Kategori: Betyg 2

Publicerat

LUCKA #12: LOVELY, STILL

Fira jul helt ensam kanske inte är sådär jättelockande, i alla fall inte för mig. Fira jul ensam när man är skitgammal känns om möjligt ännu mindre lockande.

Här är det den extremt rynkige åldermannen Robert Malone (Martin Landau) som på ålderns höst förälskar sig i mamman till sin granne Alex (Elizabeth Banks). Mamman heter Mary (Ellen Burstyn) och är typ exakt lika gammal som Robert.

Robert har en chef (?), Mike, som spelas av Adam Scott och han peppar Robert att våga fira jul med Mary, det verkar som om han aldrig firat jul med någon förut. Dom scenerna är rätt charmiga, när Robert beter sig sådär ungdomligt nykär, när han väntar att telefonen ska ringa och är allmänt stissig. Mary är också rätt gullig som går runt och trånar som en liten skolflicka efter den långe Robert. Men det är segt, jävlar va segt det är.

Jag har inte den minsta lust att vare sig bli gammal eller fira jul när jag ser filmen, dansa i snö möjligtvis eller bli tittad på sådär som Robert kollar in Mary men helst med lite yngre ögon än på nån med en fot i graven. Jag måste dock tillägga att jag är lite förvånad över att jag tyckte filmen var SÅ pass svag. Allt jag läst om den har nämligen varit både gott och plus.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

Publicerat

LUCKA #2: HOLIDAZE

Jag vet inte huuuuur många filmer som handlar om en stiff målinriktad businesswoman/man boendes i en storstad som av någon anledning tvingas (ja, tvingas!) resa tillbaka till den lilla staden där hen är uppväxt bara för att märka att den gamla kärleken från förr bor kvar och fortfarande är en riktig hunk/pingla och om karriäristen bara kan öppna ögonen och se den partnern – och i förlängningen det perfekta livet  – som finns där så skulle hen med fina kostymen bli lycklig i alla sina dagar.

Tröttsamt? Ja. Nåt så inihelvete. Det finns INGENTING som säger att livet på landet gör NÅN lycklig, speciellt inte någon som skapat sig ett liv – om än jobb-baserat – i storstaden. Varför kan inte den kvarboende lantisen följa med den där stora kärleken hen aldrig glömt till staden istället för att bo kvar i den där villan som gått i arv från generationer…

Här är det Beverly Hills 90210-bönan Jennie Garth som spelar den framgångsrika chefen Melody Gerard som ska åka hem till byhålan och hälsa på mamma under en Thanksgivinghelg. Kvar i byn bor Carter-med-six-packen (Cameron Mathison) och dom träffas såklart. Och Mel hälsar på honom i hans hus. Såklart. Och SJÄLVKLART blir den ordentliga kvinnan sådär charmigt trillig såfort hon kommer tillbaka till hemmaplan, hon ramlar i trappan och tappar minnet. Jomenvisst. Hon vaknar upp och är GIFT. Med Carter! Och hon är inte alls nån chef, hon har ett FIK!

Nu låter det kanske som att filmen är helt genomrutten men det är den inte. Det ger bara noll procent tuggmotstånd. Den smakar inte ens nåt, det är som att äta mjukplast. Jag skulle inte tipsa om den till någon men i brist på andra filmer funkar den att ha i bakgrunden utan att man mår alltför dåligt.

Betyg på filmen:

Mängd julmyskänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

ELSEWHERE

När en tonårstjej försvinner efter att ha varit på dejt med en kille hon träffat på nätet är det ingen i stan som letar, inte ens hennes mamma. Jillian (Tania Raymonde) är nämligen tuff, utåtagerande, flirtig, ja ”slampig” om man nu känner för att använda ett ord som det som förklaring. Borta är hon hur som helst och den enda som verkar bry sig är hennes jobbkollega Sarah (Anna Kendrick).

När jag skrev om Mr Right (också med Anna Kendrick) fick jag tipset från Moya att se denna film istället och nu är det gjort. Elsewhere är en helt annan genre men den är eoner bättre än Mr Right trots att jag inte tycker den här filmen heller är någon höjdare. Jag känner liksom aldrig av någon direkt spänning. Konstigt nog. Den borde ju vara spännande, manuset är helt okej egentligen och skådespelarna också men det är nåt som gör att filmen känns lite….fjuttig. Som att den är gjord som ett elevprojekt på en filmskola i Vermont eller så.

Här finns fler tips på filmer från Moya.

Publicerat

BROWNIAN MOVEMENT

I Min pappa Toni Erdmann spelar Sandra Hüller en rätt naken roll, to say the least. Hon känns väldigt bekväm i sin nakenhet, så pass bekväm att jag som tittar till slut också vänjer mig vid dom rätt explicita scenerna hon gör.

När jag började gräva i hennes filmografi hittade jag denna film från 2010 och nu förstår jag varför hon kändes så naturlig i Toni Erdmann, det var ju jordnötter jämfört med Brownian Movement. Här är hon naken mest hela tiden, plus att hon har sex med kreti och pleti utan att egentligen själv förstå varför. Eller så vet hon varför hon tar hem okända män (patienter) för lite kravlös sex, men filmens beskrivning av varför känns lite luddig. Kanske finns det ett genomtänkt manus, kanske inte, kanske ville manusförfattaren och regissören Nanouk Leopold bara ha en godkänd anledning till att filma bröst och håriga ryggar i närbild, vad vet jag?

Det finns en viss komplikation mellan att ofta vilja ha sex med random män och att samtidigt vara gift med en man som blir väldigt ledsen när man är otrogen och det får filmens Charlotte (Hüller) erfara. Vad lösningen på problemet är får du helt enkelt ta reda på själv men för egen del kändes det på tok för enkelt. No no. Ett icke tillfredsställande slut.

Publicerat

OTHER PEOPLE

En vuxen gaykille flyttar hem till byhålan när mamman diagnosticeras med cancer. Det är själva grund-premissen till den här filmen. Lite elände och sorg, lite vardagshumor och lite bögdrama, javisst, Other people är urtypen av en festivalfilm.

Affischen till vänster försöker skvallra om att det är något alldeles extraordinärt det här men det tycker jag inte alls att det är. Däremot är vissa av skådespelarprestationerna riktigt bra och det är speciellt Molly Shannon som mamman (som även kan ses i en finfin biroll i TV-serien Divorce) och Jesse Plemons som sonen David (precis, det var han som var med i Black Mass, han som kommer få alla roller som Philip Seymour Hoffman fick för femton år sedan).

Other people är en film man både kan ha och mista OM det inte är så att man själv lever/har levt under det tunga oket av att man har en väldigt sjuk familjemedlem i sin omedelbara närhet. Har man den erfarenheten kanske filmen kan funka lite mer som en skön filt för psyket än den gjorde för mig. För mig blev den nämligen bara en-film-som-alla-andra, en sån som rann av mig i samma sekund som den tog slut.

Det här är sista filmen av dom jag sett under Stockholms filmfestival. Det blev inte så många i år men bättre med några än inga alls tänker jag.

Publicerat

CHILD EATER

 

 

 

 

Med den isländske regissören Erlingur Thoroddsen på plats in da house visades hans film Child Eater som första filmen ut i årets Horror Night på Stockholms Filmfestival.

Mina förväntningar på filmen var tyvärr ganska höga men alla förväntningar berodde på filmaffischen. Den är as-schysst ju. Den utstrålar många parametrar jag gillar i skräckfilmssammanhang: nån ensam person på ödslig plats, skog och sen nån rutten jävla monstermördare som grädde på moset. Den här är dessutom piffad med glajor som ser ut som en blandning mellan några Harry Potter skulle kunna ha och skyddsglasögon från kemilektionerna på högstadiet.

Helen (Cait Bliss) ska vara barnvakt till den lille pojken Lucas (Colin Critchley) en kväll och den lille pojken ser naturligtvis nåt läskigt i garderoben när det är sovdags. Han säger i och för sig att han är rädd på grund av den otäcke mannen han sett i skogen flera gånger samt att det finns en ingång i huset genom källaren som kanske ska vara hemlig men som egentligen bara är raka spåret rätt in i hemmet. Men som vanligt i skräckfilm är det ingen som lyssnar på rädda barn och som vanligt har barnet helt rätt.

Det finns så mycket med den här filmen som inte är bra men jag ids inte fokusera på allt detta. Istället kan jag säga att Cait Bliss sköter sig alldeles exemplariskt samt att förtexternas typsnitt i 80-talstappning gör mig lycklig. Annars, nä, not so much. Att filmen ändå får en tvåa skyller jag på att jag sett så himla mycket sämre skräp i denna genre men tvåan är verkligen inte stark.

Jag såg filmen tillsammans med Movies-Noir-Christian och han var inte nådig direkt efteråt. Här är hans text om filmen.

 

Publicerat

MISTER LONELY

Michael Jackson-imitatören (Diego Luna) befinner sig i Paris för att försöka försörja sig på stadens gator. Det går sådär. Han pratar inte franska och har svårt att träffa vänner. Han känner sig helt enkelt väldigt ensam.

Hans ”agent” Renard (spelas av Holy Motors-regissören Leos Carax) är den ende Michael egentligen pratar med, förutom gamlingarna på ålderdomshemmet som han uppträder för, på knackig engelska, som ingen av åldringarna förstår.

Så dyker Marilyn Monroe (Samantha Morton) upp. Hon är gift med Charlie Chaplin (Denis Lavant, ja precis, han från Holy Motors och Tokyo!) och tillsammans har dom en dotter, Shirley Temple (Esme Creed-Miles). Den lilla udda familjen bor på ett ”retreat” i Skottland och Michael följer med dit. Det visar sig vara fler imitatörer under samma tak, Abraham Lincoln springer omkring där och Sammy Davis Jr, Madonna och James Dean.

Michael försöker finna sig tillrätta i den här situationen samtidigt som Marilyn inte mår så värst bra.

Att Harmony Korine är en speciell manusförfattare och regissör kan nog alla som sett någon av hans filmer skriva under på. Spring Breakers, Kids och Gummo är inga mainstreamfilmer direkt och Mister Lonely är inget undantag. Visuellt är den här filmen stundtals otroligt snygg (kolla bara första fem minuterna!) samtidigt som vissa delar av filmen är så überpretentiösa att det kliar i hela kroppen på mig.

Diego Luna spelar Michael Jackson med en bräcklig utstrålning, känslig som ett frasigt höstlöv. Jag blir nästan lite…nervös. Alltså på ett jobbigt sätt. Känslan av att se Mister Lonely är mer att det var ett arbete än rent tidsfördriv och den eftersmaken är sällan ett plus när det kommer till filmtittande.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: 31

Om man gillar skräckfilm och det kommer en ny film av Rob Zombie, vad gör man då? Jo man tittar såklart.

Rob Zombie är en såndär regissör som som gör visuellt jäkligt snygga filmer även om dom ofta har en hel del i övrigt att önska för att komma upp i dom riktigt höga betygen. Till exempel gjorde han en remake på Halloween 2007 och den är så dålig att inte ens en världens grövsta curlingmamma kan säga att hon gillar den.

I 31 är det nåt så aktuellt som CLOWNER på tapeten. Vidriga jävla mördarclowner. Naziclowner. Psychoclowner. Motorsågsclowner. Döda-folk-på-kreativa-sätt-clowner. Eller rättare sagt, det är sminkade jävla freaks, precis som ALLA clowner är. Usch för clowner! Vem fan kom på det där otyget från första början egentligen?

Det jag gillar med filmen är estetiken i kombination med musiken, för filmen ÄR snygg. Gritty, blodig och askleggig men snygg. Däremot är rollfigurerna en samling spån och jag kan inte säga att jag bryr mig det minsta om dom överlever fram till eftertexterna eller inte. Det är synd. Att vara känslomässigt investerad i filmen hade varit ett jätteplus såklart men jag är inte förvånad då personregi och skrivande av komplexa och likeable karaktärer inte verkar vara Zombies starka sida.

Det här var sista filmen i årets skräckfilmsvecka och hos Filmitch kan du läsa om Black mountain side och hos Sofia om zombies (nähä!?!?!) i filmen Run zombie run. Tack för finfint samarbete Johan och Sofia!

 

Publicerat

Skräckfilmsveckan: VISIONS

En av dom mer smala subgenres som fanns med på min fredagsfemma tidigare idag är gravidskräckisar. Jag kan inte säga att det kryllar av dom men dom som finns är ofta riktigt sevärda. Kombinationen av sårbarheten hos en gravid kvinna och styrkan hos densamma kan göra vilken situation som helst intressant egentligen.

Här är det Eveleigh Maddox (Isla Fisher) som är den gravida. Hon har tillsammans med sin man David (Anson Mount) köpt en liten vingård och ska försöka starta om sitt liv på nytt efter att ha haft det tufft ett tag. Eveleigh var med om en svår trafikolycka och har haft psykiska problem sen dess men nu när hon är med barn har hon slutat med medicinen och nu börjar hon se saker. Läskiga grejer. Och hon drömmer mardrömmar och får visioner om sånt som SKA hända.

Den här filmen bjussar på nåt så ovanligt i skräckfilmssammanhang som jumpscares som har en mikrosekund fördröjning, alltså, dom funkar inte riktigt. Tänk vilken fingertoppskänsla klipparen måste ha för att få till något som vi i princip tar för givet. Alltså att vi SKA hoppa en halvmeter och/eller hjärtat ska stanna för en stund.

Jag har inte sett jättemånga avsnitt av The Big Bang Theory men jag har sett tillräckligt av Jim Parsons som Sheldon Cooper för att inte köpa hans rollinsats som allvarlig läkare i den här filmen. Isla Fisher är däremot jättebra och Gillian Jacobs som hennes nyfunna gravidkompis Sadie gör också en bra insats. Jag kan dock inte riktigt godkänna helheten även om jag inte på något sätt led mig igenom filmen. Den var okej, men knappt.

Filmitch skriver om Emelie och Sofia fixar fredagsmys och återkommer med en kanonfilm imorgon.

Publicerat

Skräckfilmsveckan: BEFORE I WAKE

Om man vet att det händer hemska grejer när man sover, skulle man då tillåta sig att somna?

Lilla grabben Cody (Jacob Tremblay) gör inte det. Han håller sig vaken med alla till buds stående medel, vilket till exempel innefattar ett betydande intagande av energidryck nattetid. Han kan inte sova, han får inte sova, för då kommer fjärilarna och där fjärilarna är där är även….ja just ja. Vad är det för läskig typ egentligen?

Jessie (Kate Bosworth) och Mark (Thomas Jane) har förlorat sin lille son Tate (Hunter Wenzel), han drunknade i badkaret, hemma. I ett desperat försök att bli en hel familj igen adopterar dom lille Cody som blivit föräldralös. Men Cody ÄR speciell, han sover liksom inte, och det börjar hända mystiska saker i huset. Färgglada fjärilar dyker upp nattetid och Tate! Tate kommer tillbaka! Men är han verklig eller ett hjärnspöke?

Den här filmen rymmer många frågetecken, nästan fler än jag kan räkna. Det enda som INTE är ett frågetecken är Jacob Tremblays insats som Cody, han fortsätter briljera som den lille store skådespelaren han är. Men filmen i sig? Nja. Inte så bra va. Inte så bra alls. Visst finns det ett par jump-scare-moment som funkar men förutom det är filmen bortom all sans, vett och logik och flera scener stör mig enormt.

Jag tror till exempel inte på att Jessie skulle lämna Cody ensam i badkaret med stängd dörr efter att ha varit med om att Tate drunknade i samma badkar. ALLA mammor skulle ha suttit på badkarskanten och haft koll, ALLA!

Idag skriver Filmitch om lättklädda damer och tillika lättklädda mördarmål i Cheerleader Camp och Sofia fortsätter sin odyssé bland zombiesar i The Dead the Damned and the Darkness.

Publicerat

INTE FLERA MORD

Nu vet jag SÅKLART att det är en film jag tittar på och att skådespelarna SPELAR karaktärer MEN jag har svårt att tänka mig en mamma och en pappa mer otäcka och iskalla än Niklas Falk och Maria Kulle.

Här spelar dom Margit och Wilhelm Holt och jag får hurven längs hela ryggraden när dom är i bild, fy fan vad som båda kan konsten att spela onda.

En mördad person hittas i en trädgård där nygifta Puck (Tuva Novotny) och Eje (Linus Wahlgren) befinner sig på en liten semester. Tänka sig vad dom lyckas hamna i händelsernas centrum hela tiden va?

Den här filmen lyckades inte dra igång blodcirkulationen nåt nämnvärt MEN precis som när det gäller Beck-filmerna har denna filmserie något odefinierbart mys över sig som gör att filmerna blir sevärda även när dom inte är toppenbra.

Nu har jag sett tre filmer och det är tre filmer kvar. Fullt godkänt medelbetyg än så länge.

Första filmen i filmserien kan du läsa om här.
Andra filmen kan du läsa om här. 

Publicerat

DAGEN EFTER DENNA

Ett långt äktenskap, otrohet, sjuk förälder, spännande jobb, uppsägning, en nära och mycket yngre vän av motsatt kön, att äga en katt trots allergi,att bli morförälder…. den här filmen handlar egentligen om en hel MASSA saker men det enda som gnager i mig efteråt är att ”ingenting hände”. Men det är så det känns, det hände INGENTING i filmen annat än att Isabelle Hupperts rollfigur Nathalie  gick och gick och gick med sin lite stapplande gång och utsattes för diverse vedermödor utan att egentligen en enda gång bryta ihop.

Hon är urtypen av en ”doer”, en typ av kvinna jag normalt älskar men i en film som denna hade det behövts lite nerv, lite känslostormar, lite mer ”elände” (som om upprapningen av filmens handling inte på pappret redan är fullt med detta…)

Gillar man Isabelle Huppert är filmen sevärd trots alla sina svagheter. Gillar man inte henne, what´s there to see? Beats me.

Jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar och det gjorde Henke och Jojje också. Deras recensioner läggs upp imorgon (fredag) och då går det att klicka på länkarna.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: UNDERTOW

Kristen Stewart imponerade rätt stort på mig i Woody Allens senaste film Café Society. Frågan är, ser jag på henne i ett annat ljus nu när jag sett att hon faktiskt KAN agera OCH stänga munnen?

Svaret är: nej.

I Undertow är hon visserligen bara fjorton år gammal och man ska inte mobba barn men hon är verkligen ingen höjdare här. Det är dock Jamie Bell som har huvudrollen som den unge Chris Munn och det är också han som i filmens början briljerar i filmens bästa och starkaste scen – tillsammans med en SPIK!

Det här är en skitig white-trash-film som handlar om en ensamstående pappa som flyttar till en grisfarm tillsammans med sina två söner när hustrun dött. Med namn som Dermot Mulroney, Josh Lucas och nämnda Bell och Stewart så kan man förledas att tro att filmen är bättre än den är men den är verkligen inge vidare. David Wingos musik är däremot jättefin. Supermysig faktiskt. Kanske det bästa med hela filmen. Och spiken då, man får inte glömma spiken.

Du kan läsa om fler David Wingo-filmer här om du vill.

Publicerat

ARQ

Det.

Det var.

Det var en.

Det var en gång.

Det var en gång en.

Det var en gång en film.

Det var en gång en film som.

Det var en gång en film som handlade.

Det var en gång en film som handlade om.

Det var en gång en film som handlade om tidsloopar.

Den började om och om och om och om och om igen.

Ganska sevärd. Ändå ganska seg. Den kändes lång med sina en timme och tjugoåtta minuter.

I avsnitt 56 av Snacka om film pratar både jag och Steffo mer om den här filmen.

 

Publicerat

THE BOSS

Kvinnor kan och tjejer kan och flickor kan! Det är vad den här filmen vill visa på ett roligt sätt, antar jag.

Melissa McCarthy spelar Michelle Darnell, en företagsledare med missanpassade social skills, dryg och jävlig med noll koll på sina anställda – och kanske framförallt sin allra närmaste medarbetare Claire (Kristen Bell). Det går bra för Michelle, hon tjänar storkovan men hon gör det genom att sparka nedåt. Drygt, fult och allt annat än schysst alltså och en dag får Claire nog och säger upp sig. Samtidigt uppdagas en hel del fifflerier och Michelle åker dit, blir av med hela bolaget och därmed också all sin makt och inflytande.

Det här är den andra komedin för året där hembakta kakor spelar en del av huvudrollen (Bad Moms är den andra) och det är den andra komedin för året där Kristen Bell är bra (Mad Moms är den andra) och den andra komedin för året där Melissa McCarthy är okej (Ghostbusters är den andra). Peter Dinklage har (som vanligt) förmånen att få en kul och lagom stor biroll i vilken han självklart kan briljera.

För mig är The Boss ingen solid komedi, den skriver mig alldeles för mycket på näsan med sitt ”kvinnor kan”-budskap och det mesta i filmen blir too much efter ett tag. Trevligt för stunden, lite för högljutt OCH jag retar mig som FAN på Melissa McCarthys turtleneck under hela filmen. Vem har såna tröjor??? Har hon det för att dölja halsen och därmed också en eventuell dubbelhaka eller vad? För mig känns denna enkla lösning för att få ett smalare ansikte som en ytlig motvikt till allt som egentligen är bra tänkt med filmen. Sunkig bismak liksom. Och totalt onödigt.