Etikett: Alicia Vikander

Publicerat

JAG ÄR INGRID

Vad är en dokumentärfilm egentligen? Jag läser förklaringen på Wikipedia:
”En dokumentärfilm är en film som dokumenterar en aspekt av verkligheten. En dokumentärfilm är inte dramatiserad eller iscensatt och historien som berättas är inte fiktiv.”

När jag sitter och funderar på filmen jag just sett, den kritikerrosade om Ingrid Bergman, så fastnar jag i dokumentärfilmstanken. Jag är Ingrid är i mina ögon nämligen ingen dokumentärfilm. Det är en hyllning till och en reklamfilm för en av våra största och mest kända skådespelare och jag känner mig både förvånad, förstummad och rätt förbannad såhär precis efteråt.

Förvånad för att jag inte kunnat undgå att se hyllningarna, dom höga betygen, tweetsen om filmen och jag känner att jag inte förstår dom. Förstummad för att musiken, specialskriven av Michael Nyman, var så fruktansvärt enerverande enahanda och låg som en alldeles för hög ljudmatta genom i princip hela filmen. Förbannad för att regissören Stig Björkman inte riktigt gjort sitt jobb, i alla fall inte om det är en dokumentärfilm han tror sig skapat.

Problematiken med filmen  – för mig – ligger i att:

* Ingrid Bergman blev helt föräldralös vid 13 års ålder (mamman dog när hon var tre och pappan tio år senare) men ingenstans i filmen beskrivs det var Ingrid tog vägen sen. Vem tog hand om henne?

* Det sägs i filmen att fler nära släktingar samt en kusin också dött när Ingrid var ung men det berättas ingenting om att fastern hon tvingades flytta till efter faderns död också dog när Ingrid bott hos henne blott ett år. Så hennes tre närmaste vuxna förebilder dog innan Ingrid fyllt femton. Hur påverkar det ett barn att bli av med all sin trygghet så tidigt? Kan detta faktum ha något med att göra hur hon skött sina egna relationer genom åren, att hon inte verkar ha velat vara ensam längre stunder, alltså ensam i betydelsen utan en man i sitt liv och att hon inte velat ha några rötter (som i ett fast boende i ett speciellt land)?

* Ingrid födde en dotter, Pia, 1938 och var (som det verkar i filmen) förälskad i och trygg med sin make Petter. Men hon lämnar maken och dottern i Sverige för att flytta till USA och ge filmkarriären en chans och när karriären tar fart flyttar dom efter till USA. Fast Ingrid håller till i Hollywood och Petter och Pia i New York och Ingrid träffar dom ytterst sällan. Flera år senare får Ingrid tre barn till (med nya maken Roberto Rossellini): Ingrid, Roberto och Isabella, barn som överges även dom då Ingrid väljer jobbet före barnen.

Mitt problem är inte ATT Ingrid Bergman väljer karriären före barnen, mitt problem ligger i att det sägs att i perioder tog vare sig Ingrid eller pappa Roberto hand om barnen i Italien (då dom startade upp varsina nya familjer på annan plats), men VEM tog hand om dom då? Såna saker kan inte bara släppas vind för våg! En fyrabarnsmamma som väljer att inte vara nära sina barn och som tycker om att vara kompis med dom istället för mamma, det ÄR INTRESSANT. Jag vill veta mer men får inget mer kött på benen än ett lojalt överslätande från samtliga barn som inte verkar vilja tala illa om sin ”roliga” mamma.

Fast…det handlar inte om att tala illa om, inte som jag ser det. Det handlar om att jag saknar gnugget, viljan att skrapa lite hårdare på ytan för att kunna presentera Ingrid Bergman som en komplex människa, en kvinna med både fel, brister OCH en fantastisk karriär och där tycker jag Stig Björkman misslyckas fatalt. Jag får känslan av att Jag är Ingrid är en piedestal på vilken Björkman satt sin favoritskådespelerska och där ska hon allt få sitta kvar.

Anna Håkansson skriver i Expressen att ”filmen höjer Ingrid Bergman från filmisk ikon till feministisk förebild. Till en normbrytare som trotsade idéerna om hur en kvinna bör leva sitt liv och lyckades förena inte bara en, utan multipla familjer med arbete och konstnärskap. En kvinna som vägrade ge avkall på sin livshunger och frihetsiver.”

Jag läser och känner mig som ett frågetecken. Feministisk förebild? För att hon gör precis det som männen gjort i alla tider och som fått mängder av kvinnor att förbanna dessa värdelösa fäder och patetiskt dåliga äkta män? Two wrongs don´t make a right. För mig har den här filmen absolut ingenting med feminism att göra, inte det allra minsta. Men om nån skulle vilja bevisa för mig att egoism och rätten att vara en kass förälder är detsamma som att vara feminist så backar jag, men då har jag heller ingen lust att kalla mig feminist längre. Då är det ingen ism för mig.

Till sist kan jag inte låta bli att tänka hur filmen hade blivit med en ung regissör bakom rodret istället för en man född 1938. Antagligen hade den inte blivit av alls. Å andra sidan, som min filmspanarkollega Sofia så intelligent påpekade: Jag är Ingrid är samma film som Ricki and The Flash. DEN såg man inte komma!

[Och just precis IDAG skulle Ingrid Bergman ha fyllt 100 år! Hurra! Hurra! Hurra! Hurraaaaa!]

Jag såg filmen tillsammans med några filmspanarvänner på Malmö Filmdagar. Här är deras tankar om filmen (länkar finns när texterna publicerats).
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Är du nyfiken på att höra mer om mina tankar om Jag är Ingrid (och konstig betygssättning)? Klicka in dig på Snacka om films hemsida och lyssna på avsnitt 2.

Publicerat

TESTAMENT OF YOUTH

Det är svårt att visa passion för en påse brasved, till och med om man heter Alicia Vikander.

Vikander är en ynnest att skåda i vilken film hon än är med i men Kit Harrington (ja, Jon Snow), trots att han försöker le och ler med hela munnen så att varenda kvadratmillimeter av garnityret syns så ler han inte med ögonen och därmed känns han ungefär lika livfull som den där torra packen björkved i entrén på någon förorts-Coop.

Det är synd. Kärleken mellan Alicia Vikanders Vera Brittain och Kit Harringtons Roland Leighton är nämligen grundpelaren på vilken Testament of youth är byggd, filmen som är baserad på Brittains memoarer från tiden under första världskriget när hennes enda dröm var att som ung kvinna komma in på en utbildning på Oxford men vars livsuppgift blev att överleva männen som dog runt omkring henne och berätta deras – och hennes – historia.

Veras bror Edward spelas av Taron Egerton (från Kingsman) och hennes vän Victor av Colin Morgan (han som ser ut som Benedict Cumberbatchs lillebror, han som är med i andra säsongen av The Fall) och jag hade önskat att någon av dom bytt plats med Mister Vedklabbe, vilken boost för filmen, vilken handbromsvändning i 80 knyck för kärlek och passion det hade varit!

Testament of youth är – vad man än kan försöka läsa in mellan mina rader – en bra film. 129 minuter film kändes som 129 minuter film och jag hade rätt mysigt hela vägen. Regissören James Kent har fin fingertoppskänsla både i det stora och i det små och Alicia Vikander äger varenda scen hon är med i, vilket är många. Kanske till och med alla.

Publicerat

THE MAN FROM U.N.C.L.E

Två aurabefriade manliga skådespelare och en svenska som just nu erövrar världen i en film som baseras på en TV-serie från 60-talet som knappt någon har koll på och som dessutom är regisserad av en grymt överskattad man.

Det var premisserna som gällde i min hjärna när jag valde The Man from U.N.C.L.E som månadens filmspanarfilm. Hade det funnits något annat och bättre alternativ hade jag antagligen valt det men just denna vecka kändes lite skral sett till biopremiärer, denna sommarblockbuster fick helt enkelt ”duga”.

Och ja, den visade sig duga ganska bra, i alla fall jämfört med dom låga förväntningarna jag hade. Sladdar man in på biografen efter att precis ha avslutat en 58-timmars arbetsvecka får man vara glad om man lyckas hålla sig vaken och *kors i taket och ta i trä* jag var inte i närheten av att slumra till en endaste gång. Så cred till filmen för det! Samtidigt….jag kan inte med all vilja i världen säga att det är en BRA film, men den är tillräckligt bra och underhållande nog för att ändå kännas….godkänd.

Jag vet att jag är snäll nu och att flera i mitt biosällskap hade svårt att se något försonande alls i filmen MEN jag tänkte ge mig på att lista filmens plus. Alla minus struntar jag i just nu, det finns alldeles för många.

+ Henry Cavill, aka Stålmannen, aka prins Carl-Philip (i vissa vinklar) visade sig klara biffen betydligt bättre än jag hade trott. Han lyckas få sin Napoleon Solo att bli en trovärdig överklass-spion med både utseende-manér-och-uttalsmässiga likheter med Roger Moore.

+ Armie Hammer som KGB-agenten Illya är till en början blek och skrattretande underlig i första scenen….Stoppa en bil med fötterna? Tror han att han är superhjälte? Eller terminator? Men han växer in i rollen/filmen och framförallt lyckas han frammana nån tom av liv – glimt(!!) – i ögonen, vilket jag trodde var en omöjlighet. Samspelet mellan honom och Cavill funkar över förväntan och alla känslor han har åt höger och vänster (som han tvingas lägga locket på) visar han med sköna små uttryck.

+ Alicia Vikander, vilken hjältinna! Manuset till hennes rollfigur Gaby är grundare än regnvatten på byggplyfa, hon har fan INGET att jobba med annat än tidstypiska kläder och accessoarer men jag tycker hon klarar sig bra. Hon är jättebra i hela första scenen inklusive biljakten i Berlin och i dansscenen känns hon skönt avslappnad. Dock känns det som att hon försvinner under sista tredjedelen av filmen och det är riktigt synd.

+ Det är ett plus att filmen faktiskt har en regissör MEN det är synd att det är Guy Ritchie. Okej, det blir lite minusskriverier i alla fall märker jag. Jag tror nämligen att någon annan än Ritchie på ett bättre sätt hade kunnat få ihop dessa efter varandra staplade coola scener till en helhet, för det är DET som är filmens stora minus. Det känns inte som en solid film, det känns som ett intro till en franschise (som kanske inte blir av) eller som en lång pilot till en TV-serie.

Men jag ska inte in där och gröta, jag ska torrt och enkelt konstatera att filmen funkade – för mig – som underhållning för stunden, helt utan motvind och tuggmotstånd. Ljummet vatten, mellanmjölk, kalla det vad du vill men jag har sett tusentals filmer som är sämre än denna och betyget kan därför bara bli en trea även om den är vääääldigt svag.

 

.

.

Vad tyckte mina filmspanarkompisar om filmen? Klicka på namnen så får du se.

Sofia
Jojje
Henke
Carl
Fredrik

Publicerat

EX MACHINA

Ibland känns det så obegripligt hur filmbolag och SF tänker. Hur kunde Ex Machina inte gå upp på svenska biografer? Vem bestämmer detta och hur resonerade hen? Jag vill veta. Jag vill faktiskt PÅ RIKTIGT veta.

Varför får vi svenskar inte chansen att se högkvalitativa omskrivna filmer som Ex Machina på bio? Den visas i stora delar av världen (releaseinfo finns här) men i Sverige hamnar den ”direkt på DVD” och detta trots att vi kan stoltsera med Alicia Vikander i en av huvudrollerna.

När jag ser Ex Machina blir jag förbannad. Jag blir förbannad att jag sitter i hemmets lugna vrå och ser filmen när det hade kunnat vara så mycket häftigare på Rigoletto 1. Sen blir jag ännu mer förbannad för att SF fortfarande inte byggt klart den där IMAX-biografen i Solna. Är det inte november snart?

Sen lägger sig irritationen, klart den gör det. Jag njuter av alla små ljud när Ava (Vikander) rör sig, jag får kalla kårar av betonginteriören hos hightechmagnaten Nathan (Oscar Isaac) även om jag tycker det är ett helfräsigt boende och jag tycker Domnhall Gleeson funkar rätt okej i rollen som Caleb, programmeraren som vunnit en vecka tillsammans med Nathan för att denne ska ”lära honom allt han kan” samt visa sin nya AI-skapelse, ja just precis, Ava.

Rätt okej, skrev jag om Domnhall Gleeson här ovan. Nån mer sprudlande komplimang än så kan jag tyvärr inte bjuda på. Han är inte en skådis som imponerar på mig och jag skulle kunna räkna upp tjugo skådisar i hans ålder som jag hellre hade sett som Caleb. MEN det stör inte så att det förstör filmen.

Alicia Vikander däremot, hon är alldeles…ja vad tusan ska man använda för beskrivning egentligen…ljuvlig (?) i rollen som Ava. Det är ingen enkel roll att spela men hon lyckas utstråla känslan av en artificiell människa med känslor i blickar, i små knyckar med nacken, med kroppsspråket – fast hon inte har så mycket kropp.

Det finns en del att tänka på när filmen är slut och det mesta har inte med SF att göra. Men jag ÄR irriterad, det är jag.

Publicerat

Fredagsfemman #144

 

5. Have you met Ted?

Ja tänk för att jag har det. Nu. Sist av typ alla har How I met your mother-poletten trillat ner även hos mig och det är (ju) riktigt roligt!

.

.

.

.

4. Ex Machina-peppen

Inte förrän 20 mars har filmen premiär i Sverige men jag kan inte undgå att känna pepp redan nu. Domnhall Gleeson, Alicia Vikander och Oscar Isaac i en film skriven och regisserad av Alex Garland. Här kan du se trailern om du vill. Jag får bra vibrationer.

.

.

.

3. Dagen då den ständige positivisten surade ur

Det var förra fredagen den hände. Jag var på The Knifes avskedskonsert på Annexet. Tio minuter innan konserten skulle börja gled jag in i lokalen, fullt medveten om att jag skulle få stå långt bak eftersom konserten var utsåld sedan länge (trodde jag) och jag var så sen. Dröm om min förvåning när i stort sett hela golvytan var tom! Det var bara att gå hela vägen fram till scenen, hänga jackan på staketet och invänta konserten med ett av dom mest egna och spännande band som finns i Sverige. Eller fanns. Jag har lyssnat så mycket på Deep cuts och Silent shout att jag kan dom utan och innan, jag älskar dessa skivor! Jag borde kanske ha förstått att en avskedskonsert med The Knife inte är som en avskedskonsert skulle vara med alla andra band i världen – en kavalkad av låtar fansen ville höra. Istället blev den här konserten en kakafoni av oljud, av bröl, av ett basdunk som gjorde ont i kroppen även när jag efter halva konserten gav upp min kanonplats och ställde mig längst bak. När jag åkte hem var jag sur. Det här är den första konserten i mitt liv som jag känner mig rejält besviken på. Jag brukar kunna se något positivt i det mesta men den här gången var det svårt, ja nästintill omöjligt.

.

.

.

2. Interstellarpremiär

Christopher Nolans film Interstellar har varit en snackis ända sen en första synopsis nådde media. Jessica Chastain, Anne Hathaway och Matthew McConaughey i ett nästan tre timmar långt science fiction-drama av ”mannen som gjorde dom bra Batman-filmerna”. Det är klart att det är svårt att hålla förväntningarna på en rimlig nivå. Men ikväll är det dags, ikväll är det ÄNTLIGEN JÄVLARANAMMA dags!

.

.

.

1. Filmspanarna goes Stockholm Filmfestival

Imorgon blir det en heldag på Stockholms Filmfestival när filmspanargänget intar festivalbiograferna. Hela tre filmer kommer det bli med fikapaus och middag inplanerat i schemat och jag tror att morgondagens tredje film kommer bli något utöver det vanliga. Vilken film det är kommer synas på filmspanarbloggarna på onsdag. På med fotriktiga skor och ta med en uppblåsbar simring för rumpan (behövs då det är två filmer på Park) så ses vi imorgon alla filmspanare – och en del av er träffar jag redan ikväll! Hurra!

.

.

Publicerat

THE FIFTH ESTATE

Förundrat tittar jag på The Fifth Estate och undrar för det första om det här är den första spelfilmsversionen av en dokumentärfilm som jag ser och för det andra hur konstigt det känns att spelfilmsversionen är intressantare än dokumentären.

Jag tyckte We steal secrets – The story of Wikileaks var en helt okej dokumentär, Julian Assange är en komplex figur. I The Fifth Estate är det Benedict Cumberbatch som spelar Julian Assange och röstmässigt är han så lik den riktige Assange att jag häpnar. Även i kroppshållning och mimik får han till det, det är först i riktiga närbilder som det svajar lite men aldrig så mycket att det stör.

Handlingen känns tämligen exakt om jag jämför filmerna, till och med Assange danskväll i Reykjavik är med. Spelfilmen går dock inte in på våldtäktsanmälan på samma sätt som dokumentären vilket kanske är lite synd men dramaturgiskt rätt för filmen.

Alicia Vikander spelar Daniel Bergs (Daniel Brühl) kärlek Anke och hon gör det jättebra, inget strul med det engelska uttalet eller något konstigt alls.

Det mesta jag läst och hört om den här filmen har varit mer eller mindre sågningar men fullt så illa tycker jag inte att den är. En sevärd vardagskvällsfilm, inget att berätta för barnbarnen om men heller ingenting som gör mig besviken.

Publicerat

HOTELL

Det är nåt med den här filmen som är helt fel.

När jag frågade en ny bekantskap på Malmö Filmdagar om han sett filmen fick jag till svar: ”Är det den där filmen om den psyksjuka teatergruppen?” När en man som försörjer sig som filmkritiker hörde vår diskussion kom han fram till mig och sa: ”Svensk klyschig ångest har man fått nog av. Den där filmen har jag sett massor med gånger förut. Jag kommer absolut inte att se den”.

Båda dessa reaktioner är intressanta och de bevisar min tes om att nåt är fel. Hade jag inte sett filmen hade jag nämligen skrivit under på alltihop och det enbart av att ha sett trailern och läst en kort synopsis. Filmen är nämligen inte lik trailern på en fläck och är inte i närheten av så ångestdrypande och tung som filmförklaringen säger. Jag är rädd att många biobesökare kommer tveka inför att se Hotell då vanligt icke-filmnördigt-fölk kanske inte tror att den är sevärd/underhållande nog för en random filmkväll och det är såååå synd. Det är så väldigtmycketjättesynd.

Det är nämligen mycket med den här filmen som är så himla rätt. Ja, det mesta faktiskt.

Äsch. Vad tusan håller jag inne på känslorna för? Efter filmen ville jag ju bara samla alla mina homies och dansa jenka genom hela Malmö med fjäderboa, gummistövlar och tokploinkande i mungiga, alternativt våldsamt blåsande i hockeytuta. Jag ÄLSKAR den här filmen. Hade jag varit högt uppsatt politiker och förespråkare för tvång hade jag klubbat igenom en lag som sa att Hotell var en del av den svenska filmallmänbildningen, på samma sätt som Sällskapsresan och Fanny och Alexander.

Lisa Langseth har skrivit manus och regisserat filmen och med sig har hon Alicia Vikander (som långfilmsdebuterade i Langseths förra film Till det som är vackert) i en extremt välskriven och svårspelad huvudroll. Hon spelar Erika, en högravid inredningsarkitekt som tillsammans med sin sambo Oskar (Simon J Berger) ser fram emot att bli föräldrar för första gången. Men allt går inte enligt planerna, förlossningen blir ett trauma på många sätt och Erika hamnar i en djup depression.

Hade Hotell varit en ”vanlig svensk film” hade Erika blivit deprimerad, utstött nåt brunstvrål och sen satt sig i en pulka, åkt nedför misärberget ända in i nån brun självmordssörja där hon fastnat till tonerna av undergångsmusik och själv hade man velat tvätta sig med mix av galltvål och T-röd för att inte känna sig smutsig på väg hem från bion. Men nu är inte Hotell en vanlig film, den är inte vanlig nånstans. Hotell har nämligen ett utmärkt manus med både huvud- och bikaraktärer som utvecklas under filmens gång och en grundhistoria som verkligen berör. Jag vet inte när jag såg detta sist på bio? Bitchkram? Hotell lyckas även med något så ovanligt som att gasa igång många känslor samtidigt. Igenkänning till viss mån, medkänsla (i alla fall om man är förälder själv), irritation, frustration, ilska och sen den känsla som gör filmen komplett: glädje.

Hotell är en dråplig film, en fnissig film, en film som gör att du ibland kommer slingra dig som en elektrisk ål i biofåtöljen. Kanske kommer du – som jag – att skratta dig tårögd, kanske kommer du ”bara” le stort i smyg, kanske fastnar skrattet i halsen, kanske kommer du vara med om helt andra kroppsliga reaktioner än jag men det jag kan lova är att du får en filmupplevelse utöver det vanliga när alla pratar svenska.

Att Alicia Vikander kommer att nomineras till en guldbagge för sin roll som Erika är jag bombsäker på, lika säker som att David Dencik kommer få en för sin tolkning av Rikard, mannen som härmed ger mayaindianernas fanclub ett ansikte. Sen hoppas jag att Lisa Langseth får en guldbagge för bästa originalmanus. Det är hon värd. Att Roxettes Pretty woman-låt It must have been love används i en scen som är så väldigt fin och känslosam gör mig glad. Nu kan jag associera låten till Hotell istället för den där andra filmen.

Det är helt enkelt världsklass på den här filmen! Pallra dig iväg och se den, det finns inget att skylla på. Seså. App-app-app. Heja heja, ploink ploink.

Litar du inte helt och fullt på min filmsmak och vill ha en second opinion, här finns en hel liten drös recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Jojjenito,  Fripps filmrevyer, Flmr och Har du inte sett den (pod).

Publicerat

Fredagsfemman # 82 – Det bästa från Malmö Filmdagar

5. Sommarvädret i Malmö.

Det behövdes inga jackor, inga tjocka tröjor och inga paraplyn, Malmö visade sig från sin alldeles bästa sida när jag och Filmspanarna var på besök nu i veckan. Det kändes som att vara utomlands när uteserveringarna var fulla sent på vardagskvällarna och dom kulörta lyktorna lyste upp Lilla Torg. Jag hade kunnat stanna på C More´s mingelparty i tisdags fram till småtimmarna om jag inte haft vetskapen om morgondagens filmtittarschema i bakhuvudet. Det gäller att orka. Att samla energi. Att vara pigg och hålla sig vaken även om man inte hinner äta annat än kaffe och bjuddammsugare mellan filmerna. Det är en konst i sig.

 

4. Det jag minns bäst är tjejerna.

Malmö Filmdagar innebär många filmer på få dagar och det kan ibland vara svårt att ställa om hjärnan mellan filmerna, speciellt om man sett ett tungt och dystert drama. Men när jag försöker hitta nån form av röd tråd i minnesbanken, det som imponerat mest på mig, så blir det tjejerna. Edda Magnason som Monica Zetterlund, Alicia Vikander i Hotell, Naomi Watts som spelar Lady Di i filmen Diana, Ida Engvoll i Mig äger ingen som är så otroligt lik en ung Helena Bergström, Octavia Spencers ögon i Fruitvale Station, Julie Delpys franska uppenbarelse i Before Midnight och Scarlett Johanson och Julianne Moore i Don Jon. Kvinnor kan. Så jävla mycket.

 

3. Konsten att podda med ett fyllo.

Efter att ha sett avslutningsfilmen spelade Johan och Erik från Har du inte sett den-podden in ett avsnitt med mig och Jessica från The Velvet Café som gäster. Vi spelade in utomhus, i en park, sittandes på en gräsmatta och bara några minuter in i programmet fick vi närgånget besök av en mycket överförfriskad man. Det satte sina spår på inspelningen men gav oss ett gott skratt och ännu ett knasigt minne från dessa dagar. Poddavsnittet kan du höra här.

 

2. Den allra bästa filmen var svensk!

Jag såg Monica Z, Rush, Fruitvale Station, Hotell, I lodjurets timma, Don Jon, The Summit, Before Midnight, Diana och Mig äger ingen och den bästa filmen av dessa var solklart Hotell. Den 4:e oktober har den biopremiär och min recension kommer den 3:e. Men boka in ett biobesök första helgen i oktober. Bara ett tips liksom.

 

 

1. Den obeskrivligt lyxiga filmbubblan.

Att ha semester, resa bort, få vara tillsammans med sina vänner och göra det roligaste som finns från tidig morgon till sen kväll är en sån obeskrivlig LYX att den knappt går att beskriva. Jag hade så mysigt i Malmö att jag blir alldeles varm i hjärtat när jag tänker på det och jag vill mer än gärna åka tillbaka nästa år igen. Tack till SFI för att vi fick åka, tack till Malmö, tack till alla roliga/konstiga/snälla/snarkande människor jag pratade med och tack till mina filmspanarvänner som gjorde dessa dagar så himla fina och minnevärda. Ni är typ bäst!

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: A ROYAL AFFAIR

Vi börjar sommarens filmresa med Mads Mikkelsen som ciceron i hans eget hemland: Danmark.

Det är 1760-talet och i Danmark regerar Kung Christian VII (Mikkel Følsgaard) , en riktig knäppgök. Den unga engelska prinsessan Caroline (Alicia Vikander), tillika kusin med den danske galenpannan, får den stora ”äran” att bli bortgift med honom och 1766 blir hon drottning av Danmark.

Den här Christian är ingen lätt man att handskas med och han blir en hård nöt för Caroline att knäcka. Hon ska alltså leva resten av livet med honom, jag får gåshud och förslitningsskador på insidan av ögonlocken, jag vill bara blunda och drömma mig bort och det är JAG det. Jag sitter i min egen soffa och tittar på karln, Caroline bor med honom, sover med honom och – nångång ibland – ligger med honom, även om han hellre föredrar, som han själv säger, storbystade horor.

På en resa till Tyskland hittar Christian en läkare han får tillit för, Johann Friedrich Struensee (Mads Mikkelsen). Denne Johann får följa med honom hem och blir Christians mentala och handlingskraftige högra hand, kanske till och med hans hjärta OCH hjärna. Att han ska fatta tycke för Caroline känns inte direkt konstigt – och vice versa, men det är en affär så tok-dömd på förhand att det här med lyckligt slut bara är att glömma.

A royal affair är en bedårande film. Jag tycker väldigt mycket om den. Jag fastnade redan efter några minuter för stämningen, färgerna, musiken och den känslan höll i sig. Det är härligt att se en kostymfilm, en historisk film, där jag inte för en sekund känner att det är skådespelare som agerar. Alicia Vikander är hundraprocentig som drottningen och hon pratar felfri danska (så långt jag med min tveksamma danska vana kan bedöma i alla fall) och att Mikkel Følsgaard lyckas spela dåren på tronen utan att spela över ska han ha en eloge för. Mads Mikkelsen passar givetvis som handen i handsken i rollen som den (med)mänskliga läkaren och jag misstänker att mängden kvinnor i världen som har honom som frikort har fördubblats efter denna film och oscarsnomineringen i fjol.

Filmen är uppe och nosar på det allra högsta betyget men når inte riiiiktigt ända fram. Men det ÄR nära.

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

ANNA KARENINA

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det har inte brunnit i huvudet. Nej, jag har inte blivit självplågare. Nej, jag ser inte en film som Anna Karenina enbart med baktanken att få gå loss med motorsågen och hårddissa en av mina största filmiska antagonister.

Jag må inte vara världens smartaste människa men dum är jag inte. Jag må veta med mig själv att Kiera Knightley i tio fall av tio retar mig till vansinne men kanske, kanske är just denna film för Kiera vad The Town var för Ben Affleck, alltså sett ur mina ögon. Jag ratar ingen eller inget osett, det är inte min pryl och därför sitter jag här nu med mina tankar om filmen jag nyss sett.

En episk film om kärlek. En remake av en riktig klassiker. 1935 gjordes den med Greta Garbo i titelrollen och med Fredric March som Vronsky, 1948 med Vivien Leigh som Anna och Kieron Moore som hennes kärleksintresse, 1997 med Sophie Marceau och Sean Bean (av alla män på jorden) och nu är det alltså dags igen. Joe Wright, dom nutida kostymdramornas okrönte kung med filmer som Stolthet & fördom och Försoning i bagaget, har satt huggtänderna i detta passionerade drama baserat på Leo Tolstoys roman med samma namn.

Det är sent 1800-tal, det är rysk överklass, det är känslokalla äktenskap som mer fungerar som affärsuppgörelser och det är en kärlekshistoria mellan den gifta Anna (Knightley) och den också gifta Vronsky (Aaron Taylor-Johnson). Annas äkta make (Jude Law) är föga glad åt att hans fru har en annan man på sidan om, han tycker inte om att det pratas och han anser att Anna borde vara mer rädd om sin roll som mamma.

Alicia Vikander spelar rollen som Kitty och jag hoppas att Joe Wright fått upp ögonen för henne ordentligt och använder sig av henne i en huvudroll om han ger sig på något nytt kostymdrama framöver. Han har nämligen använt sig av Kiera Knightley i alla sina kostymfilmer hittills och jag tycker och tror att Alicia Vikander skulle kunna axla den manteln med den äran.

Joråsåatteh, så är det. Vad jag än tycker om Kiera Knighley så måste krypa till korset litegrann här. Är det något hon behärskar så är det denna genre, att snöra in sig i korsetter som ger hennes midja samma diameter som en toarulle, att visa och inte visa förtryckta känslor, att bita ihop, att åtrå fast hon inte ”får”. Hon är bra här, helt klart, men den som också är bra är Aaron Taylor-Johnson. Det här är Kick-ass-killen som lagt till sin frus efternamn till sitt som den moderna unge mannen han är och som på många sätt går sin egen väg, både i verkligheten och på film. Att Anna Karenina fungerar som filmupplevelse för mig beror till hundra procent på kemin mellan honom och Kiera. Skulle jag inte tro på den skulle filmen falla platt.

Jag har inte Garbos version av Anna Karenina i färskt minne och jag antar att det hjälper till när jag ska summera mina tankar om den här filmen. Jag har ingen version att direkt jämföra med så jag låter den här bli min för en stund. Aaron Taylor-Johnson har en blick som kan förflytta berg OCH få mig att ge ett kostymdrama ett helt okej betyg, ett betyg som är långt närmare en fyra än en tvåa.

Jag förvånar mig själv idag. En ganska skön känsla.