FILMÅRET 2009

2009 var ett bra filmår. Jag hade jättemånga filmer att välja mellan när listan skulle göras, några filmer såg jag om för att försäkra mig om att jag tänkt rätt och nu känner jag mig mer än nöjd med årsbästalistan.

Bubblarna är många men hade lätt kunnat fördubblas. Det finns alltså dröööösvis med filmtips från det här året.

Uppdaterad 2014-08-02. Case 39 (10) och En enda man (9) åkte ur listan (och blev bubblare).

 

.

10. TILL VILDINGARNAS LAND
(Where the Wild Things Are, Regi: Spike Jonze)

Spike Jonze fick till en alldeles lysande och stämningsfull liten film efter Maurice Sendaks bok med samma namn. Vem hade kunnat tro att det gick att göra tecknade vildingar levande på detta vis?

 

.

.


9. MARY & MAX
(Regi: Adam Elliot)

Philip Seymour Hoffman är rösten till Max, en ensam man i övre medelåldern med ölmage. Toni Collette är rösten till Mary, en ung flicka som inte har några kompisar. Mary och Max börjar brevväxla och det är starten på en hjärtskärande vänskap som sitter som en smäck i hjärtat.

 

.

.


8.  FISH TANK
(Regi: Andrea Arnold)

Det var Andrea Arnolds Fish Tank som gjorde att jag ”fattade” Michael Fassbenders storhet men det var en fenomenal Katie Jarvis som spelade huvudrollen som 15-åriga Mia. Det här är en gripande film, en film som ruskar om, sitter kvar, gräver sig in. Jobbig och jättebra.

.

.

 

7. MAMMUT
(Regi: Lukas Moodysson)

Lukas Moodyssons Mammut försvann lite efter hajpen med Fucking Åmål, Tillsammans och Lilja 4-ever och jag förstår inte varför. Mammut är minst lika bra, dock en helt annan genre. Michelle Williams och Gael García Bernal är perfekta ihop.

.

.


6. THE LAST HOUSE ON THE LEFT
(Regi: Dennis Iliadis)

Jag var inte lika rädd när jag såg den här filmen som när jag såg Case 39 men jag var så jääävla förbannad. Sällan har en rape-and-revenge-film funkat lika bra på mig som denna och då är den ändå en remake på Wes Cravens film med samma namn från 1972.

.

.

 

5. UP IN THE AIR
(Regi: Jason Reitman)

Up in the air är en mystisk liten film. När jag såg den på bio fick den en trea. När jag såg om den på DVD höjde jag inte betyget men tänkte ”jävlarns vad bra den är”. När jag såg den tredje och fjärde gången undrade jag varför jag inte gett den en femma redan första gången. Det här är en film som växer för varje tittning och det är en film jag tycker väldigt mycket om. George Clooney och Vera Farmiga är ett mycket trovärdigt kärlekspar och Anna Kendrick visade redan här var både skåpet och pappmuggen ska stå. Hon är grym den tjejen!

.

.

 

4. I LOVE YOU MAN
(Regi: John Hamburg)

Det här är en anspråkslös och svinmysig film om det här med manlig vänskap och svårigheterna med att som vuxen hitta, lära känna och behålla nya vänner. Paul Rudd gav letandet efter en man-date ett ansikte och bas som instrument ett helt ny dimension av coolhet. Paul Rudd, Jason Segel och Rashida Jones – I love you guys! Och Lou Ferrigno, dig med!

.

.


3. PRECIOUS
(Regi: Lee Daniels)

Bilden här ovan säger allt om filmen. Den är trashig. Jobbig. Osnygg. Hemsk. Vidrig. Äcklig. Smutsig. Vore det lukt-TV skulle jag säga att den stinker av mögliga matrester, kiss, smutsiga bäddmadrasser och sur sperma. Men, hur sjukt det än låter, filmer som denna behöver man se ibland, om inte annat så för att värdera upp sitt eget liv (om det känns tradigt) eller uppskatta maskroskänslan. Maskroser växer nämligen där maskroser ska växa. Ibland även i asfalt.

.

.

 

2. INGLORIOUS BASTERDS
(Regi: Quentin Tarantino)

Att Quentin Tarantinos moderna klassiker inte nådde ända upp till toppen beror inte på att filmen på något sätt saknar substans, spänning, underhållningsvärde, genialiskt manus, våld eller blod, det beror enbart på att det fanns EN film från detta år som berörde mig mer, ända in i ryggmärgen faktiskt.

.

.


1. CITY ISLAND
(Regi: Raymond De Felitta)

Man skulle nästan kunna tro att hela familjen Rizzo samlats runt bordet på den illa vattnade gräsmattan bara för att fira att deras film City Island hamnat i topp på min filmlista över 2009-års bästa filmer. Pappa Vince (Andy Garcia) har dagen till ära blårutig skjorta, beiga shorts och seglarskor och står det inte en chokladtårta på det lilla runda sidobordet? Hurra, hurra, hurra, hurra säger jag och tackar så väldans mycket för en supermysig liten film som verkligen tog mig med storm.


Bubblare: An Education, Life during wartime, Upp, Dumpa honom, The house of the devil, Pandorum, Zombieland, Man tänker sitt, Case 39, En enda man och Enter the void.

Intressanta filmer jag har kvar att se: Sin Nombre.

Idag listar även Flmr, Filmitch och The Nerd Bird sina favoriter från 2009, Fripps filmrevyer har uppdaterat sin lista, Jojjenito har också gjort en och Movies-Noir gjorde sin sammanfattning för ett bra tag sedan.  Vill du läsa fler av mina filmårslistor så hittas dessa här.

Vad säger du, håller du med? Vilka filmer hade hamnat på din topplista?

THE HOUSE OF THE DEVIL

Ibland blir saker och ting lite bakvänt men oftast blir resultatet rätt bra ändå.

Jag såg The Innkeepers för ett tag sedan, en spökfilm som jag gillade skarpt. Att den filmens regissör Ti West gjort en liknande film innan den visste jag inte men blev snabbt tipsad om den av mina kära bloggkollegor och nu är den sedd. Min första tanke när eftertexterna rullar är att jag vill stalka upp Ti och bjuda honom på middag men efter en snabb titt på Imdb ångrar jag mig. Trots mustasch så tilltalar han mig inte alls, inte på det viset. Hans hjärna gör det däremot och hans sätt att filma.

Redan vid förtexterna är jag fast. Gula bokstäver, lite grumlig bild, filmat som vilken skön skräckis från 70-80-talet som helst (eller så hade Tarantino kunnat vara framme). Samantha (Jocelin Donahue) har jeansen uppdragna till armhålorna, sådär så Tone Norum borde vara grön i ansiktet av avund om hon såg det och hon har det där obligatoriska smala svarta skärpet, retrofrillan, freestyle i samma storlek som en unikabox och sånadär skumgummihörlurar.

Precis som i The Innkeepers tar West tid på sig att bygga upp stämningen och när 36 minuter har gått tittar jag på klockan och tror att det gått en timme. Det är en tunn linje mellan snarkvarning och mystempo och han klarar sig på rätt sida snöret även denna gång. Filmerna är otroligt lika varandra både i uppbyggnad, känsla och färger men där The Innkeepers var spännande så är The house of the devil nästan på gränsen till tortyr. Jag sitter som på nålar och det sticker i huden och jag tittar bort, tittar dit, tittar hit, tittar överallt utom på TV:n för jag vet, jag vet så vääääl att NU kommer jag att hoppa till, nu kommer jag lyfta en halvmeter men varenda gång blir jag lurad och det är coolt gjort. Det är inte helt enkelt att lura gamla skräckfilmsrävar.

Av filmens nittio minuter är sjuttio i princip en fullpoängare. När filmens klimax närmar sig och det borde utmynnas i jubel, applåder och hjärtsvikt från mig i soffan så blir det tvärtom, det blir ett anti-prefix och en liten tyst jamen-ooookejdå-suck. Det är klart att det inte kunde vara bulls eye. Det är klart att det måste finnas mer att se fram emot, högre mål att sträva efter. Jag är mätt men inte illamående, det hade gått att få ner en kula glass till men inte mycket mer.

Jag känner för att texta en banderoll och demonstrera lite. Mer Ti West åt folket!

Vill du läsa mer om filmen? Plox, Movies-Noir, Rörliga bilder och tryckta ord och Filmitch har också skrivit om filmen.