppande pingviner. Hela grejen är liksom absurd.

För flera år sedan fick jag och familjen fick ett ryck och bokade in en hotellnatt i Södertälje av alla ställen på jorden. Vi badade i Sydpoolen, gick på Tom Tits, käkade middag på en grekisk restaurang där servitrisen ville gifta sig med min lille son och han blev alldeles generad för hon var nog minst tjugo och han var typ åtta då. På kvällen fanns det inte mycket att göra men då det fanns DVD-spelare på rummet gick vi och hyrde en film i videoaffären strax bredvid. Barnen valde. Det blev Happy Feet. Dom somnade, det gjorde inte jag.

Historien om pingvinen Mummel/Mumble (Elijah Wood) som inte kan sjunga men väl dansa är en spritt språngande bubblande vitamininjektion i magen. Det är en animerad musikal som börjar helt utan tuggmotstånd, det är gulligt, glatt och galet och jag kan inte värja mig. Jag tycker det är superhärligt och jag märker hur fötterna liksom steppar med och jag sjunger med i alla sångerna jag kan så väl. Sen blir filmen aningens mörkare, den blir lite politisk, den ger tankeställare om framförallt djurparker som jag tycker är vettiga och när filmen är slut känner jag mig precis lika nöjd som efter den sista tuggan baklava på restaurangen några timmar tidigare.

Happy Feet 2 har jag liksom sugit på ett tag. Jag har längtat efter att se den, efter att få uppleva nåt liknande pingviniskt hullabaloo igen och när det kändes absolut helt rätt hyrde jag den. Det var för några dagar sedan och jag känner fortfarande att jag vill spy.

Om jag lagar värsta middagen, en såndär perfekt trerätters, en sån som ger gåshud och tårbildning i ögonvrån och sen ställer jag in den i kylen. Den står där en dag, den står där två, en vecka går, två veckor, tre och snart har en månad passerat. Bara för att middagen var toppen för trettio dagar sedan betyder inte att den är god idag. Den är luden, den är grön-brun-lila och går själv till sopkorgen bara jag ropar APPORT med tillräcklig pondus. Fan alltså, att göra en sån usel uppföljare borde vara brottsligt. Orkar inte skriva nåt mer. Blir bara förbannad. Är grön-brun-lila i ansiktet och vill ha pengarna tillbaka, eller hyra den första filmen igen.

Happy Feet – den första – är perfekt som jullovsfilm. Happy Feet – den andra – är det inte.

Happy Feet (2006)

Happy Feet 2 (2011)

Publicerat

WEEKEND

Dom senaste veckorna har jag varit inblandad i en hel del TV-seriediskussioner, både via mejl, twitter och öga mot öga. Jag får ibland frågan om jag är ”anti serier” men inget kunde vara mer fel. Jag är så pro man kan vara. Väldigt få fritidsrelaterade sysselsättningar går upp mot att ha en efterlängtad osedd DVD-TV-seriebox och en hel massa timmar över att klämma hela tjottaballongen på.

Det är ju just där pudelns kärna är för mig: tiden. Jag är lite rädd för att fastna för TV-serier för jag tycker mig inte riktigt ha tid. Jag väljer att se film för jag vill så gärna skriva och ser jag inte film och skriver om dessa så går denna blogg i graven och det vill jag inte. Så film är prio ett. TV-serierna jag vill och borde se hamnar på hög för att ses ”en annan gång”, väldigt få slinker igenom.

1999 gick det en TV-serie på SVT som är en av dom bästa jag sett. Queer as folk hette den och handlade om några homosexuella killar från Manchester och deras liv. En kontroversiell serie när det begav sig, mycket naket både om man ser till hud och känslor och jag satt som fastklistrad. När sista avsnittet sändes var jag ledsen, det var som ett gäng vänner försvann för att aldrig komma åter och jag vet inte om jag till fullo kommit över detta än.

När jag loggade in på Lovefilm för att kolla läget och såg att Weekend var upplagd på streamingtjänsten blev jag glad. Det är en film jag haft uppskriven på att-se-listan redan när den gick på bio men jag missade den. Homodrama är vad som väntar, det snöar ute och julstjärnan lyser mysigt i fönstret. Nu är det bara att krypa ner i sängen, dra upp täcket under hakan och trycka på play.

Det sa bara swiiiish. 97 minuter försvann i ett huj. Snopen, pigg och med en nästinfill Queer-as-folk-klump i magen satte jag mig upp i sängen. Det kändes som att jag på den här korta tiden fått två nya vänner i Russell (Tom Cullen) och Glen (Chris New) och jag vill inte bli lämnad såhär med en massa frågor, inte nu IGEN.

Jag fick samma typ av känsla i magen som jag fick av Bara en natt, denna fantastiskt romantiska film om ”omöjlig” kärlek. Jag vill se mer, jag vill få svar, jag tycker att filmen är en timme för kort – minst – och detta trots att det knappt görs nåt mer än pratas och knullas. Eller vadå, ”knappt görs nåt mer”, det är väl precis just det livet nånstans handlar om? Att hitta nån att prata med som förstår vad jag menar, som är intresserad av vad jag säger, som minns det vi pratat om, som kan förvalta ett förtroende, bli förälskad i ens drömmar –  och som vill ligga. That´s it, det tror jag, alldeles oavsett vilken sexuell preferens man har.

Russell och Glen har världens finaste personkemi  tillsammans men lite olika ryggsäckar att släpa på. Jag hade velat öppna dom och se mer. Kanske kan det komma en uppföljare, eller ännu hellre, en TV-serie.

The Velvet Café har också sett filmen.

 

Publicerat

YOUR SISTER´S SISTER

Bortsett från på mingelpartyn så är jag fan allergisk mot folk som pratar bara för att prata.  Öppna munnen om du har nåt att säga, annars håll truten.

Om människorna bakom denna film tyckt som jag hade det blivit en stumfilm. Nu är det nån form av improviserat elände.

Publicerat

FRILANZAREN

Jag gillar Örnsköldsvik. Jag tycker väldigt mycket om en hel drös människor som bor där. Jag har haft mycket roligt i den där staden, jag har fått kärlek, pepp, parisare och marängswiss och framförallt blir jag alldeles lugn i magen av att befinna mig där.

För några veckor sedan var jag på besök  hos mina favorit-övikare och en av kvällarna kom den här filmen fram ut gömmorna. En film som sparats för att ses tillsammans med mig. Frilanzaren. Herregud. Jag är mållös. Hur recenserar jag en film som denna?

Frilanzaren är en film som handlar om en frilansande filmare som ska göra en dokumentär i Örnsköldsvik. Enligt filmens hemsida är detta ”en spännande och underhållande skildring som även skänker mycket glädje” och jag vet inte riktigt hur dom tänker, på vilket sätt är det spännande? På vilket sätt är det underhållande? Hur är det meningen att jag ska bli glad av det här?

Visst skrattar jag en del men kanske inte för att det är speciellt roligt. Sasha, gubben som är nån form av huvudperson, är svinjobbig (han hängde även med Papi Raul på sin tid) och direkt otrevlig. Ingen av karaktärerna skänker mig nån form av positiva känslor. Alla är hemska. Alla.

Filmens stora behållning är Ö-vik, det är vyerna, gatorna, naturen. Jag känner igen mig och det är mysigt. Allting annat är fullständigt obegripligt.

Publicerat

DETACHMENT

Sitter och slötittar på TV4. Väntar in reklamen för att se om dom sänkt ljudet eller inte och fastnar med blicken på en liten film om rakhylvar med Adrien Brodys ansikte i närbild. Sablarns, han är stilig den mannen!

Just det där sista jag skrev är en tanke jag tänker ganska ofta, speciellt när jag ser denne snubbe på film. Han är rent sjukt snygg egentligen MEN han är också världsbäst på att spela vanlig tjomme. Det är en ganska ovanlig kombination. Skådisar som George Clooney (för att ta ett exempel) klarar sällan det.

I Detachment spelar Adrien Brody lärarvikarien Henry Barthes, en man som tror sig kunna göra skillnad här i livet. Han är mycket duktig på sitt jobb men har ett jobbigt privatliv och jag tycker det är ett under att han får ihop alla tuffa bitar, inklusive en klass med idiotungar, utan att gå fullkomligt bananas.

Detachment är en film som jag tycker borde visas i skolorna. Miljön i mängder av klassrum skulle vara något för Arbetsmiljöverket att bita i både vad gäller ljudvolym och beteende och både vad gäller lärare och elever.

Filmen utspelar sig under tre veckor och även om Brodys Henry är  i centrum så får vi även lära känna en lite grupp människor som kretsar kring honom. Några elever, kollegor, rektorn, en prostituerad ung flicka och hans gamle far. Jag tycker filmen var klart sevärd och som vanligt äger Brody varenda scen han är med i. Han är fin den mannen, med och utan skäggväxt.

Filmen går att streama på Lovefilm.